Spelar pengarna någon roll?

Den fria rörligheten är för mig, och många andra liberaler, en av de viktigaste frågorna och en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som finns. Orättvisan i att dina förutsättningar i livet beror på var du föds är uppenbar för mig. Liberaler har ingen utopi brukar det sägas, men jag drömmer om en värld utan gränser. Vi föredrar frihet framför utopier, att människor själva får bestämma vad de vill sträva efter, och just därför är min utopi en gränslös värld, eftersom alla människor då skulle ha ännu större frihet att leva som de önskar.

Därför har jag följt debatten om invandringens effekter med stort intresse. Den har ibland varit hätsk, men ändå oftast förts mellan parter som inte är direkt "emot invandring" så mycket som exempelvis SD. Frågan som debatterats har oftast varit kostnaden - eller vinsten - av invandring. Jag tänkte därför summera vad debatten handlat om, och skriva vad jag själv tycker om själva frågeställningen - spelar kostnaden någon roll för om vi är för fri rörlighet eller inte?

Debatten tog fart efter att boken "Migrationens kraft" gavs ut. Författarna förespråkade i den fri invandring och menade att forskningen på området tydde på att detta skulle bli en ekonomisk vinstaffär, åtminstone med en minskad välfärdsstat och en del förändringar av den svenska arbetsmarknadslagstiftningen. Boken kritiserades för att ge en felaktig bild av forskningen och överdriva de positiva effekterna av invandring. Debatten som följde kom främst att handla om detaljer om vem som hade rätt referenser. Det kan verka trist, men det är ändå ganska viktigt om man diskuterar vad forskningen säger om kostnad/vinst av fri rörlighet.

En annan debatt handlar om hur det blir för de som kommer hit. Har man vuxit upp i ett fattigt land och inte fått gå i skolan så är man helt enkelt inte lika produktiv som någon som vuxit upp i Sverige. Ska denna person komma hit kommer den inte att kunna nå upp till den minimilön som gäller enligt kollektivavtalen. Har vi fri rörlighet finns alltså bara två alternativ - att sänka eller ta bort denna lägstanivå eller att personen ifråga blir arbetslös. En helt fri lönesättning och en fri invandring skulle mycket väl kunna leda till att många människor skulle komma till Sverige och arbeta för vad som för oss framstår som väldigt låga löner. Detta eftersom de ändå skulle få det mycket bättre ekonomiskt än i ursprungslandet.

Den här frågan ser jag som relativt enkel. Självklart ska vi tillåta människor att komma hit och jobba för låga löner. Om man menar att det inte vore bra därför att klyftorna skulle öka, vad vore då bättre? Att dessa människor skulle stanna i ett land där de tjänar motsvarande 450 kr i månaden, eller att de fick komma till Sverige men vara arbetslösa? Vore det verkligen bättre än lite större lönespridning? Knappast.

Till den andra frågan. Spelar verkligen invandringens kostnad någon roll? Ideologisk skulle jag svara nej. Pragmatiskt måste jag säga ja.

Ideologiskt är jag för negativa rättigheter - rätten att inte utsättas för tvång. Fri rörlighet är en negativ rättighet, rätten att få färdas vart man vill utan att hindras (detta inkluderar inte rätten att färdas in i min lägenhet, däremot min mark om jag är markägare, och behöver därför inte gå emot äganderätten. Men det är en annan fråga). Därför är jag för fri rörlighet ideologiskt, oavsett om det innebär vinst eller förlust ekonomiskt. Motsvarande kan de som är för ett folks rätt att begränsa den fria rörligheten till sitt territorium vara emot fri rörlighet även om det vore en vinstaffär. Varför man nu skulle vara det.

Jag skulle dock ha svårt att föreslå något politiskt som skulle innebära en ekonomisk katastrof. Lyckligtvis är fri rörlighet inte något sådant. Som jag ser det är forskningsläget inte entydigt. Det mesta pekar på att invandring kan innebära antingen ekonomisk vinst eller förlust. En del beror på vilka det är som kommer. Det mesta beror på hur landet tar emot dem.

