Varför feminister borde rösta på Folkpartiet Liberalerna

Feminismen har seglat upp som en av de största valfrågorna i år. Nästan alla konkurrerar numera om att vara bäst feminister. Det finns dock bara ett parti som kör med punchlinen ”Feminism utan socialism”. Folkpartiet Liberalerna har en lång tradition av liberal feminism och av att ha genomfört reformer som ökat jämställdheten. I denna text skriver jag om vad som är liberal feminism, samt några av de reformer för att öka jämställdheten som Folkpartiet Liberalerna vill genomföra nu.

Jag är en liberal feminist. Det går att debattera ordet i åratal och har så gjorts, ”det låter som att man är för kvinnor eller något, jag kallar mig jämställdist”. Oavsett om det är så är det onödigt att underlåta att diskutera sakfrågan på grund av en rent lingvistisk fråga.

I dagens samhälle finns normer för hur män och kvinnor ska vara, som skapar ojämställdhet. Det vill jag ändra på. Därför är jag per definition feminist, och eftersom jag även är liberal så är jag en liberal feminist. Detta innebär att jag inte kan acceptera vilka metoder som helst för att öka jämställdheten. Metoderna får inte bryta mot liberalismens principer.

Det finns normer, föreställningar om hur män och kvinnor ska vara. Dessa är dock inte allt genomsyrande strukturer som inte går att frigöra sig från. De är enbart föreställningar som väldigt många människor har. De spelar stor roll, men som alla föreställningar går de att ändra. Det är dock en stor utmaning, eftersom de uppstått och utvecklats under tusentals år.

En sak som kan råda bot på detta är genuspedagogik i skolan. Lärare och personal på skolorna reproducerar ofta omedvetet könsnormer. Genom sitt beteende visar de, att de har förväntningar på att pojkarna ska uppföra sig på ett visst sätt och flickorna på ett annat. Genuspedagogik handlar om att granska hur vi för vidare föreställningar om kön, och hjälper oss att undvika att göra det. Det handar alltså inte om att tvinga flickor att leka med leksaksbilar eller att tvinga pojkar att leka med Barbie. Det handlar om att låta dem välja själva, utan att påverka deras val, som risken är att man gör om man oreflekterat för vidare sina uppfattningar om kön.

En annan sak som bör införas är samtyckeslagstiftning. Det handlar om att samtycke ska krävas vid sex, för annars är det inte sex utan våldtäkt. Idag handlar sådana rättegångar ofta om kvinnan gjorde något motstånd, om hon skrek, grät, slogs eller liknande. Det är helt fel perspektiv. Vad som är intressant är om hon sa någon tydlig form av ”ja” eller inte. Det är inte så att människor som vill ha sex ska tvingas skriva ett kontrakt först, det är däremot så att frånvaron av ett nej inte räcker. Det behövs ett ja. Det är inte bara män som våldtar och det är inte bara kvinnor som blir våldtagna, men det finns ett mönster i våldtäkterna som följer normerna om män och kvinnor. Alla människor har rätt till sin kroppsliga integritet, därför är samtyckeslagstiftning en feministisk  och liberal fråga.

En sista sak som ska genomföras är en höjning av lönerna i kvinnodominerade yrken. Många kvinnor jobbar i offentlig sektor och har därför lägre lön än män. Ett sätt att lösa det på är att inrätta karriärtjänster. Nu kommer en jämställdhetsmiljard att satsas på det, på Folkpartiet Liberalernas initiativ. Tjänsten förstelärare finns redan, som innebär en löneökning på 5000 kr för lärare som gör ett extra bra jobb. Nu ska fler lärare kunna bli förstelärare. Dessutom kommer tjänsten förste förskollärare att inrättas, enligt samma princip. Karriärtjänster inom vården, för specialistsjuksköterskor och barnmorskor, kommer också att inrättas. Detta kommer att höja kvinnors löner och öka deras karriärmöjligheter.

Ojämställdheten har byggts upp under lång tid och kan inte rivas ner på en dag. Många av våra föreställningar om kön måste ändras och det kommer att ta tid. Vi kan dock göra vad vi kan utan att rucka på våra liberala principer. Det är även en fördel om förslagen för att öka jämställdheten är finansierade. Exempelvis Feministiskt Initiativ har kommit med förslag som beräknas kosta omkring en halv biljon kronor. Deras ambitioner är beundransvärda, men vad som behövs för jämställdheten är inte rena fantasier. Vad som behövs är väl genomtänkta reformer som förändrar de sakförhållanden som gör att kvinnor tjänar mindre pengar och som gör att normer om kön reproduceras. Vad som behövs är feminism utan socialism.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Om karriärtjänsterna: http://news.cision.com/se/folkpartiet-liberalerna/r/jamstalldhetsmiljard-for-hogre-lon-i-skolan-och-varden,c9613039

Om F!:s ytterst kostsamma förslag: http://www.luf.se/images/uploads/En_halv_biljon.pdf

Den "raserade" välfärden

Alliansen har raserat välfärden. Pengarna har gått till skattesänkningar för de rikaste och skolan och sjukvården har fått mindre pengar. Detta är kanske det vanligaste motargumentet mot Alliansens politik som framförs. Det man då bör komma ihåg är att detta inte stämmer.

Under olika diskussioner om valet har jag stött på den här nidbilden. När samtalet börjat handla om statistik har svaret ofta varit ”Ja, men siffrorna som visar att välfärden fått mer pengar har Folkpartiet bara hittat på. Det går ju att visa vad som helst med statistik”. Så kan vi inte ha det. Det måste finnas något att grunda vår bild av verkligheten på, annars kommer valrörelsen enbart bestå av grundlösa påståenden. Det är antingen på det ena eller det andra sättet, antingen har välfärden fått mer pengar eller så har den inte det, och svaret går att ta reda på.

