Vägen till helvetet går via goda avsikter

”Hoppas att de svälter sig till döds!”. Så skrev Marie Stensby som var ordförande för Sverigedemokraterna i nordvästra Jämtland, och suppleant i partistyrelsen, och kandidat till Sveriges riksdag, i en kommentar i en Avpixlat-tråd. Detta var för omkring ett halvår sedan i skrivande stund. Det är ett exempel på en politiker som uppenbarligen drivs av dåliga avsikter. Här visar hon inte välvilja mot någon utan enbart illvilja.

Den här texten handlar dock om att alla dåliga politiker inte drivs av illvilja, inte ens alla sverigedemokrater. Det jag vill visa är istället att nästan alla åtminstone anser sig ha goda avsikter med det de gör. Ytterst få arméer går i krig i tron att Gud står på motståndarens sida.

Innebär detta att jag håller med dessa politiker? Absolut inte! Sverigedemokraterna som parti är avskyvärt, inte bara för att de har rötter i en direkt nazistisk rörelse utan för den politik de driver idag. Jag anser att Sveriges flyktingpolitik idag är inhuman – men den Sverigedemokraterna skulle driva vore direkt vidrig. Att politiker som Marie Stensby kan få så stort inflytande  visar också att de knappast har gjort upp med rasismen inom partiet. Vad jag dock vill poängtera är att alla individuella sverigedemokrater inte drivs av illvilja. Få människor engagerar sig politiskt för att göra något de vet är dåligt.

Exempelvis kan någon få nationalistiska idéer av den dåliga sorten. Idéer som att människorna i det egna landet är mer värda att bry sig om än andra. Idéer som att andra människor som kommer in inom det egna landets gränser är ett hot mot det egna landets befolkning. Idéer som att dessa människor därför måste hindras vid gränsen.

Detta är idéer som kan leda till både illvilja och fruktansvärda konsekvenser. Det är dock idéer som grundar sig i välvilja – omsorg om människor i det egna landet. Det är givetvis en exkluderande omsorg, vilket gör att idén knappast är bra. De som har dessa idéer menar att man är mer värd att bry sig om enbart för att man råkat födas inom ett visst lands gränser. Det är dock inte vad jag skulle kalla illvilja. Illviljan kommer när välviljan leder till hat mot den (invandrarna) man anser hota de man hyser välvilja för (mäniskorna i Sverige).  

Detta gäller för sverigedemokrater, det gäller även för nazister, kommunister (illvilja mot rika människor och människor som inte håller med dem) och islamister, i olika hög grad. Genom retoriken kan man bedöma vad som dominerar – den som talar om att förbättra saker för människor drivs mer sannolikt av välvilja, den som talar om att människor borde svälta sig till döds drivs mer sannolikt av illvilja. Givetvis finns de som maskerar illvilja med välvilja. Det är knappast en slump att Sverigedemokraterna föredrar att kalla sig ”svenskvänliga” framför ”invandringsmotståndare”.  Det är ett medvetet strategiskt val för att framstå som mer välvilliga. Det kanske stämmer för en del, men jag skulle inte lita på det när personer som Marie Stensby kan uppnå så höga poster i partiet. Alla individuella sverigedemokrater drivs dock som sagt knappast av illvilja.

Det här innebär inte på något sätt att deras politik blir bättre. Den bör bekämpas med näbbar och klor. Vad det dock innebär är att vi inte bör slänga oss med glåpord som ”äckliga” och ”svin” om människor lättvindigt. Det kan vara en människa som drivs av goda avsikter som lett fel som det rör sig om. Förhoppningsvis kan personen fås att inse att avsikterna är missriktade. Det går dock betydligt lättare att uppnå om man avstår från att förolämpa personen eller döma ut den som ond.

Poängen med den här texten är att enbart goda avsikter inte räcker för att skapa god politik. Det behövs även ett gott omdöme, goda principer och en respekt för att jag själv inte alltid vet vad som är bäst för andra. Det behövs liberalism.

