Om 14 dagar är det val. Det här inlägget syftar till att peppa alla medlemmar i LUF Uppsala, men även liberaler på andra ställen.
Vi har haft åtta år av alliansstyre. Det kan låta som en lång tid. Vi vet dock att det finns så mycket kvar att göra. Skolans kursändring, där vi går från en skola som skyr betyg och bedömning till en skola där all undervisning ska ha ett mål, och där läraren har skyldighet att hjälpa eleverna att uppnå dessa mål men också förutsättningar att göra detta, har bara börjat. Säkerhetspolitiken måste också fortsätta att förändras, vi behöver både avsätta resurser nog att försvara Sverige tills hjälp anländer om det blir krig, och försäkra oss om att hjälp faktiskt anländer genom att gå med i Nato. Vi har öppnat för friare rörlighet genom bland annat liberalare regler för arbetskraftsinvandring, och genom att vi beslutat att vi ska behandla papperslösa mer humant - det gäller att fortsätta med det och ta striden för fri rörlighet.
Allt det här är saker vi vill fortsätta arbeta med under de kommande fyra åren. För att det ska vara möjligt måste vi dock vinna valet om 14 dagar.
Det finns många faktorer som påverkar ett valresultat. En faktor vi kan påverka är vårt eget arbete, våra egna ansträngningar för att uppnå fyra år till av liberalism i Sverige. Vi kan se till att vi jobbar hårt och intensivt (utan att bränna ut oss), och att vi jobbar länge. Två veckor är inte lång tid, lite större ansträngning under denna period klarar vi av, efter valet kan vi alla vila ut. Vi kan även se till att göra rätt saker, vara smarta och pedagogiska i de frågor vi driver och göra sådant som är effektivt.
Vi som sitter i styrelsen i distriktet, och vi som är anställda som valarbetare för Folkpartiet, har ett lite större ansvar för att Folkpartiet gör en bra valrörelse. Men alla medlemmar har möjlighet att dra sitt strå till stacken. Medlemmarna har hittills visat entusiasm, på valupptakten och andra evenemang. Nu finns det alla möjligheter att vara aktiv. Flygbladsutdelningar, morgonkampanjer, pass i valstugan, internetkampanjer, utdelning av valsedlar. Allt detta ska göras. Vill ni hjälpa till är det bara att skriva om det i facebook-gruppen, kontakta distriktsstyrelsen eller kontakta valarbetarna. Allt det här är roligt, men en del aktiviteter kommer kanske att vara ännu roligare. Det kommer bland annat finnas möjlighet att stå i nattvalstuga, vilket var väldigt uppskattat under EP-valet, samt anordnas torgmöte med LUF.
Tillsammans kan vi uträtta stordåd! Om vi spelar som ett lag kan vi vinna det här. En liberal valseger uppnår vi tillsammans. Jag bjuder slutligen på lite motivation från Eric Thomas:
https://www.youtube.com/watch?v=q99sqwWXdZE
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
söndag 31 augusti 2014
lördag 30 augusti 2014
Därför marknadsekonomi
Marknadsekonomi är kanske mer än något annat förknippat med liberalismen. Det är ytterst få liberaler som inte är för marknadsekonomi i någon form. Det är så självklart att vi inte alltid reflekterar över varför. "Det skapar tillväxt, vilket är bra för alla" kan man säga, vilket visserligen stämmer i de flesta fall. "Det gör att sådana saker som människor vill ha produceras" är lite mer specifikt. Men varför är vi egentligen för marknadsekonomi?
En del använder nyttoargument. Marknadsekonomin skapar mest mervärde. Adam Smith (och andra tänkare) förklarade väldigt långt före vår tid hur det fungerar. Vi vill köpa det vi efterfrågar. Vi är beredda att betala för det med en valuta som går att byta mot (i princip) vad som helst - pengar. Andra som vill ha pengar kommer att vilja producera det vi efterfrågar för att få pengar av oss. Priset på varan eller tjänsten kommer att avgöras av en uppgörelse mellan köparen och säljaren som baseras på tillgång och efterfrågan - hur mycket säljaren är beredd att sälja för och hur mycket köparen är beredd att köpa för (och vilken av dessa som är den bästa förhandlaren) avgör priset.
Detta köp skickar sedan ut signaler genom prissystemet - köper folk en vara eller tjänst så visar det att en efterfrågan finns på den varan eller tjänsten, då kommer fler sådana varor/tjänster att tillverkas eftersom det verkar ekonomiskt lönsamt. Den som producerar tjänar på att specialisera sig på något hen är bra på, och helst också något som andra är dåliga på, för att uppnå komparativa fördelar. Detta system kommer att leda till ekonomisk tillväxt, eftersom folk kommer att specialisera sig på saker de är bra på, och måste anstränga sig för att vara så effektiva som möjligt för att klara sig i konkurrensen med andra producenter på en fri marknad.
Så fungerar marknadsekonomi, väldigt förenklat. Frågan är bara om dessa nyttoargument räcker som motivering. De är onekligen starka argument för marknadsekonomi eftersom de är extremt väldokumenterade. Men ekonomisk tillväxt, större produktion av varor och tjänster, är inget egenvärde. Det enda värdet av denna produktion, denna tillväxt, är det värdet som skapas för individerna i ett samhälle.
Kommunistiska diktaturer är inte kända för att vara duktiga på att skapa ekonomisk tillväxt. Men i teorin är det fullt möjligt att en sådan diktatur skapar ekonomisk tillväxt. En diktator beordrar befolkningen att arbeta tolv timmar om dygnet för att producera saker. Är diktatorn extremt smart (det är mycket svårt att med planering göra det här bättre än vad konkurrens och komparativa fördelar gör utan planering) kan hen strukturera deras arbete så att fler varor och tjänster produceras än vad som annars gjorts. Därför har ekonomisk tillväxt skapats. Dock i ett fullständigt oliberalt system. Är målet med vårt ekonomiska system enbart ekonomisk tillväxt är detta emellertid inget problem.