En rapport släpptes om just detta 2014 av SNL (en organisation som kanske skulle tjäna på skattesänkningar. Det spelar ingen roll, granska deras källmaterial – det håller). ”Skattesänkningar och offentliga resurser – Resurser till vård, skola och omsorg”.  Det fösta som konstateras är att Sveriges skattetryck har minskat, fast det är fortfarande bland världens högsta. År 2000 låg skattetrycket på omkring 50 procent av BNP, medan siffran idag är cirka 44 procent av BNP. Samtidigt har den offentliga sektorns skatteintäkter ökat realt med 260 miljarder kronor. Detta förklaras med ett ord: tillväxt.

Det andra som konstateras är att ökningen av medel till offentliga utgifter inte finansierats med lånade pengar. Tvärtom – den offentliga sektorns skuldsättning har fallit. Det är inte så att Alliansen har gjort en massa ofinansierade skattesänkningar och lånat oss ur knipan – Sverige har istället haft ett högre finansiellt sparande än nästan alla andra länder, även under finanskrisen. Detta är möjligt på grund av ökade skatteintäkter.

Resurserna till sjukvården har ökat. Ökningen överstiger dessutom det kostnadstryck som en växande befolkning har inneburit. Sverige, Japan och Schweiz är de länder i världen som har ökat vårdutgifterna mest åren efter finanskrisen.

Resurserna till skolan har också ökat. Resurserna per elev i förskolan, grundskolan och gymnasieskolan har vuxit. Personaltätheten och lärartätheten har också vuxit. Sverige ligger över genomsnittet i OECD när det kommer till resurser som läggs på skolan.

Resurserna har även ökat inom omsorgen. Främst gäller detta handikappomsorgen där ökningarna har varit förhållandevis stora. Resurserna till äldreomsorgen har också ökat, men det har även utgifterna, så resurserna i förhållande till behovet är i stora drag oförändrade sedan 2007.

I rapporten poängteras tydligt att resurser inte är detsamma som kvalitet. Flera länder som satsar mindre än Sverige på skolan har bättre skolresultat i internationella mätningar exempelvis. Hur skolan, sjukvården och omsorgen är organiserad, effektiviteten i arbetet, spelar antagligen en större roll än resurser. Just nu handlar diskussionen dock om resurser, eftersom bland annat Socialdemokraterna hävdar att resurserna till välfärden har minskat. Det stämmer uppenbarligen inte.

En sak som kan påpekas är dock att behoven av välfärd ökar. Detta beror på att befolkningen blir allt äldre vilket är en bra sak, och när välståndet ökar så ökar även befolkningens krav på välfärden. Detta är också något av ett lyxproblem – vi har det bättre i materiella termer så vi förväntar oss att det även ska vara bättre i skolan, sjukvården och omsorgen. Det innebär dock inför framtiden att resurserna till välfärden som andel av BNP måste öka, eller så måste tillväxt ske, eller så måste effektiviteten i välfärden förbättras. Jag förespråkar en kombination av de två senare alternativen.

Jag vill även konstatera att allt detta inte är någon slump. Tillväxten ökar – skatteintäkterna ökar – resurserna till välfärden ökar. I rapporten nämner de bara kort effekten av skattesänkningar, men det står klart att den senaste tidens forskning tyder på att en för stor offentlig sektor har negativa effekter på tillväxten. Företagande, arbete, produktion och konsumtion minskar om de beskattas för hårt. Därför vill jag även fortsättningsvis se sänkta skatter.

Varför kan det finnas en utbredd bild av en raserad välfärd? Slutsatsen måste bli att det beror på sådana saker som Socialdemokraternas valfilm. Om etablerade partier konstant sprider bilden av att resurserna till välfärden har minskat, så kommer den bilden till slut att sätta sig. Därför gäller det att sprida bilden av hur det verkligen ser ut, så att diskussionerna i valrörelsen kan baseras på fakta och inte grundlösa påståenden.

Slutligen om kvaliteten. Den är som sagt inte samma sak som resurser till välfärden. Vad som kan konstateras är att svenskarna i genomsnitt är väldigt nöjda med välfärden enligt SKL. Det finns säkert flera saker som kan förbättras, saker som jag själv föreslagit och kommer att föreslå. Men att som Vänsterpartiet påstå att valfriheten och vinstuttagen i välfärden har ”raserat den” saknar grund. Skolresultaten har tvärtom förbättrats av friskolereformen, av att privata utförare och vinstuttag tillåts, vilket framgår bland annat av en undersökning gjord av IFAU.

Jag skulle i framtiden vilja se ännu större skattesänkningar. Det är inte bara en fråga om tillväxt, det är även en frihetsfråga. Vuxna människor ska själva få avgöra vad de vill göra med sina pengar i så stor utsträckning som möjligt, varje krona som beskattas måste ha ett mycket väl motiverat syfte. Dock anser jag att Alliansens politik hittills har lett till ett bättre och friare Sverige. Med alternativet som står till buds, en splittrad opposition där ett parti kommer med grundlösa påståenden om att resurserna till välfärden har minskat, ett annat parti kommer med värre grundlösa påståenden om att välfärden har raserats, ett annat parti kritiserar tillväxt och ett eventuellt fjärde parti kommer med ofinansierade förslag som uppskattas kosta omkring en halv biljon kronor – då måste jag stämma in i den orangea kören och ropa ”Fyra år till!”.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

SNL:s rapport: http://www.svensktnaringsliv.se/regioner/malmo/skattesankningar-och-offentliga-resurser_584266.html/binary/Skattes%C3%A4nkningar%20och%20offentliga%20resurser

Mer om resurser till välfärden: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/rekordintaekter-till-vaelfaerden-7729

Undersökning av IFAU om friskolor och skolresultat: http://www.ifau.se/sv/Press/Pressmeddelanden/Fler-friskolor-forbattrar-elevers-resultat/

SKL om hur nöjda svenskarna är med välfärden: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/skl-svenskarna-aer-noejda-med-vaelfaerden-9675

Bort med varje tendens till statlig konjunkturstabilisering!

