Den Arabiska Hösten

Den 29e mars 1984 föddes Mohammed Bouazizi i den korrumperade staden Sidi Bouzid på den Tunisiska landsbygden. Likt många andra tunisier växte han upp under mycket hårda förhållanden och blev tvungen att ta olika jobb redan som tonåring för att hjälpa till med att försörja sin familj. Han ansökte flera gånger om att få gå med i armén, i förhoppningarna om ett dugligare liv, men nekades alltid. Trots detta lyckades han med hjälp av lite lån och sin lön på ungefär 1300 kr i månaden råd att bekosta några av hans systrars universitetsutbildningar samt en mindre skottkärra att sälja sina varor på.

Enligt chefen på Sidi Bouzids huvudkontor för anställningar och oberoende arbete så behöver man i staden ingen tillåtelse för att vara gatuförsäljare. Men den lokala polisen konfronterade ofta Bouazizi och påstod tvärtom att han behövde det. Eftersom att Bouazizi inte kunde visa upp något tillstånd så konfiskerades hans varor på regelbunden basis. Sanningen var att Mohammed Bouazizi inte hade råd att muta polisen nog för att få fortsätta sitt leverne som gatuförsäljare. På morgonen den 17 december 2010 köpte Mohammed Bouazisi en flaska bensin, dränkte in sig själv i vätskan utanför en myndighetsbyggnad och tände eld på sig själv i protest mot det korrupta systemet.

Detta blev startskottet för den så kallade Arabiska Våren, en rad demonstrationer i hela mellanöstern och Nordafrika som hittills lett till att Tunisiens president Zine El Abidine Ben Ali har avgått, att Egyptens president Hosni Mubarak har avgått, att Libyens ledare Muammar Ghaddafi har drivits på flykt från huvudstaden Tripoli, att Kung Abdullah II av Jordanien har bytt ut premiärminister Samir Rifai mot Marouf al-Bakhit och gett denne i uppdrag att genomföra demokratiska reformer i landet, att Jemens president Ali Abdullah Saleh har lovat att varken han eller hans son kommer att ställa upp i nästa presidentval, att Algeriets president Abdelaziz Bouteflika tillsammans med sin regering beslutat att häva det undantagstillstånd som rått i landet sedan 1992, att Kungahuset i Bahrain har utlovat dialog och demokratiska reformer, att Syriens president Bashar al-Assad har utlovat demokratiska reformer och att häva det undantagstillstånd i landet som varit i kraft sedan 1963, att Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdul Aziz har utlovat höjda löner för landets offentliganställda och gett antydningar till vissa demokratiska reformer samt mycket, mycket mer. Man kan såklart bestrida hur mycket av de löften som avges som faktiskt kommer att genomföras, men det är helt klart ett steg i rätt riktning.

Målet måste såklart vara att störta de diktatorer som sitter på makten där det behövs. Jag är övertygad om att fler diktatorer snart kommer att falla, men det är även viktigt att inse att det inte räcker med att driva en diktator på flykt för att ens problem skall lösas. Det är först efter detta som det riktigt svåra arbetet ska påbörjas, nämligen demokratiseringsprocessen. Här kan man vänta sig en svår och instabil tid för folket. Jag skulle på ett klichéartat sätt vilja kalla denna kommande tid för den Arabiska Hösten.

Tunisien är ett land där man tidigare trott att övergången till demokrati borde te sig relativt enkelt. Men det tycks nu vara så att det kan bli ett av de allra svåraste fallen. Den grundläggande problematiken kan kort förklaras i att det tunisiska folket, mer specifikt de unga, inte vet vad de slåss för. De vet vad de slåss MOT, men inte vad de slåss FÖR. Det andra är att det i Tunisien inte finns den minsta känsla för lokalt styrande, detta som konsekvens av 42 års total kontroll och förtryck över alla delar av det tunisiska samhället. Det finns inga riktigt organiserade partier som kan klara av att leda och genomföra det arbete som behöver genomföras för ett demokratiskt Tunisien. Det finns bara två partier, eller snarare grupperingar med tyckare, som överhuvudtaget rent organisatoriskt skulle klara av att rent praktiskt vinna ett val. Dessa två är Socialisterna och Islamisterna, och ur demokratisk synpunkt skulle inget av dessa partier vara bra för landets framtid. Därför anser jag det vara klokt av tunisierna att skjuta upp valet, så att folk får tid att organisera sig. Militären intog även tidigt en neutral roll i politiken, vilket jag tror är mycket positivt för den framtida utvecklingen.

