Den Arabiska Hösten

Den 29e mars 1984 föddes Mohammed Bouazizi i den korrumperade staden Sidi Bouzid på den Tunisiska landsbygden. Likt många andra tunisier växte han upp under mycket hårda förhållanden och blev tvungen att ta olika jobb redan som tonåring för att hjälpa till med att försörja sin familj. Han ansökte flera gånger om att få gå med i armén, i förhoppningarna om ett dugligare liv, men nekades alltid. Trots detta lyckades han med hjälp av lite lån och sin lön på ungefär 1300 kr i månaden råd att bekosta några av hans systrars universitetsutbildningar samt en mindre skottkärra att sälja sina varor på.

Enligt chefen på Sidi Bouzids huvudkontor för anställningar och oberoende arbete så behöver man i staden ingen tillåtelse för att vara gatuförsäljare. Men den lokala polisen konfronterade ofta Bouazizi och påstod tvärtom att han behövde det. Eftersom att Bouazizi inte kunde visa upp något tillstånd så konfiskerades hans varor på regelbunden basis. Sanningen var att Mohammed Bouazizi inte hade råd att muta polisen nog för att få fortsätta sitt leverne som gatuförsäljare. På morgonen den 17 december 2010 köpte Mohammed Bouazisi en flaska bensin, dränkte in sig själv i vätskan utanför en myndighetsbyggnad och tände eld på sig själv i protest mot det korrupta systemet.

Detta blev startskottet för den så kallade Arabiska Våren, en rad demonstrationer i hela mellanöstern och Nordafrika som hittills lett till att Tunisiens president Zine El Abidine Ben Ali har avgått, att Egyptens president Hosni Mubarak har avgått, att Libyens ledare Muammar Ghaddafi har drivits på flykt från huvudstaden Tripoli, att Kung Abdullah II av Jordanien har bytt ut premiärminister Samir Rifai mot Marouf al-Bakhit och gett denne i uppdrag att genomföra demokratiska reformer i landet, att Jemens president Ali Abdullah Saleh har lovat att varken han eller hans son kommer att ställa upp i nästa presidentval, att Algeriets president Abdelaziz Bouteflika tillsammans med sin regering beslutat att häva det undantagstillstånd som rått i landet sedan 1992, att Kungahuset i Bahrain har utlovat dialog och demokratiska reformer, att Syriens president Bashar al-Assad har utlovat demokratiska reformer och att häva det undantagstillstånd i landet som varit i kraft sedan 1963, att Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdul Aziz har utlovat höjda löner för landets offentliganställda och gett antydningar till vissa demokratiska reformer samt mycket, mycket mer. Man kan såklart bestrida hur mycket av de löften som avges som faktiskt kommer att genomföras, men det är helt klart ett steg i rätt riktning.

Målet måste såklart vara att störta de diktatorer som sitter på makten där det behövs. Jag är övertygad om att fler diktatorer snart kommer att falla, men det är även viktigt att inse att det inte räcker med att driva en diktator på flykt för att ens problem skall lösas. Det är först efter detta som det riktigt svåra arbetet ska påbörjas, nämligen demokratiseringsprocessen. Här kan man vänta sig en svår och instabil tid för folket. Jag skulle på ett klichéartat sätt vilja kalla denna kommande tid för den Arabiska Hösten.

Tunisien är ett land där man tidigare trott att övergången till demokrati borde te sig relativt enkelt. Men det tycks nu vara så att det kan bli ett av de allra svåraste fallen. Den grundläggande problematiken kan kort förklaras i att det tunisiska folket, mer specifikt de unga, inte vet vad de slåss för. De vet vad de slåss MOT, men inte vad de slåss FÖR. Det andra är att det i Tunisien inte finns den minsta känsla för lokalt styrande, detta som konsekvens av 42 års total kontroll och förtryck över alla delar av det tunisiska samhället. Det finns inga riktigt organiserade partier som kan klara av att leda och genomföra det arbete som behöver genomföras för ett demokratiskt Tunisien. Det finns bara två partier, eller snarare grupperingar med tyckare, som överhuvudtaget rent organisatoriskt skulle klara av att rent praktiskt vinna ett val. Dessa två är Socialisterna och Islamisterna, och ur demokratisk synpunkt skulle inget av dessa partier vara bra för landets framtid. Därför anser jag det vara klokt av tunisierna att skjuta upp valet, så att folk får tid att organisera sig. Militären intog även tidigt en neutral roll i politiken, vilket jag tror är mycket positivt för den framtida utvecklingen.