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Länk till artikeln om sverigedemokraten:

http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/flera-politiker-skriver-anonymt-pa-hatsajter/

 

Rasism och empati

Detta inlägg är ovanligt kort, både så att jag kan skriva det och du kan läsa det relativt snabbt och vara tillbaka på stranden eller i hängmattan innan vi båda försmäktar i julisolen.

Det har länge pågått en debatt om rasism. Vad som även börjat på senare år är en debatt om hur vi debatterar rasism, en metadebatt. En av de dilemman som dykt upp handlar om vem som kan utsättas för rasism och inte.

När människor utsatts för rasistiska påhopp har andra uttryckt stöd för dessa människor och avsky mot den rasism de utsatts för. Vissa har uttryckt solidaritet genom att säga "Jag är (namnet på den som utsatts för rasism)". Detta är något som andra har reagerat mot och ansett vara rasistiskt i sig.

Anledningen är att den som sagt så inte kan "vara" den som utsatts för rasism eftersom personen ifråga är vit. Det är endast "rasifierade" (det används ofta som slang för icke-vit, trots att det inte är ordets betydelse) som verkligen kan veta hur det känns att bli utsatt för rasism. När vita hävdar att de kan det så utövar de strukturellt förtryck och tolkningsföreträde, vilket är rasistiskt enligt de som anser detta.

Rasifiering är ett vetenskapligt begrepp. Det kan användas om personer som utsatts för rasism, som utsatts för att reduceras till att vara sitt kollektiv och inget annat. Det bör dock inte användas som slang för icke-vit. Att hävda att alla som inte är vita har blivit personligen utsatta för rasism, och att ingen som är vit någonsin kan behandlas rasistiskt, är i sig kollektiviserande. Genom att göra så har man reducerat alla vita till ett kollektiv och alla andra till ett annat.

Vad beträffar det andra så är det givetvis fler icke-vita än vita som utsätts för rasism. Det är självklart inte möjligt att veta hur en annan människa känner sig efter att ha kränkts för sin hudfärg, eftersom både varje människa och varje situation är unik. Att försöka göra det är dock inte rasism. Det är empati.

Empati är förmågan att känna med någon annan, att sätta sig in i någon annans situation. Det handlar om att använda fantasin till att fundera på hur en upplevelse man själv inte haft skulle kännas, om man haft den. Det är empatin som gör att vi blir ledsna och upprörda då vi hör om sådant som planet som störtade i Ukraina, eftersom att vi kan föreställa oss hur det vore att störta mot sin död i ett flygplan även om vi själva aldrig gjort det.

Att ta sig tolkningsföreträde är en annan sak. Det är att säga "jag vet hur den här situationen ska analyseras och det gör inte du". Om jag skulle hävda att det inte är så farligt att bli kallad för ett rasistiskt glåpord skulle jag inte visa empati, utan ha tagit mig tolkningsföreträde. Det hade kanske inte varit rasistiskt av mig, men definitivt ignorant och otrevligt mot den som faktiskt utsatts för det.

Att visa empati är däremot en helt annan femma. Det är djupt mänskligt, och nödvändigt för att vi överhuvudtaget ska kunna förstå och identifiera oss med varandra. Det bör därför knappast fördömas.

Nu ska jag visa empati för er och låta er återgå till stranden eller hängmattan! Det kan jag dessutom med fog säga att jag själv har erfarenheter av att vilja göra.

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Om jämställdhet, liberalism och föräldraförsäkringen

Efter Almedalsveckan står det klart att feminismen är en av de frågor som står högst på agendan i Sverige. Alla på den politiska skalan (utom SD förstås) tävlar om vilka som är bäst feminister, från Jonas Sjöstedt till Jan Björklund. Det senare har väckt en del förvåning, liksom folkpartiets kampanj "Feminism utan socialism". Det är ett bevis på att vi behöver föra ut vår politik bättre. Liberaler som Mary Wollstonecraft var de som först drev frågan om jämställdhet innan kvinnor och män, och Folkpartiet har genom sin historia ständigt drivit feministiska frågor, vilket för övrigt är något Jan Björklund beskrev väldigt bra i sitt Almedalstal som jag uppmanar alla att lyssna på. Om Folkpartiet är feministiskt är alltså en relativt enkel debatt.