I Egypten har man den absolut äldsta existerande kulturen. Folket har en känsla av vad social rättvisa är. Trots att man ansåg att Mubarak aldrig skulle kunna avsättas så bevisade man det motsatta. Men även här så finns det problem på vägen mot demokrati. Likt Tunisien finns det inga riktigt organiserade partier utom möjligen det Muslimska Brödraskapet, som i och med revolutionen har övergått från att vara militanta islamister till att bli reformister. Detta för att få mer politisk legitimitet. Tanken är att man i Egypten snart ska hålla val, och att det vinnande partiet sedan skall välja ut 100 personer som tillsammans ska skriva en ny konstitution. Jag tror att detta är ett recept på misslyckande. I och med att de politiska partierna i Egypten inte är speciellt organiserade riskerar man att låta ett outvecklat parti skriva den konstitution som senare kommer att ligga som grund för hela Egyptens framtid. En av Egyptens styrkor är att man har ett väldigt stort antal duktiga jurister som på 100 personer enkelt kan representera folkets spektrum. Jag föreslår att man låter dessa jurister skriva konstitutionen, och alltså skjuter upp valet ett tag. Detta kommer att leda till en stabilare grund för landets fortsatta politiska utveckling.

Framtiden i Syrien är mycket mer oviss än de övriga länderna. Till skillnad från de relativt homogena folkgrupperna i Egypten och Tunisien så är Syrien ett mikrokosmos av hela mellanöstern/nordafrika och alla dess folkgrupper, kulturer, och religioner. Addera även den kurdiska problematiken till detta så har du en fruktansvärt komplicerad väg framför dig. Under ett 40-årigt makthavande under Baath-partiet har det oppositionella partiernas roll försvagats till följd av att säkerhetstjänsterna har ett järngrepp om dissidenterna och andra oppositionella partier och personligheter som skulle kunna leda demokratiseringsprocessen om regimen skulle falla. På grund av den rådande strukturen av det syriska folket(etniska, religiösa och kulturella) är det inte konstigt att oppositionen är splittrad. Men oppositionens styrka ligger samtidigt i att de alla enas om att regimen måste bort, för att på så sätt säkerställa sina egna intressen. Beroende på vilken roll armén i framtiden kommer att inta gentemot demonstranterna kan detta påverka utfallet. Ett tidigt ställningstagande mot regimen från arméns sida kommer att påskynda regimens fall.

Det intressanta med revolutionen i Jemen är att den var så fredlig. Man trodde att den skulle komma att bli den allra blodigaste då i princip alla i hela landet är beväpnade, som följd av ett klansamhälle. Detta kan även komma att bli deras problem, då lojaliteten gentemot klanerna är större än lojaliteten gentemot landet i sig. Jemen har mycket mer strukturerade partier än tidigare nämnda länder, men Jemens problematik är mer av det socioekonomiska slaget. Sanaa kan komma att bli den första huvudstaden på modern tid utan el och vatten. Här måste GCC(en koalition mellan olika gulfstater) med Saudiarabien komma att rycka in och hjälpa till, då man annars kan vänta sig en enorm flyktingvåg till Saudiarabien. Det är möjligt att en stor del av dessa även flyr till Oman, men det blir troligast Saudiarabien då det är där pengarna finns.

Ett stabilare mellanöstern borde ligga i allas intressen, inte minst EU:s då det kommer att leda till bland annat minskade flyktingströmmar och ökad handel med den framtida marknaden. Vi som liberaler måste kräva fler insatser för att störta de regimer som vägrar ge efter och vi måste kräva fler insatser för att hjälpa de som så modigt vill bygga upp sitt land på nytt.