I Egypten har man den absolut äldsta existerande kulturen. Folket har en känsla av vad social rättvisa är. Trots att man ansåg att Mubarak aldrig skulle kunna avsättas så bevisade man det motsatta. Men även här så finns det problem på vägen mot demokrati. Likt Tunisien finns det inga riktigt organiserade partier utom möjligen det Muslimska Brödraskapet, som i och med revolutionen har övergått från att vara militanta islamister till att bli reformister. Detta för att få mer politisk legitimitet. Tanken är att man i Egypten snart ska hålla val, och att det vinnande partiet sedan skall välja ut 100 personer som tillsammans ska skriva en ny konstitution. Jag tror att detta är ett recept på misslyckande. I och med att de politiska partierna i Egypten inte är speciellt organiserade riskerar man att låta ett outvecklat parti skriva den konstitution som senare kommer att ligga som grund för hela Egyptens framtid. En av Egyptens styrkor är att man har ett väldigt stort antal duktiga jurister som på 100 personer enkelt kan representera folkets spektrum. Jag föreslår att man låter dessa jurister skriva konstitutionen, och alltså skjuter upp valet ett tag. Detta kommer att leda till en stabilare grund för landets fortsatta politiska utveckling.

Framtiden i Syrien är mycket mer oviss än de övriga länderna. Till skillnad från de relativt homogena folkgrupperna i Egypten och Tunisien så är Syrien ett mikrokosmos av hela mellanöstern/nordafrika och alla dess folkgrupper, kulturer, och religioner. Addera även den kurdiska problematiken till detta så har du en fruktansvärt komplicerad väg framför dig. Under ett 40-årigt makthavande under Baath-partiet har det oppositionella partiernas roll försvagats till följd av att säkerhetstjänsterna har ett järngrepp om dissidenterna och andra oppositionella partier och personligheter som skulle kunna leda demokratiseringsprocessen om regimen skulle falla. På grund av den rådande strukturen av det syriska folket(etniska, religiösa och kulturella) är det inte konstigt att oppositionen är splittrad. Men oppositionens styrka ligger samtidigt i att de alla enas om att regimen måste bort, för att på så sätt säkerställa sina egna intressen. Beroende på vilken roll armén i framtiden kommer att inta gentemot demonstranterna kan detta påverka utfallet. Ett tidigt ställningstagande mot regimen från arméns sida kommer att påskynda regimens fall.

Det intressanta med revolutionen i Jemen är att den var så fredlig. Man trodde att den skulle komma att bli den allra blodigaste då i princip alla i hela landet är beväpnade, som följd av ett klansamhälle. Detta kan även komma att bli deras problem, då lojaliteten gentemot klanerna är större än lojaliteten gentemot landet i sig. Jemen har mycket mer strukturerade partier än tidigare nämnda länder, men Jemens problematik är mer av det socioekonomiska slaget. Sanaa kan komma att bli den första huvudstaden på modern tid utan el och vatten. Här måste GCC(en koalition mellan olika gulfstater) med Saudiarabien komma att rycka in och hjälpa till, då man annars kan vänta sig en enorm flyktingvåg till Saudiarabien. Det är möjligt att en stor del av dessa även flyr till Oman, men det blir troligast Saudiarabien då det är där pengarna finns.

Ett stabilare mellanöstern borde ligga i allas intressen, inte minst EU:s då det kommer att leda till bland annat minskade flyktingströmmar och ökad handel med den framtida marknaden. Vi som liberaler måste kräva fler insatser för att störta de regimer som vägrar ge efter och vi måste kräva fler insatser för att hjälpa de som så modigt vill bygga upp sitt land på nytt.

