En skola för alla

”Fröken, jag förstår inte fråga fyra!”

”Jag är lite upptagen nu, Fredrik. Max, du som är klar med fråga fyra får hälpa Fredrik istället!”

Situationen ovan har säkert många varit med om. Läraren har inte tid att hjälpa alla elever samtidigt. Vissa elever blir klara fortare än andra. Läraren löser problemet genom att låta eleverna som är klara med uppgifterna hjälpa de som inte är det.

Detta kan vara en pragmatisk lösning, som läraren tvingas använda för att alla ska få hjälp. Det kan även ha ett pedagogiskt värde. Att klara av en uppgift i skolan är en sak, men för att läraren ska veta att du förstått den måste du kunna visa det genom att redogöra för dina kunskaper på ett tydligt sätt. Om man ska kunna förklara en uppgift för en elev som inte förstått den måste man kunna förmedla uppgiftens lösning  på ett tydligt sätt, och det kan vara till nytta för eleven som hjälper också, då denne får erfarenhet av att uttrycka sin förståelse i tydliga ordalag. Det kan han/hon ha nytta av under provet senare.

Det finns dock en nackdel med att göra så här för ofta. Elever som är klara vill inte göra om samma sak – de vill gå vidare. De vill ha nya uppgifter och utmaningar. Får de bara hjälpa sina kamrater istället blir det bara repetition, och inget nytt stoff. Får en elev inga nya utmaningar bli det svårare för denne att nå sin fulla potential. Eleverna är i skolan för att lära sig, inte för att lära andra. Det är läraren som är den utbildade pedagogen.

”Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter. En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”. Detta är citat från läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011.

En gammal tanke om skolan är att den ska utjämna elevers förutsättningar. Att direktörens barn sitter och lär sig i samma klassrum som skoputsarens barn, och får likvärdiga chanser i livet, ses som en del av målet med skolan. Det är en fin tanke, men det blir ett missriktat fokus om man ser likheten som det överordnade målet och eftersträvar att alla elever får samma resultat.

Alla elever är olika. Vissa har bättre förutsättningar rent genetiskt. Även om IQ påverkas av saker man gör i livet går det oftast att se ett mönster om man mäter samma människor i ung och gammal ålder. Det finns även andra egenskaper man kan ha medfött som underlättar lärande och höga betyg (jag själv har exempelvis ganska bra minne).  Att jobba emot dessa förutsättningar och eftersträva total likhet är onekligen både en svår och meningslös uppgift.

En del andra förutsättningar kan vara rika föräldrar, föräldrar som själva är akademiker och har tid och kunskap nog att engagera sig ordentligt i sitt barns lärande. Att överhuvudtaget ha föräldrar som bryr sig om en och ger tillvaron trygghet är en god förutsättning att kunna lära sig något i skolan. Dessa förutsättningar kan man hävda är mer orättvist fördelade.

Men hur ska läraren kunna avgöra vad som är vad? Hur ska en vanlig lärare kunna se skillnad på vad som är arv och vad som är miljö, när inte ens experterna kan det? En situation där läraren försökte uppmuntra och stötta elever som har medfödd talang, men inte de som har rika och välutbildade föräldrar, vore oerhört problematisk. Det skulle innebära att man höll tillbaka vissa elever istället för att stötta dem, vilket vore direkt fel. Även om det vore önskvärt skulle det bädda för ett enormt godtycke.

Den slutsatsen som följer av detta är att likhet inte bör vara målet för undervisningen. Lika resultat är inte nödvändigtvis effekten av lika förutsättningar, eftersom detta utesluter den egna viljan och motivationen, samt det egna engagemanget och det egna arbetet, ur ekvationen. Vad som bör eftersträvas är istället att hjälpa alla elever att nå så långt som möjligt, att försöka vägleda alla så att de kan nå sin fulla potential. Detta kommer att innebära att de som har det svårast får mest hjälp, eftersom de behöver det mer än de som har det lättare i skolan. De senare bör dock stimuleras med utmaningar och nya uppgifter, och läraren bör sedan bedöma deras uppgifter omsorgsfullt och tänka ut nya, svårare uppgifter – inte försumma de elever som snabbt går framåt genom att bara låta dem hjälpa sina kamrater.