Marknadsekonomi är dock bra på ett annat sätt än att det skapar tillväxt. Den leder även till att det som produceras är sådana saker som vi vill ha. Det är vår konsumtion som styr vad som produceras. Det är det system som bäst är anpassat till vad individen själv vill ha, och hur mycket individen själv är beredd att jobba för det. Det kan ingen diktator i världen veta.
Vad vi vill ha varierar väldigt mycket. Vissa av oss är inte så intresserade av materiell konsumtion, andra gillar prylar väldigt mycket. En del föredrar upplevelser, som att gå på bio eller äta på en fin restaurang, andra gillar att köpa bilar, kläder eller datorer. Rimligtvis kan ingen anse att andra är skyldiga att producera alla bilar, datorer, kläder, biosalonger och måltider på restauranger som vi vill ha, helt utan motprestation. Därför måste vi betala för vår konsumtion, och därför måste vi arbeta för att kunna betala för den. När vi arbetar producerar vi saker som andra vill ha. Ju mer vi ger åt andra, desto mer får vi själva, i form av pengar som vi kan byta mot andra saker som vi vill ha.
Detta är vad jag ser som den största fördelen med marknadsekonomi. Det är den logiska följden av att vi har en stat som grundar sig på att upprätthålla negativa rättigheter. Ingen får skada någon annans frihet, för alla ska ha samma friheter. Men alla individer får sluta vilka avtal de vill med varandra, så länge dessa inte direkt kränker någon annan individs negativa rättigheter. Med det liberala systemet är marknadsekonomi uppenbart rättvist, eftersom det grundar sig just på frivilliga uppgörelser mellan individer, som resulterar i att individer får pengar efter hur mycket varor/tjänster de producerar som andra individer vill ha, och får använda dessa pengar till att köpa de varor/tjänster som de själva vill ha från andra individer (eller frivilliga sammanslutningar av individer). Detta skulle jag kalla för ett principargument snarare än ett nyttoargument.
Detta kan tyckas vara enbart en semantisk skillnad. Men den är fundamental. Tillväxt är ganska betydelselös om vi bara producerar saker ingen vill ha. En kommunistdiktatur kanske kan skapa sådan tillväxt. Men den kan inte skapa de saker som vi vill ha, som vi får köpa olika mängder av beroende på hur mycket värde vi producerar åt andra, i ett system som är grundat på att alla människor har samma frihet. Det kan däremot marknadsekonomi grundat på liberalism göra.
Man kan diskutera vilken roll positiva rättigheter, som utbildning och sjukvård, har i ett sådant system (vilket jag kommer att göra i ett senare inlägg). Men jag tror att det är bra att då och då reflektera över vad det är vi gillar med marknadsekonomin. Det blir väldigt relevant när vi diskuterar vad det är staten ska göra. Ett exempel är public service. Det kan möjligen hävdas vara en rättighet att få se nyhetssändningar om det politiska system man själv är en del av. Men varför ska vissa människor finansiera andra människors TV-underhållning? Och vad händer om ett sådant program går med vinst och bidrar till tillväxt?
Diskussionen som ledde till det här inlägget handlade om infrastruktur. Att få resa vart man vill, utan att någon hindrar en, är en glasklar negativ rättighet. Men är det min rättighet att resa vart jag vill på en väg? Vem är då skyldig att bygga den vägen? Vill man inte ha privat finansierad infrastruktur måste det vara någon annans skyldighet att bygga vägen. Varför är jag skyldig att bygga en väg åt dig (eller snarare finansiera byggandet av en väg)? Varför får inte efterfrågan styra?
Är det enbart tillväxt som är målet med marknadsekonomin är svaret tydligt - om statlig finansiering av vägbyggen leder till ökad tillväxt, då ska staten finansiera vägbyggen. Men om målet med marknadsekonomin är att saker som vi vill ha ska produceras blir slutsatsen en annan. Jag kommer senare att tillägna ett helt inlägg åt privat finansiering av infrastruktur. Men jag tror att det i alla frågor är nyttigt att reflektera över vad vi ser som värdet av marknadsekonomin och vilka principer vi grundar den på. Grundar vi den bara på att marknadsekonomi skapar tillväxt blir vi nämligen sårbara för varje alternativt system som kan skapa mer ekonomisk tillväxt, oavsett om detta alternativa system är liberalt eller inte.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
En del använder nyttoargument. Marknadsekonomin skapar mest mervärde. Adam Smith (och andra tänkare) förklarade väldigt långt före vår tid hur det fungerar. Vi vill köpa det vi efterfrågar. Vi är beredda att betala för det med en valuta som går att byta mot (i princip) vad som helst - pengar. Andra som vill ha pengar kommer att vilja producera det vi efterfrågar för att få pengar av oss. Priset på varan eller tjänsten kommer att avgöras av en uppgörelse mellan köparen och säljaren som baseras på tillgång och efterfrågan - hur mycket säljaren är beredd att sälja för och hur mycket köparen är beredd att köpa för (och vilken av dessa som är den bästa förhandlaren) avgör priset.
Detta köp skickar sedan ut signaler genom prissystemet - köper folk en vara eller tjänst så visar det att en efterfrågan finns på den varan eller tjänsten, då kommer fler sådana varor/tjänster att tillverkas eftersom det verkar ekonomiskt lönsamt. Den som producerar tjänar på att specialisera sig på något hen är bra på, och helst också något som andra är dåliga på, för att uppnå komparativa fördelar. Detta system kommer att leda till ekonomisk tillväxt, eftersom folk kommer att specialisera sig på saker de är bra på, och måste anstränga sig för att vara så effektiva som möjligt för att klara sig i konkurrensen med andra producenter på en fri marknad.
Så fungerar marknadsekonomi, väldigt förenklat. Frågan är bara om dessa nyttoargument räcker som motivering. De är onekligen starka argument för marknadsekonomi eftersom de är extremt väldokumenterade. Men ekonomisk tillväxt, större produktion av varor och tjänster, är inget egenvärde. Det enda värdet av denna produktion, denna tillväxt, är det värdet som skapas för individerna i ett samhälle.