En svårare frågeställning är däremot hur själva idén om feminism går ihop med liberalismen. Problemet set ut så här: Liberalismen ser och behandlar människor som autonoma individer med fri vilja, utrustade med ett förnuft. Detta gör att de är bäst lämpade att styra sig själva, och är de enda som borde ha rätt att göra det eftersom de själva är de enda som vet vad deras egna intressen är. Samhället blir som en följd av det resonemanget bäst om alla människor är så fria som möjligt, och staten inte lägger sig i människors liv mer än att den hindrar människor från att använda sin frihet till att skada andra människor.

Feminismen utgår från att män och kvinnor idag behandlas olika från födseln, normer om hur kvinnor och män ska vara påverkar hur män och kvinnor är, deras livschanser. Feminismen anser att de flesta, om inte alla, av dessa skillnader, är orsakade av just normer och inte gener, miljö och inte arv, och menar därför att de är orättvisa och bör ändras. Feminismen är alltså en tanke som utgår från att det finns strukturer i samhället som påverkar människor i hög grad. Hur går denna tanke ihop med tanken om den fria, autonoma individen?

Först vill jag konstatera att staten inte är det enda som kan skada människor eller kränka deras frihet. Det är en central tanke för de flesta liberaler att staten har ett visst syfte. Det är just att skydda individer från andra förtryckande institutioner. Det kan handla om familjen, religionen, andra individer som vill råna eller stjäla av en, eller normer i samhället. Att liberalismen skulle bekämpa sådant förtryck är alltså inget konstigt.

Sedan vill jag nyansera bilden av den fria, autonoma individen. Liberalismen behandlar människor som fria och autonoma i politisk bemärkelse. Det betyder inte att en individ är avskild från alla andra individer. Det vore en orealistisk syn eftersom människor är sociala och påverkar och påverkas av sin omgivning. Andra människor och deras normer sätter sin prägel på oss.

Hur går detta ihop med liberalismen då? Det faktum att alla människor inte tänker och förvärvar uppfattningar och idéer helt oberoende av andra är inget som diskvalificerar liberalismen som idé. Oavsett om din fria vilja är totalt opåverkad av andra, eller påverkas av din omgivning, så är det i grunden ändå du som vet bäst vad dina intressen i ditt liv är. Det är inte säkert att du gör det i varje enskilt fall, men sannolikheten att någon annan gör det är då ännu mindre. Därför bör du själv få bestämma över ditt liv. Det är dock inget som säger att staten aldrig ska bekämpa orättvisor i form av förtryckande könsnormer. Det som däremot följer är att staten inte kan tumma på liberalismens värden i den kampen, så det finns ett begränsat antal metoder man kan använda.

Det handlar i grunden om rätten att få fatta dåliga beslut. Så länge du inte skadar andra på kuppen bör den rätten vara oinskränkt i ett liberalt samhälle. Jag anser till exempel att religionen är en sådan företeelse. Jag har ingen rätt att använda staten för att påtvinga andra min uppfattning där när det handlar om enskilda individers tro, men jag som individ kan försöka övertyga andra individer om att min uppfattning är den bästa. Staten kan däremot användas för att bekämpa religiöst förtryck om det förekommer, och den ska definitivt inte användas för att upprätthålla religiöst förtryck. Samma gäller med feminismen.

Som exempel använder jag föräldraförsäkringen. Här skulle man kunna hävda att det liberala är att föräldrar själva får välja hur de vill dela upp den. Det handlar dock om ett statligt bidrag som gör att du kan stanna hemma när du fått barn. Det är något du får av staten, inte något som bara existerar eller någon naturgiven rättighet. Samtidigt existerar orättvisa könsnormer i samhället. Ges föräldraförsäkringen bara ut kommer dessa könsnormer att leda till att fler kvinnor tar ut de flesta månaderna. Det skulle alltså förstärka de normer som redan finns. I det fallet skulle staten ha bidragit till patriarkalt förtryck. Det är ungefär det förhållandet som råder idag, fast med två pappamånader som förmildrar det något.