En skola som tänkt ut en praktisk lösning på detta är Kunskapsskolan. De har ett intressant system för sin undervisning som bygger på indviduell bedömning av elevernas kunskaper. Det finns olika steg och nivåer som eleverna jobbar med, när de är klar med steg ett går de vidare till steg två, och så vidare. De har inte lektioner hela dagen som en vanlig skola, utan kunskapspass, föreläsningar och workshops. Kunskapspassen är interaktiva pass med en lärare, medan föreläsningarna är mer traditionella lektioner där läraren föreläser om ett ämne. Båda dessa är kortare än vanliga lektioner, vilket underlättar elevernas koncentration. När eleverna inte är på kunskapspass eller föreläsning har de oftast workshop. Då sitter de ute i allmänna utrymmen på skolan och jobbar med sina uppgifter. Lärarna går runt och hjälper eleverna, så de tillbringar givetvis mest tid med de som behöver mest hjälp. Detta system kan vara en bra lösning för att anpassa undervisningen efter elevernas förkunskaper och framåtskridande.

Att använda sig av elever som extralärare kan ibland fylla ett syfte för en lärare om denne inte hinner hjälpa alla. Det kan dessutom fylla en pedagogisk funktion för eleven som utför hjälpen. Det bör dock inte användas för mycket, för även eleverna som klarar uppgifterna snabbt behöver nya utmaningar. Det måste vara upp till läraren att bedöma när det passar att låta elever hjälpa varandra och när vissa istället bör få nya uppgifter och läraren själv får hjälpa de som behöver det. Likhet i resultat ska inte vara skolans mål, utan målet ska vara att hjälpa alla elever att nå så långt som möjligt. Så bygger vi en skola både för professorns och rikdsdagsledamotens son och städarens och diskarens dotter!

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Olle Nyrén

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Länk till läroplanen: http://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/laroplan/curriculum.htm?tos=gr&a=1#anchor_1

Språktest, integration och medborgarskap

”Så du är med i Folkpartiet. Ni ville ju införa språktest, har ni inte gått och blivit lite främlingsfientliga?”. Språktest är en fråga som då och då rests och mötts av olika reaktioner. Här kommer jag att beskriva syftet med språktest, vad jag anser om det samt ett annat förslag som jag tror skulle fungera bättre.

Språktest innebär att de som invandrat och vill bli medborgare i ett land ska klara ett prov för att kontrollera att de har vissa språkkunskaper. Tanken är att det ska förbättra integrationen. Medborgarskapet fungerar som en morot, eftersom det är något många vill ha kommer många att anstränga sig hårdare för att lära sig svenska.

På en principiell nivå är det inget märkligt att ställa vissa krav för att någon ska få bli medborgare. Det finns redan ett krav på att man måste ha befunnit sig i landet en viss tidsperiod – det är ganska rimligt om man inte anser att turister som är i landet en vecka borde få rösta. På samma sätt skulle man kunna ställa krav på vissa kunskaper om språket och samhället.

Ett problem med språktest är att alla som föds i Sverige blir medborgare automatiskt, utan något test. De förutsätts vara en del av samhället och kunna svenska i alla fall. I de flesta fall kanske det är så, men utanförskap finns även bland människor födda i Sverige. Det finns ännu ett problem.

Vad skulle ett språktest innehålla? Skulle man endast kräva extremt grundläggande kunskaper, att kunna föra ett enkelt samtal och kommunicera med nödvändiga myndigheter? Skulle man kräva grammatiska kunskaper, skillnaden melan verb och substantiv? Skillnaden mellan adverb och adjektiv? Samma frågor kan man ställa om ett medborgarskapstest. Ska de kunna beskriva Sveriges regeringsform, citera grundlagen och namnge den nuvarnade statschefen?

Jag är långt ifrån säker på att alla som är födda i Sverige kan skillnaden på adverb och adjektiv, på verb och substantiv, eller har någon aning om hur många ledamöter det finns i Sveriges riksdag. Nu måste just de frågorna inte finnas med i ett test, men det finns ett gränsdragningsproblem. Skulle man testa alla som är födda i Sverige också?

Ett annat problem är att ett medborgarskapstest eller ett språktest kan verka som en morot för att lära sig svenska, men det kan även bli exkluderande. Det kanske är någon som gärna vill bli medborgare, som har för avsikt att lära sig svenska men inte hunnit med det än. Den personen skulle i så fall misslyckas och underkännas. Personen kan öva upp sina kunskaper och försöka igen, men innan dess kanske personen åker till Norge, hittar ett jobb och stannar där istället.

Det är inga gigantiska problem jag har beskrivit. Min bedömning är dock att de är större än den potentiella vinsten av att ha ett språktest eller medborgarskapstest. Vill man förbättra språkkunskaperna kan man förbättra språkundervisningen istället. Bättre SFI som är mer anpassad till individens förkunskaper än idag skulle göra större skillnad än språktest. En rörligare arbetsmarknad som tillät fler invandrare att få ett jobb skulle innebära att de fick fler svenska kontakter och snabbare lärde sig språket.