-

Dilovan Kamil

Ordf. Kampanjutskottet
LUF Uppsala

Poängen med punktskatten

Nu i helgen var jag på basliberalen i Stockholm och träffade många trevliga människor, fick lyssna till flera intressanta föreläsningar och kanske framför allt medverka i debatter om olika saker. En sådan som fastnade lite extra och som malde på i huvudet var diskussionen om punktskatter. Personligen är jag för punktskatter, och jag tänkte nu förklara hur jag tänker när det gäller dessa.

Till att börja med vill jag göra tydlig min bild av skatten i stort, och hur jag tänker att den kan fungera i hypotetiska fall. Vi gör en slags skala(Se bild längre ner), längst till vänster är det så att alla betalar allt för alla hela tiden och längst till höger så är det helt individuellt, så att alla betalar för sig själva hela tiden. Det här är extrempunkterna som jag tänker mig att det kan vara.

Nu är det tack och lov så att vi inte är i närheten av någon ände. Istället ligger vi någonstans i mitten, med hjälp av mer eller mindre stora subventioner på vissa områden, och andra får man betala helt själv. Dessutom har vi också en del punktskatter, där jag vill se det som att ett slags mindre ”kollektiv”(”Alla som röker” t.ex.), där de betalar mer än övriga för de ekonomiska kostnader de själva bidrar med. I rökningsfallet är det för att man genom att röka ökar risken för t.ex. lungcancer vilket kostar staten pengar. Dock är det inte alla som röker som utvecklar cancern, men eftersom man medvetet tar risken är det rimligt att man hjälps åt att betala för dem i det lilla ”kollektivet” som råkar illa ut.

Det finns några kriterier som jag tycker att en punktskatt skall uppfylla för att i mina ögon vara legitim:

1. Val
Man ska kunna välja att köpa varan eller tjänsten. Det skall alltså inte vara någonting man måste ha för att överleva.

2. Risk
Det skall finnas en ökad generell risk för att man kostar staten pengar förr eller senare.

3. Tydlighet
Det ska inte vara för svårt att sätta skatten och dra en gräns för vad som skall beskattas eller inte.

Alltså tycker jag inte att moral är ett legitimt skäl att införa en extra skatt på en viss vara. Staten skall inte komma med pekpinnar om hur individerna i samhället skall leva sina liv. Jag vill också vara tydlig med att alla tre punkter måste uppfyllas, det räcker inte med en eller två.

Med hjälp av dessa tre punkter anser jag att man lätt kan kontrollera om en punkskatt är rimlig eller inte. Vi testar med alkoholskatten:

1. Val
Ja, du har ett tydligt val att nyttja alkohol.

2. Risk
Ja, statistiskt sett så ökar risken för att man ska kosta staten pengar med nyttjande av alkohol.

3. Tydlighet
Ja, alkoholvaror deklareras i olika kategorier och med procentuellt alkoholinnehåll.

Summa summarum anser jag alltså att alkoholskatten är helt ok.

Nu kommer vi till den roliga biten, finns det någonting som inte är punktskattat idag som borde vara det? Sockerskatt är ju ett ämne som diskuteras ibland. Vi testar! Dock skall det framgå att jag i det här fallet syftar på tillsatt socker, som i t.ex. lösgodis m.m. Fruktsocker ingår alltså inte.

1. Val
Ja, man har ett val att nyttja produkter med tillsatt socker.

2. Risk
Ja, med ett nyttjande av produkter med tillsatt socker ökar risken för fetma och diabetes vilka är ökande problem världen över och vars behandlingar kostar staten pengar. Dessutom ökar risken för dåliga tänder.

3. Tydlighet
Alla varor deklareras med näringsinnehåll i Sverige, vilket borde göra det relativt enkelt att påföra en skatt beroende på sockerinnehållet.

Ja, här ser vi då tydligt att man enligt min trestegsformel kommer fram till att sockerskatt är rimligt.

En vis människa sade en gång att man bör vara konsekvent i det man gör. Det är också det jag begär när det gäller punktskatter. Antingen har vi inga punktskatter eller så har punktskatter på allting som kostar staten extra pengar och är valbart. Jag är för det senare.

