Hösten hos LUF Uppsala

Vi i LUF Uppsala har genomgått rätt stora förändringar under hösten. I våra stora försök att bredda, förbättra och göra LUF Uppsala mer attraktivt har vi genomfört en Cafe Liberal-reformering. I stället för att vara begränsade till enskilda talare och enskilda ämnen, breddar vi begreppet och utbildningen. Nu har vi tre typer av CL, som är utformade för att passa olika individer med olika bildningsideal. Resultatet av det börjar visa sig nu - genom fler och mer aktiva människor i våra lokaler - det tycker vi är jätteroligt och det viktigaste vi kan göra för liberalismen i Sverige idag.

Vi arbetar dessutom för att kunna ha möjlighet till större effekter realpolitiskt. Samarbetet med Folkpartiet går framåt och vi är numera konstant närvarande på styrelsemöten både på kommunnivå och i länsförbund. Sånt är viktigt för oss, men också viktigt för Folkpartiet. Nya idéer utvecklar alla folkrörelser. Vi har dessutom hållit i ett seminarium för kommunföreningar i Folkpartiet med fokus på medlemmar, värvning och medlemsvård. Medelåldern i ett parti ska sträva efter att vara så lik den folkliga medelåldern (och spridning) som möjligt och där behöver Folkpartiet i Uppsala län (och nationellt) bli bättre. Vi hjälper gärna till  med den processen.

Vidare är vi mer än halvvägs in i höstterminen med ett gott resultat. Nu ser vi fram emot gömd inte glömd-kampanjen som drar igång i december (vi tjuvstartar idag), fler CL, och mer politik. Här bjuder vi, dessutom, på några bilder från de evenemang som genomförts sen i Augusti:

Med liberala hälsningar,
Vice ordförande
Thea Andersson

Liberaler måste våga kritisera

I ett inlägg på sin blogg bemöter Adam Cwejman dels Liberala Studenter Uppsalas debattartikel om att Folkpartiet borde bryta med Moderaterna och dels LUF Uppsalas artikel i UNT om Moderaternas avsaknad av en liberal utrikespolitik.

Det är viktiga poänger som Adam lyfter fram. Det finns en uppenbar risk med att glorifiera det som har varit. Politiska partier måste alltid ha förmågan att se framåt, utan den förmågan vinner man inga val.

Vad vi dock reagerar på är att han kallar LUF Uppsalas så kallade attack mot Moderaterna för deras avsaknad av en human utrikespolitik för en profilering från vänster.

“Märk väl att profileringen sker från vänster. Man försöker i båda artiklarna utmåla moderaterna som ett ondskefullt högerspöke.”

- ur Adam Cwejmans blogginlägg

Det finns inget vänster i en utrikespolitik som vill förhindra vapenexport till diktaturer, som sätter mänskliga rättigheter högst upp på dagordningen.

Bara det faktum att ordföranden för Sveriges liberala ungdomsförbund antyder att kritik av Moderaternas utrikespolitik är en profilering från vänster sänder en signal till andra som gör anspråk på en liberal utrikespolitik, att LUF inte i första hand tänker fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter. Att enbart fokusera på exempelvis skatter och avregleringar, områden där LUF står till höger om nuvarande Moderaterna, är enligt oss en märklig hållning från ett liberalt ungdomsförbund.

Vad gäller LS Uppsalas artikel hävdades det aldrig någonting annat än att Alliansen i grund och botten är en framgång. Dock finns det en problematik i att redan före valet utforma den kompromisspolitik de fyra allianspartierna senare ska regera med. Utvecklingen mot en mer enad allians försvårar Folkpartiets roll som landets liberala röst. En liberal röst som vi anser att Sverige allt mer behöver. I en intervju med Fokus håller partisekreterarna med om Liberala Studenters kritik mot Alliansen.

Liberala Studenter Uppsala menar att ett regeringssamarbete, en allians, fastslås snarare efter valet istället för före. Vidare tycker LS Uppsala att Folkpartiet alltid ska vara en liberal röst gentemot våra regeringspartners. Det betyder inte, som Cwejman verkar tro, inte att LS tycker att Folkpartiet borde samarbeta med oppositionen, eller att de kritiserar alliansen från en vänstervriden alternativt socialistisk ståndpunkt.