Vad som måste vaa glasklart är dock avsikten med språktest. Det finns ingen främlingsfientlig baktanke, ingen önskan om att färre människor ska få bosätta sig i Sverige. Det man vill uppnå är att fler ska lära sig svenska och att statusen på medborgarskapet ska höjas, så att fler vill bli medborgare. Det är av välvilja man vill införa språktest, även om jag inte tycker att det vore en bra idé.

En bättre idé vore däremot större medborgarskapsceremonier, ceremonin som hålls när några formellt blir välkomnade som nya medborgare i Sverige. Även om jag inte vill se ett test för att bli godkänd medborgare så kunde själva ceremonin bli en större tillställning. Det innebär trots allt att formellt bli en del av staten Sverige, att få rösträtt i de svenska valen som påverkar alla landets invånare. Ceremonin är en markering av att vi alla kanske inte har samma bakgrund, men att vi ändå kan ha en framtid tillsammans.

Jasenko Selimovic, en folkpartist som kandiderade till Europaparlamentet, brukar berätta om att när han kom till Sverige skickade samhället bara negativa signaler till honom: Vi vill inte ha dig här, vi behöver dig inte här, vi tror inte att du kan bidra till vårt samhälle, vi ger dig ett bidrag för att åka tillbaka till dit du kom ifrån.

Så besökte han en medborgarskapsceremoni i USA. Först skulle alla namn räknas upp, och personen som läste upp namnen uttalade nästan alla namn så felaktigt att det var pinsamt. Sedan stannade personen upp och sade (ungefär) ”Det fantastiska med den här stunden är att vi, trots att vi har olika bakgrunder, nu har en gemensam framtid, vi är nu ett”. Sedan lästa hon upp alla namnen igen, och uttalade alla namnen helt rätt. Därefter kom flaggorna och musiken in. Många av deltagarna grät av lycka.

Medborgarskapsceremonier är symbolpolitik. Det är dock symbolpolitik som spelar roll. En bättre medborgarskapsceremoni skulle kunna ge medborgarskapet något högre status. Det skulle dessutom, och detta är det viktigaste av allt, kunna skicka följande signaler till nya svenskar: Vi vill gärna ha er här, vi behöver er, vi tror att ni kan bidra till samhället, vi hoppas att ni vill stanna här, kanske till och med både leva och dö i Norden.

 Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län och medlem i Integrationspolitiska Arbetsgruppen i LUF

Återinför värnplikten! Eller?

Värnplikten har varit en intensivt diskuterad fråga bland liberaler denna sommar. Det är inte konstigt att den stått högt på agendan, då försvarsfrågor blivit viktigare än någonsin efter Putins invasion av Ukraina. I den här texten ska jag försöka bena ut några av argumenten för och emot, och som rubriken antyder kan jag inte erbjuda något enkelt tydligt svar utan bara den gamla klichén ”att vara liberal är att vara kluven”.

Vi börjar med att definiera behovet. Sveriges försvarsmakt år 2014 behöver sannerligen förändras. Den militärmakt vi ska kunna ställa upp nu ska kunna försvara landet i en vecka, på en plats. Denna militärmakt finns ännu inte på plats på grund av besparingsbeslut som tagits, det finns brister i tillgången till både materiel och personal. Värnplikten, i någon form, skulle öka tillgången till det senare.

Det är inte så att värnpliktiga soldater är dåliga. De går precis lika bra att träna och utbilda som någon som sökt frivilligt. Sverige hade några av världens bäst utbildade soldater innan värnplikten avskaffades. Det kan möjligen innebära en säkerhetsrisk att ha soldater som egentligen inte vill vara soldater i försvaret. En främmande makt kan sondera terrängen, hitta missnöje och utnyttja det, betala en summa till en värnpliktig för att lämna ut information om en försvarsmakt hen inte känner någon lojalitet för. Detta är dock ingen säkerhetsrisk man kommer undan helt genom att avskaffa värnplikten. Man kanske kan lita på att soldaterna är motiverade eftersom de sökt jobbet frivilligt, men det är omöjligt att helt försäkra sig om att ingen av soldaterna skulle ta emot mutor.

Principiellt är värnplikten inte direkt fel enligt mig. Alla som bor eller vistas inom Sveriges gränser får ta del av en säkerhet som försvarsmakten skapar. Oavsett om man valt det själv är man skyddad. Därför vore det inte omöjligt att kräva något tillbaka. Vi kräver redan att alla inom gränserna följer Sveriges lagar. Att dessutom kräva att alla som vill ha del av beskyddet ska tjänstgöra i försvarsmakten under tre månader vore inte så annorlunda. Slagordet ”ett gevär –en röst” skulle lika gärna kunna vändas i sin motsats ”en röst – ett gevär”. Bildligt talat givetvis, alla kan inte hålla ett gevär och borde få tjänstgöra på något annat sätt.