Sverige har idag reglerad invandring. Vi har flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring. Flyktinginvandringen är det ingen som begär ska vara ekonomiskt lönsam. Vi skulle dock, med några politiska reformer, kunna se till att fler flyktingar kunde få arbete. Men oavsett det skulle jag vilja öka den svenska flyktinginvandringen, till att börja med genom att införa asylvisum så att asylsökande får resa till Sverige för att söka asyl, istället för att nekas visum eftersom man är rädd för att de ska söka asyl, som det är idag. Människor som flyr ska kunna få en fristad här.

Vad gäller annan invandring, så tycks även forskare som är skeptiska till invandringens ekonomiska vinster anse att denna invandring inneburit vissa ekonomiska vinster för Sverige. Detta trots att procentuellt fler utrikes födda är arbetslösa än inrikes födda. Även om de flesta invandrare har jobb, är det givetvis alldeles för många som inte har jobb, så många att några ska känna sig obekväma med att släpa invandringen helt fri (bland annat alla riksdagspartier). Det finns flera lösningsförslag på det. Avskaffa turordningsreglerna i LAS, det vill säga sist in, först ut-principen. Eftersom invandrarna kommit sist in till Sverige missgynnas de, samt unga, av denna lag. Tillåt även lägre löner. Detta är kontroversiellt, men jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara sämre att ha ett jobb med lönen 15000/månad än att inte ha ett jobb med lönen 18000/månad.

Forskningen om invandringen verkar tyda på en sak. "Länder där kollektivavtal täcker en större del av arbetsmarknaden har högre segregation. Länder med mer generösa socialbidrag har också större problem att få invandrare i sysselsättning" (se länk nedan).
Jag är alltså fortsatt för fri rörlighet. Det är inte något vi kan införa idag, men med vissa ändringar av arbetsmarknadslagstiftningen och andra reformer skulle det vara möjligt. Flyktinginvandringen kan vi dock öka redan idag. Massor av papperslösa som har fullgoda flyktingskäl har nekats asyl, och fått leva gömda i Sverige i en tillvaro som ytterst få skulle välja, om de inte hade mycket goda skäl att lämna hemlandet. Detta måste upphöra så snart som möjligt. Och i det fallet tycker jag inte att pengarna spelar någon roll.

Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

http://www.di.se/artiklar/2013/12/13/debatt-invandrare-stangs-ute-av-kollektivavtalen/

Därför gillar vi det fria skolvalet!

Det fria skolvalet infördes i Sverige 1992 med syftet att öka möjligheten för elever och föräldrar att själva välja skola. Det var en frihetsreform därför att alla elever nu kan söka vilken skola som helst i landet. Innan dess var man hänvisad till att gå i skolan i det område man bodde.

Nu kritiserar vissa, främst från vänstersidan, det fria skolvalet. Kritikerna menar att det leder till ökade skillnader i skolresultaten, till ökad social snedrekrytering och till en allmänt sämre skola i Sverige. Vi menar att det sista är felaktigt - det fria skolvalet har tvärtom haft bra effekter på den svenska skolan.

Kunskapsresultaten i skolan har mycket riktigt sjunkit. Eftersom den nedåtgående trenden sammanfaller i tid med när det fria skolvalet infördes kan man tro att det är en konsekvens av det fria skolvalet. Vi menar att det beror på andra saker. Till exempel genomfördes kommunaliseringen år 1991, vilken har fått stark kritik, inte minst sedan den senaste statliga utredningen som fastslår att den hade en direkt negativ påverkan på den svenska skolan. Traditionell kunskapsinlärning har till stor del nedvärderats. Kraven på lärarutbildningen, och dess kvalitet, har gradvis sänkts, och den pedagogik som lärts ut har inte fokuserat på mätbar kunskap, vilket är en god förklaring till de sjunkande resultaten i internationella mätningar såsom PISA. Istället har man fokuserat på sådant som inte kan mätas, och det har lett till sämre resultat. 

Visserligen har det fria skolvalet lett till skillnader mellan olika skolor och elever. Kritikerna hävdar att det skapat en segregation, där eleverna som det går bäst för väljer olika elitskolor, medan de andra hamnar på sämre utbildningar. De menar att vissa skolor och elever får toppbetyg medan resten får undermåliga sådana. Detta stämmer bara till viss del.

Resultaten blir bättre för de som får högst betyg, vilket medför att den relativa skillnaden mellan elevers kunskaper ökar. Det medför däremot inte att de som har lägst betyg får sämre resultat. Att resultaten för vissa elever höjs mer än andras elevers resultat innebär inte att alla elever får det sämre över lag. Det faktum att denna reform infördes samtidigt som en allmän försämring av resultaten skedde gör att vissa tror att reformen orsakat försämringen - fast det inte finns någon grund för det.