Kommunistiska diktaturer är inte kända för att vara duktiga på att skapa ekonomisk tillväxt. Men i teorin är det fullt möjligt att en sådan diktatur skapar ekonomisk tillväxt. En diktator beordrar befolkningen att arbeta tolv timmar om dygnet för att producera saker. Är diktatorn extremt smart (det är mycket svårt att med planering göra det här bättre än vad konkurrens och komparativa fördelar gör utan planering) kan hen strukturera deras arbete så att fler varor och tjänster produceras än vad som annars gjorts. Därför har ekonomisk tillväxt skapats. Dock i ett fullständigt oliberalt system. Är målet med vårt ekonomiska system enbart ekonomisk tillväxt är detta emellertid inget problem.
Marknadsekonomi är dock bra på ett annat sätt än att det skapar tillväxt. Den leder även till att det som produceras är sådana saker som vi vill ha. Det är vår konsumtion som styr vad som produceras. Det är det system som bäst är anpassat till vad individen själv vill ha, och hur mycket individen själv är beredd att jobba för det. Det kan ingen diktator i världen veta.
Vad vi vill ha varierar väldigt mycket. Vissa av oss är inte så intresserade av materiell konsumtion, andra gillar prylar väldigt mycket. En del föredrar upplevelser, som att gå på bio eller äta på en fin restaurang, andra gillar att köpa bilar, kläder eller datorer. Rimligtvis kan ingen anse att andra är skyldiga att producera alla bilar, datorer, kläder, biosalonger och måltider på restauranger som vi vill ha, helt utan motprestation. Därför måste vi betala för vår konsumtion, och därför måste vi arbeta för att kunna betala för den. När vi arbetar producerar vi saker som andra vill ha. Ju mer vi ger åt andra, desto mer får vi själva, i form av pengar som vi kan byta mot andra saker som vi vill ha.
Detta är vad jag ser som den största fördelen med marknadsekonomi. Det är den logiska följden av att vi har en stat som grundar sig på att upprätthålla negativa rättigheter. Ingen får skada någon annans frihet, för alla ska ha samma friheter. Men alla individer får sluta vilka avtal de vill med varandra, så länge dessa inte direkt kränker någon annan individs negativa rättigheter. Med det liberala systemet är marknadsekonomi uppenbart rättvist, eftersom det grundar sig just på frivilliga uppgörelser mellan individer, som resulterar i att individer får pengar efter hur mycket varor/tjänster de producerar som andra individer vill ha, och får använda dessa pengar till att köpa de varor/tjänster som de själva vill ha från andra individer (eller frivilliga sammanslutningar av individer). Detta skulle jag kalla för ett principargument snarare än ett nyttoargument.
Detta kan tyckas vara enbart en semantisk skillnad. Men den är fundamental. Tillväxt är ganska betydelselös om vi bara producerar saker ingen vill ha. En kommunistdiktatur kanske kan skapa sådan tillväxt. Men den kan inte skapa de saker som vi vill ha, som vi får köpa olika mängder av beroende på hur mycket värde vi producerar åt andra, i ett system som är grundat på att alla människor har samma frihet. Det kan däremot marknadsekonomi grundat på liberalism göra.
Man kan diskutera vilken roll positiva rättigheter, som utbildning och sjukvård, har i ett sådant system (vilket jag kommer att göra i ett senare inlägg). Men jag tror att det är bra att då och då reflektera över vad det är vi gillar med marknadsekonomin. Det blir väldigt relevant när vi diskuterar vad det är staten ska göra. Ett exempel är public service. Det kan möjligen hävdas vara en rättighet att få se nyhetssändningar om det politiska system man själv är en del av. Men varför ska vissa människor finansiera andra människors TV-underhållning? Och vad händer om ett sådant program går med vinst och bidrar till tillväxt?
Diskussionen som ledde till det här inlägget handlade om infrastruktur. Att få resa vart man vill, utan att någon hindrar en, är en glasklar negativ rättighet. Men är det min rättighet att resa vart jag vill på en väg? Vem är då skyldig att bygga den vägen? Vill man inte ha privat finansierad infrastruktur måste det vara någon annans skyldighet att bygga vägen. Varför är jag skyldig att bygga en väg åt dig (eller snarare finansiera byggandet av en väg)? Varför får inte efterfrågan styra?
Är det enbart tillväxt som är målet med marknadsekonomin är svaret tydligt - om statlig finansiering av vägbyggen leder till ökad tillväxt, då ska staten finansiera vägbyggen. Men om målet med marknadsekonomin är att saker som vi vill ha ska produceras blir slutsatsen en annan. Jag kommer senare att tillägna ett helt inlägg åt privat finansiering av infrastruktur. Men jag tror att det i alla frågor är nyttigt att reflektera över vad vi ser som värdet av marknadsekonomin och vilka principer vi grundar den på. Grundar vi den bara på att marknadsekonomi skapar tillväxt blir vi nämligen sårbara för varje alternativt system som kan skapa mer ekonomisk tillväxt, oavsett om detta alternativa system är liberalt eller inte.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
tisdag 26 augusti 2014
Karriärtjänster fungerar
En av de viktigaste sakerna som Alliansen har gjort för
skolan är införandet av karriärtjänster för lärare. En av dessa tjänster är
förstelärare. Den tjänsten innebär i korthet att de skickligaste lärarna får en
löneökning på 5000 kronor i månaden, men ska då kunna bevisa sin
yrkesskicklighet, och får utföra lite svårare uppgifter, som att handleda
kollegor och hålla sig uppdaterad om aktuell forskning och pedagogik.
En del har kritiserat den här reformen. Man menar att
tjänsten är innehållslös och bara handlar om pengar. Man menar att det skapar
ett A-lag och ett B-lag bland lärare, en hierarki som är dålig för skolan. Man
menar att generella lönelyft är bättre.
En förstelärare är dock ingen sergeant som styr över meniga i en armé.
Försteläraren ska vara en resurs som de andra lärarna kan använda sig av.