Att kritisera allianspartners är enligt vår mening inte att vara vänster. Att framföra kritik mot Moderaterna gör oss inte automatiskt till socialdemokrater. Särskilt inte när kritiken gäller att vi anser att liberala grundvärden förbises av regeringen i allmänhet och av Moderaterna i synnerhet. Vi tycker det är olyckligt och förenklat när Adam Cwejman kallar debattartiklarna för vänsterprofilerade. Tvärtom ser vi det som en tydlig liberal profilering att markera att mänskliga rättigheter och andra liberala grundvärden alltid ska stå i första rummet.

Tove Henriksson, ordförande LUF Uppsala län

Erik Wretling, ordförande Liberala Studenter Uppsala

Kajsa Dovstad, vice ordförande LUF Uppsala län

Filip Wästberg, styrelseledamot LUF Uppsala län

Thea Andersson, styrelseledamot LUF Uppsala län

Irrationell beslutsfattning

Egentligen visste jag att datalagringsdirektivet skulle accepteras och klubbas igenom i riksdagen. De ja-sägande partierna var långt gångna i sina resonemang och EU-föreståndarna vågar inte gå emot. En enlighet söks i EU-politiken från sverige. Det är ett förståeligt argument. Sverige manar till ett ökat samarbete i Bryssel, en gemensam polis och en gemensam invandringspolitik, många vill också ha gemensam valuta. Att i det läget som land motsätta sig ett säkerhetsdirektiv vore direkt olämpligt om man vill ha någonting att säga till om i säkerhetsfrågorna.

Men vad som klubbades igenom i Onsdags känns trots EUs storhet som ett direkt olämpligt direktiv. Det räckte med att följa debatten på twitter i endast några minuter för att konstatera att ja-sägarna var väldigt få och möjliga att räkna på bara en hand, i kontrast var de förtvivlade nej-sägarna tusentals. Med hashtaggen #DLD gick människor ut och uttryckte sina känslor i förfäran över direktivet.

Det är långt ifrån bara twitterflödet i sverige som indikerar ett felaktigt beslut. I Rumänien, Tyskland och Tjeckien fick konstitutionsdomstolen ogilitigförklara lagar som skyddade befolkningen från massövervakning för att lagligt kunna implementera direktivet. Lagar som förmodligen uppstod i kölvattnet från världskrigen. Lagar som skyddade individen.

Jag är orolig över vad detta beslut kan orsaka i framtiden. Jag är orolig över hur JOBBIK i Ungern hanterar en pool av information om invånarna. Jag är orolig för den framskridande islamofobin i Europa och hur rasistiska folkvalda kan utnyttja informationen. Jag är orolig för att efter den första Maj är jag misstänkt, jag är bevakad och jag är granskad. Inte bara vem jag ringer, utan hur, på vilken plats och var den jag ringer är någonstans. Jag är orolig för den medelålders mannen som inte längre vågar kontakta anonyma alkoholister och jag är orolig för myndighetsarbetaren som inte längre vågar ringa en journalist för att berätta om orättvisa förhållanden.

"Den vanliga medborgaren har inget att oroa sig för." säger Johan Pehrsson. Ändå sitter jag, integritetskränkt och på nålar.

Två dagar efter att beslutet har klubbats är nyheten överblåst i media. Den mediala rapporteringen var kort och koncis, kritiken likaså. Lugn kanske till och med råder i Rosenbad.

Landets liberaler känner motsatsen. Landets unga vänsterpartister känner motsatsen. Landets unga moderater, centerpartister, kristdemokrater, sverigedemokrater, piratpartister och socialdemokrater känner motsatsen. EUs politik och sveriges ja-sägarattityd har gjort ett helt lands unga politiska befolkning arg, förbannad och kränkt. Utopin om individernas frihet förlorade i Onsdags. I utbyte förlorade Sveriges ja-sägande partier en hel integritetsvärnande generation.