Det är dock inte fullt så enkelt. Beskyddet som försvarsmakten upprätthåller har vi inte valt. Det finns där oavsett vad vi tycker om det. Det finns inget sätt att avsäga sig det beskyddet förutom att lämna Sverige. Det finns visserligen förslag om att ge människor möjlighet att avsäga sig sitt medborgarskap, men det skulle inte spela någon roll – beskyddet finns för alla som befinner sig inom Sveriges gränser, oavsett deras juridiska status.

Det som ändå gör mig ganska negativt inställd till värnplikten är att det handlar om tvång. Oavsett hur det ser ut principiellt så handlar det rent krasst om att tvinga människor att göra något de i vissa fall inte kommer att vilja göra. De kanske finner det så avskyvärt att de vill begå självmord under tjänstgöringstiden, det har definitivt inträffat förut. Rent pragmatiskt finns det alltså en invändning av humana skäl.

Något som inte bör användas som argument för värnplikten är att det fungerar som ”god fostran” av ungdomar. Jag tror personligen att många utvecklas som människor av att jobba i grönkläder några månader, jag tror säkert att många som inte från början tyckt att det var en bra idé också skulle ändra uppfattning och må bra av att göra värnplikten. Men statens roll är inte att uppfostra vuxna människor. Värnplikten är till för att fylla ett säkerhetsbehov, inte ett fostransbehov.

Så jag landar i slutsatsen att värnplikten inte borde återinföras. Däremot skulle man kunna återinföra någon mildare variant. Exempelvis skulle alla kunna kallas till mönstring. Det tar ungefär en halv dag och det borde inte skapa något lidande. Då skulle intresse för att göra GMU (Grundläggande MilitärUtbildning) kunna plockas upp på plats och personaltillgången skulle antagligen öka.  Det finns i nuläget en två veckor lång utbildning för tjänstgöring främst i hemvärnet. Vissa skulle kunna gå den, vissa skulle kunna gå tre månader i ”vanlig GMU” och sedan fungera som reservister, vissa kunde fortsätta utbilda sig och bli avlönade soldater.

Jag vill avsluta med en personlig uppmaning till alla som ännu inte gjort GMU. Fundera på om det vore något för dig. Behovet av soldater är stort. Fördelarna för en själv är många. Det ser bra ut på ditt CV, du får vara ute i skog och mark, du får erfarenheter av ledarskap samt psykiska och fysiska prövningar, du kommer att flytta gränserna för vad du klarar av, du kommer antagligen vara starkare än någonsin när du är klar. Du kommer troligen att få vänner för resten av livet. Du har flera karriärmöjligheter inom försvarsmakten, lönen är kanske inte alltid den bästa men det är definitivt ett roligt, utmanande jobb som ger omväxling. Många i det civila livet, företagsledare, politiker, poliser med flera ser också GMU som en god merit.

Det finns många sätt att göra skillnad på riktigt. Att jobba som lärare, som jag kommer att göra, är ett av dem. Att engagera sig i politik är ett annat. Det finns ännu fler, men att göra GMU är definitivt ett sätt. Så fundera på om du vill göra skillnad på riktigt.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Vägen till helvetet går via goda avsikter

”Hoppas att de svälter sig till döds!”. Så skrev Marie Stensby som var ordförande för Sverigedemokraterna i nordvästra Jämtland, och suppleant i partistyrelsen, och kandidat till Sveriges riksdag, i en kommentar i en Avpixlat-tråd. Detta var för omkring ett halvår sedan i skrivande stund. Det är ett exempel på en politiker som uppenbarligen drivs av dåliga avsikter. Här visar hon inte välvilja mot någon utan enbart illvilja.

Den här texten handlar dock om att alla dåliga politiker inte drivs av illvilja, inte ens alla sverigedemokrater. Det jag vill visa är istället att nästan alla åtminstone anser sig ha goda avsikter med det de gör. Ytterst få arméer går i krig i tron att Gud står på motståndarens sida.