Meningen är att försteläraren ska låta andra lärare ta en del av hens
lektioner, och få tid att sköta sina övriga arbetsuppgifter. Dessa uppgifter är till
stor nytta för alla lärare, inte bara försteläraren. Att se till att vara
uppdaterad om den senaste pedagogiska forskningen, och försäkra sig om att
undervisningens pedagogik är sådan som bevisligen fungerar enligt forskning,
att fördjupa sig inom ämnesstudier så att eleverna kan få så korrekt
information som möjligt – det är ytterst relevant och gagnar både förstelärarna
själva och de andra lärarna, men framför allt eleverna.
Jag tror att vi borde sluta vara så rädda för att belöna
människor efter prestation. I andra branscher fungerar det precis så –
skicklighet och erfarenhet innebär att du kan producera mer, både mätt i
kvalitet och kvantitet, och då är ditt arbete mer värt för arbetsgivaren. En
AT-läkare tjänar omkring hälften av vad en specialistläkare tjänar. Det är inte genom höga ingångslöner, eller genom att ge alla läkare lika mycket pengar oavsett
prestation, som det yrket har fått en mycket högre status än läraryrket. Det är
genom möjligheter att göra karriär.
Det finns kriterier för hur man kan avgöra om en lärares
undervisning håller hög kvalitet eller inte. Det kan till och med eleverna
oftast avgöra, och det är viktigt att lyssna även på deras synpunkter när man
utnämner förstelärare, även om andra faktorer också är viktiga. Den som tror
att alla lärares undervisning håller exakt samma kvalitet, eller att det är
totalt omöjligt att skilja på undervisning som fungerar olika bra, är okunnig
om skolan och undervisning.
Vissa tycker att det är synd om lärarna som inte får bli
förstelärare. Men det är mer synd om eleverna, om vi avstår från att genomföra
en reform som tvingar alla lärare att utvärdera sin undervisning och göra vad
de kan för att förbättra den i högre grad än förut, för att vi är rädda för att
inte ge alla lärare samma lön. En lärare som inte får bli förstelärare kan ju
faktiskt läsa extra kurser och höja sin kompetens, och ansöka igen.
Att det sedan bara handlar om pengar är helt enkelt inte
sant. Det handlar delvis om pengar, större yrkesskicklighet ska även märkas i
plånboken. Men arbetsuppgifterna är dessutom både stimulerande och viktiga, och
man kan läsa mer om dem på skolverkets och på lärarförbundets hemsida, exempelvis.
Sedan är det alternativa förslaget generella lönelyft för alla lärare. Handlar
inte det om pengar?
Alliansen, Miljöpartiet och Socialdemokraterna är överens om
att införandet av förstelärartjänsterna var en bra reform. Vad man inte är
överens om är hur mycket det ska prioriteras. För mig står det relativt klart
att det är effektivare, om vi vill höja läraryrkets status och förbättra lärarnas
prestationer, att belöna lärarna just efter prestation, och inte bara ge alla
mer pengar oavsett hur väl de presterar.
Jag har tidigare skrivit om att skolan och utnämningen av
förstelärare bör förstatligas för att det ska fungera bättre och vara
likvärdigt i hela riket.
Förstelärartjänsterna fungerar bra för att lyfta skolan och
elevernas kunskapsresultat, genom att det lyfter läraryrket eftersom det innebär ökade karriärmöjligheter och incitament att förbättra sin undervisning.
Vi måste nu fortsätta med att se till att utöka förstelärartjänsterna
och även införa dem i förskolan.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Artikel i DN om förstelärarsystemet: http://www.dn.se/debatt/med-statlig-finansiering-fungerar-forstelararsystemet/
måndag 25 augusti 2014
Ska vi bara hjälpa flyktingar på plats?
Sverigedemokraterna vill att Sverige ska ta emot färre flyktingar. De motiverar detta med flera saker. En av dessa saker är att de tror att det är mer effektivt med hjälp på plats. Låt oss granska det påståendet.
Om man lyssnar på en sverigedemokrat kan man tro att miljontals människor bara åker direkt från krigszonen till länder i nordvästra Europa. Riktigt så är det inte. Den överväldigande majoriteten stannar kvar i närområdet. Många av flyktingarna de senaste åren har kommit från Syrien. Men de allra flesta tar sig bara till ett grannland. Libanon, som gränsar till Syrien och har ca 4,4 miljoner invånare, har tagit emot 1,1 miljoner flyktingar.
"Men det här är ju ett jättebra skäl till att hjälpa till på plats istället! Där är ju behoven som störst!"
Nej. Visserligen behövs hjälp på plats, och mer pengar till organisationer som tar hand om flyktingar och hjälper dessa att ta sig ur krigszoner. Men oftast fastnar dessa flyktingar i flyktinglägren. Dessa är inte några trygga platser. Det är extremt svårt att upprätthålla rättssäkerhet och ens mänskliga rättigheter i läger, där människor som nyss ryckts upp från sina rötter, från olika platser, och traumatiserats av krig och av att ha sett anhöriga dö eller lemlästas, bor i tält och lever på ytterst knappa tillgångar. Det är inte en permanent lösning. De behöver någonstans att ta vägen. De kan inte gärna åka tillbaka till Syrien - det finns en betydande risk att den konflikten pågår i 20 år till.
Sverigedemokraterna säger ofta att de vill hjälpa FN och dess flyktingkommissariat UNHCR, genom ekonomisk hjälp åt flyktingar på plats. Men UNHCR själva säger att detta inte räcker, att lägren inte är en permanent lösning, utan att Europa måste ta ett större ansvar och ta emot fler flyktingar. Jag tror att UNHCR vet bättre vad UNHCR behöver för hjälp än vad SD gör.
Många sverigedemokrater tror säkert uppriktigt på att hjälp på plats är effektivare. Men man bör ändå komma ihåg att SD inte bildades av människor, som i första hand ville hjälpa flyktingar på ett så effektivt sätt som möjligt. Partiet bildades av rasister som ville stoppa invandringen och "bevara Sverige svenskt". Nu har partiet ändrat sina åsikter en del, men ibland undrar jag faktiskt varför de brinner så mycket för att hitta anledningar till att hindra människor från att komma till Sverige. Jag har svårt att tro att det bara rör sig om omsorg för flyktingarna, även om det kanske är så för en del sverigedemokrater.