Kritikerna vill istället blanda upp klasser med högpresterande och lågpresterande elever, och menar att detta ska leda till att elever med svårigheter får hjälp av sina kamrater. Här finns det däremot en allvarlig brist i resonemanget. Stora skillnader i förkunskaper bland eleverna gör lärarens jobb svårare eftersom läraren måste anpassa sin undervisning till elevernas kunskapsnivå, vilket blir ett nästintill omöjligt uppdrag med allt för stora skillnader i klassen. Resultatet blir att de som ligger i riskzonen får mest hjälp och övriga lämnas åt sitt öde. Idén om att högpresterande elever ska hjälpa sina kamrater är också orimlig eftersom deras uppgift är att själva studera - inte lära ut. Tanken om att duktiga elever ska agera som ”extralärare” åt de andra i klassen faller på sig själv eftersom man inte rimligen kan hävda att elever ska göra lärares jobb.  Det vore mer hållbart om elever fick möta utmaningar på sin nivå än att vissa alltid har det för enkelt och andra ständigt måste kämpa för att hinna ikapp. 

Det fria skolvalet ger elever en möjlighet att själva avgöra vilken skola och svårighetsgrad de vill studera på. Vem som helst kan söka de bästa utbildningarna – inte bara de som bor i innerstaden eller de rika förorterna. Trots det ogillar många dess effekter. Somliga menar nämligen att det inte är elevernas talang, flit eller ambition som avgör vilken skola de väljer, utan istället deras föräldrar och deras bakgrund.

Elever med högutbildade föräldrar väljer aktivt skola oftare än elever med föräldrar med lägre utbildningskapital. De förstnämnda eleverna har oftast höga förväntningar på sig, och goda förutsättningar eftersom de har en akademisk tradition med sig hemifrån. Deras föräldrar är välinformerade om vilka skolor som gäller. Det är generellt dessa elever som har höga betyg och gå på skolorna som får bäst resultat. De sistnämnda eleverna, med föräldrar med lägre eller ingen utbildning, får relativt sett sämre betyg. Detta kan påverka skolvalet.

Det är å ena sidan problematiskt att elever får olika förutsättningar beroende på vilka deras föräldrar är. Men den effekten skulle inte försvinna med mer likartade och likformiga skolor. Väldigt olika förkunskaper i en klass hjälper som sagt inte någon, oavsett orsakerna till skillnaderna. Att avskaffa det fria skolvalet skulle således hålla tillbaka eleverna det går bäst för, men inte hjälpa eleverna det går sämst för.

Även kritikerna är överens om att det går att fatta ett väl avvägt beslut om vilken skola man vill gå i, även för barn som inte har föräldrar som är professorer, alla utnyttjar dock inte möjligheten att välja. Det viktiga är därför frågan om hur man hjälper elever och föräldrar att göra det. Idag finns det till exempel ofantliga mängder information om olika skolor på internet. Det gäller att kunna avgöra vad som är tillförlitligt och relevant, och här spelar studievägledningen en stor roll. En god studievägledare kan informera elever och föräldrar om vilka alternativ som finns, samt vilka för- och nackdelar som finns med dessa alternativ. Det är med information som man bryter kunskapsklyftor, inte med reglering av fria val.

Det fria skolvalet ger svenska elever en möjlighet att välja skola, och därmed en större chans att påverka sin framtid, genom att göra ett aktivt val istället för att bara hamna i den skola som råkar befinna sig närmast deras hem. Reformen har kritiserats för att försämra skolresultaten, vilket aldrig har bevisats, och för att öka skillnaderna mellan elever, något som inte är negativt då det är eleverna det går bäst för som förbättrar sina prestationer utan att det går sämre för någon. Det var en frihetsreform som har varit framgångsrik, och som har stor utvecklingspotential. Det fria skolvalet leder till större möjligheter och friheter för varje individer och familjer att påverka den utbildning som lägger grunden för alla Sveriges elevers framtidsmöjligheter.