Är konjunkturpolitiken död?

Det är väldigt vanligt att stater försöker påverka ekonomiska konjunkturer. Målet brukar vara att stabilisera dessa, och minska ”topparna” under högkonjunkturen (goda tider) och ”dalarna” under lågkonjunkturen (dåliga tider).  Detta eftersom man menar att dessa variationer är jobbiga att hantera för individerna och hushållen. Dessutom tror man att det förbättrar effektiviteten i ekonomin av olika skäl, främst för att marknadsmekanismerna inte automatiskt leder till optimal resursallokering. Denna tes är starkt förknippat med ekonomen John Maynard Keynes, som formulerade och satte samman flera av teserna ovan. Huvudtesen är alltså att stater bör försöka stabilisera och jämna ut konjunkturer, och detta brukar kallas keynesianism.

Detta är vad jag ska behandla nu. Först en disclaimer – jag är inte utbildad nationalekonom, utan har bara intresse för ämnet, så om mitt resonemang haltar på grund av kunskapsbrister får någon som är mer bevandrad i ämnet än jag gärna påpeka detta. Jag har två invändningar mot keynesianismen. Den ena är principiell, den andra är pragmatisk.

Konjunkturer är skiftningar i ekonomin – ibland råder högkonjunktur, då ”rullar det på”, industrin går på högvarv och får kämpa för att kunna producera för att svara upp mot efterfrågan, nya beställningar kommer hela tiden, nya företag startas, tillväxten är hög, och samtidigt ökar ofta individers och företags skuldsättning, då investeringsmöjligheterna verkar goda och benägenheten att låna pengar ökar för att dra nytta av detta. Ibland råder lågkonjunktur - då minskar investeringar, människor tenderar att spara snarare än att investera, efterfrågan minskar, därför minskar också ökningstakten av produktionen av varor och tjänster eftersom inte lika många efterfrågar dessa längre, tillväxten minskar – särskilt kraftiga lågkonjunkturer kallas kriser eller depressioner.

Keynesiansk konjunkturpolitik handlar om att motverka att dessa skiftningar i ekonomin blir för stora. När det är högkonjunktur försöker man alltså minska signalerna som handlar om att ”investera mer, skuldsätta sig mer, producera mer”. Detta kan göras bland annat genom att höja skatter, höja räntor samt minska nyanställningar inom offentlig sektor. När det vänder till lågkonjunktur gör keynesianismen motsatsen och försöker öka investeringarna och skuldsättningen, exempelvis genom att sänka räntor, öka nyanställningar i offentlig sektor genom nya projekt som byggande av ny infrastruktur, sänka skatter, vilket kan bekostas exempelvis genom att låta statsskulden öka – det kan ju betalas tillbaka senare under en högkonjunktur. Keynesianismen drar alltid åt motsatt håll mot marknaden. Vad keynesianerna ignorerar är att dessa konjunkturer skapas av oss.

Konjunkturer beror på mängder av beslut som fattas av olika individer varje dag. Miljoner avvägningar som ”ska jag köpa aktier för dessa 400 kr eller vänta och se?”, ”ska jag unna mig själv ett par skor för 1399 kr eller ta ett slit-och-släng-par för 199 kr?”, ”ska mitt företag ta en risk och låna 400 000 kr för att kunna svara mot den stora efterfrågan som finns nu, och därmed kunna tjäna 100 000 kr extra men riskera att förlora massor av pengar om något går fel?”, sådana avvägningar  skapar sammantaget de signaler som leder till låg- eller högkonjunktur. Signalerna är alltså skapade av mängder av individuella beslut, och konjunkturerna är konsekvenserna av dessa beslut. Keynesianerna har bestämt sig för att ständigt motverka dessa konsekvenser.

Vad keynsianerna gör är då att underkänna samtliga individers förmåga att fatta beslut och ta konsekvenserna av dem. Ekonomiska signaler är inget individer kan hantera genom marknaden, utan staten vet vad som är bäst för alla. Genom att alltid motverka konjunkturerna och alltid sända motsatta signaler mot vad marknaden sänder, omyndigförklarar keynsianerna alla individer, alla företag och alla deltagare överhuvudtaget på den fria marknaden – utom staten själv. Det är dock välkänt att staten är ytterst dålig på att sköta ekonomin.

Vi liberaler anser att staten inte ska lägga sig i människors liv, om det inte är för att hindra individer från att skadas av andra individer. Vi tycker att individer ska få fatta vilka avtal de vill med varandra så länga båda är med på det och det inte innefattar att skada någon annan individs frihet. Vi tycker att staten ska vara liten och ha begränsade uppgiter. Vi motsätter oss att staten vet vad som är bäst för oss bättre än vad vi själva gör när det handlar om i princip allt annat – varför skulle staten veta bättre då när det handlar om ekonomiska signaler på en fri marknad?

I många fall kan staten det, menar keynesianerna. De menar att man kan minska besvär och onödigt slöseri, som spekulationsbubblor eller finanskriser, genom att motverka konjunkturcykler. De använder utilitaristiska argument om att uppnå större fördelar för alla. Jag motsätter mig detta av principskäl. Det finns dock även pragmatiska motargument – verktygen keynesianerna kan använda sig av är ofta trubbiga och föråldrade.