Mikael Andersson
Medlem LUF Uppsala

Det är dags att stå upp för människor i kläm!

Havsbrisen svalkar skönt i den varma sommarhettan. Fåglarna kvittrar och från något marknadsstånd lite längre bort doftar det nybakat bröd. Det är augusti 2010 och som ny LUF- medlem ska jag kampanja för att Alliansen ska bli omvalda. Plötsligt kommer en kvinna fram. Hon dricker ett glas av vårt bål. Hon säger ”Jag är utförsäkrad, så av er tar jag vad jag får”. Sedan går hon därifrån.

Sjukförsäkringsfrågan blev nästan anledningen till en valförlust den gången. Ilska över sjukförsäkringssystemet är bland den vanligaste kritik jag får höra när jag bekänner mig som aktiv inom LUF. På gränsen till uttjatad har sjukförsäkringsfrågan blivit landets mest omdebatterade. Det med rätta. För som ung liberal står jag utan ord mot frågan som inte går att försvara.

Grundprincipen är egentligen väldigt enkel. Har man arbetsförmåga ska man arbeta, är man sjuk ska man vara sjukskriven. Verkligheten är naturligtvis mer komplicerad. I förra veckan presenterade regeringen och Försäkringskassan en modell för att förbättra systemet. Modellen innebär bland annat ökad individuell skattning samt utlåtande från specialutbildade läkare. Förändringarna är bra, om det vill jag inget säga. Jag vill säga att förändringarna kommer alldeles för sent. Att de förbättringar som är gjorda har varit på tok för tandlösa.

För hur kan jag, som liberal, som förespråkare för ett samhälle där människor kan bli sjuka utan att förlora alla ekonomiska tillgångar, överhuvudtaget ens överväga att acceptera en politik som gör att individer långsamt sugs ner i kvicksanden någonstans mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen? Vissa har försökt. Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt erkänner visserligen båda att sjukförsäkringsreglerna har viss förbättringspotential. Men, och detta är ett viktigt men, de lägger alltid till att hur mycket lidande Alliansens nuvarande system än skapar, så är det aldrig sämre än Socialdemokraternas förlovade förtidspensionsland. Systemet före Alliansens var avskyvärt, inhumant och under all kritik. Förstår man inte det är man antingen absurt felunderrättad eller sosse. Det rättfärdigar dock inte på något sätt att det nuvarande systemet slår sönder människors liv.

Folkpartiet har som ett uttalat socialliberalt parti ett ansvar att på skarpen säga ifrån när människor kommer i kläm. Vi liberaler ska skrika högre än Mange Schmidt när människors liv raseras. Vi ska vidta nödvändiga åtgärder, vi ska ta krafttag och vi ska göra det direkt. Sjukförsäkringsfrågan är dessvärre inte den enda där Folkpartiet inte har stått upp för socialliberala värderingar. Det är dags att ändra på det. Det är dags att erbjuda människor i kläm något mer än ett glas ljummet bål. Det är dags att erbjuda dem kamp och förändring!

Kajsa Dovstad
ständig sekreterare LUF Uppsala
ledamot i LUFs Socialpolitiska Arbetsgrupp

Sådan fader, sådan son

Det som sker på gatorna runt om i Syrien idag skedde också i en annan form för ungefär 30 år sedan under det kalla kriget. Den markanta skillnaden var att den dåvarande presidenten, Hafez al-Assad, mer eller mindre kunde härja fritt. Det våld som regimen utövade på sin befolkning då var inte lika geografiskt utbrett, och endast inriktat mot det muslimska brödraskapet och dess medlemmar. Att omvärlden då, till skillnad från idag, inte agerade berodde kort och gott på avsaknaden av sociala medier, telefoni, satellitnät och nyhetsrapportering i allmänhet. Det var även mycket enklare att stänga gränserna till landet och på så sätt kunna göra lite som man ville med sin befolkning.