Feminismen säger att män och kvinnor är ojämställda och att det måste bekämpas. Liberalismen säger att varje individ själv ska ha makt över sitt eget liv. Jag anser att de tankarna går utmärkt ihop. Om staten direkt tvingade enskilda människor att ändra sitt beteende när detta inte direkt skadar andra vore det givetvis fel. Omskolningsläger för män är därför en direkt dålig och antiliberal idé (gissa vilket parti som föreslagit det). När staten däremot ger människor ett bidrag bör detta självfallet utformas så att det inte ökar ojämställdheten. Därför bör föräldraförsäkringen individualiseras, alltså delas i två. Därför behöver Sverige mer feminism, men utan socialism!

Oscar Matti, Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Länk till Jan Björklunds tal: http://www.svtplay.se/video/2140419/partiledartal-i-almedalen/partiledartal-jan-bjorklund-fp

Spelar pengarna någon roll?

Den fria rörligheten är för mig, och många andra liberaler, en av de viktigaste frågorna och en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som finns. Orättvisan i att dina förutsättningar i livet beror på var du föds är uppenbar för mig. Liberaler har ingen utopi brukar det sägas, men jag drömmer om en värld utan gränser. Vi föredrar frihet framför utopier, att människor själva får bestämma vad de vill sträva efter, och just därför är min utopi en gränslös värld, eftersom alla människor då skulle ha ännu större frihet att leva som de önskar.

Därför har jag följt debatten om invandringens effekter med stort intresse. Den har ibland varit hätsk, men ändå oftast förts mellan parter som inte är direkt "emot invandring" så mycket som exempelvis SD. Frågan som debatterats har oftast varit kostnaden - eller vinsten - av invandring. Jag tänkte därför summera vad debatten handlat om, och skriva vad jag själv tycker om själva frågeställningen - spelar kostnaden någon roll för om vi är för fri rörlighet eller inte?

Debatten tog fart efter att boken "Migrationens kraft" gavs ut. Författarna förespråkade i den fri invandring och menade att forskningen på området tydde på att detta skulle bli en ekonomisk vinstaffär, åtminstone med en minskad välfärdsstat och en del förändringar av den svenska arbetsmarknadslagstiftningen. Boken kritiserades för att ge en felaktig bild av forskningen och överdriva de positiva effekterna av invandring. Debatten som följde kom främst att handla om detaljer om vem som hade rätt referenser. Det kan verka trist, men det är ändå ganska viktigt om man diskuterar vad forskningen säger om kostnad/vinst av fri rörlighet.

En annan debatt handlar om hur det blir för de som kommer hit. Har man vuxit upp i ett fattigt land och inte fått gå i skolan så är man helt enkelt inte lika produktiv som någon som vuxit upp i Sverige. Ska denna person komma hit kommer den inte att kunna nå upp till den minimilön som gäller enligt kollektivavtalen. Har vi fri rörlighet finns alltså bara två alternativ - att sänka eller ta bort denna lägstanivå eller att personen ifråga blir arbetslös. En helt fri lönesättning och en fri invandring skulle mycket väl kunna leda till att många människor skulle komma till Sverige och arbeta för vad som för oss framstår som väldigt låga löner. Detta eftersom de ändå skulle få det mycket bättre ekonomiskt än i ursprungslandet.

Den här frågan ser jag som relativt enkel. Självklart ska vi tillåta människor att komma hit och jobba för låga löner. Om man menar att det inte vore bra därför att klyftorna skulle öka, vad vore då bättre? Att dessa människor skulle stanna i ett land där de tjänar motsvarande 450 kr i månaden, eller att de fick komma till Sverige men vara arbetslösa? Vore det verkligen bättre än lite större lönespridning? Knappast.