Det finns bara ett fåtal sätt att påverka konjunkturer. Dessa är till för att motverka den rådande konjunkturen – åtstramning under högkonjunktur, stimulans under lågkonjunktur. Problemet är att dessa åtgärder måste sättas in vid exakt rätt tidpunkt. Sätt de in för tidigt kanske de förstärker en högkonjunktur som redan börjat fast åtgärden var avsedd för att minska en lågkonjunktur – och konsekvensen blir en gigantisk finansbubbla underblåst av statliga stimulansåtgärder. Sätts de in för sent kanske de istället göder en begynnande lågkonjunktur, vars signaler keynesianerna misssat och därför oavsiktligt förstärker – och vi får en ny finanskris. Det finns en stor risk att man misslyckas med det man försöker åstadkomma, och istället råkar göra motsatsen – förstärka konjunktursvängningarna. Det kanske inte behöver leda till en kris, men det räcker med att det förstör tillfällen för nytt jobbskapande och tillväxt för att det ska vara dåligt. Är man dessutom skeptisk till statens förmåga att planera och styra ekonomin bör man även vara skeptisk till statens förmåga att styra konjunkturer, eftersom det är en mycket svår uppgift.

De verktyg staten kan använda sig av är dessutom ofta utdaterade. Världen idag ser annorlunda ut än på John Maynard Keynes tid. Antalet producenter som samarbetar för att skapa en produkt är oftast större. Den producent som konsumenten möter är antagligen bara ansvarig för omkring 10 procent av produktionskostnaden. Marknaden är global – globala samarbeten och investeringar som korsar nationers, företags och kontinenters gränser är vanligare idag. Det som en stat gör för att motverka konjunkturer kommer därför ha en begränsad effekt, eftersom marknaden som påverkar signalerna om hög- och lågkonjunktur är global och påverkas av mycket annat än statens keynesianism. Svårigheterna i att tolka signalerna och sätta in rätt konjunkturstabiliserande åtgärd vid rätt tidpunkt blir också givetvis större, eftersom antalet faktorer att ta hänsyn till ökar.

Motstånd mot keynesianism har kallats ”nationalekonomins alternativmedicin”. Detta är en härskarteknik avsedd att förstöra legitimiteten i motståndet, eftersom alternativmedicin är mumbo-jumbo. Det finns dock en betydande skillnad – vanlig medicin fungerar oftast väldigt bra. Den har förutsägbara effekter, den hjälper patienten utan att skada denne, den råkar inte göra motsatsen mot vad den är till för särskilt ofta. Läkaren brukar dessutom inte bryskt köra ner medicinen i patientens hals utan att säga till först. Detsamma kan inte sägas om keynesianismen. Om den ”vanliga medicinen” har stora brister är det faktiskt läge att se vad det finns för alternativ.

Till sist vill jag rikta mig till alla socialliberaler. I många fall är det samma personer som är socialliberaler som är keynesianer, och samma personer som är libertarianer som är motståndare till keynesianism. Så måste det dock inte vara. Socialliberaler är också kritiska både till att staten gör för många saker och till statens förmåga att veta vad som är bäst för oss bättre än vad vi själva gör. Det avgörande brukar vara att socialliberaler även vill att staten garanterar sina medborgare flera positiva rättigheter, som skola och sjukvård. I detta måste dock konjunkturstabilisering inte ingå – det går alldeles utmärkt att finansiera skolan och sjukvården även utan den. Jag själv ser mig som klassiskt liberal med vissa socialliberala tendenser, och jag säger: Bort med varje tendens till statlig konjunkturstabilisering!

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Nazister på skolorna?

”Ingen judisk elev ska behöva höra någon förneka förintelsen i skolan. Aldrig”

Så sade Jonas Sjöstedt i sitt tal i Almedalen. Anledningen är att allt mer tryck utövas av organisationer som är etnonationalistiska (alltså pratar om biologiska människoraser) eller direkt nationalsocialistiska för att få komma in och kampanja på skolor. Jonas Sjöstedt gjorde ett mycket tydligt ställningstagande emot detta. Jag håller med om att vissa av dessa organisationer inte bör få tillträde till skolorna, en del kanske inte ens bör tillåtas existera (när man i princip öppet medger att man vill ändra Sveriges statsskick med våld). Dessutom har jag ett förslag till de rektorer som inte vill släppa in någon av dessa organisationer om hur de kan undvika det utan att hindra andra, mer vettiga politiska partier och liknande från att komma in på skolorna. Jag har dock en invändning mot Jonas Sjöstedts citat.

Om det är lagligt eller olagligt i Sverige att ifrågasätta att förintelsen inträffat vet jag faktiskt inte. Det bör definitivt vara lagligt, oavsett hur det är nu. Förintelsen är en historisk händelse, vars existens kan avgöras genom forskning. Då ska vi knappast ha en lag som talar om hur det är. Att ifrågasätta att förintelsen inträffat är lite som att förneka att evolutionen existerar, det går inte att göra på ett seriöst vetenskapligt sätt. Det är dock inte förbjudet att förneka evolutionen, så därför ska det inte vara förbjudet att förneka förintelsen.

Vetenskapligt är jag en förespråkare av Karl Poppers hypotetisk-deduktiva metod. Den går, lite förenklat, ut på att man aldrig slutgiltigt kan bevisa något, men man kan falsifiera teorier, alltså visa att de inte stämmer. Teorier som överlever många försök att bli falsifierade räknas som trovärdiga teorier, som till slut blir teorem  som i princip inte ifrågasätts. Gravitationen är ett exempel på en sådan teori som blivit teorem.

Revisionister, som de som ifrågasätter att förintelsen inträffat kallar sig, har försökt att falsifiera förintelsen. Bland annat påpekar man att uppskattningen av antalet döda har ändrats, och minskat, och att det tyder på att det hela är påhittat. Men ändringar av sådana uppskattningar görs alltid vid stora katastrofer. Det är omöjligt att genast avgöra hur många som dött när siffrorna är sådana som de i förintelsen, så uppskattningen blir exaktare allt eftersom mer information kommer fram. Detta är inte ett bevis på någon konspiration, utan enbart en vetenskapligt hederlig strävan att få fram den rätta siffran. Att uppskattningarna var högre i början är inte så konstigt – de som kom in i lägren först möttes av enorma mängder lik och antagligen fruktansvärd likstank, människor så undernärda att alla revben syntes, människor döende i sjukdomar som i princip utrotats. Att de gjorde en uppskattning i överkant av antalet döda i början är inte märkligt – att vandra in i ett koncentrationsläger var antagligen så nära att vandra in i helvetet på jorden man kan komma.