Hjälp på plats är bra, det behövs och gör skillnad. Men det räcker inte. Lägren är inte en permanent lösning för människor som tvingats ifrån sina hem och förlorat nästan allt. Det behövs en trygg tillvaro för dessa människor där rättssäkerhet och mänskliga rättigheter kan garanteras. Därför behöver vi ta emot fler flyktingar, inte färre.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Talesperson från UNHCR: Hjälp på plats räcker inte: http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-europa-maste-ta-emot-fler-flyktingar-fran-syrien/
Om man lyssnar på en sverigedemokrat kan man tro att miljontals människor bara åker direkt från krigszonen till länder i nordvästra Europa. Riktigt så är det inte. Den överväldigande majoriteten stannar kvar i närområdet. Många av flyktingarna de senaste åren har kommit från Syrien. Men de allra flesta tar sig bara till ett grannland. Libanon, som gränsar till Syrien och har ca 4,4 miljoner invånare, har tagit emot 1,1 miljoner flyktingar.
"Men det här är ju ett jättebra skäl till att hjälpa till på plats istället! Där är ju behoven som störst!"
Nej. Visserligen behövs hjälp på plats, och mer pengar till organisationer som tar hand om flyktingar och hjälper dessa att ta sig ur krigszoner. Men oftast fastnar dessa flyktingar i flyktinglägren. Dessa är inte några trygga platser. Det är extremt svårt att upprätthålla rättssäkerhet och ens mänskliga rättigheter i läger, där människor som nyss ryckts upp från sina rötter, från olika platser, och traumatiserats av krig och av att ha sett anhöriga dö eller lemlästas, bor i tält och lever på ytterst knappa tillgångar. Det är inte en permanent lösning. De behöver någonstans att ta vägen. De kan inte gärna åka tillbaka till Syrien - det finns en betydande risk att den konflikten pågår i 20 år till.
Sverigedemokraterna säger ofta att de vill hjälpa FN och dess flyktingkommissariat UNHCR, genom ekonomisk hjälp åt flyktingar på plats. Men UNHCR själva säger att detta inte räcker, att lägren inte är en permanent lösning, utan att Europa måste ta ett större ansvar och ta emot fler flyktingar. Jag tror att UNHCR vet bättre vad UNHCR behöver för hjälp än vad SD gör.
Många sverigedemokrater tror säkert uppriktigt på att hjälp på plats är effektivare. Men man bör ändå komma ihåg att SD inte bildades av människor, som i första hand ville hjälpa flyktingar på ett så effektivt sätt som möjligt. Partiet bildades av rasister som ville stoppa invandringen och "bevara Sverige svenskt". Nu har partiet ändrat sina åsikter en del, men ibland undrar jag faktiskt varför de brinner så mycket för att hitta anledningar till att hindra människor från att komma till Sverige. Jag har svårt att tro att det bara rör sig om omsorg för flyktingarna, även om det kanske är så för en del sverigedemokrater.
Hjälp på plats är bra, det behövs och gör skillnad. Men det räcker inte. Lägren är inte en permanent lösning för människor som tvingats ifrån sina hem och förlorat nästan allt. Det behövs en trygg tillvaro för dessa människor där rättssäkerhet och mänskliga rättigheter kan garanteras. Därför behöver vi ta emot fler flyktingar, inte färre.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Talesperson från UNHCR: Hjälp på plats räcker inte: http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-europa-maste-ta-emot-fler-flyktingar-fran-syrien/
söndag 24 augusti 2014
All cops are not bastards
Det har debatterats en del om poliser som brukar våld vid demonstrationer. Detta är en kommentar till det.
Alla yttranden som är lagliga att yttra, är lagliga att yttra. Detta är relativt givet.
Alla organisationer som är lagliga får demonstrera om de ansöker om och får tillstånd beviljat av polisen.
Det är polisens uppgift att skydda organisationer som demonstrerar och yttrar saker som är lagliga.
Om motdemonstranter protesterar mot en sådan organisation är det helt okej, så länge det sker med lagliga medel.
Att använda sig av slagord, vända ryggen till eller liknande är därför helt okej. Bara för att en organisation får demonstrera, behöver inte alla hålla med om deras åsikter.
Att däremot använda sig av olagliga metoder, såsom fysiskt våld, alltför störande skrän eller att kasta saker på demonstranterna, är inte okej. Det är olagligt att använda olagliga metoder. Det är polisens uppgift att stoppa personer från att använda olagliga metoder.
Motdemonstranter kan ha hur goda avsikter som helst. Det är fortfarande polisens uppgift att stoppa dem om de använder sig av olagliga metoder.
Det kan vara så att motdemonstranterna tycker att det demonstrationen uttrycker stöd för ska vara olagligt. Vi har demokrati i Sverige, då kan man rösta på ett parti som vill ändra lagen så att det demonstrationen uttrycker stöd för blir olagligt.
Vad man dock inte får göra är att ta lagen i egna händer och stoppa demonstrationen med olagliga medel. Då är det polisens uppgift att stoppa en. Med våld om så krävs.
Våldet ska dock vara i proportion till hotet. Inget våld ska användas utöver det som är nödvändigt. Polisens arbete bör granskas kritiskt, precis som alla myndigheters arbete bör granskas kritiskt. Om det kommer fram att en polis använt för mycket våld, en oacceptabel mängd våld, ska denne polis ställas till svars för det.
Men om en polis stoppat någon som med olagliga metoder försöker hindra en laglig demonstration, utan att denne polis brukat mer våld än nödvändigt, så är det inte ett uttryck för förtryck, polisbrutalitet eller att polisen gillar de som demonstrerar - det är endast ett bevis på att polisen gör sitt jobb. Det jobb som vi, genom våra politiska val, har gett dem.