Till den andra frågan. Spelar verkligen invandringens kostnad någon roll? Ideologisk skulle jag svara nej. Pragmatiskt måste jag säga ja.

Ideologiskt är jag för negativa rättigheter - rätten att inte utsättas för tvång. Fri rörlighet är en negativ rättighet, rätten att få färdas vart man vill utan att hindras (detta inkluderar inte rätten att färdas in i min lägenhet, däremot min mark om jag är markägare, och behöver därför inte gå emot äganderätten. Men det är en annan fråga). Därför är jag för fri rörlighet ideologiskt, oavsett om det innebär vinst eller förlust ekonomiskt. Motsvarande kan de som är för ett folks rätt att begränsa den fria rörligheten till sitt territorium vara emot fri rörlighet även om det vore en vinstaffär. Varför man nu skulle vara det.

Jag skulle dock ha svårt att föreslå något politiskt som skulle innebära en ekonomisk katastrof. Lyckligtvis är fri rörlighet inte något sådant. Som jag ser det är forskningsläget inte entydigt. Det mesta pekar på att invandring kan innebära antingen ekonomisk vinst eller förlust. En del beror på vilka det är som kommer. Det mesta beror på hur landet tar emot dem.

Sverige har idag reglerad invandring. Vi har flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring. Flyktinginvandringen är det ingen som begär ska vara ekonomiskt lönsam. Vi skulle dock, med några politiska reformer, kunna se till att fler flyktingar kunde få arbete. Men oavsett det skulle jag vilja öka den svenska flyktinginvandringen, till att börja med genom att införa asylvisum så att asylsökande får resa till Sverige för att söka asyl, istället för att nekas visum eftersom man är rädd för att de ska söka asyl, som det är idag. Människor som flyr ska kunna få en fristad här.

Vad gäller annan invandring, så tycks även forskare som är skeptiska till invandringens ekonomiska vinster anse att denna invandring inneburit vissa ekonomiska vinster för Sverige. Detta trots att procentuellt fler utrikes födda är arbetslösa än inrikes födda. Även om de flesta invandrare har jobb, är det givetvis alldeles för många som inte har jobb, så många att några ska känna sig obekväma med att släpa invandringen helt fri (bland annat alla riksdagspartier). Det finns flera lösningsförslag på det. Avskaffa turordningsreglerna i LAS, det vill säga sist in, först ut-principen. Eftersom invandrarna kommit sist in till Sverige missgynnas de, samt unga, av denna lag. Tillåt även lägre löner. Detta är kontroversiellt, men jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara sämre att ha ett jobb med lönen 15000/månad än att inte ha ett jobb med lönen 18000/månad.

Forskningen om invandringen verkar tyda på en sak. "Länder där kollektivavtal täcker en större del av arbetsmarknaden har högre segregation. Länder med mer generösa socialbidrag har också större problem att få invandrare i sysselsättning" (se länk nedan).
Jag är alltså fortsatt för fri rörlighet. Det är inte något vi kan införa idag, men med vissa ändringar av arbetsmarknadslagstiftningen och andra reformer skulle det vara möjligt. Flyktinginvandringen kan vi dock öka redan idag. Massor av papperslösa som har fullgoda flyktingskäl har nekats asyl, och fått leva gömda i Sverige i en tillvaro som ytterst få skulle välja, om de inte hade mycket goda skäl att lämna hemlandet. Detta måste upphöra så snart som möjligt. Och i det fallet tycker jag inte att pengarna spelar någon roll.

Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

http://www.di.se/artiklar/2013/12/13/debatt-invandrare-stangs-ute-av-kollektivavtalen/

Därför gillar vi det fria skolvalet!

Det fria skolvalet infördes i Sverige 1992 med syftet att öka möjligheten för elever och föräldrar att själva välja skola. Det var en frihetsreform därför att alla elever nu kan söka vilken skola som helst i landet. Innan dess var man hänvisad till att gå i skolan i det område man bodde.