Revisioniserna ifrågasätter även offrens berättelser. De menar att dessa ibland inte stämmer överens med varandra, och att det visar att de är påhittade. Frågan är om dessa revisionister har tänkt efter här. Även i normalare brottssituationer som väpnat rån får offret hamsterpuls, tunnelseende och fruktar för sitt liv. Det är mycket svårt att fokusera på något annat än tankar som ”Helvete, det där är en kniv! Om jag gör minsta fel nu kan jag vara död inom några sekunder” i det läget, och då kommer man inte ihåg så många enskilda detaljer med någon glasklar skärpa, minst sagt.

Förintelseöverlevarna fick ofta åka tåg i dagar med så usla sanitära förhålladen man kan tänka sig, de delades sedan upp från sina familjer i många fall. Människor kunde avrättas omedelbart utan synbar anledning, många fick se familjemedlemmar bli skjutna, misshandlade eller bortförda för att aldrig mer dyka upp. De var undernärda, uttorkade, ofta svårt sjuka och visste inte om de skulle leva tills nästa soluppgång. Att begära att de då ska komma ihåg alla enskilda detaljer så att de överenstämmer med varandra är direkt brännvinsadvokatyr (alltså något man gör bara för att bevisa sin egen åsikt, fast den är uppenbart orimlig). Inte ens brottsoffer i normala situationer kan komma ihåg händelsen så bra att alla detaljer överensstämmer med varandra i många fall. Hade förintelsen varit en konspiration så hade det varit mycket smartare och enklare att dela ut ett manus för varje händelse så att de stämde perfekt överens med varandra, och det hade någon som kunnat organisera en konspiration av den skalan garanterat varit smart nog att tänka på.

Det är överhuvudtaget lite löjligt att ens föreställa sig en konspiration av den storleken. Det förutsätter sådan planering och sådan koordination, dessutom från tre stater (Storbritannien, USA och Sovjet) som inte hade något tidigare samarbete och som hamnade i kallt krig nästan omedelbart efter 1945, att det helt enkelt inte är trovärdigt. Det vore dessutom extremt lägligt, just då Hitler hade beordrat att så många judar som möjligt skulle föras till isolerade platser öster om Tyskland, och talat om dessa som ”ohyra som måste rensas bort”, att ha lyckats planera en sådan konspiration just då, eftersom ett sådant projekt skulle ta många, många år att planera. Det är helt enkelt så osannolikt att man lika gärna skulle kunna påstå att franska revolutionen, första världskriget eller reformationen aldrig inträffat.

Det är enligt min mening lika svårt att ifrågasätta förintelsen som att ifrågasätta evolutionen. Det ska dock få göras. Karl Popper, som var ledande i skapandet av den hypotetisk-deduktiva metoden inom vetenskapen, var även en klassiskt liberal tänkare som motsatte sig all auktoritarism. Han menade att i princip fullständig yttrandefrihet måste råda och att allt måste få diskuteras. Jag är av samma mening.

Frågan är då om detta även gäller i skolan. Det man måste fundera över är vad som händer om det är en elev som ifrågasätter förintelsen. Eller om det är en elev på skolan som vill driva en kampanj på skolan och ifrågasätta förintelsen. En organisation som kommer till skolan bör bedömas efter sitt beteende – om beteendet får eleverna att känna sig obekväma är det organisationens ledare som måste ta tag i det eller bli utestängda från skolor. Detta ska gälla alla partier och organisationer. En rektor kan dessutom sätta en gräns, det är inte rimligt att ”Lille skutt-partiet” och ”Fan och hans moster-partiet” som fick fyra röster förra valet kommer och kampanjar, för då skulle alla politiker inte få plats i skolan. Att bara bjuda in alla riksdagspartier är ett sätt man kan göra det på, eller exempelvis alla partier med minst en procent av rösterna.

Elever som ifrågasätter förintelsen (eller evoutionen) kan vara en jobbig sak att hantera som lärare. Det bästa sättet är att själv vara påläst och kunna ge ett tillfredställande svar samt uppmana eleven till egen källkritik, men inte låta detta ta hela lektionen. Jag hade antagligen berättat ungefär det jag skrev ovan, samt lagt till följande: ”Det är sunt att ifrågasätta saker och fundera på hur vi får vår kunskap. Jag skulle dock vara försiktig med att ifrågasätta förintelsen. Människor kan ha släktingar som har dött i förintelsen, och att korsförhöra dem om hur de kan bevisa att den inträffat är helt enkelt otrevligt. Du skulle inte göra så mot någon vars förälder mördats på gatan eller dött i cancer, så du bör visa hänsyn, även om jag anser att man ska få diskutera historiska händelser”.

Att ifrågasätta förintelsen är inte mer rimligt än att ifrågasätta evolutionen. Det är dock något man ska få göra, eftersom vi måste ha yttrandefrihet som gäller allt utom saker som hot, grova kränkningar eller direkta lögner som skadar personen som blir lurad. Det bästa sättet att bemöta ifrågasättande av förintelsen är kunskap och källkritik. Detta är vad som bör användas för elever som ifrågasätter förintelsen i skolan, och mot extrema partier som ifrågasätter förintelsen överhuvudtaget. Alla dessa extrema partier måste dock inte släppas in på skolor i alla lägen, det räcker med att riksdagspartier eller partier av en viss storlek släpps in. 