Oscar Matti, Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Olle Nyrén, Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Skattesatsen skall sättas efter Sveriges behov, inte individens

En majoritet av svenska folket tycks eka Claes De Faire när mer än hälften uppger i en nyligen utförd Sifo-undersökning att de inte vill ha ett femte jobbskatteavdrag. De säger alla möjliga saker. De tycker inte att de behöver mer pengar. De tycker att skolan behöver mer pengar, eller att någon annan del av det offentliga maskineriet förmodligen skulle hantera pengarna mycket bättre än de själva. För vem vill inte ha fler lärare, läkare, och sist men inte minst, sjuksköterskor? Va? 

Många av de röster som höjts i samband med denna nyhet pekar just på att de inte ”behöver” mer pengar, att det vore fel att sänka skatten eftersom de inte har svårt att upprätthålla den levnadsstandard som de redan har, och att de därför menar att det inte är nödvändigt. Det finns två huvudsakliga problem här.

Det första problemet är att människor tycks reflektera till den skattesats som sätts till de grundläggande behov som de har. Har man det inte svårt att få ihop vardagen så behöver man inte mer pengar, mer eller mindre. Jag har personligen mycket svårt för att klä tanken om en stat där den skattesats som styr hur mycket man tillåts tjäna baseras på principen om att det ska vara ”efter behov”, så att säga. Dels för att sådana system alltid har brakat ihop och lämnat hela länder i trasor, och dels för att det inte finns något som hindrar människor som känner att de har för mycket pengar från att ge den summa som de betraktar som överflödig till välgörenhet.

Det andra problemet är att det verkar som att folk tror att skattesänkningarna är till för att göra dem lyckliga. Visst är det väl gott om folk mår bättre, men det är just här skon klämmer, eftersom sänkta skatter inte främst innebär att de som redan har det bra får det bättre, även fast det en effekt av skattesänkningar, utan att den viktigaste effekten är att fler kommer i arbete. Hur kommer då detta sig, frågar en skeptisk läsare, är det inte bättre att låta staten skapa jobben? Jag har hört att det är så dyrt med alla andra jobb än de som skapas genom staten. Ja du, käre läsare, då kan jag informera dig om att de jobb som skapas av staten inte bidrar till tillväxten, eftersom den skatt som offentligt anställda betalar kommer från skattepengar. Det går runt. Som i ett hamsterhjul. Det följer därför logiskt att det som gynnar den privata sektorn i förlängningen gynnar den offentliga sektorn. För att få världens bästa välfärd så måste vi först ha världens bästa privat finansierade sektor.

Vad är det då som gynnar den privata sektorn? Jo, att folk köper saker. Det är den mest grundläggande principen. Ju mer pengar folk har till att köpa saker, desto mer saker kommer de att köpa. Det behöver inte bara vara varor, utan det kan vara tjänster också. Allt mellan vår heliga himmel och vår vackra jord. Och ju mer saker som köps, desto mer jobb behövs för att skapa dessa saker.

Men hur ställer sig då de olika partierna till detta resonemang? Vi vet ju alla hur högern ställer sig, eftersom det är högern som föreslår skattesänkningar (that’s just how we roll). Rullar det på som det ska för socialisterna då? Brukar de gå ut och säga att de diggar skattesänkningar? För Vänsterpartiet gäller såklart höjning av alla former av beskattning för all framtid, och Miljöpartiet brukar inte vara långt efter. Men detsamma gäller inte för Socialdemokraterna, som trots allt är det största socialistiska partiet i Sverige. Det är just här som skon klämmer, och jag kan inte understryka vikten av att förmedla hur tydligt detta är, och hur det nästintill alltid har varit på det här viset. De tycker inte om att införa nya skattesänkningar, men de vill nästan aldrig ta bort gamla skattesänkningar. Sug på den. De vill inte ta bort det som de inte ville lägga till. Man kan ju fråga sig varför.

Det finns anledning till oro, men inte för att den offentliga sektorn är för liten, utan för att det finns människor i vårt land som tycks tro att det finns ett kausalt samband mellan antalet anställda inom offentlig sektor och en välmående stat, där fler offentligt anställda alltid är något att eftersträva. Det är helt enkelt falskt. Om man äter en bit av en kaka flera gånger om så blir det mindre av den kvar, och offentlig sektor måste sluta bita på privat sektor bara för att den smakar gott.

