"Jag vill leva, jag
vill dö på jorden". Denna enda mening orsakade ramaskri då
den framfördes, under en omskriven version av "Du gamla du
fria" i en mellanakt under Melodifestivalen. Inte bara bland
Avpixlat-arméns "Sverigevänner", utan även bland
framstående intellektuella borgerliga debattörer. De menar att den
sortens anti-nationalism kastar ut barnet med badvattnet, och hävdar
att en god nationalism behövs för en fungerande integration. Jag
håller inte med om resonemanget.
Först och främst – låten
var både rätt dålig och väldigt motsägelsefull. Meningen som
nämndes ovan var den enda som ändrades. Vad är det logiska i att
sjunga en låt som enbart handlar om att hylla Sverige, "du
tronar på minnen från fornstora dar" och allt fosterlänskt,
och sen byta ut Norden mot jorden? Som om nationalistiska texter är
exkluderande/kränkande eller något, men bara när handlar om var
man vill leva/dö och ingenting annat. Hade man velat poängtera alla
konstigheter med låten så kunde man framfört Aron Flams version
rakt av: https://www.youtube.com/watch?v=V46aQRpIT6Y
Jag tycker inte heller
nödvändigtvis att ändringar av nationalsången är något bra sätt
att få bukt med elakartad nationalism. Särskilt inte när låten
uppenabarligen kan sjungas av vem som helst och därmed öppnar för
alla att leva och dö i Norden. Men om man granskar reaktionerna på
den finns det goda skäl att inte stämma in i buropen.
Debattörer som ofta är
väldigt resonabla och sakliga skriver känslomässiga inlägg på
sociala medier. De blir upprörda över "etablissemangets"
folkförakt och hånfulla attityd att de är smartare än alla
patrioter – en upprördhet som jag visserligen kan förstå och
hålla med om – men svarar med lika hånfulla inlägg om hur
okunniga PK-människorna är om den goda nationalismens förtjänster.
Intressant nog skrivs många omfångsrika texter med väldigt
avancerat språk om dessa förtjänster, men innehållet är ofta
märkligt frånvarande. Nationalismen framställs som en mystisk,
metafysisk sammanhållande "kraft", en gemenskap som kan
överbrygga alla skillnader mellan människor och samtidigt vara
närmast totalt inkluderande.
Förespråkarna påpekar
mycket riktigt att det inte räcker med enbart spelregler för att
skapa sammanhållning och tillhörighet i ett samhälle. Frågan är
dock varför just nationalismen måste skapa den sammanhållningen?
När det funnits nationalstater länge och de haft stor inverkan på
människors liv är det klart att det bildar en naturlig grogrund för
gemenskap, men å andra sidan har långt ifrån alla möjlighet att
välja vart man ska bo. Det finns trots allt mängder av andra
gemenskaper som är betyldigt lättare att välja, som familj,
vänner, intressen, profession eller politisk åsikt. De kanske inte
enskilt kan bilda någon heltäckande identitet, men varför skulle
man låsa sig vid just nationalismen som den självklara grunden för
en sådan grundidentitet?
Riktigt knepigt blir det när
man börjar tillskriva politiska och mänskliga rättigheter till
människor efter nationstillhörighet. Med detta menar jag inte att
man som liberal nödvändigtvis måste vilja riva alla gränser idag
och införa en världsstat, utan snarare att det ur ett rent
filosofiskt perspektiv vore en rimlig idé att människor bör ha
olika rättigheter baserat på var de är födda. De debattörer som
skriver de upprörda inläggen kanske är fullt medvetna om
distinktionen mellan inkluderande och exkluderande nationalism, och
skillnaden mellan en frivillig gemenskap och en institution som
garanterar sina medlemmar privilegier och förnekar utomstående
dessa, men hur sannoligt är det att alla som inte ägnar sina dagar
åt politik och debatt är lika införstådda med distinktionen? Hur
sannolikt är det att dess goda intentioner inte kommer att förvridas
med tiden?
Samtidigt som jag är
skeptisk mot den velande antinationalismen, som ägnar all sin tid åt
att undvika att någon blir kränkt, så köper jag inte att
nationalism behövs för att nyanlända ska kunna integreras i
Sverige. Det finns mängder av olika gemenskaper att integreras i,
och jag har svårt att köpa att en viss delad historia i ett visst
geografiskt område är den enda möjliga grogrunden. De flesta som
känner människor som flyttat till Sverige kan nog instämma i att
de inte bara har den enda gemensamma nämnaren "Sverige".
Jag tror inte nödvändigtvis
på att aktiv motarbeta nationalstaten, och definitivt inte på att
håna och förlöjliga alla som uttrycker nationalistiska tankar.
Nationalstaten förtjänar precis som alla institutioner att
problematiseras, ifrågasättas och debatteras. Även om jag tror att
den kommer att finnas kvar ett tag som gemenskap och idé, och att
den kan fungera som en gemensam grund för nyanlända och infödda
att mötas, så har jag svårt att tro att det enda nyanlända och
infödda kan bygga vårt framtida samhälle på är en unison
upprördhet över utbytta meningar om att "leva och dö i
Norden".
Oscar Matti