Innebär detta att jag håller med dessa politiker? Absolut inte! Sverigedemokraterna som parti är avskyvärt, inte bara för att de har rötter i en direkt nazistisk rörelse utan för den politik de driver idag. Jag anser att Sveriges flyktingpolitik idag är inhuman – men den Sverigedemokraterna skulle driva vore direkt vidrig. Att politiker som Marie Stensby kan få så stort inflytande  visar också att de knappast har gjort upp med rasismen inom partiet. Vad jag dock vill poängtera är att alla individuella sverigedemokrater inte drivs av illvilja. Få människor engagerar sig politiskt för att göra något de vet är dåligt.

Exempelvis kan någon få nationalistiska idéer av den dåliga sorten. Idéer som att människorna i det egna landet är mer värda att bry sig om än andra. Idéer som att andra människor som kommer in inom det egna landets gränser är ett hot mot det egna landets befolkning. Idéer som att dessa människor därför måste hindras vid gränsen.

Detta är idéer som kan leda till både illvilja och fruktansvärda konsekvenser. Det är dock idéer som grundar sig i välvilja – omsorg om människor i det egna landet. Det är givetvis en exkluderande omsorg, vilket gör att idén knappast är bra. De som har dessa idéer menar att man är mer värd att bry sig om enbart för att man råkat födas inom ett visst lands gränser. Det är dock inte vad jag skulle kalla illvilja. Illviljan kommer när välviljan leder till hat mot den (invandrarna) man anser hota de man hyser välvilja för (mäniskorna i Sverige).  

Detta gäller för sverigedemokrater, det gäller även för nazister, kommunister (illvilja mot rika människor och människor som inte håller med dem) och islamister, i olika hög grad. Genom retoriken kan man bedöma vad som dominerar – den som talar om att förbättra saker för människor drivs mer sannolikt av välvilja, den som talar om att människor borde svälta sig till döds drivs mer sannolikt av illvilja. Givetvis finns de som maskerar illvilja med välvilja. Det är knappast en slump att Sverigedemokraterna föredrar att kalla sig ”svenskvänliga” framför ”invandringsmotståndare”.  Det är ett medvetet strategiskt val för att framstå som mer välvilliga. Det kanske stämmer för en del, men jag skulle inte lita på det när personer som Marie Stensby kan uppnå så höga poster i partiet. Alla individuella sverigedemokrater drivs dock som sagt knappast av illvilja.

Det här innebär inte på något sätt att deras politik blir bättre. Den bör bekämpas med näbbar och klor. Vad det dock innebär är att vi inte bör slänga oss med glåpord som ”äckliga” och ”svin” om människor lättvindigt. Det kan vara en människa som drivs av goda avsikter som lett fel som det rör sig om. Förhoppningsvis kan personen fås att inse att avsikterna är missriktade. Det går dock betydligt lättare att uppnå om man avstår från att förolämpa personen eller döma ut den som ond.

Poängen med den här texten är att enbart goda avsikter inte räcker för att skapa god politik. Det behövs även ett gott omdöme, goda principer och en respekt för att jag själv inte alltid vet vad som är bäst för andra. Det behövs liberalism.

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Länk till artikeln om sverigedemokraten:

http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/flera-politiker-skriver-anonymt-pa-hatsajter/

 

Rasism och empati

Detta inlägg är ovanligt kort, både så att jag kan skriva det och du kan läsa det relativt snabbt och vara tillbaka på stranden eller i hängmattan innan vi båda försmäktar i julisolen.

Det har länge pågått en debatt om rasism. Vad som även börjat på senare år är en debatt om hur vi debatterar rasism, en metadebatt. En av de dilemman som dykt upp handlar om vem som kan utsättas för rasism och inte.

När människor utsatts för rasistiska påhopp har andra uttryckt stöd för dessa människor och avsky mot den rasism de utsatts för. Vissa har uttryckt solidaritet genom att säga "Jag är (namnet på den som utsatts för rasism)". Detta är något som andra har reagerat mot och ansett vara rasistiskt i sig.

Anledningen är att den som sagt så inte kan "vara" den som utsatts för rasism eftersom personen ifråga är vit. Det är endast "rasifierade" (det används ofta som slang för icke-vit, trots att det inte är ordets betydelse) som verkligen kan veta hur det känns att bli utsatt för rasism. När vita hävdar att de kan det så utövar de strukturellt förtryck och tolkningsföreträde, vilket är rasistiskt enligt de som anser detta.

Rasifiering är ett vetenskapligt begrepp. Det kan användas om personer som utsatts för rasism, som utsatts för att reduceras till att vara sitt kollektiv och inget annat. Det bör dock inte användas som slang för icke-vit. Att hävda att alla som inte är vita har blivit personligen utsatta för rasism, och att ingen som är vit någonsin kan behandlas rasistiskt, är i sig kollektiviserande. Genom att göra så har man reducerat alla vita till ett kollektiv och alla andra till ett annat.

