Låt det brinna på arenorna!

Alla som sett flera större fotbollsmatcher har säkert upplevt detta någon gång. Matchen pågår som bäst, men plötsligt tänder någon en bengalisk eld. Det kan givetvis vara obehagligt, eftersom eld faktiskt är ganska farligt även i relativt små mängder. Ett förslag om finns för att lösa detta heter pyrotekniska zoner.

Detta innebär att ett område upprättas där man får tända eldar. Syfte är att dessa ska hålla sig på en plats, så att de inte äventyrar den övriga publikens säkeret. En säkerhetszon runt denna pyrotekniska zon finns, så att risken för att någon utanför den kommer till skada.

Förslaget låter tveksamt eftersom det rent intuitivt låter så dumt. Eldar på en fotbollsmatch? Livsfarligt! Problemet skulle sluta om folk slutade tända eldar på fotbollsmatcher!

Det resonemanget håller dock inte. Om vi funderar på vad problemet med eldarna är, så borde slutsatsen rimligtvis vara att det är skaderisken som är problemet. Folk kan bränna sig. Om pyrotekniska zoner skulle minska antalet människor som skadades, mer än en policy om ”nolltolerans mot eldar” skulle göra, varför skulle vi inte införa pyrotekniska zoner?

Om alla slutade dricka alkohol skulle inte heller några människor köra bli fulla och vara trafikfaror av den anledningen. Om alla slutade ta droger skulle det inte finnas något drogmissbruk. Det är lätt att säga hur bra det vore om alla bara slutade med en sak, men de kommer inte att sluta. Vad vi kan göra är att hitta en politik som minskar skadan av beteendet så mycket som möjligt, utan att bryta mot våra liberala principer. Detta kallas skademinimering.

Rent praktiskt borde det gå relativt enkelt att skapa en pyroteknisk zon på en arena. Det finns redan olika sektioner i många fall, det är bara att upprätta en till. Säkerhetsavståndet mellan den pyrotekniska zonen och den övriga arenan skulle innebära att några personer färre skulle på plats på arenan, men utbytet mot det skulle vara ökad säkerhet för hela publiken. Det ryms ganska många på en fotbollsarena ändå.

Detta är ett liberalt förslag, enligt principen om skademinimering, och det borde införas så snart som möjligt. Arenaägarna skulle ges lagligt utrymme att ha pyrotekniska zoner där bengaliska eldar får förekomma. Detta är den enskilt viktigaste frågan inför valet den fjortonde september.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbudet i Uppsala län

Robbin Williams död, humor och politik

Idag gick komikern och skådespelaren Robin Williams bort. Han medverkade i så många filmer att de knappt går att räkna, men den mest kända var kanske filmen Döda Poeters Sällskap. I den spelar han en lärare på en mycket konservativ skola i New England, där han skakar om eleverna med sitt tal om fritt tänkande, sitt okonventionella sätt att undervisa och sin humor. ”Carpe diem, seize the day” är ett minnesvärt citat från filmen, ”fånga dagen” på svenska. Detta sades framför bilder av väldigt gamla skolklasser. Williams karaktär sade: ”Deras ögon är fulla av hopp, precis som era. Väntade de tills det var för sent med att göra allt de kunde med sina liv? För ni förstår, mina herrar, dessa pojkar är nu maskföda. Om ni går riktigt nära, kan ni höra dem viska till er. Lyssna, hör ni? Carpe. Carpe. Carpe diem. Fånga dagen pojkar. Gör era liv extraordinära”. Robin Williams kommer vi att sakna.

Carpe diem-talet: https://www.youtube.com/watch?v=Oy8lX4QvVwk
  

Hans död gav mig dock idén att skriva om humorns roll i politiken, och vardagen. Det var genom humorn som Williams karaktär i Döda Poeters Sällskap väckte elevernas uppmärksamhet och intresse. Humorn utmanade och förlöjligade den traditionella och viktorianskt stela undervisningen på skolan i filmen. Humorn var uppenbarligen en stor del i Robin Williams liv. Det kanske verkar förvånande att en människa som ägnar sitt liv åt humor tar livet av sig, men det visar kanske bara att alla kan vara olyckliga även om det inte syns på utsidan. Hans död blir dock än sorgligare av att han själv sagt ”suicide is a permanent solution to a temporary problem”.

Humor och satir kan vara ett fruktansvärt starkt vapen. En satirisk bild kan säga mer än tusen ord och att kunna skratta åt en maktfullkomlig diktator kan få människor att känna hopp om att denne diktator så småningom kommer att försvinna från makten. Humor är dessutom ett test på hur mycket yttrandefrihet som finns. Där har exempelvis Obama varit ett föredöme, han har offentligt försvarat människors rätt att göra narr av honom och rita förlöjligande porträtt av honom. Även om humor kan användas på ett hänsynsfullt sätt, och inte utövas med syftet att verkligen kränka någon, måste man ändå skämta om det som är känsligt, som Anders Behring Breivik och Förintelsen.

Att använda humor kan nämligen vara ett sätt att bearbeta jobbiga händelser. Vi kan skämta för att ta udden av fruktansvärt allvar, för att distansera oss själva. Vi kan inse att vi kan skratta åt en vits om Adolf Hitler, som ”hur högt hoppar hunden?” eller ”Man får inte skämta om Förintelsen, men Doktor Mengele – där snackar vi en läkare utan gränser”, fast vi tar grymheterna som begicks under hans styre på största allvar. Det finns en episod i TV-serien Scrubs, där Doctor Cox förklarar det här på ett mycket direkt och pedagogiskt sätt, som han brukar göra: https://www.youtube.com/watch?v=0RGCWPtKIhM