Det är dock ytterst viktigt att ”vanliga” partier blir insläppta på skolorna ofta. Eleverna kan lära sig om de olika partiernas åsikter i klassrummet, men för att demokratin verkligen ska leva måste de få tillfällen att möta riktiga politiker, fundera över var de själva står och kanske engagera sig själva om de vill det. Det är ju snart val i Sverige, och det är nog bättre om eleverna får träffa unga politiker på skolan och kan få sitt engagemang därifrån, snarare än att hänvisas till Avpixlat och Flashback. Det är om vi låter rädslan för extrema partier stänga ute vettigare partier från skolorna som vi låter dessa extrema partier vinna, och det är något som inte får hända. Aldrig.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Fairtrades missriktade välvilja

Fairtrade är en produktmärkning. Den används för produkter från fattiga länder och visar att arbetarna som tillverkat dem har haft schyssta villkor och rättvisa löner. Det låter som en trevlig idé, men jag är kritisk till den av olika skäl.

Ett krav för Fairtrade-produkter är att odlaren/producenten får ett minimipris som betalning för sin produkt. Detta innebär att priset inte får understiga produktionskostnaden, vilket verkar rimligt – fast skulle priset producenten får för varan understiga produktionskostnaden skulle ju producenten inte ha något intresse av att producera varan. Det innebär vidare att priset för Fairtrade-varor ska överstiga världsmarknadspriset. Det är sådant jag är skeptisk till.

Priset ska sättas efter efterfrågan. Om det är så att konsumenterna efterfrågar Fairtrade-varor så är det möjligt att sälja dessa dyrare än andra jämförbara varor. Om kvaliteten är densamma så är dock det ökade priset ren välgörenhet från konsumenternas sida.

I vanliga fall ser det ut så att om en viss vara har en viss efterfrågan, och det finns två producenter av varan, kommer dessa att tjäna pengar efter sin produktivitet (vi utgår från att marknadsföring och alla andra förutsättningar är lika för båda producenterna). Om båda producerar lika bra produkter så är det mängden av dessa produkter som de produerar som avgör hur mycket pengar de tjänar. Priset sätts efter vad konsumenten är villig att betala och vad producenten är villig att sälja för. Om man väljer att göra Fairtrade-varor dyrare än övriga varor, även om de håller samma kvalitet, så är de pengar som överstiger världsmarknadspriset enbart välgörenhet. Jag tror inte att det är välgörenhet som långsiktigt kommer att göra den fattiga delen av världen rik, utan kapitalism.

Kapitalism skapar välstånd genom komparativa fördelar. Systemet gör att producenter tjänar på att specialisera sig på det de är bra på, vilket gör att de kan producera mer av det än om de producerat många olika saker. Detta gör att den totala världsproduktionen stiger vilket även gör att den totala världskonsumtionen kan stiga, vilket innebär bättre levnadsstandard. Detta system är den enskilt största orsaken till att vi har det mycket bättre materiellt idag än för 100 år sedan, ännu mycket bättre än för 200 år sedan och så vidare. Välgörenhet är inte vägen dit, utan ett kapitalistiskt system där producenterna genom konkurrens tvingas förbättra sin produktivitet, vilket ger dem mer pengar genom försäljningen av sina varor, och gör att konsumtionen kan öka.

Vidare är minimilön för arbetarna ett Fairtrade-kriterium. Detta skiljer sig från minimipris genom att priset är vad producenten får betalt för sin vara, medan lönen är vad arbetaren får betalt för sitt arbete. Minimilöner är jag starkt kritisk till. Tanken är att det ska höja fattigas löner. Problemet är att om minimilönen är 15 000 kronor i månaden exempelvis, kommer de som inte kan producera något till ett värde av 15 000 i månaden inte att få något jobb. Ingen arbetsgivare skulle tjäna på att anställa dem. Att anställa dem och betala mer än 15 000 i månaden skulle vara välgörenhet, vilket som jag påpekat inte leder till ökat välstånd. Det är en gåta för mig varför det vore bättre att inte ha ett jobb med 15 000 kronor per månad i lön än att ha ett jobb med 14 000 kronor per månad i lön.

Det finns självfallet tillfällen då arbetsgivare försöker utnyttja arbetare och ge dessa så lite i lön som möjligt. Mindre än vad andra arbetsgivare betalar arbetare för samma arbete, mindre än värdet deras produktivitet ger för den efterfrågan som finns på den vara de producerar. Jag tror dock inte att minimilöner är det bästa sättet att lösa detta på, just eftersom de stänger ute de med lägst produktivitet från arbetsmarknaden. En bättre lösning är ekonomisk frihet, som innebär konkurrens om arbetskraften. Finns det flera arbetsgivare kommer arbetarna att jobba för den som erbjuder högst lön och bäst villkor. Ekonomisk frihet innebär att konkurrensen om arbetskraften skulle tvinga arbetsgivaren att ge arbetarna löner de kan acceptera, eller se sina arbetare byta till andra arbetsgivare som ger högre lön.

Fairtrade motverkar även barnarbete. Även detta är något som låter som en väldigt rimlig idé, eftersom barn bör utbilda sig och inte arbeta. Barn i fattiga länder arbetar emellertid inte för att deras föräldrar är elaka, utan för att de är fattiga. Anledningen till att barn får stanna hemma under skoltid för att jobba är för att deras familj har svårt att få mat för dagen. Det vore självklart bäst om alla barn kunde få en god utbildning och en barndom där de inte tvingades arbeta hårt redan före femton års ålder för att försörja sig. Risken är dock att om man bekämpar detta för hårt kan det få påföljden att familjen svälter, eftersom föräldrarnas arbete inte räcker för familjens försörjning.

Även här finns tillfällen då bekämpning av barnarbete är nödvändigt. Barn tvingas ibland att arbeta under hemska förhållanden, ibland utan att ens få betalt för det. Detta är slaveri och ska självfallet inte tillåtas. I många fall handlar det däremot om familjer där föräldrarnas arbete helt enkelt inte räcker för försörjningen. Då kan det vara direkt kontraproduktivt att förbjuda barnen från att arbeta. Ett bättre botemedel mot barnarbete i de fallen är tillväxt, som skapas genom kapitalism.