Som det framgår talar jag varken om någon enskild händelse eller organisation. Jag känner inte till alla händelser vid den senaste händelsen, då poliser och motdemonstranter slogs. Vad jag gör ovan är att jag förklarar principerna som jag anser borde gälla för polis och demonstranter vid demonstrationer, oavsett om det är liberaler, nazister eller kommunister som demonstrerar. Varken oreserverat polishat eller oreserverade polishyllningar är någon god idé.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Alla yttranden som är lagliga att yttra, är lagliga att yttra. Detta är relativt givet.
Alla organisationer som är lagliga får demonstrera om de ansöker om och får tillstånd beviljat av polisen.
Det är polisens uppgift att skydda organisationer som demonstrerar och yttrar saker som är lagliga.
Om motdemonstranter protesterar mot en sådan organisation är det helt okej, så länge det sker med lagliga medel.
Att använda sig av slagord, vända ryggen till eller liknande är därför helt okej. Bara för att en organisation får demonstrera, behöver inte alla hålla med om deras åsikter.
Att däremot använda sig av olagliga metoder, såsom fysiskt våld, alltför störande skrän eller att kasta saker på demonstranterna, är inte okej. Det är olagligt att använda olagliga metoder. Det är polisens uppgift att stoppa personer från att använda olagliga metoder.
Motdemonstranter kan ha hur goda avsikter som helst. Det är fortfarande polisens uppgift att stoppa dem om de använder sig av olagliga metoder.
Det kan vara så att motdemonstranterna tycker att det demonstrationen uttrycker stöd för ska vara olagligt. Vi har demokrati i Sverige, då kan man rösta på ett parti som vill ändra lagen så att det demonstrationen uttrycker stöd för blir olagligt.
Vad man dock inte får göra är att ta lagen i egna händer och stoppa demonstrationen med olagliga medel. Då är det polisens uppgift att stoppa en. Med våld om så krävs.
Våldet ska dock vara i proportion till hotet. Inget våld ska användas utöver det som är nödvändigt. Polisens arbete bör granskas kritiskt, precis som alla myndigheters arbete bör granskas kritiskt. Om det kommer fram att en polis använt för mycket våld, en oacceptabel mängd våld, ska denne polis ställas till svars för det.
Men om en polis stoppat någon som med olagliga metoder försöker hindra en laglig demonstration, utan att denne polis brukat mer våld än nödvändigt, så är det inte ett uttryck för förtryck, polisbrutalitet eller att polisen gillar de som demonstrerar - det är endast ett bevis på att polisen gör sitt jobb. Det jobb som vi, genom våra politiska val, har gett dem.
Som det framgår talar jag varken om någon enskild händelse eller organisation. Jag känner inte till alla händelser vid den senaste händelsen, då poliser och motdemonstranter slogs. Vad jag gör ovan är att jag förklarar principerna som jag anser borde gälla för polis och demonstranter vid demonstrationer, oavsett om det är liberaler, nazister eller kommunister som demonstrerar. Varken oreserverat polishat eller oreserverade polishyllningar är någon god idé.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Fem minuters arbetsdag
Detta inlägg tar upp förkortad arbetsdag.
Argumentationen för förkortad arbetsdag lyder ofta: "Arbetsdagen har blivit kortare och kortare. Förut jobbade folk 12 timmar per dag eller längre, det har gradvis förkortats till 8. Vi kan korta ner det mer".
I sak korrekt, arbetsdagen var längre förut. Logiken är dock problematisk. Kan vi förkorta arbetsdagen till sex timmar, så borde vi kunna förkorta den till fyra, och två. Det är möjligt att detta faktiskt går i framtiden, när tekniken är så avancerad att robotar kan utföra i princip alla sysslor åt oss. Detta går dock inte att forcera fram, och vi når knappast dit fortare om vi arbetar mindre.
"Men det skulle gå! Med bibehållen lön! Produktiviteten skulle öka om man fick jobba kortare och hade mer ledigt!"
Detta är möjligt. Men hittills har jag inte sett någon undersökning som visar att en sådan ökad produktivitet täcker upp för de förlorade timmarna.
Problemet är enkelt att förklara. Minskar du arbetsdagen med två timmar, så minskar du tiden du producerar med 25 procent. Om den mängd du producerade förut är X, och din produktivitet (hur mycket du producerar på en given tidsenhet) är densamma, så har du minskat din produktion med 25 procentenheter, det kan uttryckas som X gånger 0,75. Du måste alltså öka din produktivitet så mycket att de ersätter dessa 25 procentenheter om du ska producera X igen. Det arbete du utförde under de två timmar du inte jobbar längre måste du jobba igen under dina sex timmar. För att producera X igen måste du på två timmar producera lika mycket som du gjorde förut på två timmar och 40 minuter. Vad som förut tog 160 minuter måste nu göras på 120 minuter. Det är en rejäl produktivitetsökning, och den följer inte nödvändigtvis av att arbetstiden förkortas.
I vissa branscher går det att öka produktiviteten. Den kan ökas ganska mycket genom effektivare arbetsmetoder, men dessa kan utvecklas oavsett hur lång arbetstiden är. Den kan i vissa fall ökas genom att helt enkelt arbeta hårdare. I vissa yrken går det, även om det är svårt att på 120 minuter göra vad som normalt tar 160 minuter. I vissa andra yrken är det dock inte möjligt enbart genom att jobba hårdare. En lärare kan exempelvis inte undervisa tre klasser samtidigt bara för att hen är energisk.
Om det är så att produktiviteten ökar så kan man ta ut det antingen som mer i lön eller som mer fritid. Det bör vara upp till individen att göra upp med arbetsgivaren. Jag ser inget egenvärde i att folk jobbar stenhårt hela dagarna. Däremot ska man ha en sak klar för sig: Om man minskar arbetstiden med två timmar (eller en timme) följer inte magiskt en produktivitetsökning, som gör att den totala produktionen blir densamma fast du kan vara ledig en eller två timmar längre. Vad som händer är att du producerar mindre. En arbetstidsförkortning kan möjligen komma den andra vägen: Du hittar på ett sätt att jobba hårdare eller smartare som gör att du ökar din produktivitet, och tar ut vinsten av det i mer ledig tid istället för mer pengar för det du producerar.