Två komiker som både debatterar samhällsfrågor och är väldigt roliga är Magnus Betner och Ricky Gervais. De har åsikter som liknar varandras, båda är ateister, båda är liberaler och båda tycker att människor själva är ansvariga för sina egna handlingar. Gervais gjorde bland annat numret med ”phonecall to God”, som syftar på att försäkringsbolagen hänvisade till vulkanutbrottet på Island och askmolnet som ”an act of God”, och han ringer upp Gud för att kolla om det stämmer: https://www.youtube.com/watch?v=GJW4rnN6q84

Soran Ismail är en annan komiker som debatterat ännu mer, främst mot rasister. Han har dock gjort en stor sak av att föra sin antirasisitiska kamp med demokratiska medel, och lyssna på sina motståndare, till och med när han blev påhoppad av Erik Almqvist och två andra sverigedemokrater under den så kallade Järnrörsnatten. Detta är ett tecken på has intelligens i högre grad än hans förmåga att rabbla en massa decimaler av pi, eftersom det är fullständigt nödvändigt att göra så om man ska vara en bra debattör. Hur ska man liksom kunna kritisera sina motståndares argument om man inte lyssnar på sina motståndares argument?

Komiker är alltså inte bara bra eftersom de får oss att skratta. De tjänar dessutom demokratin. Jag är övertygad om att Robin Williams skulle hållit med mig om detta. Jag är dessutom övertygad om att Robin Williams skulle vilja bli ihågkommen för de skratt han åstadkommit under sitt liv, och inte för den sorg som följde hans död. Därför rekommenderar jag den här ”debatten” som är från en av hans bästa filmer enligt mig, Man of the Year: https://www.youtube.com/watch?v=6AlMWI-sBFU

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

För ett kunskapsideal på lärarutbildningen

”Hur kan vi egentligen veta vad som är kunskap? Det är ju ett relativt begrepp och dess betydelse har förändrats över åren. Vi kan inte säga att vi vet vad som är och inte är kunskap. Därför är det omöjligt att mäta kunskap.”

Så skulle jag sammanfatta min syn på postmodernismen. Det är en ideologi och ett sätt att se på världen, som ofta går ut på att ifrågasätta sanningar som vi tar för givet. Detta är en bra sak att göra, det är nyttigt att inte fastna i slutsatser och uppfattningar bara för att ”det alltid varit” så. Det finns dock olika lägen när detta passar bäst att göra. Postmodernimens sätt att ifrågasätta hela kunskapsbegreppet är intressant filosofiskt, men när det är vad som lärs ut av professorer till studenter på lärarutbildningen så är det ett problem.

Vad man säger om man påstår att det inte går att mäta kunskap eller ens veta vad det är, är att hela tanken om en skola med kunskapsmål, betyg och undervisning med syfte att lära ut bestämda saker är meningslös. Vi kan ju inte veta vad kunskap är, så hur kan vi då säga att vi ger eleverna kunskap när vi undervisar dem? 

Detta synsätt strider direkt mot läroplanen som är målbaserad. Läroplanen bygger på tanken att man kan göra en bedömning av vad eleven lärt sig. När professorer på lärarutbildningen säger att det inte går att mäta kunskap eller veta vad det är, strider alltså dessa professorers undervisning direkt mot en central princip i läroplanen för skolan.

Men har inte professorerna rätt då? Finns ingen akademisk frihet, vet inte forskarna bättre själva om sitt område än regeringen? 

Jo, så är det. Forskningen finansieras i väldigt många fall statligt, men staten kan ju inte säga åt forskarna att det ska forska om något, ta emot deras resultat och sedan förkasta det. Det vore som om staten skulle berätta för försvarsmakten exakt hur Sverige ska försvaras, och ignorera den komptetens som byggts upp där genom åren.

Att postmodernistiska professorer ska få hålla på med sin postmodernism på akademin är därför givet. Däremot måste det inte finnas med i blivande lärares undervisning. Dessa blivande lärare kommer faktiskt att ha ett yrke där de är ansvariga för att följa den nuvarande läroplanen. Om de lär sig på lärarutbildningen att dess centrala princip är meningslös, hur kommer det då att påverka deras arbete?

Det måste finnas ett sätt att utvärdera om skolan gör sitt jobb bra. Skolan är skattefinansierad, människor är tvingade att betala en del av sin inkomst för att finansiera den, och de är dessutom faktiskt tvingade att skicka sina barn dit (eller flytta) eftersom vi har skolplikt i Sverige.  Då kan vi inte bara säga att kunskap, som är huvudmålet med skolan, inte går att mäta och sedan rycka på axlarna åt alla internationella undersökningar som visar att Sverige ligger i botten vad gäller mätbara kunskaper. Det måste finnas mätbara, utvärderingsbara mål med skolan.

Att kunskap inte går att mäta är dessutom fel, eller åtminstone extremt missvisande. Kunskap är ett relativt begrepp, men alla begrepp är relativa eftersom de uppfunnits av människor med subjektiva uppfattningar. Vi kan inte alla kan ha samma bild av vad kunskap är. Det betyder dock inte att vi ej kan ha ett hum om vad kunskap är. Vetenskap går oftast ut på att komma med hypoteser, och sedan försöka falsifiera dessa, testa om de stämmer. Om de inte blir falsifierade efter många försök anses de vara trovärdiga, och på det här sättet ackumuleras kunskap. Denna kunskap är inte absolut, men det är vad vi har skäl att tro baserat på det vi vet idag. Men postmodernisterna får det att låta som att vi inte kan ha minsta aning om vad kunskap är.

När man sedan sätter upp mål för undervisningen, går det alldeles utmärkt att ta reda på om en elev nått upp till dessa eller inte. Det vet vare person som jobbet med att undervisa. Postmodernisterna använder ofta ordet mäta  vilket är missvisande, eftersom det låter som att mäta omkretsen på ett träd eller något liknande. Ett mycket bättre ord är bedöma. Det går att bedöma om en elev nått upp till betygskriterierna eller inte.