Vad beträffar det andra så är det givetvis fler icke-vita än vita som utsätts för rasism. Det är självklart inte möjligt att veta hur en annan människa känner sig efter att ha kränkts för sin hudfärg, eftersom både varje människa och varje situation är unik. Att försöka göra det är dock inte rasism. Det är empati.

Empati är förmågan att känna med någon annan, att sätta sig in i någon annans situation. Det handlar om att använda fantasin till att fundera på hur en upplevelse man själv inte haft skulle kännas, om man haft den. Det är empatin som gör att vi blir ledsna och upprörda då vi hör om sådant som planet som störtade i Ukraina, eftersom att vi kan föreställa oss hur det vore att störta mot sin död i ett flygplan även om vi själva aldrig gjort det.

Att ta sig tolkningsföreträde är en annan sak. Det är att säga "jag vet hur den här situationen ska analyseras och det gör inte du". Om jag skulle hävda att det inte är så farligt att bli kallad för ett rasistiskt glåpord skulle jag inte visa empati, utan ha tagit mig tolkningsföreträde. Det hade kanske inte varit rasistiskt av mig, men definitivt ignorant och otrevligt mot den som faktiskt utsatts för det.

Att visa empati är däremot en helt annan femma. Det är djupt mänskligt, och nödvändigt för att vi överhuvudtaget ska kunna förstå och identifiera oss med varandra. Det bör därför knappast fördömas.

Nu ska jag visa empati för er och låta er återgå till stranden eller hängmattan! Det kan jag dessutom med fog säga att jag själv har erfarenheter av att vilja göra.

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Om jämställdhet, liberalism och föräldraförsäkringen

Efter Almedalsveckan står det klart att feminismen är en av de frågor som står högst på agendan i Sverige. Alla på den politiska skalan (utom SD förstås) tävlar om vilka som är bäst feminister, från Jonas Sjöstedt till Jan Björklund. Det senare har väckt en del förvåning, liksom folkpartiets kampanj "Feminism utan socialism". Det är ett bevis på att vi behöver föra ut vår politik bättre. Liberaler som Mary Wollstonecraft var de som först drev frågan om jämställdhet innan kvinnor och män, och Folkpartiet har genom sin historia ständigt drivit feministiska frågor, vilket för övrigt är något Jan Björklund beskrev väldigt bra i sitt Almedalstal som jag uppmanar alla att lyssna på. Om Folkpartiet är feministiskt är alltså en relativt enkel debatt.

En svårare frågeställning är däremot hur själva idén om feminism går ihop med liberalismen. Problemet set ut så här: Liberalismen ser och behandlar människor som autonoma individer med fri vilja, utrustade med ett förnuft. Detta gör att de är bäst lämpade att styra sig själva, och är de enda som borde ha rätt att göra det eftersom de själva är de enda som vet vad deras egna intressen är. Samhället blir som en följd av det resonemanget bäst om alla människor är så fria som möjligt, och staten inte lägger sig i människors liv mer än att den hindrar människor från att använda sin frihet till att skada andra människor.

Feminismen utgår från att män och kvinnor idag behandlas olika från födseln, normer om hur kvinnor och män ska vara påverkar hur män och kvinnor är, deras livschanser. Feminismen anser att de flesta, om inte alla, av dessa skillnader, är orsakade av just normer och inte gener, miljö och inte arv, och menar därför att de är orättvisa och bör ändras. Feminismen är alltså en tanke som utgår från att det finns strukturer i samhället som påverkar människor i hög grad. Hur går denna tanke ihop med tanken om den fria, autonoma individen?

Först vill jag konstatera att staten inte är det enda som kan skada människor eller kränka deras frihet. Det är en central tanke för de flesta liberaler att staten har ett visst syfte. Det är just att skydda individer från andra förtryckande institutioner. Det kan handla om familjen, religionen, andra individer som vill råna eller stjäla av en, eller normer i samhället. Att liberalismen skulle bekämpa sådant förtryck är alltså inget konstigt.

Sedan vill jag nyansera bilden av den fria, autonoma individen. Liberalismen behandlar människor som fria och autonoma i politisk bemärkelse. Det betyder inte att en individ är avskild från alla andra individer. Det vore en orealistisk syn eftersom människor är sociala och påverkar och påverkas av sin omgivning. Andra människor och deras normer sätter sin prägel på oss.