"Men folk blir stressade av att jobba länge!"
Inte nödvändigtvis. Det är inte främst genom att förkorta arbetstiden som man minskar stress. Det är genom att man känner att man har koll på sina arbetsuppgifter, att man är trygg med att man klarar av dem men samtidigt finner dem stimulerande, att man har en bra kontakt med och litar på sina kollegor, och en fungerande relation till sin chef, som gör att stressnivån hålls låg. Dålig kontakt med chefen och kollegorna kan vara oerhört stressigt även om man enbart jobbar fem timmar per dag, men har man ett bra samarbete med både chef och kollegor, jobbar med det man vill göra och känner att man klarar av det, så går det alldeles utmärkt att jobba åtta timmar om dagen.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Argumentationen för förkortad arbetsdag lyder ofta: "Arbetsdagen har blivit kortare och kortare. Förut jobbade folk 12 timmar per dag eller längre, det har gradvis förkortats till 8. Vi kan korta ner det mer".
I sak korrekt, arbetsdagen var längre förut. Logiken är dock problematisk. Kan vi förkorta arbetsdagen till sex timmar, så borde vi kunna förkorta den till fyra, och två. Det är möjligt att detta faktiskt går i framtiden, när tekniken är så avancerad att robotar kan utföra i princip alla sysslor åt oss. Detta går dock inte att forcera fram, och vi når knappast dit fortare om vi arbetar mindre.
"Men det skulle gå! Med bibehållen lön! Produktiviteten skulle öka om man fick jobba kortare och hade mer ledigt!"
Detta är möjligt. Men hittills har jag inte sett någon undersökning som visar att en sådan ökad produktivitet täcker upp för de förlorade timmarna.
Problemet är enkelt att förklara. Minskar du arbetsdagen med två timmar, så minskar du tiden du producerar med 25 procent. Om den mängd du producerade förut är X, och din produktivitet (hur mycket du producerar på en given tidsenhet) är densamma, så har du minskat din produktion med 25 procentenheter, det kan uttryckas som X gånger 0,75. Du måste alltså öka din produktivitet så mycket att de ersätter dessa 25 procentenheter om du ska producera X igen. Det arbete du utförde under de två timmar du inte jobbar längre måste du jobba igen under dina sex timmar. För att producera X igen måste du på två timmar producera lika mycket som du gjorde förut på två timmar och 40 minuter. Vad som förut tog 160 minuter måste nu göras på 120 minuter. Det är en rejäl produktivitetsökning, och den följer inte nödvändigtvis av att arbetstiden förkortas.
I vissa branscher går det att öka produktiviteten. Den kan ökas ganska mycket genom effektivare arbetsmetoder, men dessa kan utvecklas oavsett hur lång arbetstiden är. Den kan i vissa fall ökas genom att helt enkelt arbeta hårdare. I vissa yrken går det, även om det är svårt att på 120 minuter göra vad som normalt tar 160 minuter. I vissa andra yrken är det dock inte möjligt enbart genom att jobba hårdare. En lärare kan exempelvis inte undervisa tre klasser samtidigt bara för att hen är energisk.
Om det är så att produktiviteten ökar så kan man ta ut det antingen som mer i lön eller som mer fritid. Det bör vara upp till individen att göra upp med arbetsgivaren. Jag ser inget egenvärde i att folk jobbar stenhårt hela dagarna. Däremot ska man ha en sak klar för sig: Om man minskar arbetstiden med två timmar (eller en timme) följer inte magiskt en produktivitetsökning, som gör att den totala produktionen blir densamma fast du kan vara ledig en eller två timmar längre. Vad som händer är att du producerar mindre. En arbetstidsförkortning kan möjligen komma den andra vägen: Du hittar på ett sätt att jobba hårdare eller smartare som gör att du ökar din produktivitet, och tar ut vinsten av det i mer ledig tid istället för mer pengar för det du producerar.
"Men folk blir stressade av att jobba länge!"
Inte nödvändigtvis. Det är inte främst genom att förkorta arbetstiden som man minskar stress. Det är genom att man känner att man har koll på sina arbetsuppgifter, att man är trygg med att man klarar av dem men samtidigt finner dem stimulerande, att man har en bra kontakt med och litar på sina kollegor, och en fungerande relation till sin chef, som gör att stressnivån hålls låg. Dålig kontakt med chefen och kollegorna kan vara oerhört stressigt även om man enbart jobbar fem timmar per dag, men har man ett bra samarbete med både chef och kollegor, jobbar med det man vill göra och känner att man klarar av det, så går det alldeles utmärkt att jobba åtta timmar om dagen.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
fredag 22 augusti 2014
Veganismens principer, del 1
Detta inlägg är en diskussion mellan mig (Oscar Matti) och min syster (Lotta Vik). Hon är vegan, jag är det inte. Denna diskussion handlar om veganismens principer.
"O: Varför är du vegan?
L: För att jag tycker att bara för att djur är skapta annorlunda än människor så ger det inte människor rätten att föda upp dem och använda dem för sin egen vinning, särskilt när det inte ens är nödvändigt för vår överlevnad.
O: Okej. Vi börjar med första följdfrågan. Är det då okej att döda djur när det är nödvändigt? Eller är det åtminstone mindre dåligt att döda djur när det är nödvändigt?
L: Det beror på situationen.
O: Okej. Om ditt liv är hotat, får då döda ett djur?
L: Ja Då gäller samma princip som för människor. Du får försvara dig själv om det behövs.
O: Bra! Men om jag vill döda en kalv och käka kalvfärs, är det okej?
L: Nej. För att ta ifrån någon dess liv för att tillfredsställa sina egna smaklökar är aldrig okej.
O: Jag förstår. Om jag är i öknen, och av någon anledning har en kalv med mig, och inget annat ätbart finns inom räckhåll. Jag svälter om jag inte dödar och äter kalven. Får jag döda och äta den då?