Det finns dessutom forksning som visar vad som faktiskt händer i hjärnan när man lär sig något. Det är fortfarande långt ifrån möjligt att se exakt när man lärt sig en specifik sak, eller veta exakt vilken pedagogik som är mest effektiv för lärande, men man kan se nya mönster i hjärnan efter att någon exempelvis löst mattetal i bara en halvtimme. Detta föreläser de också om på lärarutbildningen, samt målstyrd undervisning, men när andra föreläsare säger att vi inte kan mäta kunskap eller veta vad det är ger det en väldigt motsägelsefull bild.

Att ifrågasätta sanningar som vi tar för givet kan vara bra. Postmodernismen får dock inte avgöra hur blivande lärare ska undervisas. Då får vi en skola utan mål, syfte och mening. Vad som behövs är mätbara mål med undervisningen, och lärare som kan använda sig av dessa. Mitt förslag är därför att de pratar ihop sig på lärarutbildningen och ser hur de kan hålla postmodernismen till sin egen forskning och utanför när de ska undervisa Sveriges blivande lärare, som ska följa den rådande läroplanen.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län och lärarstudent

Till nyateismens försvar

Den så kallade nyateismen pratas det ofta negativt om. Nyateisterna är otrevliga och respekterar inte religiösa människor eller deras tro tillräckligt, brukar det sägas. Dessutom är de arroganta, eftersom ateismen ”också är en religion”, och de låtsas som att de vet bättre än religiösa om hur världen kommit till.

Men vad är nyateismen? I denna text tänker jag beskriva min bild av nyateismen (och min bild av nidbilden av nyateismen). Jag tänker argumentera för att tro och livsåskådning ska få och bör diskuteras precis som vilken annan fråga som helt, fast man givetvis bör hålla god ton, liksom i alla andra frågor. Den som inte vill diskutera sin religion ska självklart inte behöva göra detta. Slutligen ska jag argumentera för ateismen och för att Gud sannolikt inte existerar. Det anser jag att man kan göra även som politiker, eftersom jag erkänner alla andras rätt att ha och uttrycka en annan åsikt om Gud än min åsikt.

”Nyateism” är på många sätt negativt laddat. Det används främst av personer som anser att ateister är ”för hårda” mot religionen. Frågan är dock om ordet ”nyateist” har mer substans än ordet ”nyliberal”, som används som skällsord mot en massa saker som inte har något alls att göra med vad ”nyliberaler” (klassiska liberaler eller libertarianer) faktiskt tycker. Även om fler är ateister idag än förut finns det inget nytt med själva begreppet – ateist är någon som inte tror att någon Gud eller dylik övernaturlig skapare existerar.

Jag kan utan problem erkänna att det existerar ateister som verkligen är otrevliga och hånar kristna – ateister som angriper personerna - de religiösa, och inte saken – religionen. Detta blir lättare att erkänna eftersom jag själv inte har något som helst med det att göra. Jag eller någon annan ateist bär inte på någon kollektiv skuld för hur vissa andra ateister uttrycker sig eller går till personangrepp. Att likställa alla ateister med de som går till personangrepp vore på intet sätt bättre än att likställa alla religiösa med jihadister som halshugger ”otrogna”, religiöst fanatiska abortmotståndare eller wahabiter som tycker att kvinnor ska leva i princip som slavar eller avrättas. Så skulle jag aldrig resonera om sansade religiösa människor och jag räknar med att andra kan visa samma självklara vänlighet genom att inte kollektivisera alla ateister.

Ateismens främste företrädare (enligt mig) svartmålas dock alltför mycket, anser jag. Givetvis syftar jag på Richard Dawkins, en framstående biolog som skrivit flera böcker om evolutionen, och antagligen världens mest kände ateist. Dawkins anses av många vara ett exempel på en typisk ”nyateist”, eftersom han ständigt argumenterar emot religion, ofta i ganska hårda ordalag. Det finns ett korn av sanning i det – Dawkins gillar att dra ganska extrema jämförelser och dra resonemang till sin spets, även om han sagt att han inte ser det som ett självändamål att provocera människor. Den som sett Dawkins tala eller fördjupat sig i hans resonemang kommer förmodligen få en annan bild. Han är alltid artig, kommer aldrig med personangrepp och är intellektuellt hederlig. Läsning av hans böcker rekommenderas varmt. Nu ska jag gå in på hans resonemang.

Vi måste kunna diskutera religionen. Den som inte vill diskutera den kan helt enkelt uttrycka detta, så får ingen tvinga denne att göra det – precis som vi inte får tvinga någon (utom möjligen folkvalda politiker) att diskutera politik, väder eller något annat överhuvudtaget. Att diskutera religionen i sig, eller argumentera mot den offentligt, är och ska vara tillåtet. Det är och ska dessutom vara tillåtet att uttrycka att religion inte är logiskt, att det inte är grundat på logiskt resonerande baserat på världen som vi känner till den, och att tro i sig inte är något positivt, om det är vad man anser. På samma sätt ska en religiös person få uttrycka att ateism är en orimlig hållning, att det inte är logiskt att vara ateist baserat på exempelvis Kalam-argumentet, och att ateism inte för något gott med sig. Vi skulle aldrig neka en liberal eller konservativ person rätten att uttrycka sig negativt om marxismen, även om den ideologin kan ligga till grund för många människors grundläggande värderingar och övertygelser, eller vice versa. Vi har yttrandefrihet.  

Med detta sagt tänker jag göra ett uttalande. Jag tror inte att Gud existerar. Grunden till den åsikten är att det vi vet om världen idag (enligt mig) tyder på att den inte är ”designad” av någon allsmäktig skapare utan snarare att den uppstått utan något särskilt syfte. Man kan anföra andra skäl till att tro på Gud än logik, som intuition, bibeln eller egna erfarenheter av honom. Min åsikt är dock att det inte hittills presenterats något hållbart argument för att det är mer sannolikt att Gud existerar än att han inte gör det.