Nu kritiserar vissa, främst från vänstersidan, det fria skolvalet. Kritikerna menar att det leder till ökade skillnader i skolresultaten, till ökad social snedrekrytering och till en allmänt sämre skola i Sverige. Vi menar att det sista är felaktigt - det fria skolvalet har tvärtom haft bra effekter på den svenska skolan.

Kunskapsresultaten i skolan har mycket riktigt sjunkit. Eftersom den nedåtgående trenden sammanfaller i tid med när det fria skolvalet infördes kan man tro att det är en konsekvens av det fria skolvalet. Vi menar att det beror på andra saker. Till exempel genomfördes kommunaliseringen år 1991, vilken har fått stark kritik, inte minst sedan den senaste statliga utredningen som fastslår att den hade en direkt negativ påverkan på den svenska skolan. Traditionell kunskapsinlärning har till stor del nedvärderats. Kraven på lärarutbildningen, och dess kvalitet, har gradvis sänkts, och den pedagogik som lärts ut har inte fokuserat på mätbar kunskap, vilket är en god förklaring till de sjunkande resultaten i internationella mätningar såsom PISA. Istället har man fokuserat på sådant som inte kan mätas, och det har lett till sämre resultat. 

Visserligen har det fria skolvalet lett till skillnader mellan olika skolor och elever. Kritikerna hävdar att det skapat en segregation, där eleverna som det går bäst för väljer olika elitskolor, medan de andra hamnar på sämre utbildningar. De menar att vissa skolor och elever får toppbetyg medan resten får undermåliga sådana. Detta stämmer bara till viss del.

Resultaten blir bättre för de som får högst betyg, vilket medför att den relativa skillnaden mellan elevers kunskaper ökar. Det medför däremot inte att de som har lägst betyg får sämre resultat. Att resultaten för vissa elever höjs mer än andras elevers resultat innebär inte att alla elever får det sämre över lag. Det faktum att denna reform infördes samtidigt som en allmän försämring av resultaten skedde gör att vissa tror att reformen orsakat försämringen - fast det inte finns någon grund för det.

Kritikerna vill istället blanda upp klasser med högpresterande och lågpresterande elever, och menar att detta ska leda till att elever med svårigheter får hjälp av sina kamrater. Här finns det däremot en allvarlig brist i resonemanget. Stora skillnader i förkunskaper bland eleverna gör lärarens jobb svårare eftersom läraren måste anpassa sin undervisning till elevernas kunskapsnivå, vilket blir ett nästintill omöjligt uppdrag med allt för stora skillnader i klassen. Resultatet blir att de som ligger i riskzonen får mest hjälp och övriga lämnas åt sitt öde. Idén om att högpresterande elever ska hjälpa sina kamrater är också orimlig eftersom deras uppgift är att själva studera - inte lära ut. Tanken om att duktiga elever ska agera som ”extralärare” åt de andra i klassen faller på sig själv eftersom man inte rimligen kan hävda att elever ska göra lärares jobb.  Det vore mer hållbart om elever fick möta utmaningar på sin nivå än att vissa alltid har det för enkelt och andra ständigt måste kämpa för att hinna ikapp. 

Det fria skolvalet ger elever en möjlighet att själva avgöra vilken skola och svårighetsgrad de vill studera på. Vem som helst kan söka de bästa utbildningarna – inte bara de som bor i innerstaden eller de rika förorterna. Trots det ogillar många dess effekter. Somliga menar nämligen att det inte är elevernas talang, flit eller ambition som avgör vilken skola de väljer, utan istället deras föräldrar och deras bakgrund.

Elever med högutbildade föräldrar väljer aktivt skola oftare än elever med föräldrar med lägre utbildningskapital. De förstnämnda eleverna har oftast höga förväntningar på sig, och goda förutsättningar eftersom de har en akademisk tradition med sig hemifrån. Deras föräldrar är välinformerade om vilka skolor som gäller. Det är generellt dessa elever som har höga betyg och gå på skolorna som får bäst resultat. De sistnämnda eleverna, med föräldrar med lägre eller ingen utbildning, får relativt sett sämre betyg. Detta kan påverka skolvalet.