Hur går detta ihop med liberalismen då? Det faktum att alla människor inte tänker och förvärvar uppfattningar och idéer helt oberoende av andra är inget som diskvalificerar liberalismen som idé. Oavsett om din fria vilja är totalt opåverkad av andra, eller påverkas av din omgivning, så är det i grunden ändå du som vet bäst vad dina intressen i ditt liv är. Det är inte säkert att du gör det i varje enskilt fall, men sannolikheten att någon annan gör det är då ännu mindre. Därför bör du själv få bestämma över ditt liv. Det är dock inget som säger att staten aldrig ska bekämpa orättvisor i form av förtryckande könsnormer. Det som däremot följer är att staten inte kan tumma på liberalismens värden i den kampen, så det finns ett begränsat antal metoder man kan använda.

Det handlar i grunden om rätten att få fatta dåliga beslut. Så länge du inte skadar andra på kuppen bör den rätten vara oinskränkt i ett liberalt samhälle. Jag anser till exempel att religionen är en sådan företeelse. Jag har ingen rätt att använda staten för att påtvinga andra min uppfattning där när det handlar om enskilda individers tro, men jag som individ kan försöka övertyga andra individer om att min uppfattning är den bästa. Staten kan däremot användas för att bekämpa religiöst förtryck om det förekommer, och den ska definitivt inte användas för att upprätthålla religiöst förtryck. Samma gäller med feminismen.

Som exempel använder jag föräldraförsäkringen. Här skulle man kunna hävda att det liberala är att föräldrar själva får välja hur de vill dela upp den. Det handlar dock om ett statligt bidrag som gör att du kan stanna hemma när du fått barn. Det är något du får av staten, inte något som bara existerar eller någon naturgiven rättighet. Samtidigt existerar orättvisa könsnormer i samhället. Ges föräldraförsäkringen bara ut kommer dessa könsnormer att leda till att fler kvinnor tar ut de flesta månaderna. Det skulle alltså förstärka de normer som redan finns. I det fallet skulle staten ha bidragit till patriarkalt förtryck. Det är ungefär det förhållandet som råder idag, fast med två pappamånader som förmildrar det något.

Feminismen säger att män och kvinnor är ojämställda och att det måste bekämpas. Liberalismen säger att varje individ själv ska ha makt över sitt eget liv. Jag anser att de tankarna går utmärkt ihop. Om staten direkt tvingade enskilda människor att ändra sitt beteende när detta inte direkt skadar andra vore det givetvis fel. Omskolningsläger för män är därför en direkt dålig och antiliberal idé (gissa vilket parti som föreslagit det). När staten däremot ger människor ett bidrag bör detta självfallet utformas så att det inte ökar ojämställdheten. Därför bör föräldraförsäkringen individualiseras, alltså delas i två. Därför behöver Sverige mer feminism, men utan socialism!

Oscar Matti, Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Länk till Jan Björklunds tal: http://www.svtplay.se/video/2140419/partiledartal-i-almedalen/partiledartal-jan-bjorklund-fp

Spelar pengarna någon roll?

Den fria rörligheten är för mig, och många andra liberaler, en av de viktigaste frågorna och en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som finns. Orättvisan i att dina förutsättningar i livet beror på var du föds är uppenbar för mig. Liberaler har ingen utopi brukar det sägas, men jag drömmer om en värld utan gränser. Vi föredrar frihet framför utopier, att människor själva får bestämma vad de vill sträva efter, och just därför är min utopi en gränslös värld, eftersom alla människor då skulle ha ännu större frihet att leva som de önskar.

Därför har jag följt debatten om invandringens effekter med stort intresse. Den har ibland varit hätsk, men ändå oftast förts mellan parter som inte är direkt "emot invandring" så mycket som exempelvis SD. Frågan som debatterats har oftast varit kostnaden - eller vinsten - av invandring. Jag tänkte därför summera vad debatten handlat om, och skriva vad jag själv tycker om själva frågeställningen - spelar kostnaden någon roll för om vi är för fri rörlighet eller inte?

Debatten tog fart efter att boken "Migrationens kraft" gavs ut. Författarna förespråkade i den fri invandring och menade att forskningen på området tydde på att detta skulle bli en ekonomisk vinstaffär, åtminstone med en minskad välfärdsstat och en del förändringar av den svenska arbetsmarknadslagstiftningen. Boken kritiserades för att ge en felaktig bild av forskningen och överdriva de positiva effekterna av invandring. Debatten som följde kom främst att handla om detaljer om vem som hade rätt referenser. Det kan verka trist, men det är ändå ganska viktigt om man diskuterar vad forskningen säger om kostnad/vinst av fri rörlighet.