När jag argumenterar brukar jag oftast söka motståndarens starkaste argument – grunden till hens övertygelse. I det här fallet anser jag att det är en bra strategi eftersom bevisbördan ligger på den som vill bevisa Guds existens (jag återkommer mer till bevisbördan senare). Vad är då det starkaste argumentet för Guds existens? Många skulle säga Kalam-argumentet.

Kalam-argumentet framförs ofta, och behandlar universums uppkomst. Det syftar främst till att visa, att universum började existera någon gång, vilket måste ha haft en orsak. Det kan inte ha börjat existera från ingenting, eftersom inget vi vet om världen tyder på att saker börjar existera från ingenting. Detta menar då de religiösa förklaras bäst genom att hänvisa till Gud som orsaken, som skaparen. Detta är en mycket knepig slutsats av flera skäl. Först tittar vi på hur Kalam-argumentet ser ut.

Enligt vad vi vet om världen idag är det så att:

1.      Allt som börjar existera har en orsak.

2.      Universum började existera.

3.      Därför har universum en orsak.

      Detta anses av vissa vara ett bevis för att Gud har skapat världen, eller åtminstone som en del i ett bevis för det.

Jag tänker presentera mina motargument mot att detta skulle vara ett bevis för någonting i form av tre punkter.

  1.    Kalam-argumentet är förenklat. Ingenting vi känner till har ”börjat existera”, det har orsakats av en förändring av något som redan existerar. En stolmakare kan bygga en stol, men stolen dyker inte bara upp, utan skapas av befintligt material som i sig inte är en stol utan görs om till en stol av stolmakaren, av trä som tagits från ett träd, som vuxit från ett frö och så vidare. En människa börjar existera genom att ett foster utvecklas efter att en spermie träffar ett ägg, detta är orsaken till den människans existens och människans föräldrar skapades på samma sätt från befintligt material, liksom alla deras förfäder. Detta är vad vi faktiskt vet om världen, att allt som skapats genom att göras om utifrån befintligt material har en orsak.

Vad vi däremot inte vet är hur saker kan uppstå ur ingenting. Frågan är dock vad Kalam-argumentet innebär, när frasen ”universum började existera” används. Menas det att universum skapats genom att göras om från tidigare material? Det vore kanske rimligt att anta för en ateist, men ”Gud” brukar sällan definieras som ”tidigare existerande material”, snarare som ett allsmäktigt väsen som ”skapat” universum. Skapade han det från ingenting? Det skulle ju säga emot Kalam-argumentet om man formulerar det korrekt, så som jag beskrev, att allt som börjar existera från tidigare existerande material har en orsak. Detta är inte vad Kalam-argumentet syftar till att bevisa, men det blir följden av resonemanget om man följer Kalam-argumentets premisser, eftersom en premiss är att det ska utgå från vad vi vet om världen idag.

Gud kan alltså inte ha skapat universum av ingenting. Skapade han det av tidigare existerande material? Detta är en intressant teori, men den anförs sällan av religiösa och även den har stora problem (exempelvis, hur uppstod då det materialet? Skapades det ur ingenting?). Om Gud inte skapade universum från ingenting, eller från tidigare existerande material – vad skapade han det då av? Det enda som återstår är att han skapade det av sig själv – att Gud skapade universum av materialet som utgör Gud. Även det är en intressant teori, men den anförs heller inte så ofta, särskilt eftersom den innehåller en problematik för den som är kristen, jude eller muslim - att Gud inte längre existerar.

Om man baserar sin gudstro på Kalam-argumentet kan man alltså ge tre svar: Gud skapade universum av ingenting, Gud skapade universum av någonting som redan fanns, eller Gud skapade universum av materian han själv bestod av. Inget av dessa svar är särskilt troligt enligt mig. Vad Kalam-argumentet faktiskt visar är att universums existens är något av en paradox. Det är svårt att förklara hur den första grejen uppstod. Problemet brukar kallas för en oändlig regression.

  2.  Gud är dock inte någon lösning på denna oändliga regression. Varför skulle det vara en bättre förklaring än någon annan, som inte innehåller allsmäktighet eller en planerad avsikt med universum? En allsmäktig skapare som designat universum måste vara en ofattbart fascinerande och komplex varelse, den intelligens som skulle krävas för att planera alla stjärnors och planeters rörelser och alla fysikens lagar till att orsaka livets uppkomst på jorden miljarder år efter universums uppkomst är praktiskt taget omöjlig att föreställa sig. Varför skulle det vara enklare att förklara detta, än att förklara ett universum utan någon Gud eller något förutbestämt syfte? Vetenskapen har ju redan förklarat saker som hur alla levande varelser utvecklats från tidigare livsformer, helt utan någon "design".

Dawkins uttrycker det hela väldigt bra. ”Även om vi lämnar plats för den tvivelaktiga lyxen att godtyckligt trolla fram något som sätter punkt för en oändlig regression och ger detta något ett namn, bara därför att vi behöver ett, finns det absolut ingen anledning att förse det med någon av de egenskaper som vanligen tillskrivs Gud: allmakt, allvetande, godhet, uppfinningsrikedom i utformningen av hans skapelse, för att inte tala om sådana mänskliga attribut som att lyssna till böner, förlåta synder och läsa våra hemligaste tankar”.

  3.   Vetenskapen börjar faktiskt närma sig en lösning på problemet med den oändliga regressionen. Detta är dock teoretisk fysik och jag är ingen teoretisk fysiker, så för att undvika missförstånd tänker jag inte förklara den här. Det finns en länk i slutet av detta inlägg till en föreläsning av Lawrence Krauss om detta ämne, som fungerar mycket bättre som förklaring än om jag skulle försöka redogöra för hans resonemang. Detta är dock en fullt rimlig hypotes. Detta är vad vetenskapen gör – den kommer med hypoteser, granskar dessa kritiskt, och kommer med nya för att hitta en trovärdig förklaring till saker. Religionen förklarar ingenting, den grundas istället på tron att någon som är smartare och mäktigare än oss har skapat allt.