Hafez al-Assad föddes den 6:e oktober 1930 i en liten stad i Latakia-provinsen. Redan som 16-åring gick han med i det panarabiska, nationalistiska, sekulära och socialistiska Baathpartiet. Han fortsatte sedan in i militären där han utbildade sig till stridspilot. 1963 genomfördes en kupp där många baathpartister deltog som resulterade i att Hafez blev ledare för flygvapnet, och senare även försvarsminister. Syrien utsattes för en kupp ungefär vartannat år mellan 1940-1970, så det var svårt för regimerna att hålla sig kvar vid makten, ochefter flera års instabilt styre och missnöje från Hafez sida så genomförde han en sista avgörande kupp och tog åt sig makten. Detta var 1970, och han lyckades hålla sig kvar i 30 år till sin död, då hans son och nuvarande president Bashar al-Assad tog över.

Hafez al-Assad hade en yngre broder, Rifaat al-Assad. Han lyckades, mycket tack vare sin äldre bror, gå från officer till befälhavare för presidentgardet. Han fick till och med en egen armé med 50.000 soldater, pansarvagnar, attackhelikoptrar och mycket mer. Han var internationellt mest känd för att ha haft det övergripande ansvaret för massakern i det sunnimuslimska Hama, år 1982, där dödssiffran uppskattades vara ca 30.000. Det går inte att fastställa siffran exakt då man inte visste hur många som befann sig i staden vid tillfället. Innan militären påbörjade sin attack så spärrade man av staden helt och man kastade ut alla journalister. Efter attacken tog man in bulldozrar för att rensa upp det som var kvar av staden.

När presidenten 1983 vårdades för sitt sviktande hjärta så passade Rifaat på med ett kuppförsök. Hans trupper tog sig hela vägen fram till presidentpalatset, men Hafez kom tillbaka i sista sekund, trots sitt tillstånd, och började förhandla med sin yngre bror. Det som först såg ut att vara en kompromiss, att Rifaat bland annat fick posten som vice-president, visade sig vara en undanmanöver för att få ut honom ur landet. I och med att Rifaat inte längre hade ansvaret för det militära så kunde Hafez enkelt få honom på flykt. Rifaat al-Assad lever nu ett liv i exil i Mayfair, London.

Låt oss gå tillbaka till dagens Syrien, och en intressant historieupprepning. Bashar al-Assad har en yngre bror, Maher al-Assad. När Bashar al-Assad blev president lyckades Maher, mycket tack vare sin äldre bror, gå från officer till befälhavare för den 4:e divisionen, vilket alltså är detsamma som det dåvarande presidentgardet. Den 4:e divisionen har under ledning av Maher al-Assad stått för de flesta och blodigaste attackerna i Syrien på den senaste tiden. När presidenten kallat tillbaka sina trupper så har den 4:e divisionen oftast stannat kvar, och stridit mot direkt order.

Om Bashar al-Assad hade suttit i tystnad och låtit sin yngre bror stå för allt dödande så hade det mycket väl ha kunnat leda till en liknande situation som den för 30 år sedan. Det skulle finnas en risk för att Maher al-Assad till slut skulle genomföra en kupp mot sin äldre bror. Men Bashar al-Assad är inte tyst. Han har sagt att det är myndigheternas ansvar att försvara landet mot yttre fiender. Han har sagt att användningen av våld är befogat. Han har sagt att de är redo för strid. Han har sagt att det som pågår i Syrien är deras egna angelägenheter, och att andra inte ska lägga sig i. Men den här gången är det hela befolkningen som reser sig, och inte bara det muslimska brödraskapet. Det är människor från alla delar av landet, människor med olika etniciteter, människor med olika religioner och människor med olika politiska övertygelser. Det de har gemensamt är att de vill se Bashar al-Assad stiga åt sidan, och de kommer till slut att få sin vilja igenom. Frågan är bara vem Bashar al-Assad kommer att använda som syndabock. Vem han kommer att skylla attackerna på för att rädda sitt eget skinn. Om en sådan situation uppstår så kommer han att med största sannolikhet skylla på sin lillebror.

Dilovan Kamil
Ordf. Kampanjutskottet, LUF Uppsala

En ledare för en demokrati ska bete sig som en sådan.