Sprututbyte räddar inte liv

”De styrande i Göteborg knullar missbrukare och ger dem hiv” skriver Aron Flam i Göteborgstidningen Faktum, det gäller Göteborgs landsting som valt att tacka nej till ett införande av ett sprutbytesprogram. Adam Cwejman kommenterar reportaget som välskrivet och en korrekt bild av debatten. Vid första anblicken ser det såklart helt korrekt ut, vilket ofta oinsatta kan tycka om den första inblicken på vägen mot upplysning inom ett ämne. Jag ser över argumenten. Okej, sprututbyte minskar riskerna för en hiv-spridning, det låter ju bra. Okej, sprututbyte breddar också vägen in i sjukvården för sprutnarkomanerna och alternativ till ett bättre liv, det låter ju nästan ännu bättre. Stockholm har ju haft en hiv-epedemi! Det är ju bara, enligt artikeln, på grund utav ett uteblivet sprututbytesprogram. Alla argument i reportaget är sådana som borde göra ett sprutprogram mer än legitimt, nästintill obligatoriskt.

Jag bestämmer mig för att sätta mig in i saken. Göteborgs styrande måste ju vara helt från vettet som inte inför detta fantastiska påfund. Jag gör det alla gör när de stöter på en ny fråga den nyfikne vill ha insikt i: jag googlar saken. Wikipedia, den ständiga trotjänaren och alternativ till snabb information blir min första anhalt i debattdjungeln gällande harm reduction och needle exchange-programs. Det jag upptäcker leder fram till att jag idag ställer mig väldigt frågande till den enorma positivitet till programmen som uppkommit efter Cwejmans inlägg.

Jag ser nämligen inte alls lika tydligt för mig fördelarna med ett sprututbyte som Flam eller Cwejman gör. Jag vill redan nu säga att jag varken är för eller emot, men jag tycker att ensidigheten inom LUF, som utan reflektion reagerar otroligt positivt till Flams uppmärksammade inlägg är allt för onyanserad. Därför publicerar jag ett kritiskt inlägg med argument som jag ännu inte sett diskuteras, dels för att mana till debatt, men också för att visa att frågan är långt ifrån självklar.

Jag vill först dementera någonting både Cwejman och Flam skriver i sina blogginlägg respektive artiklar. Sprututbyte räddar inte liv.

Ett utav de större argumenten för ett program som detta är att människorna som lever i ett missbrukförhållande också lever på samhällets absoluta marginal. De är utblottade, utsatta för smittrisker och dessutom djupt beroende. Jag tror ingen människa vill leva i den situationen, än värre bli betraktad som ett sådant misslyckande som sprutnarkomaner är. Att tro att sprututbyte är lösningen på denna samhällssjukdom är att vara väldigt, väldigt naiv. Förespråkarna menar att det breddar en väg in i sjukvården, där hjälp finns att få.

Undersökningar av försöken i Malmö och Lund visar däremot att inte alls många väljer att gå den vägen, faktum är att många utav missbrukarna inte ens sätter sin fot på kliniken. Än mindre använder den för att fylla sitt dagliga behov av sprutor. Det kanske värsta är att de som kommer till kliniken ändå fortsätter att dela sprutor.

Den ideologiska diskussionen är inte längre särskilt långt borta. Var står vi i Sverige om vi skapar ett obligatoriskt sprututbytesprogram i varje stad? Många skulle hävda att vi är mänskligare, att vi räddar livet på många, att vi undviker svåra epidemier och att vi ger missbrukarna en drägligare tillvaro. Allt än så länge positivt – om missbrukarna faktiskt går dit, eller fördelaktigast, slutar byta sprutor och hoppar på rehabiliteringsprogrammen.

Tyvärr är den verkligheten långt borta idag. I stället för att skapa goda förutsättningar för rehabilitering för alla ger sprututbytet endast effekt på en väldigt liten del av Sveriges alla sprutnarkomaner. Kanske till och med den delen missbrukare som på egen hand hade sökt hjälp i sinom tid. I stället minimerar sprututbytet deras missbrukarrisker som torde vara ett incitament för avvänjning, genom att gå till en gratis klinik, genom att få tillgång till rena verktyg. Verktyg som dessutom är essentiella för att fortsätta bygga detta sjuka samhällssegment. Jag tror inte att ett sprututbytesprogram är en ”okej”-stämpel på missbruk, som vissa motståndare hävdar. Jag menar däremot att ett sprututbytesprogram är att underlätta ett fortsatt missbruk. Effektstudien, som inte visade några förbättringseffekter på klinikerna i Malmö och Lund, pekar på just det här.