Skulle någon ändå vilja tro på Gud finns fler problem att brottas med. Som exempel: hur kan Gud vara både god och allsmäktig? Varför skapade han folkmord, aids och våldtäkter? Att svara ”Han gav människan fri vilja och eget ansvar att handla gott” kanske fungerar, men det gör knappast Gud god. Barn som dör i krig kan knappast beskyllas för att ha dött för att de använt sin ”fria vilja” fel, men dessa har Gud låtit dö ändå. En orättvis och ond Gud är en ganska jobbig slutsats. En enklare slutsats av fenomenet vore att världen inte är rättvis eftersom den inte har "skapats" eller har något förutbestämt syfte (men att vi människor kanske kan försöka skapa mer rättvisa genom vårt samhälle).

Som kuriosa kan nämnas att det finns teologer som försvarar folkmord. Har Gud gett människan livet så har han rätt att ta tillbaka livet, lyder argumentet. Jag menar givetvis inte att alla religiösa tror det, bara att vissa slutsatser som en del religiösa tvingars dra för att lösa problemet med att Gud inte kan vara både god och allsmäktig är riktigt obehagliga.

En del säger ”Hur kan du veta att Gud inte finns? Hur kan vi veta något överhuvudtaget?” Detta tankesätt leder dock inte någonstans. Vi baserar det vi vet på erfarenheter vi har, från det vi förnimmer med våra sinnen, och på att resonera kring dessa erfarenheter genom förnuft och logik. Det är så vi gör världen begriplig. Det är så vi resonerar för att kunna öppna dörren och ta bussen till jobbet, för att kunna utöva vårt jobb vad det än är, för att kunna tänka ut det mest rättvisa sättet att organisera samhället på. Varför skulle vi inte resonera så även när vi funderar på hur universum kommit till?

Nu angående vem bördan ligger på att bevisa om Gud finns eller inte, jag låter Hermione Granger ta ordet:

Det finns även fler argument för religion, men jag anser att jag har behandlat det starkaste. Kommer någon på fler får denna person gärna kommentera, svarar jag inte i god tid beror det på tidsbrist, och inte på brist av intresse, jag tycker att dessa frågor är väldigt spännande.

Det går förstås att vara religiös av andra skäl, och alla har rätt till att ha vilken livsåskådning de vill – jag har enbart klargjort att jag inte anser att det är sannolikt att Gud existerar och varför, och att detta bör få diskuteras. Den som vill får gärna argumentera emot mig, och anse att min slutsats är helt orimlig (men gärna förklara varför). Den som inte vill diskutera behöver givetvis inte göra det. Så enkelt är det.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Lawrence Krauss: Något som uppstår ur inget: https://www.youtube.com/watch?v=ly6xDuwjLD8

Diskussion, Dawkins och Krauss: https://www.youtube.com/watch?v=YUe0_4rdj0U

William Lane Craig försöker förklara Kalam-argumentet: https://www.youtube.com/watch?v=VeKavDdRVIg

Youtubaren Theoretical Bullshit om Kalam-argumentet: https://www.youtube.com/watch?v=fRn-mVPIl60

Valtider och tvärsäkerhet med Isaiah Berlin

Det råder valtider. En följd av det är att många debatter förs, och i dessa vill alla deltagare ha rätt. Partierna samordnar sina utspel och partikamrater håller varandra om ryggen för att visa upp en enad front. En följd av detta är ibland tvärsäkerhet. Tvärsäkerheten kan dock vara problematisk om den får oss att behålla vår egen ståndpunkt utan att bry oss om eventuella motargument mot den.

Den brittiske filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin (1909-1997) skrev en text om just detta ämne, ”Anteckningar om intolerans”. Denna text klargör tydligt när alltför stor tvärsäkerhet kan innebära problem, så jag citetar ett stycke ur den:

”Få saker har varit till större skada än föreställningen bland individer eller grupper (eller stammar eller stater eller nationer eller kyrkor) att han, hon eller de är de enda med tillång till sanningen – särskilt om hur man skall leva, vara & göra - & att de av annan uppfattning inte bara misstar sig utan är onda eller galna & bör spärras in eller underkuvas. Tron att man ensam har rätt är ett fruktansvärt och farligt övermod – har ett magiskt öga som ser sanningen; och att andra inte kan ha rätt om de tycker annorlunda”.

Det som beskrivs ovan är antagligen en vanlig synd bland politiker – att man håller fast vid sin uppfattning i alla lägen och föraktar de som är av en annan uppfattning. Detta fenomen är nog svårt att komma undan fullständigt, det går ju heller inte att ändra sig hela tiden om man ska företräda ett parti. Vad vi kan göra är att vara fasta i våra övertygelser men öppna i vårt tankesätt, och beredda att ändra våra övertygelser om argumenten mot dessa är starkare än argumenten för. Isaiah får fortsätta:

”Enda boten är att förstå hur andra samhällen – i tid eller rum – lever; och att det är möjligt att leva ett liv olikt det egna & ändå vara fullt mänsklig, värd kärlek, respekt eller åtminstone nyfikenhet. Jesus, Sokrates, Jan Hus i Böhmen, den framstående kemisten Lavoisier, socialister och liberaler (såväl som konservativa) i Ryssland, judar i Tyskland, alla gick de åt i händerna på ”ofelbara” ideologier; intuitiv visshet kan aldrig ersätta omsorgsfullt prövad empirisk kunskap som grundats i observation och experiment och fri debatt människor emellan; de första att förgöras eller tystas av totalitära krafter är de idérika & fria andarna”.

Isaiah skriver mycket bra, nästan poetiskt, men jag håller inte helt med. Det finns nog inget säkert botemedel mot att alltför stor tvärsäkerhet ibland uppkommer. Vi människor har en benägenhet att hålla fast vid argument, även när vi ställs inför fakta som motsäger dessa. Den tid, energi och prestige vi lagt ned på att förstå dessa argument och på att bevisa att vi har rätt gör att vi har svårt att släppa dessa argument även när de motbevisats, och erkänna att vi haft fel. Det enda vi kan göra är att kämpa emot denna tvärsäkerhet och ibland fundera ”har jag kanske fel?”, även i valtider.