Fairtrade gör en del lovvärda saker. De jobbar för att minska koldioxidutsläpp och miljöförstöring, de har ett aktivt jämställdhetsarbete och de jobbar för att människor inte ska behöva arbeta under arbetsförhållanden som är så grymma att de faktiskt innebär en frihetsinskränkning och därför inte ska vara tillåtna. Fairtrade gör även saker som går att kritisera, som minimipriset på produkterna och minimilönen för arbetarna. Detta är missriktad välvilja. Det är inte genom välgörenhet som hela världens befolkning får en bra levnadsstandard materiellt, utan genom kapitalism, konkurrens och komparativa fördelar.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

http://fairtrade.se/om-fairtrade/kriterier/

Homosexualitet är inte "onaturligare" än heterosex med kondom

Idag har årets Pridedemonstration åter erövrat Stockholm. Eftersom jag inte kunde vara på plats skriver jag istället ett inlägg om HBTQ-frågor här.

Det finns människor som har svårt att acceptera HBTQ-människor. En del människor känner sig bara attraherade av andra av samma kön, en del atrtaheras av både andra av samma kön och av det andra könet, en del känner att de inte fötts med rätt kön och vill definiera sig som ett annat, eller operera sig så att de faktiskt får ett annat kön. Några människor tycker fortfarande att detta är onaturligt. På ett sätt har de rätt, men på ett annat sätt väldigt fel.

Sexualitet är en drivkraft som finns till för ett syfte, för att en individ ska föröka sig. Om man inte tror att Gud har skapat människan direkt så instämmer man antagligen i att människan och sexualiteten har utvecklats utan något förutbestämt syfte genom evolution. Vi njuter av sex och känner attraktion eftersom det är vårt sätt att föröka oss och sprida våra gener. Den enda evolutionära funktionen av sex är således att göra barn.

Frågan är varför homosexualitet skulle vara något onaturligt. Det innebär att attraktionen riktas mot någon av samma kön, vilket (idag) inte kan resultera i barn. Detta är självfallet meningslöst ur ren evolutionär punkt, på det sättet att sex mellan två personer av samma kön inte är vad driften finns till för att åstadkomma. Men att sexualdriften uppkommer för förökning innebär inte att det är onaturligt att använda den till annat. Homosexualitet förekommer dessutom i alla nivåer av djurriket, så begreppet "naturligt" blir väldigt märkligt att använda.

 

Sex med kondom är precis lika meningslöst ur förökningssynpunkt som sex mellan två personer av samma kön. Sex som varar längre än absolut nödvändigt är lika meningslöst. Samma sak gäller givetvis onani. Däremot försvinner inte bieffekten som finns till för att vi ska vilja föröka oss, njutningen. Den skadar ingen, så varför skulle vi inte njuta av sex oavsett om vi är attraherade av personer av samma eller annat kön?

Det bör tilläggas att även om man tror på en allsmäktig Gud som har ett högre syfte med människans sexualitet, så kan man undra varför denne gud skulle skapa attraktion mellan människor av samma kön om det vore något dåligt. Det vore faktiskt ganska elakt.

Faktum är att HBTQ-människor inte skadar någon genom att vara öppna med sin sexualitet. Att ha en viss sexuell läggning är inte något man väljer utan något man föds med, så att tvinga människor att dölja den eller straffas för den är däremot en stor frihetsinskränkning som skadar människor. Detta är vad Pride är en demonstration mot. Mot inskränkthet och förtryck, och för varje människas frihet att älska vem man vill och ha vilken könsidentitet man vill. Detta är vad vissa länder i Europa i princip förbjuder, och detta är varför vi måste kämpa för människors rätt att få gå i Pridetåg, och att få vara öppna med vilken sexuell läggning man har, i hela världen.

Som avslutning bjuder jag på en bild från Kulturnatten i Uppsala 2013. Ombytta könsroller. Jag i klänning till vänster och Thea Andersson, ordförande för LUF Uppsala, som kommunpamp till höger. Själv är jag inte transsexuell, men vår demonstration var mot könsnormer och för alla människors rätt att klä sig som man vill, älska vem man vill och ha vilken könsidentitet man vill, så jag testade klänning och smink. Varken jag själv eller någon annan tog någon skada av det.

Låt tusen barn blomma!

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Lösningen på kriget i Palestina

Konflikten i Palestina har åter flammat upp och inget slut är tydligt synbart. Över 1450 palestinier har dödats sedan offensiven inleddes, liksom 61 israeliska soldater och tre civila. En lösning på konflikten är nödvändig men antagligen en av de svåraste utrikespolitiska utmaningar som existerar.

Liberala Ungdomsförbundet vill se en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Det skulle innebära att palestinierna styr över Gaza och Västbanken. En sådan lösning förutsätter givetvis att attackerna mot Israel upphör och att de som styr den palestinska staten erkänner Israels rätt att existera. Det finns en invändning mot denna lösning som jag tänker gå igenom.

Det är möjligt att hävda att Israel juridiskt har rätt till Gaza och Västbanken. År 1922 röstade Nationernas Förbund enhälligt igenom deklarationen om Palestinamandatet, som gav judarna rätt till hela det området. Detta kan framstå som oviktigt, eftersom Nationernas Förbund inte längre existerar och de flesta av alla stater som existerar idag inte ingick där. FN har dock inneslutit deklarationen om Palestinamandatet i FN-stadgan, i synnerhet Artikel 80 som kallas Palestinaparagrafen. Vissa hävdar också att beslut från organisationer som upphört att existera kan vara giltiga, eftersom exempelvis ett testamente inte heller upphör att gälla när personen som skrivit det är död (det är lite av tanken med ett testamente).