L: Det beror på. Skulle du döda en människa och äta den, då skulle du få döda en kalv och äta den.
O: Okej. Anser du alltså, att alla människor har rätt till liv, alla kalvar har rätt till liv, och dessa rättigheter är exakt lika okränkbara?
L: Ja.
O: Har alla bakterier rätt till liv, lika mycket som en kalv?
L: Jag skulle inte jämföra en bakterie med en kalv, nej.
O: Okej. Definitionen av liv är faktiskt inte helt uppenbar. Men kan du nämna ett "oavancerat" djur, som en fluga, eller en bladlus, eller en råtta, eller en amöba, som har lika okränkbar rätt till liv som en kalv?
L: Det beror på. Jag skulle personligen inte känna mig lika skyldig om jag dödade en mygga som om jag dödade en kalv. Men jag skulle ändå försöka undvika att döda myggan.
O: Okej. Vad är grunden för rätten till liv, vad berättigar någons liv? Är det hur avancerad hjärnan är, är det om du kan känna smärta eller inte, eller är det om det är lätt att undvika att döda dig eller inte?
L: Det är om det kan känna smärta eller inte. Vi kan dock inte undvika helt att döda saker som känner smärta, men när vi kan undvika det ska vi göra det.
O: Nästa följdfråga. Om det bara är förmågan att känna smärta som avgör om någon har rätt till liv, så är det alltså bara hur lätt det är att undvika att döda den som avgör om vi måste undvika att döda den? Alltså, om det är helt onödigt att döda en mygga, och helt onödigt att döda en blåval, är det då lika fel att döda myggan som att döda blåvalen?
L: Principiellt sett ja, lika fel att döda båda. Instinktivt känns det mer fel att döda blåvalen. Och jag kan heller inte bortse från den biologiska mångfalden.
L: Kan vi fortsätta diskussionen imorgon?
O: Absolut, jag är jättetrött. Men en fråga får du att reflektera över till imorgon. Biologisk mångfald. Vad är meningen med den?"
Diskussionen tar en paus till imorgon kväll.
Snabbt tydliggörande: Jag är liberal - jag tycker att alla har rätt att ha vilka åsikter de än må ha och naturligtvis även rätten att välja att låta bli att käka djur. Min syster är av ungefär samma inställning. Vi för en principiell diskussion om veganism. Syftet är främst inte att övertyga varandra, utan det är att reda ut vilka som är principerna bakom idén att käka djur, eller att låta bli att göra det. Detta fortsätter vi diskutera imorgon.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
"O: Varför är du vegan?
L: För att jag tycker att bara för att djur är skapta annorlunda än människor så ger det inte människor rätten att föda upp dem och använda dem för sin egen vinning, särskilt när det inte ens är nödvändigt för vår överlevnad.
O: Okej. Vi börjar med första följdfrågan. Är det då okej att döda djur när det är nödvändigt? Eller är det åtminstone mindre dåligt att döda djur när det är nödvändigt?
L: Det beror på situationen.
O: Okej. Om ditt liv är hotat, får då döda ett djur?
L: Ja Då gäller samma princip som för människor. Du får försvara dig själv om det behövs.
O: Bra! Men om jag vill döda en kalv och käka kalvfärs, är det okej?
L: Nej. För att ta ifrån någon dess liv för att tillfredsställa sina egna smaklökar är aldrig okej.
O: Jag förstår. Om jag är i öknen, och av någon anledning har en kalv med mig, och inget annat ätbart finns inom räckhåll. Jag svälter om jag inte dödar och äter kalven. Får jag döda och äta den då?
L: Det beror på. Skulle du döda en människa och äta den, då skulle du få döda en kalv och äta den.
O: Okej. Anser du alltså, att alla människor har rätt till liv, alla kalvar har rätt till liv, och dessa rättigheter är exakt lika okränkbara?
L: Ja.
O: Har alla bakterier rätt till liv, lika mycket som en kalv?
L: Jag skulle inte jämföra en bakterie med en kalv, nej.
O: Okej. Definitionen av liv är faktiskt inte helt uppenbar. Men kan du nämna ett "oavancerat" djur, som en fluga, eller en bladlus, eller en råtta, eller en amöba, som har lika okränkbar rätt till liv som en kalv?
L: Det beror på. Jag skulle personligen inte känna mig lika skyldig om jag dödade en mygga som om jag dödade en kalv. Men jag skulle ändå försöka undvika att döda myggan.
O: Okej. Vad är grunden för rätten till liv, vad berättigar någons liv? Är det hur avancerad hjärnan är, är det om du kan känna smärta eller inte, eller är det om det är lätt att undvika att döda dig eller inte?
L: Det är om det kan känna smärta eller inte. Vi kan dock inte undvika helt att döda saker som känner smärta, men när vi kan undvika det ska vi göra det.
O: Nästa följdfråga. Om det bara är förmågan att känna smärta som avgör om någon har rätt till liv, så är det alltså bara hur lätt det är att undvika att döda den som avgör om vi måste undvika att döda den? Alltså, om det är helt onödigt att döda en mygga, och helt onödigt att döda en blåval, är det då lika fel att döda myggan som att döda blåvalen?
L: Principiellt sett ja, lika fel att döda båda. Instinktivt känns det mer fel att döda blåvalen. Och jag kan heller inte bortse från den biologiska mångfalden.
L: Kan vi fortsätta diskussionen imorgon?
O: Absolut, jag är jättetrött. Men en fråga får du att reflektera över till imorgon. Biologisk mångfald. Vad är meningen med den?"
Diskussionen tar en paus till imorgon kväll.
Snabbt tydliggörande: Jag är liberal - jag tycker att alla har rätt att ha vilka åsikter de än må ha och naturligtvis även rätten att välja att låta bli att käka djur. Min syster är av ungefär samma inställning. Vi för en principiell diskussion om veganism. Syftet är främst inte att övertyga varandra, utan det är att reda ut vilka som är principerna bakom idén att käka djur, eller att låta bli att göra det. Detta fortsätter vi diskutera imorgon.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)