Jag har själv begått denna synd många gånger. Först det senaste året har jag blivit medveten om att tendensen att hålla fast vid argument som motbevisats antagligen är allmänt mänsklig och inbyggd i vår hjärna, och sedan dess försöker jag kämpa emot den tendensen på en medveten nivå. Jag kommer i framtiden, redan senare idag, att publicera texter som vid en första anblick kan verka väldigt tvärsäkra. I dessa texter kommer jag dock göra vad jag kan för att nyansera resonemangen, överväga motargumenten och naturligtvis hålla god ton, och respektera andras rätt att tycka annorlunda. Håller vi oss till dessa principer tror jag nog att vi kan få ett bra debattklimat under årets valrörelse.

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Ekonomiska klyftor - Ja tack!

Det här inlägget behandlar ekonomisk omfördelning och utjämning av ekonomiska klyftor i samhället. Fokus ligger på just minskande av ekonomiska klyftor, inte klyftor mätt i ”livschanser” eller i utbildning. Inlägget baserar sig till stor del på en text av harvardfilosofen Robert Nozick, som är känd för sitt verk Anarki, stat och Utopi från 1974. Hans text här heter ”Hur friheten rubbar mönstren” och behandlar just ekonomisk omfördelning. Texten är i princip ett svar på John Rawls ”En teori om rättvisa” där Rawls förespråkar just ekonomisk omfördelning om det gynnar samhällets sämst ställda. Jag inleder med ett citat från ”Hur friheten rubbar mönstren”. Läsning av Nozick rekommenderas varmt, i just denna text krossar han tanken om utjämning av ekonomiska klyftor på mindre än en halv sida.

”Det är inte klart hur de som hyser andra idéer om distributiv rättvisa kan förkasta berättigandebegreppet. Låt oss tänka oss att en fördelning kommer till stånd som stöds av en av dessa idéer. Vi antar att det är din favoritfördelning och kallar den D1. Alla kanske har en lika stor andel, eller också varierar andelarna i enlighet med någon dimension som du sätter högt. Vi antar nu att den store basketspelaren Wilt Chamberlain är mycket efterfrågad som publikmagnet (Vi antar också att kontrakten bara löper på ett år och att spelarna är fria att själva skriva på kontrakt.) Han skriver under ett kontrakt med ett lag, och enligt kontraktet skall 25 cent av priset på varje biljett till varje hemmamatch gå till honom. ”

Här klargör Nozick förutsättningarna för sitt resonemang. Detta är alltså ”den perfekta fördelningen”, den ”rättvisa” fördelningen, som råder. Alla har exakt samma ekonomiska förutsättningar. Detta är vad rawlsianer vill uppnå i början av varje människas liv, samma förutsättningar, och vad de flesta socialister vill uppnå i varje givet ögonblick, samma utfall. Vi fortsätter med Nozicks text:

”Säsongen startar, och åskådarna flockas till hans lags matcher. De köper sina biljetter och lägger varje gång 25 cent av biljettpriset i en särskild bössa med Chamberlains namn. De tycker att det är spännande att se honom spela, och att det är värt hela inträdesbiljetten. Låt oss anta att en miljon personer bevistar hans hemmamatcher under en säsong, och han får alltså 250 000 dollar, en mycket större summa än genomsnittsinkomsten och större än någon annans. Har han rätt till denna inkomst? Är denna nya fördelning D2 orättvis? I så fall varför?”

Här är resonemangets kärna. I ett samhälle där man får använda sina skattade pengar till vad man vill inom lagens gränser (vilket jag hoppas att alla liberaler tycker att man ska få) och där man får spela basket och se basketmatcher är detta ett fullt möjligt scenario, om vi tänker oss att alla har lika mycket pengar från början. Nu har dock en ny fördelning uppstått, där Chamberlain har mer pengar än alla andra. Detta är dock bara en följd av att andra människor har överlåtit sina skattade pengar till honom för att få se honom spela fotboll. Vi låter Nozick fortsätta:

”Det är absolut inte fråga om huruvida någon av åskådarna hade rätt till resurserna de hade i D1. Det var ju den fördelning (Xs favoritsystem) som vi (för diskussionens skull) antog var godtagbar. Var och en av dessa människor gav frivilligt 25 cent av sina pengar åt Chamberlain. De kunde ha använt dem på biobiljetter, chokladkakor, på exemplar av tidskriften Dissident eller på Monthly Review. Men alla, minst en miljon av dem, gick med på att ge dem till Chamberlain i utbyte mot att se honom spela basket. Om D1 var en rättvis fördelning och folk frivilligt förflyttade sig därifrån till D2 och överförde delar av sina andelar som de fick enligt D1 (vad skulle de ha dem till om inte för att göra något med dem?), är då inte också D2 rättvist? Om de hade rätt att förfoga över de resurser som de hade rätt till (enligt D1), omfattade detta då inte att de hade rätt att avstå från dem eller byta ut dem mot Wilt Chamberlain? Kan någon annan klaga och anföra rättviseskäl som motiv för sina klagomål?  Varje annan person har redan sin legitima andel enligt D1. Enligt D1 har ingen något som en annan har ett rättmätigt anspråk på. Sedan någon har överfört något till Chamberlain, har tredje man fortfarande sin legitima andel. Hans andel har inte förändrats. Genom vilken process kunde en sådan överföring mellan två personer ge upphov till ett legitimt anspråk, grundat på distributiv rättvisa, på en andel av vad som har överförts, av en tredje man som inte har något rättmätigt krav på de andras innehav före överföringen?”