Det är å ena sidan problematiskt att elever får olika förutsättningar beroende på vilka deras föräldrar är. Men den effekten skulle inte försvinna med mer likartade och likformiga skolor. Väldigt olika förkunskaper i en klass hjälper som sagt inte någon, oavsett orsakerna till skillnaderna. Att avskaffa det fria skolvalet skulle således hålla tillbaka eleverna det går bäst för, men inte hjälpa eleverna det går sämst för.

Även kritikerna är överens om att det går att fatta ett väl avvägt beslut om vilken skola man vill gå i, även för barn som inte har föräldrar som är professorer, alla utnyttjar dock inte möjligheten att välja. Det viktiga är därför frågan om hur man hjälper elever och föräldrar att göra det. Idag finns det till exempel ofantliga mängder information om olika skolor på internet. Det gäller att kunna avgöra vad som är tillförlitligt och relevant, och här spelar studievägledningen en stor roll. En god studievägledare kan informera elever och föräldrar om vilka alternativ som finns, samt vilka för- och nackdelar som finns med dessa alternativ. Det är med information som man bryter kunskapsklyftor, inte med reglering av fria val.

Det fria skolvalet ger svenska elever en möjlighet att välja skola, och därmed en större chans att påverka sin framtid, genom att göra ett aktivt val istället för att bara hamna i den skola som råkar befinna sig närmast deras hem. Reformen har kritiserats för att försämra skolresultaten, vilket aldrig har bevisats, och för att öka skillnaderna mellan elever, något som inte är negativt då det är eleverna det går bäst för som förbättrar sina prestationer utan att det går sämre för någon. Det var en frihetsreform som har varit framgångsrik, och som har stor utvecklingspotential. Det fria skolvalet leder till större möjligheter och friheter för varje individer och familjer att påverka den utbildning som lägger grunden för alla Sveriges elevers framtidsmöjligheter.

Oscar Matti, Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Olle Nyrén, Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Skattesatsen skall sättas efter Sveriges behov, inte individens

En majoritet av svenska folket tycks eka Claes De Faire när mer än hälften uppger i en nyligen utförd Sifo-undersökning att de inte vill ha ett femte jobbskatteavdrag. De säger alla möjliga saker. De tycker inte att de behöver mer pengar. De tycker att skolan behöver mer pengar, eller att någon annan del av det offentliga maskineriet förmodligen skulle hantera pengarna mycket bättre än de själva. För vem vill inte ha fler lärare, läkare, och sist men inte minst, sjuksköterskor? Va? 

Många av de röster som höjts i samband med denna nyhet pekar just på att de inte ”behöver” mer pengar, att det vore fel att sänka skatten eftersom de inte har svårt att upprätthålla den levnadsstandard som de redan har, och att de därför menar att det inte är nödvändigt. Det finns två huvudsakliga problem här.

Det första problemet är att människor tycks reflektera till den skattesats som sätts till de grundläggande behov som de har. Har man det inte svårt att få ihop vardagen så behöver man inte mer pengar, mer eller mindre. Jag har personligen mycket svårt för att klä tanken om en stat där den skattesats som styr hur mycket man tillåts tjäna baseras på principen om att det ska vara ”efter behov”, så att säga. Dels för att sådana system alltid har brakat ihop och lämnat hela länder i trasor, och dels för att det inte finns något som hindrar människor som känner att de har för mycket pengar från att ge den summa som de betraktar som överflödig till välgörenhet.