Olle Nyrén
LUF Uppsala

LUF Uppsalas kandidater - Mötesuttalande 3/12 2013

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län har på ett medlemsmöte idag den 3e december 2013 beslutat att förespråka Maria Weimer till förstaplatsen på Folkpartiets riksdagslista inför valet i September 2014. Detta innebär att vi frångår nomineringskommitens liggande förslag.

"Maria har genom ett gediget opinionsbildande arbete gjort att hon är en bra kandidat till riksdagen för Folkpartiet. Vi tror att hon med sin erfarenhet av internationellt arbete och med hennes bakgrund i Liberala ungdomsförbundet ytterligare kommer göra liberalismen starkare i Uppsala och i Sverige."

Vidare väljer vi att i valet till europaparlamentet förespråka Cecilia Wikström som vår kandidat.

Till landstingets listor som nomineringskommiten publicerat förespråkar vi rådande förslag. Vi välkomnar att många unga kandidater får ta plats och önskar dessa framgång i valet. Det är Kajsa Dovstad, Tove Henriksson, Benjamin Kalischer Wellander och Erik Wretling.

I förslaget till lista för kommunvalet i Uppsala kommun förespråkar vi liggande förslag, vi vill särskilt framhålla två kandidaters förträfflighet: Johanna Lönn (plats 9) och Mats Johnson (plats 12). Vi tycker det vore olyckligt om dessa kandidater inte hamnar på av nomineringskommittén föreslagna poster.

LUF Uppsala genom
Thea Andersson
Distriktsordförande

Det går inte längre att vända Syrien ryggen till

Det har förmodligen inte frångått någon att man i olika nyhetssändningar har rapporterat om att det under den senaste veckan med största sannolikhet har begåtts ett gravt brott mot de mänskliga rättigheterna i Syrien, eftersom det har varit tal om att kemiska vapen använts mot civila. För några dagar sedan spekulerade man om huruvida detta skulle kunna ha varit fallet, men man har nu kommit till en starkare övertygelse om att sådant är fallet.

Likt andra frågor där spänningen är så ansträngd att den lämnar ett tryck över bröstet, och åsamkar ett darrande på varje försiktig röst som försöker yttra sig i frågan, till följd av att man är rädd över vilken eller vilka effekter ett sådant yttrande kan tänkas ha, är även Syrien-situationen beklämmande komplicerad. Man vet att regimen är långt ifrån human, och man har anat att den inte skulle dra sig från att använda vilka medel som helst för att behålla sin makt. Det finns däremot också vissa som menar att oppositionen inte heller skulle dra sig från att använda vilka medel som helst för att störta regimen.

Ryssland har gått ut och inte bara stött regimen, utan också sagt att det varit oppositionen som använt sig av dessa vapen i ett försök att få regimen att se dålig ut, och att det hela antingen är fake:at eller att de själva utfört attackerna, för att tvinga omvärlden att agera. I ett videoklipp från ABC News intervjuas Hamish de Bretton-Gordon, expert på kemiska vapen, anställd vid SecureBio ltd, som motsätter sig den tanken och menar att symptomen, som flertalet videoklipp visar, är sådana som skulle ha sett vid användande av kemiska vapen (nervgifter), och att det skulle ha varit omöjligt att få barn att imitera dessa symptom. Därtill ställer sig den svenska regeringen på samma sida som Hamish de Bretton-Gordon, vilket Carl Bildt tydliggjorde när han i sin blogg sade att "det är svårt att komma till någon annan slutsats än att en dödande kemisk substans har använts i den attack regimens styrkor genomförde mot detta av oppositionen kontrollerade område". Ytterligare bevis som pekar på detta är att flertalet av de som behandlat offer för gasen själva har blivit påverkade, vilket Hamish de Bretton-Gordon uttryckligen menade var ett tydligt tecken på att nervgas blivit använd.

Det är med allra största sannolikhet troligt att det är regimen som använt nervgasen, men för att vara extra säker så har man valt att gå in från FN:s sida för att undersöka saken. Under tiden flyr mängder av oskyldiga civila. En miljon barn är nu officiellt flyktingar från Syrien utanför gränsen, och ytterligare två miljoner innanför gränsen, säger  Unicef. Totalt tre miljoner barn har dragits upp med sina rötter som resultat av denna konflikt. Och detta är bara antalet barn. USA har uttryckt att det finns en röd linje vid vilken man menar att Syrien har dragit sitt sista strå om man går över, och det tragiska är inte att detta skulle vara första gången som regimen använde sig av nervgas, utan att det snarare skulle vara första gången man sett det ske i sådan utbredd skala. Konflikten har pågått i mer än två år, tagit 70 000 liv. Något måste göras åt situationen.