Det här resonemanget är så enkelt och så starkt att jag knappt behöver skriva något mer. Eftersom varje jämn ekonomisk fördelning kommer att leda till en ny fördelning som inte är jämn, förutsatt att alla får göra vad de vill med skattade pengar inom lagens ramar, kommer ekonomisk jämlikhet att bli omöjlig att upprätthålla. Man behöver inte bara utjämna ekonomiska klyftor varje livstid eller varje år, utan varje givet ögonblick. Den kontrollapparat som skulle krävas för att göra detta skulle innebära ett direkt totalitärt samhälle. Det är ytterst svårt att komma runt detta resonemang.

För att förebygga en invändning från de som gillar Rawls: Ja, man skulle kunna utjämna alla klyftor ”enbart” varje livstid, så att alla individer hade samma ekonomiska förutsättningar vid födseln. Vi säger att vi inför 100 procents arvsskatt. Det första problemet är att ingen skulle följa ett sådant system. Människor skulle resa ur landet, hitta kreativa sätt att komma runt lagen på för att låta sina barn ärva, kanske helt enkelt ta ut alla sina pengar i kontanter och lägga dessa under en madrass. Det andra problemet är att barn kan ha ojämna ekonomiska förutsättningar ändå. Föräldrar med mer pengar kan använda dessa till saker åt sitt barn när de fortfarande är i livet.

För att undkomma detta skulle man behöva utjämna allas tillgångar så fort de fick barn. Men sedan skulle samma "problem" dyka upp, om föräldrarna får spendera sina skattade pengar som de vill skulle en ny fördelning uppstå i princip omedelbart. Omfördelning skulle behöva ske konstant för att jämlikheten skulle upprätthållas, vilket som jag konstaterat skulle kräva en i princip totalitär stat. 

Vill man resonera vidare skulle säkert föräldrarnas uppfostran vara av olika kvalitet, om man är ute efter samma förutsättningar för alla. Barnen skulle behöva tas ifrån sina föräldrar och uppfostras på statliga anstalter (detta föreslogs faktiskt i det Kommunistiska Manifestet av Karl Marx). Men personalen där skulle vara olika duktiga på att ta hand om barnen, så dessa skulle behöva passas och undervisas av maskiner för att undvika ojämlikhet. Dessutom skulle interaktionen mellan barnen ge dessa olika erfarenheter, vissa skulle mobbas etcetera, så de skulle få hållas åtskilda, isolerade från varandra och uppfostras av maskiner för att få samma förutsättningar.

Detta är givetvis ingen för, varken rawlsianer eller kommunister. Poängen är att illustrera att det inte går att utjämna alla förutsättningar. Vi får lite olika förutsättningar ekonomiskt, detta får vi helt enkelt leva med om vi ska ha någon form av frihet.

Jag är inte en fullständigt radikal motståndare till omfördelning. Vi måste ha en stat med våldskapacitet och ett rättsväsende för att kunna upprätthålla spelreglerna som beskrivits av Nozick. Detta skulle innebära en omfördelning från rika till fattiga, men det skulle nog de rika acceptera för att få sin egendom skyddad. Jag anser även att skolan, sjukvården och någon form av omsorg kan finansieras av staten. Detta innebär också omfördelning av ekonomiska medel, men målet med den är inte direkt ekonomisk utjämning av klyftor. 

Utbildning kan du inte överlåta till någon och bli av med, den har du hela livet och är på många sätt en bättre metod för att skapa goda livschanser för alla människor än vad pengar är. Den med utbildning kan fungera i samhället och känner till hur man skaffar sig ett jobb där man tjänar bra om det är något man vill göra. Sjukvård ger människor andra chanser, inte heller här är syftet direkt utjämning av klyftor, även om det innebär en viss ekonomisk omfördelning är det inte själva omfördelningen som är målet – det är att ge alla tillgång till grundläggande sjukvård. Samma sak gäller med omsorg, även om man kan diskutera dess omfattning.

 Jag kommer att utveckla mina resonemang om att ändå finansiera skola, vård och omsorg via staten i ett senare inlägg. Även vissa andra saker kan skötas statligt, men dessa saker bör vara ytterst få, ytterst välmotiverade och de bör inte syfta till utjämning av ekonomiska klyftor.

Syftet med denna text är att visa att ekonomisk omfördelning avsedd att skapa lika ekonomiska förutsättningar inte borde eftersträvas. Det vore direkt fel principiellt, och omöjligt att genomföra på ett bra sätt praktiskt. Jag är övertygad om att vi kan ha en fungerande välfärdsstat utan att ha utjämning av ekonomiska klyftor som mål. Varför skulle vi straffbeskatta någon, för att denne arbetar hårdare, smartare eller längre, för att ge en annan människa något som denne är villig att betala för?

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Utnyttjar Miljöpartiet branden?

Det verkar som att det värsta är över. Nu är släckningsarbetet inriktat på att släcka glödhärdarna inne på brandområdet. Man har kunnat bekräfta att 25 byggnader brunnit ned. Konstnadsberäkningar tyder på att skogen som brunnit ned innebär en kostnad på över miljarden, enbart virkesförlusten beräknas uppgå till 600-700 miljoner kronor.

Miljöpartiet har riktat kritik mot regeringen på grund av skogsbranden. De menar både att regeringen inte har gjort tillräckligt för att förebygga klimatförändringarna, som de menar är orsaken till branden, och att Sveriges krisberedskap är för dålig. Deras ekonomisk-politiske talesperson skrev därför på SvD Brännpunkt den sjunde augusti om vilka förslag Miljöpartiet har för att förbättra krisberedskapen.

Det här har Miljöpartiet kritiserats hårt för. En del anser att de försöker utnyttja branden för politiska syften, och att detta är osmakligt eftersom liv fortfarande står på spel. Bland annat skrev Moderaternas skolpolitiske talesperson, Tomas Tobé, på twitter att han tycker att det är tragiskt att "MP så tydligt försöker vinna politiska poänger på skogsbranden".