Det andra problemet är att det verkar som att folk tror att skattesänkningarna är till för att göra dem lyckliga. Visst är det väl gott om folk mår bättre, men det är just här skon klämmer, eftersom sänkta skatter inte främst innebär att de som redan har det bra får det bättre, även fast det en effekt av skattesänkningar, utan att den viktigaste effekten är att fler kommer i arbete. Hur kommer då detta sig, frågar en skeptisk läsare, är det inte bättre att låta staten skapa jobben? Jag har hört att det är så dyrt med alla andra jobb än de som skapas genom staten. Ja du, käre läsare, då kan jag informera dig om att de jobb som skapas av staten inte bidrar till tillväxten, eftersom den skatt som offentligt anställda betalar kommer från skattepengar. Det går runt. Som i ett hamsterhjul. Det följer därför logiskt att det som gynnar den privata sektorn i förlängningen gynnar den offentliga sektorn. För att få världens bästa välfärd så måste vi först ha världens bästa privat finansierade sektor.

Vad är det då som gynnar den privata sektorn? Jo, att folk köper saker. Det är den mest grundläggande principen. Ju mer pengar folk har till att köpa saker, desto mer saker kommer de att köpa. Det behöver inte bara vara varor, utan det kan vara tjänster också. Allt mellan vår heliga himmel och vår vackra jord. Och ju mer saker som köps, desto mer jobb behövs för att skapa dessa saker.

Men hur ställer sig då de olika partierna till detta resonemang? Vi vet ju alla hur högern ställer sig, eftersom det är högern som föreslår skattesänkningar (that’s just how we roll). Rullar det på som det ska för socialisterna då? Brukar de gå ut och säga att de diggar skattesänkningar? För Vänsterpartiet gäller såklart höjning av alla former av beskattning för all framtid, och Miljöpartiet brukar inte vara långt efter. Men detsamma gäller inte för Socialdemokraterna, som trots allt är det största socialistiska partiet i Sverige. Det är just här som skon klämmer, och jag kan inte understryka vikten av att förmedla hur tydligt detta är, och hur det nästintill alltid har varit på det här viset. De tycker inte om att införa nya skattesänkningar, men de vill nästan aldrig ta bort gamla skattesänkningar. Sug på den. De vill inte ta bort det som de inte ville lägga till. Man kan ju fråga sig varför.

Det finns anledning till oro, men inte för att den offentliga sektorn är för liten, utan för att det finns människor i vårt land som tycks tro att det finns ett kausalt samband mellan antalet anställda inom offentlig sektor och en välmående stat, där fler offentligt anställda alltid är något att eftersträva. Det är helt enkelt falskt. Om man äter en bit av en kaka flera gånger om så blir det mindre av den kvar, och offentlig sektor måste sluta bita på privat sektor bara för att den smakar gott.

Olle Nyrén
LUF Uppsala

LUF Uppsalas kandidater - Mötesuttalande 3/12 2013

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län har på ett medlemsmöte idag den 3e december 2013 beslutat att förespråka Maria Weimer till förstaplatsen på Folkpartiets riksdagslista inför valet i September 2014. Detta innebär att vi frångår nomineringskommitens liggande förslag.

"Maria har genom ett gediget opinionsbildande arbete gjort att hon är en bra kandidat till riksdagen för Folkpartiet. Vi tror att hon med sin erfarenhet av internationellt arbete och med hennes bakgrund i Liberala ungdomsförbundet ytterligare kommer göra liberalismen starkare i Uppsala och i Sverige."

Vidare väljer vi att i valet till europaparlamentet förespråka Cecilia Wikström som vår kandidat.

Till landstingets listor som nomineringskommiten publicerat förespråkar vi rådande förslag. Vi välkomnar att många unga kandidater får ta plats och önskar dessa framgång i valet. Det är Kajsa Dovstad, Tove Henriksson, Benjamin Kalischer Wellander och Erik Wretling.

I förslaget till lista för kommunvalet i Uppsala kommun förespråkar vi liggande förslag, vi vill särskilt framhålla två kandidaters förträfflighet: Johanna Lönn (plats 9) och Mats Johnson (plats 12). Vi tycker det vore olyckligt om dessa kandidater inte hamnar på av nomineringskommittén föreslagna poster.

LUF Uppsala genom
Thea Andersson
Distriktsordförande