Bilderna från Storbritanniens upplopp under veckan har skakat hela Europa. Det är omöjligt att inte beröras av att hundratalet ungdomar ger sig ut på gatorna för att sätta byggnader i brand och förstöra och stjäla från butiker. I frustration menar vissa, och pekar på händelserna som ett bevis på välfärdsstatens misslyckande. I ren idioti menar andra, och pekar på individens ansvar för sina handlingar. Oavsett bakgrund till upploppen står det klart att de flesta av ungdomarna har effektivt organiserat sig via Facebook och Twitter.

En annan sida av organisering över de sociala nätverken är att invånare som efter upprop på bland annat Twitter går ut tillsammans på gatorna och hjälps åt att städa undan efter upploppens skadegörelse. Butiksägare som har fått sina affärer sönderslagna och plundrade får hjälp att rensa upp röran.

David Cameron gick igår ut med hot om att ta bort vissa informationsflöden på sociala nätverk som Facebook och Twitter för att förhindra spridningen av våldet. Han uppmanar också båda sidorna att "tänka på sitt ansvar och ta bort sådana meddelanden" som kan uppvigla fler ungdomar att ge sig ut på gatorna. Vidare hotar han med att stänga av enskilda personer från Facebook om de uppmanar till deltagande i upploppen. Allt detta anser han vara befogat om de på nätet planerar fortsatt våld, kriminalitet och oordning.

Desperat försöker han få kontroll över situationen på det enklaste av sätt - att begränsa individers frihet. Genom att kontrollera och därefter strypa flöden över nätet stryper man också integriteten hos människor. I ytterst få fall bör det vara legitimt för staten att bevaka konversationer mellan människor över internet i syftet att förebygga att ett brott begås. Det är först när en person misstänks ha begått ett brott som det blir lämpligt att ställa den till svars, och vid funnen skyldig bestraffa den. All typ av övervakning och bestraffning dessförinnan är grova övergrepp på individers yttrande-, församlings- och åsiktsfrihet.

En potentiell eftergift, om premiärministerns hot blir verklighet, kan vara ökad misstro hos dessa ungdomar till myndigheterna , men också en stark misstro till staten hos kommande generationer. Kortsiktigt kan avstängningar av personer på nätverk och begränsningar i informationsflöden minska upploppens utbredning, men långsiktigt kan det resultera i att samma sak händer igen. Att ta fast skyldiga till brott de har begått är självklart, men att utgå ifrån att alla som deltar i samma nätverk över internet kommer att begå brott är inte lämplig anledning nog att bestraffa dem.

Vad jag önskar av ledare som David Cameron är att våga vara större än att välja enkla genvägar som att låta staten inkräkta på människors integritet för att få kontroll. Att våga välja svårare, men långt mycket bättre, vägar att motverka att ett utbrett missnöje, med kriminalitet som konsekvens, som detta uppstår. Välj att förespråka ett öppnare samhälle med dialog mellan invånare och myndigheter, respektera att yngre generationer upplever sig missförstådda och hitta metoder att motverka vi och dem-känslorna som byggs upp från tidig ålder. Och framför allt välj att alltid stå upp för människors demokratiska rättigheter, oavsett hur obekväma de ibland kan vara.

-

Tove Henriksson
Ordförande LUF Uppsala

Välkommen!

LUF Uppsala är det fjärde största distriktet inom det Liberala Ungdomsförbundet(LUF). I vårt distrikt har vi över tvåhundra medlemmar och vi växer ännu. Alla medlemmar är smarta, insiktsfulla och kritiska människor som inte dras för att analysera vad som händer i nuläget i såväl Sveriges politiska arena som i svåra internationella konflikter.

Den här bloggen är till för dessa medlemmar, deras tankar och åsikter om nutida politiska frågor och för att utomstående ska kunna få en inblick i LUF Uppsalas verksamhet. Men inläggen och dess åsikter tillhör den undertecknade medlemmen, och behöver därför inte vara i linje med vad LUF Uppsala, Liberala Ungdomsförbundet eller Folkpartiet står för.

Välkommen till LUF Uppsala-medlemmarnas blogg!

Tove Henriksson
Ordförande LUF Uppsala