Det är sådant som händer i valrörelser när man har ett flerpartisystem. Politiska poänger kommer att dras från aktuella händelser. Miljöpartiet har länge drivit linjen att klimatförändringarna kommer att orsaka större naturkatastrofer som skogsbränder, översvämningar, orkaner och liknande. De anser att regeringen inte gjort tillräckligt mycket åt detta. När en stor naturkatastrof verkligen inträffar, ska de då inte säga något?

Verkligheten ser ut så att de kommer att säga något. Jonas Sjöstedt kommer också att klaga på friskolesystemet varje gång en friskola går i konkurs, trots att friskolereformen bevisligen förbättrat skolresultaten, vilket jag skrivit om tidigare. Jimmie Åkesson kommer att klaga på invandringen varje gång något som kostar pengar görs för exempelvis flyktingar, trots att invandringen som helhet är en vinstaffär ekonomiskt enligt OECD. Politiska partier kommer att försöka dra politiska poänger.

Det är förstås en etisk skillnad beroende på hur man uttrycker sig. Hade Miljöpartiet sagt ”Haha! Vad var det vi sade? Nu brinner det jättemycket, om ni inte vill att fler ska dö så ska ni rösta på oss!” så hade det verkligen varit dålig stil. Hade de däremot sagt ”Det bär emot att säga detta nu eftersom räddningsarbetet fortfarande pågår, men branden har faktiskt en orsak – klimatförändringarna. Om vi inte börjar agera nu kommer faktiskt risken för fler bränder att öka, och eftersom det snart är val måste vi uppmana er att rösta grönt, vi är de som har bäst miljöpolitik. Nu handlar det dock om att arbeta gemensamt för att släcka branden och se över krisberedskapen. Våra tankar går till de drabbade”, då hade det varit en annan sak. De sade varken eller, men vad de sade lutar mer åt det senare än det förra enligt mig.

Jag anser att Miljöpartiets analys är förenklad. De menar att klimatförändringarna innebär fler naturkatastrofer. Ökade utsläpp av koldioxid innebär ökad växthuseffekt, detta innebär ökad temperatur. Exakt hur det kommer att påverka oss är forskarna inte helt överens om, men stigande vattennivåer, ökad nederbörd på vissa ställen och ökad torka på andra är sannolikt. Det kommer så att säga bli ”mer väder”, de extrema naturkatastroferna kommer att öka. Detta har Miljöpartiet mycket riktigt påpekat.

Det går dock aldrig att säga att en enskild väderhändelse orsakats av klimatförändringarna. Vädersystemen på jorden är alltför komplexa för att man ska kunna isolera det som orsak. Det är givetvis inte heller första gången det inträffar skogsbränder i Sverige, exempelvis brann det i Bodträskfors 2006, och på Gotland under den senare delen av 1600-talet. Ingen av de bränderna var riktigt lika omfattande som den nuvarande branden (båda täckte dock över 1000 hektar), men det är alltid en kombination av orsaker som är förklaringen. Hur länge det varit varmt, mängden nederbörd, vindriktning osv.

Att som Miljöpartiet då säga att ”detta beror på klimatförändringarna” är att förenkla. Det är dock vad Miljöpartiet uppriktigt tror är orsaken. Därför måste de få säga det. Därför skulle jag inte kritisera dem alltför hårt för deras agerande. Hade exempelvis Ryssland invaderat Gotland under en miljöpartistisk regering så hade jag nog sagt ”detta hade inte inträffat om Sverige rustat upp försvaret och gått med i Nato, istället för att vara neutrala med ett icke-våldsförsvar, det som ni infört för att ni inte tror på traditionell försvarspolitik”. Miljöpartiet har dessutom större problem än deras val av tidpunkt att lyfta frågan om klimatförändringarna.

Miljöpartiet, ni vill förbättra Sveriges incidentberedskap genom att ge Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) huvudansvaret för att ”klimatsäkra Sverige”, samt ge mer resurser för klimatanpassning och mer resurser till hemvärnet. Det låter ju fantastiskt. Men var ska pengarna komma ifrån? Ni vill ju avskaffa tillväxten. 

Ska ni ta pengarna från skolan eller sjukvården? Eller ska ni höja skatterna kraftigt? Det senare är nog ett bra sätt att avskaffa tillväxten på, men motsatsen till tillväxt är ju ekonomisk nedgång. Med det minskar ju skatteintäkterna, om inte mycket snabbt så på sikt, och då försvinner resurserna ni tänkt använda till klimatanpassning. Ni gillar väl långsiktighet, Miljöpartiet?

Branden är en stor tragedi, och jag förstår att det finns upprörda känslor. Däremot måste Miljöpartiet få säga vad de tycker, särskilt om de tror att det är vår nuvarande politik som bär skulden. De har ju fel, men man får ha fel. Ett större problem för Miljöpartiet är ju att man har en ekonomisk politik som inte går ihop. Inte bara det, den är faktisk direkt mystisk, de verkar inte själva veta hur den skulle fungera. Detta ser jag som en betydligt större brist hos Miljöpartiet än deras val av tidpunkt för att kritisera klimatpolitiken.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

MP får hård kritik: http://www.svd.se/nyheter/valet2014/mp-kritiseras-for-brandkampanj_3809610.svd

MP föreslår klimatåtgärder i SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-ar-dags-att-borja-bygga-om-samhallet_3805984.svd

Skogsbrandens utveckling: http://www.dn.se/nyheter/sverige/skogsbranden-dag-for-dag/

OECD om invandringen: http://www.dn.se/ekonomi/invandrare-betalar-mer-till-samhallet-an-de-far-tillbaka/

MP:s ekonomiska politik går inte ihop: http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/gron-rora.html

Goda avsikter räcker inte för god politik: http://lufuppsala.blogspot.se/2014/07/vagen-till-helvetet-gar-via-goda.html

Vinstintresse och konkurrens förbättrar skolan: http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/vinstintresse-och-konkurrens-forbattrar.html