Sällan får jag obehagskänslor eller
oroas över domedagsteorier. Debatten mellan Jimmie Åkesson och Erik
Ullenhag var dock ett sådant tillfälle då jag inte bara fick en
klump i magen, utan då hela min kropp infann sig i ett dystopiskt
tillstånd. Aldrig kunde jag föreställa mig att en partiledare för
ett riksdagsparti skulle använda rent rasistiska undertoner i sin
argumentation. När Ullenhag ifrågasatte Sverigedemokraternas
historia erkände Jimmie att han har samma värderingar nu som när
han gick med i partiet. SD har jobbat hårt med att rensa ut rasismen
som var allt annat än frånvarande när Åkesson blev partiaktiv.
Att Åkesson nu inte klart tar avstånd från den anda som rådde
inom Sverigedemokraterna under 90- talet är alarmerande och visar på
en radikalisering av partiet. Åkesson nämner också att ”det inte
finns något sätt att mäta svenskhet” men resonerar på ett sätt
som inte kan tolkas på annat vis än att ett sådant mätinstrument
vore önskvärt. Han refererar vidare till Per Albin Hanssons idé om
folkhemmet, ett socialistiskt projekt där politiker dikterade vilka
normer människor skulle leva efter. Folkhemmet fick bland annat
tvångssteriliseringar som biverkning, vad Jimmie Åkessons folkhem,
riktat mot invandrare, får för effekt vågar jag inte ens tänka
på.
Debatten börjar med referenser till
matlagning. Pasta och olivolja är kanske något folk kan anknyta
till, men det blir allvarligt talat lite löjligt. Åkesson har med
sig en flaska olivolja som present till Ullenhag. Den har hans sambo
importerat helt själv, informerar han, invandrare som startar
importföretag är alltså onödigt: Ullenhag får sin olivolja i
alla fall. Åkesson har dock inte den goda smaken att ge sin
kompatant en ny present: olivoljan är använd. Halvfull eller
halvtom, vilket av uttrycken som föredras. Det kan tyckas småaktigt
att uppehålla sig vid en flaska olivolja, men det här säger något
om samhällsklimatet i allmänhet och Sverigedemokraterna i
synnerhet. Vissa beteenden må vara lagliga och fullt utförbara, men
är inte socialt accepterade. Att ge en använd flaska olivolja i
present är något som i de flesta kretsar skulle orsaka
proteststorm. Att likt Åkesson notoriskt uttrycka invandrarfientliga
åsikter var tills nyligen något som också bemöttes med kritik.
Idag är det accepterat att vara invandrarfientlig. I en demokrati
ska alla åsikter kunna uttryckas. Men det ska vara lika obekvämt
att vara invandrarfientlig som det är att ge bort en halvanvänd
flaska olivolja.
Erik Ullenhag gör en strålande
insats. Han stolpar konkret upp siffror på hur invandringen ser ut.
Han bemöter alla Åkessons angrepp utan att tappa
problemformuleringsprivilegiet. Det viktigaste av allt är dock att
han framhåller migrationens etiska aspekt. Han förklarar att
Sverigedemokraternas politik innebär att människor utvisas till
krig, mordhot och tortyr. Han frågar hur Sverigedemokraterna ställer
sig till det. Jimmie Åkesson svarar inte på frågan. Anledningen är
enkel, det är ännu inte socialt accepterat, inte ens bland
Sverigedemokraternas väljare, att vilja utvisa människor till
misär. Genom begreppsförvirring och avhumanisering har
Sverigedemokraterna fått invandringsdebatten att handla om kultur
och kollektiv. Men debatten om den enskilde invandrande individen,
den kan de inte ta.
Debatten var alltså ett omskakande
uppvaknande över vilka värderingar vårt samhälle finner
acceptabla. Sverigedemokraterna har skruvat upp tonen.
Förhoppningsvis kommer det aldrig bli acceptabelt att se det
konkreta resultatet av invandrarfientlig politik: Människor som
avvisas till tortyr, mordhot och krig. Vi måste berätta för
människor att sverigedemokratisk politik innebär mer än att alla
inte är uppväxta med Mamma Scans köttbullar. Vi måste berätta om
den enskilde flyktingen, om de papperslösa. För debatten om
individen, den vinner vi.
Kajsa Dovstad
vice ordförande Liberala ungdomsförbundet Uppsala