-

Dilovan Kamil

Ordf. Kampanjutskottet
LUF Uppsala

Poängen med punktskatten

Nu i helgen var jag på basliberalen i Stockholm och träffade många trevliga människor, fick lyssna till flera intressanta föreläsningar och kanske framför allt medverka i debatter om olika saker. En sådan som fastnade lite extra och som malde på i huvudet var diskussionen om punktskatter. Personligen är jag för punktskatter, och jag tänkte nu förklara hur jag tänker när det gäller dessa.

Till att börja med vill jag göra tydlig min bild av skatten i stort, och hur jag tänker att den kan fungera i hypotetiska fall. Vi gör en slags skala(Se bild längre ner), längst till vänster är det så att alla betalar allt för alla hela tiden och längst till höger så är det helt individuellt, så att alla betalar för sig själva hela tiden. Det här är extrempunkterna som jag tänker mig att det kan vara.

Nu är det tack och lov så att vi inte är i närheten av någon ände. Istället ligger vi någonstans i mitten, med hjälp av mer eller mindre stora subventioner på vissa områden, och andra får man betala helt själv. Dessutom har vi också en del punktskatter, där jag vill se det som att ett slags mindre ”kollektiv”(”Alla som röker” t.ex.), där de betalar mer än övriga för de ekonomiska kostnader de själva bidrar med. I rökningsfallet är det för att man genom att röka ökar risken för t.ex. lungcancer vilket kostar staten pengar. Dock är det inte alla som röker som utvecklar cancern, men eftersom man medvetet tar risken är det rimligt att man hjälps åt att betala för dem i det lilla ”kollektivet” som råkar illa ut.

Det finns några kriterier som jag tycker att en punktskatt skall uppfylla för att i mina ögon vara legitim:

1. Val
Man ska kunna välja att köpa varan eller tjänsten. Det skall alltså inte vara någonting man måste ha för att överleva.

2. Risk
Det skall finnas en ökad generell risk för att man kostar staten pengar förr eller senare.

3. Tydlighet
Det ska inte vara för svårt att sätta skatten och dra en gräns för vad som skall beskattas eller inte.

Alltså tycker jag inte att moral är ett legitimt skäl att införa en extra skatt på en viss vara. Staten skall inte komma med pekpinnar om hur individerna i samhället skall leva sina liv. Jag vill också vara tydlig med att alla tre punkter måste uppfyllas, det räcker inte med en eller två.

Med hjälp av dessa tre punkter anser jag att man lätt kan kontrollera om en punkskatt är rimlig eller inte. Vi testar med alkoholskatten:

1. Val
Ja, du har ett tydligt val att nyttja alkohol.

2. Risk
Ja, statistiskt sett så ökar risken för att man ska kosta staten pengar med nyttjande av alkohol.

3. Tydlighet
Ja, alkoholvaror deklareras i olika kategorier och med procentuellt alkoholinnehåll.

Summa summarum anser jag alltså att alkoholskatten är helt ok.

Nu kommer vi till den roliga biten, finns det någonting som inte är punktskattat idag som borde vara det? Sockerskatt är ju ett ämne som diskuteras ibland. Vi testar! Dock skall det framgå att jag i det här fallet syftar på tillsatt socker, som i t.ex. lösgodis m.m. Fruktsocker ingår alltså inte.

1. Val
Ja, man har ett val att nyttja produkter med tillsatt socker.

2. Risk
Ja, med ett nyttjande av produkter med tillsatt socker ökar risken för fetma och diabetes vilka är ökande problem världen över och vars behandlingar kostar staten pengar. Dessutom ökar risken för dåliga tänder.

3. Tydlighet
Alla varor deklareras med näringsinnehåll i Sverige, vilket borde göra det relativt enkelt att påföra en skatt beroende på sockerinnehållet.

Ja, här ser vi då tydligt att man enligt min trestegsformel kommer fram till att sockerskatt är rimligt.

En vis människa sade en gång att man bör vara konsekvent i det man gör. Det är också det jag begär när det gäller punktskatter. Antingen har vi inga punktskatter eller så har punktskatter på allting som kostar staten extra pengar och är valbart. Jag är för det senare.

Mikael Andersson
Medlem LUF Uppsala