När så många mist sina liv, och när man ser en sådan inhuman utveckling som vi har sett prov på kan man inte förlita sig på att rebellerna kan ta sig an regimen på egen hand. FN, som inte kan utfärda något offensivt mandat utan att få Rysslands godkännande, kommer inte att ta något aktivt steg i det som måste ske. Den enda aktör som är kapabel att agera i en situation som denna är Nato. De är den enda organisation som kan stå upp för mänskliga rättigheter i Syrien. Regimen har inte lyssnat på omvärlden hittills, och kommer förmodligen inte att göra det inom någon snar framtid heller. Om man blir illa berörd av att se hur oskyldiga civila blir slaktade på ett sätt som vi inte ens tillåter djur att bli slaktade så finns det bara en lösning. Man måste gå in i Syrien, och man måste stödja Nato!

Olle Nyrén
LUF Uppsala Län

På Syrienfronten intet nytt?

Den dystra rubriken är inte helt rättvisande. EU:s vapenembargo mot Syrien hävdes nyligen, vilket möjliggör export av vapen till de syriska rebellerna. Detta har lett till häftiga diskussioner, därför tänker jag kort förklara och motivera var jag står.

För drygt två år sedan slog den arabiska våren världen med häpnad som en blixt från en klar himmel. Protesterna som började i Tunisien spred sig som en löpeld, diktatorer som styrt sina länder i årtionden föll, hela befolkningar gick ut på gatorna och ropade slagord om frihet och demokrati. Protesterna spred sig även till Syrien, där Bashar al-Assad styrde - och fortfarande styr - i princip som en diktator genom Baathpartiet. Assad svarade med att utlova reformer först, men då demonstranterna började kräva hans avgång ledde det till sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och oppositionella, som sedan ledde till dödsfall då militären började skjuta skarpt mot folkhopar av civila. Efter det eskalerade konflikten och inbördeskriget var ett faktum.

Konflikten har inte bara utvecklats till ett omänskligt och alltmer urskiljningslöst dödande som drabbar civila i minst lika hög grad som militära, och skapat vad som milt uttryckt kan kallas humanitär katastrof i hela landet. Den har dessutom lett till mer storpolitiska komplikationer. Alla former av reellt stöd till rebellerna och kännbara åtgärder mot regimen har Ryssland blockerat med sitt veto i FN:s säkerhetsråd. De flyktingar som lyckats lämna Syrien, som kan räknas i miljoner, hamnar i de flesta fall i grannländerna - ofta länder som själva har inre konflikter, är fattiga och saknar resurser att hjälpa de syriska flyktingarna. Och det handlar om 

de syrier som lyckats fly. Ännu fler är på flykt i sitt eget land, men kan inte ta sig ut av olika skäl, det kan röra sig om familjer med små barn i ett land där all infrastruktur fallit samman, det kan pågå strider mitt mellan dem och gränsen.

Något måste göras! Nu! Den slutsatsen är lätt att dra. Svårare är att avgöra vad något är. Ett tänkbart alternativ är militär intervention. Det är inte troligt av flera skäl, för det första måste någon genomföra den och att hitta en stat som är villig att göra det blir minst sagt svårt. För det andra skulle den sannolikt inte leda till någon förbättring. De komplikationer som gör konflikten så infekterad och så destruktiv är också de som gör den så svårlöst. Något som måste klargöras på en gång är att  rebellerna inte är "the good guys" rakt av. De är inte enade, och det finns både hårdföra islamister och vanliga människor som fått nog av att leva i diktatur bland dem.

Men förhandlingar då? Detta lyfts ofta upp som ett trovärdigt alternativ av skeptiker i Sverige, och intentionerna är givetvis goda. Självfallet är förhandlingar den bästa lösningen i första hand, och man ska fortsätta göra vad man kan på den fronten. Det är dock mycket tveksamt om detta kommer att få Assadregimen på fall. Den har under två år ägnat sig åt att mörda sin egen befolkning för att kunna behålla makten. En sådan ledare har visat med all önskvärd tydlighet att han aldrig kommer att ge upp. Men lika tydligt är det att det inte går att acceptera att en sådan ledare får sitta kvar vid makten.