En annan debatt handlar om hur det blir för de som kommer hit. Har man vuxit upp i ett fattigt land och inte fått gå i skolan så är man helt enkelt inte lika produktiv som någon som vuxit upp i Sverige. Ska denna person komma hit kommer den inte att kunna nå upp till den minimilön som gäller enligt kollektivavtalen. Har vi fri rörlighet finns alltså bara två alternativ - att sänka eller ta bort denna lägstanivå eller att personen ifråga blir arbetslös. En helt fri lönesättning och en fri invandring skulle mycket väl kunna leda till att många människor skulle komma till Sverige och arbeta för vad som för oss framstår som väldigt låga löner. Detta eftersom de ändå skulle få det mycket bättre ekonomiskt än i ursprungslandet.

Den här frågan ser jag som relativt enkel. Självklart ska vi tillåta människor att komma hit och jobba för låga löner. Om man menar att det inte vore bra därför att klyftorna skulle öka, vad vore då bättre? Att dessa människor skulle stanna i ett land där de tjänar motsvarande 450 kr i månaden, eller att de fick komma till Sverige men vara arbetslösa? Vore det verkligen bättre än lite större lönespridning? Knappast.

Till den andra frågan. Spelar verkligen invandringens kostnad någon roll? Ideologisk skulle jag svara nej. Pragmatiskt måste jag säga ja.

Ideologiskt är jag för negativa rättigheter - rätten att inte utsättas för tvång. Fri rörlighet är en negativ rättighet, rätten att få färdas vart man vill utan att hindras (detta inkluderar inte rätten att färdas in i min lägenhet, däremot min mark om jag är markägare, och behöver därför inte gå emot äganderätten. Men det är en annan fråga). Därför är jag för fri rörlighet ideologiskt, oavsett om det innebär vinst eller förlust ekonomiskt. Motsvarande kan de som är för ett folks rätt att begränsa den fria rörligheten till sitt territorium vara emot fri rörlighet även om det vore en vinstaffär. Varför man nu skulle vara det.

Jag skulle dock ha svårt att föreslå något politiskt som skulle innebära en ekonomisk katastrof. Lyckligtvis är fri rörlighet inte något sådant. Som jag ser det är forskningsläget inte entydigt. Det mesta pekar på att invandring kan innebära antingen ekonomisk vinst eller förlust. En del beror på vilka det är som kommer. Det mesta beror på hur landet tar emot dem.

Sverige har idag reglerad invandring. Vi har flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring. Flyktinginvandringen är det ingen som begär ska vara ekonomiskt lönsam. Vi skulle dock, med några politiska reformer, kunna se till att fler flyktingar kunde få arbete. Men oavsett det skulle jag vilja öka den svenska flyktinginvandringen, till att börja med genom att införa asylvisum så att asylsökande får resa till Sverige för att söka asyl, istället för att nekas visum eftersom man är rädd för att de ska söka asyl, som det är idag. Människor som flyr ska kunna få en fristad här.

Vad gäller annan invandring, så tycks även forskare som är skeptiska till invandringens ekonomiska vinster anse att denna invandring inneburit vissa ekonomiska vinster för Sverige. Detta trots att procentuellt fler utrikes födda är arbetslösa än inrikes födda. Även om de flesta invandrare har jobb, är det givetvis alldeles för många som inte har jobb, så många att några ska känna sig obekväma med att släpa invandringen helt fri (bland annat alla riksdagspartier). Det finns flera lösningsförslag på det. Avskaffa turordningsreglerna i LAS, det vill säga sist in, först ut-principen. Eftersom invandrarna kommit sist in till Sverige missgynnas de, samt unga, av denna lag. Tillåt även lägre löner. Detta är kontroversiellt, men jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara sämre att ha ett jobb med lönen 15000/månad än att inte ha ett jobb med lönen 18000/månad.

Forskningen om invandringen verkar tyda på en sak. "Länder där kollektivavtal täcker en större del av arbetsmarknaden har högre segregation. Länder med mer generösa socialbidrag har också större problem att få invandrare i sysselsättning" (se länk nedan).
Jag är alltså fortsatt för fri rörlighet. Det är inte något vi kan införa idag, men med vissa ändringar av arbetsmarknadslagstiftningen och andra reformer skulle det vara möjligt. Flyktinginvandringen kan vi dock öka redan idag. Massor av papperslösa som har fullgoda flyktingskäl har nekats asyl, och fått leva gömda i Sverige i en tillvaro som ytterst få skulle välja, om de inte hade mycket goda skäl att lämna hemlandet. Detta måste upphöra så snart som möjligt. Och i det fallet tycker jag inte att pengarna spelar någon roll.

Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

http://www.di.se/artiklar/2013/12/13/debatt-invandrare-stangs-ute-av-kollektivavtalen/