Skattesatsen skall sättas efter Sveriges behov, inte individens

En majoritet av svenska folket tycks eka Claes De Faire när mer än hälften uppger i en nyligen utförd Sifo-undersökning att de inte vill ha ett femte jobbskatteavdrag. De säger alla möjliga saker. De tycker inte att de behöver mer pengar. De tycker att skolan behöver mer pengar, eller att någon annan del av det offentliga maskineriet förmodligen skulle hantera pengarna mycket bättre än de själva. För vem vill inte ha fler lärare, läkare, och sist men inte minst, sjuksköterskor? Va? 

Många av de röster som höjts i samband med denna nyhet pekar just på att de inte ”behöver” mer pengar, att det vore fel att sänka skatten eftersom de inte har svårt att upprätthålla den levnadsstandard som de redan har, och att de därför menar att det inte är nödvändigt. Det finns två huvudsakliga problem här.

Det första problemet är att människor tycks reflektera till den skattesats som sätts till de grundläggande behov som de har. Har man det inte svårt att få ihop vardagen så behöver man inte mer pengar, mer eller mindre. Jag har personligen mycket svårt för att klä tanken om en stat där den skattesats som styr hur mycket man tillåts tjäna baseras på principen om att det ska vara ”efter behov”, så att säga. Dels för att sådana system alltid har brakat ihop och lämnat hela länder i trasor, och dels för att det inte finns något som hindrar människor som känner att de har för mycket pengar från att ge den summa som de betraktar som överflödig till välgörenhet.

Det andra problemet är att det verkar som att folk tror att skattesänkningarna är till för att göra dem lyckliga. Visst är det väl gott om folk mår bättre, men det är just här skon klämmer, eftersom sänkta skatter inte främst innebär att de som redan har det bra får det bättre, även fast det en effekt av skattesänkningar, utan att den viktigaste effekten är att fler kommer i arbete. Hur kommer då detta sig, frågar en skeptisk läsare, är det inte bättre att låta staten skapa jobben? Jag har hört att det är så dyrt med alla andra jobb än de som skapas genom staten. Ja du, käre läsare, då kan jag informera dig om att de jobb som skapas av staten inte bidrar till tillväxten, eftersom den skatt som offentligt anställda betalar kommer från skattepengar. Det går runt. Som i ett hamsterhjul. Det följer därför logiskt att det som gynnar den privata sektorn i förlängningen gynnar den offentliga sektorn. För att få världens bästa välfärd så måste vi först ha världens bästa privat finansierade sektor.

Vad är det då som gynnar den privata sektorn? Jo, att folk köper saker. Det är den mest grundläggande principen. Ju mer pengar folk har till att köpa saker, desto mer saker kommer de att köpa. Det behöver inte bara vara varor, utan det kan vara tjänster också. Allt mellan vår heliga himmel och vår vackra jord. Och ju mer saker som köps, desto mer jobb behövs för att skapa dessa saker.

Men hur ställer sig då de olika partierna till detta resonemang? Vi vet ju alla hur högern ställer sig, eftersom det är högern som föreslår skattesänkningar (that’s just how we roll). Rullar det på som det ska för socialisterna då? Brukar de gå ut och säga att de diggar skattesänkningar? För Vänsterpartiet gäller såklart höjning av alla former av beskattning för all framtid, och Miljöpartiet brukar inte vara långt efter. Men detsamma gäller inte för Socialdemokraterna, som trots allt är det största socialistiska partiet i Sverige. Det är just här som skon klämmer, och jag kan inte understryka vikten av att förmedla hur tydligt detta är, och hur det nästintill alltid har varit på det här viset. De tycker inte om att införa nya skattesänkningar, men de vill nästan aldrig ta bort gamla skattesänkningar. Sug på den. De vill inte ta bort det som de inte ville lägga till. Man kan ju fråga sig varför.

Det finns anledning till oro, men inte för att den offentliga sektorn är för liten, utan för att det finns människor i vårt land som tycks tro att det finns ett kausalt samband mellan antalet anställda inom offentlig sektor och en välmående stat, där fler offentligt anställda alltid är något att eftersträva. Det är helt enkelt falskt. Om man äter en bit av en kaka flera gånger om så blir det mindre av den kvar, och offentlig sektor måste sluta bita på privat sektor bara för att den smakar gott.

Olle Nyrén
LUF Uppsala

LUF Uppsalas kandidater - Mötesuttalande 3/12 2013

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län har på ett medlemsmöte idag den 3e december 2013 beslutat att förespråka Maria Weimer till förstaplatsen på Folkpartiets riksdagslista inför valet i September 2014. Detta innebär att vi frångår nomineringskommitens liggande förslag.

"Maria har genom ett gediget opinionsbildande arbete gjort att hon är en bra kandidat till riksdagen för Folkpartiet. Vi tror att hon med sin erfarenhet av internationellt arbete och med hennes bakgrund i Liberala ungdomsförbundet ytterligare kommer göra liberalismen starkare i Uppsala och i Sverige."

Vidare väljer vi att i valet till europaparlamentet förespråka Cecilia Wikström som vår kandidat.

Till landstingets listor som nomineringskommiten publicerat förespråkar vi rådande förslag. Vi välkomnar att många unga kandidater får ta plats och önskar dessa framgång i valet. Det är Kajsa Dovstad, Tove Henriksson, Benjamin Kalischer Wellander och Erik Wretling.

I förslaget till lista för kommunvalet i Uppsala kommun förespråkar vi liggande förslag, vi vill särskilt framhålla två kandidaters förträfflighet: Johanna Lönn (plats 9) och Mats Johnson (plats 12). Vi tycker det vore olyckligt om dessa kandidater inte hamnar på av nomineringskommittén föreslagna poster.

LUF Uppsala genom
Thea Andersson
Distriktsordförande