Det är ett inbördeskrig, men det är inte bara en inre angelägenhet för det. Dels påverkar den andra länder, bland annat Israel. Grupper som Hizbollah är inblandade i Syrienkonflikten och skulle där kunna få tag i mer avancerade vapen än de har idag, vilket skulle utgöra ett direkt hot mot israeliska städer. Men framför allt drabbar kriget tusentals oskyldiga människor. För den som förlorar sitt liv eller sina nära och kära är det likgiltigt om konflikten är bilateral eller intern. Stater är viktiga i konflikter som denna eftersom de antingen kan vara verktyg för att lösa konflikter, förebygga dem eller hålla dem vid liv, men rent principiellt väger argument om suveränitet ganska lätt då det handlar om en diktator som mördar sin egen befolkning, särskilt i en skala som Bashar al-Assad.

Det finns inget enkelt sätt att lösa konflikten på. Hävandet av vapenembargot kommer att möjliggöra export av vapen till rebeller i Syrien. Det kommer att ge rebellerna större möjligheter att bekämpa regimens styrkor, som hela tiden kunnat köpa vapen från Ryssland. Risken finns att en del vapen kommer att hamna i fel händer, och användas till just det våld de är tänkta att i längden sätta stopp för. De positiva effekterna, i form av att Assadregimen faller snabbare, väger dock över om man ser till helheten, menar de som drivit på för hävandet av vapenembargot. 

Jag är benägen att hålla med. Det är kanske omöjligt att hindra att vissa vapen hamnar på avvägar, men man kan förebygga det genom att ställa krav på köparna, som att vapnen inte får säljas vidare utan enbart återförsäljas, som att exportnationen får observatörer bland styrkorna som ska använda vapnen, och viktigast av allt, som att försäljningen sker under villkoret att köparen förbinder sig att respektera mänskliga rättigheter och inte genomföra ett blodigt vendetta om de går segrande ur konflikten. Självfallet går det att påverka vilka rebellfraktioner som blir starkare genom att välja vilka man säljer till, och beroendet av vapenimport skulle utan tvivel ge exportnationerna viss leverage över de man väljer att sälja till.

Enbart fler vapen i Syrien räcker inte till att lösa konflikten. En mer enad opposition, en som med det internationella samfundets hjälp kan börja bygga upp Syrien på demokratisk grund efter regimens fall, är vad som skulle behövas. Det kan framstå som hopplöst, men det finns steg som kan tas i rätt riktning, och det är definitivt värt att kämpa för. Ett sådant steg skulle vapenexport till "rätt" rebeller kunna vara. Viktigast är att inte bli cynisk, trots att situationen kan se mörk ut är det aldrig hopplöst. Det är min förhoppning att vi i Sverige kan sluta fokusera på vad som är problemet, varför de andra som också vill lösa konflikten har fel, och se vilka lösningar som är möjliga. Vad som ger politiska poäng då är knappast det viktiga, utan vad som leder till verkliga förbättringar för människorna i Syrien. Vad som på sikt, men så snart som möjligt, leder till ett slut på kriget.

Oscar Matti

Ledamot i distriktsstyrelsen för LUF Uppsala län

Kallelse till medlemsmöte den 21 April 2013, Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala Län

Kära Uppsala-Liberal!

Styrelsen för Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län kallar härmed till medlemsmöte söndagen den 21 April 2013.

Under mötet kommer vi å distriktets vägnar att nominera kandidater till förbundsstyrelsen, som tillsätts på LUFs nationella kongress i sommar. Kandidaterna nomineras genom en demokratisk process där medlemmarna själva röstar. Till medlemsmötet kommer vi bjuda in kandidater till förbundsstyrelsen för diskussion, debatt och frågor.

Vi kommer dessutom klubba verksamhetsplan för 2013. Ett förslag kommer att göras tillgängligt tillsammans med övrig mötesinformation.

Vi bjuder på fika! 

Mötet kommer att äga rum på eftermiddagen. Lokal och exakta tider meddelas senare och publiceras tillsammans med dagordning på vår blogg, lufuppsala.blogspot.com, samt i vår facebookgrupp: https://www.facebook.com/groups/203757156316829/

Distriktstyrelsen genom
Thea Andersson

Ordförande

0702995694