Det största argumentet för sprututbyte är idag, efter alla forskningsresultat och rapporter (som alla visar olika resultat, inte alls lika solklart som Cwejman eller Flam hävdar) är att HIV-risken minimeras med hjälp av ett sprututbyte, eller framförallt, vi gör någonting aktivt åt risken för sjukdomsspridning. Det är absolut det största argumentet för att införa dessa program.

Det finns dock ett ställe där skon klämmer.

Det är nämligen så att det i Sverige idag är det betydligt billigare att ha friska heroinmissbrukare, än HIV-infekterade sådana. Bromsmedicinerna till HIV, kostar samhället mer än vad ett gäng kanyler till sprutnarkomanerna gör. Det är ett bra argument, ett starkt argument i det ekonomiska Sverige. Vi tjänar helt enkelt på att låta heroinisterna vara, att låta de fortsätta sitt missbruk. Fortfarande på samhällets marginal, fortfarande utblottade och smutskastade.

Det jag frågar mig då är, var är vår moral? Vår etik? Vår ideologi? En missbrukare är en sjuk person, en sjuk person i behov av hjälp. Hjälp att bli frisk. Fantastiskt nog går sjukdomen att bota. Med rätt hjälp, rätt behandling och rätt avvänjning kan det här bli en person i samhället som fungerar som oss andra. Visst, det kommer att kosta. Men är inte rehabilitering och att vara fri från ett missbruk ett mycket mänskligare ideal än att införa ett program som i sin sämsta form motverkar just detta?

Sprututbytet som idé är ekonomisk, idealisk och fantastisk. Om det hade fungerat. Det gör det också, ibland. Vissa studier menar att jo, HIV-spridningen sjunker, fler testar sig för HIV och fler genomgår ett fullskaligt läkarbesök. Det innebär att om den mest positiva studie stämmer blir resultatet fantastiskt. En mindre ökning av HIV-sjuka i samhället och huvudsakligen - det blir billigare.

Däremot visar ingen studie att behandling av beroende människor, eller avtändningsfallen ökar. Med endast den ekonomiska vinningen som största argument ifrågasätter jag Cwejmans och Flams positivitet.

Sprututbytesprogrammet blir endast en lindring av symptomen, inte de bakomliggande faktorerna. I slutändan handlar det om individernas egen vilja till förändring men där kan programmet i stället göra missbrukarna en björntjänst. Framförallt ska vi inte göra detta för att det är ett ekonomiskt billigare alternativ än riktig vård. Några få friska heroinister duger i mina ögon inte som lösning på en storskalig samhällelig sjukdom.

Jag vill genom detta inlägg uppmana till en debatt om ämnet. Texten är efter en kort tids inläsning endast en argumentation som utmanar den outmanade syn som skapats inom förbundet. Jag är öppen för argumentation, diskussion och även en förändrad egen åsikt i frågan. Att sprututbytesprogrammen dessutom vaccinerar och genomför hälsokontroller av heroinister är i min text odiskuterat, men en positiv effekt av utbytet. Jag vill inte heller påstå att det ena utesluter det andra. Det är inte målet med min argumentation. Jag vill i stället trycka på att sprututbytesprogrammen är långt ifrån är lika självklara som samhällsfunktion som Flam och Cwejman menar.


Promemorian där effekten hos klinikerna i Malmö och Lund diskuteras: http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/3198

Där finns en hel del intressanta citat, till exempel det essentiella på sida 14:
"någon påverkan på missbrukssituationen har inte kunnat påvisas"

Adams blogginlägg:
http://adam.luf.se/2011/10/dom-ar-varre-hiv-mannen.html

Flams reportage:
http://www.faktum.nu/2011/09/dom-ar-varre-an-hiv-mannen/


Thea Andersson
Ordförande kampanjutskottet
LUF Uppsala