Deklarationen om Palestinamandatet går att ifrågasätta. Även om alla stater i NF röstade igenom den fanns ingen representant för människorna som bodde i de aktuella områdena, som enligt deklarationen skulle tvingas flytta på sig, eller bo kvar i en judisk stat med mindre politiska rättigheter än de övriga invånarna. Situationen förändras inte av att FN fattat samma beslut – inte heller där har de från Gaza eller Västbanken accepterat beslutet.

Personligen har jag aldrig varit mest intresserad av just Palestinaområdets juridiska status. Det går att hävda att Israel har rätt till hela området och det går att kritisera världssamfundets rätt att ta ett område där massor av människor bor och överlåta det till en stat. Vad som intresserar mig är hur vi rent praktiskt kan lösa konflikten som pågår i Palestina idag och kräver tusentals människoliv.

Det första man kan konstatera är att Hamas inte är en del av lösningen. Det är en religiöst fundamentalistisk organisation som vill utplåna Israel. De skickar raketer in på israeliskt territorium som dödar civila människor. Även människor i Gaza tvingas leva i skräck, eftersom Hamas använder sig av civila palestinier som mänskliga sköldar vid militära mål. Anfaller Israel målen dör de civila, och Hamas har vunnit en propagandaseger eftersom Israel framstår som sämre i världssamfundets ögon. Så agerar en extrem organisation som anser att ändamålen helgar medlen.

Det andra, som är lika centralt, är det faktum att Hamas inte utgör hela den palestinska rörelsen för en egen stat. Det finns mycket vettigare organisationer, som inte är religiösa fundamentalister, som är demokrater och som erkänner Israels rätt existera men sida vid sida med ett självständigt Palestina. För de som kritiserar Hamas är det väldigt viktigt att man inte generaliserar om ”palestinierna” som mordiska extremister. Det är både kollektiviserande och felaktigt. Givetvis gäller samma sak – generalisera inte om ”judarna” för att du ogillar staten Israels agerande.

Det tredje är att Israel måste få existera, trots att vissa inte tycker det. Israels rätt att skydda sig mot angrepp är glasklar, men svaret måste vara återhållsamt. ”De som tycker att Israel ska svara på angrepp återhållsamt menar egentligen att Israel inte ska svara alls på angrepp” tycker en del. Jag menar dock inte att Israel helt ska låta bli att svara på angrepp, men att det faktiskt ska vara återhållsamt.

Som jag skrev i gårdagens blogginlägg tror jag inte på ”allas lika värde”, jag tror överhuvudtaget inte på inneboende värden. Däremot anser jag att det enda politiska system som kan fungera bra och rättvist är ett som är grundat på alla människors lika rättigheter. Alla har rätt till samma frihet i ett sådant system.

Detta innebär att varje palestinier som inte är kombattant, alltså som inte valt att delta i striderna, som dödas av Israel är en palestinier som dödats orättfärdigt. Det är ett brott mot mänskliga rättigheter. Exakt samma sak gäller varje gång Hamas dödar en israel som inte är kombattant. Eftersom fler civila palestinier än israeler dödats innebär det att Israels militär dödat fler människor orättfärdigt än vad Hamas har gjort. Hamas kanske hade velat döda fler om de kunnat, men själva handlingen är bra mycket värre än avsikten. Även om antalen dödade är olika är det lika fel varje gång en enskild civil människa dödas.

Debatten handlar ibland om att Hamas anfallit först, och så har det ibland varit. Frågan är varför det skulle göra det mer rätt med orättfärdigt dödande av palestinier. Det är extremt viktigt att vi inte accepterar någon slags princip om ”öga för öga – tand för tand”. Att döda civila människor är fel, punkt. Att Hamas anfaller först är möjligen en förklaring till Israels agerande, men det är ingen ursäkt för att döda civila. Det är lika fel som när Hamas gör det. ”Hamas använder sig av mänskliga sköldar” invänder en del. Jag har inte detaljstuderat dokument om krigets lagar på ett tag, men jag är ganska säker på att där inte står ”Om motståndaren använder sig av civila sköldar framför mål ni tänkt bomba så är det helt okej, ni hade ändå tänkt bomba där. Strunta i hur många civila som dör”.

Faktum är att varje gång Israel bombar en skola eller en flyktingförläggning kommer de inte en millimeter närmare någon lösning på konflikten. Istället skadar de sitt eget anseende. Fler vill bojkotta landet, fler vill utsätta landet för sanktioner, fler människor går med i extrema rörelser som Hamas för att bekämpa Israel. Samma sak gäller självklart det omvända. Varje gång Hamas skickar raketer som dödar civila i Israel försämrar de palestiniernas chanser att bilda en egen stat, och får fler att associera motstånd mot Israels närvaro i Gaza med terrorism.

Yuval Noah Harari skrev tidigare i DN om att konflikten i Palestina egentligen vore enkel att lösa, men att den försvårats av olika omständigheter. Vad som skulle behövas vore att Israels grannar och de som styr i Gaza och Västbanken erkänner Israels existens, att Israel accepterar palestinskt självstyre i Gaza och Västbanken och att de palestinska flyktingarna tillåts rota sig. Man kan hävda att Israel har juridisk rätt till dessa områden, men det kommer aldrig befolkningen där att acceptera. Så länge det finns palestinier där kommer det antagligen finnas motstånd mot det israeliska styret. Därför bör denna lösning förverkligas. Under världssamfundets översyn skulle en stat med flerpartisystem kunna upprättas i de palestinska områdena. Då kanske vi skulle få se slutet på en av de långvarigaste konflikterna i modern tid.

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.374247-israel-har-ratt-till-gaza-och-vastbanken

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-vore-konflikten-i-palestina-enkel-att-losa/

http://www.dn.se/nyheter/varlden/nya-dodsoffer-timmar-innan-eldupphor-1/