"Ska de ta ifrån oss nationalsången nu också?!"

"Jag vill leva, jag vill dö på jorden". Denna enda mening orsakade ramaskri då den framfördes, under en omskriven version av "Du gamla du fria" i en mellanakt under Melodifestivalen. Inte bara bland Avpixlat-arméns "Sverigevänner", utan även bland framstående intellektuella borgerliga debattörer. De menar att den sortens anti-nationalism kastar ut barnet med badvattnet, och hävdar att en god nationalism behövs för en fungerande integration. Jag håller inte med om resonemanget.

Först och främst – låten var både rätt dålig och väldigt motsägelsefull. Meningen som nämndes ovan var den enda som ändrades. Vad är det logiska i att sjunga en låt som enbart handlar om att hylla Sverige, "du tronar på minnen från fornstora dar" och allt fosterlänskt, och sen byta ut Norden mot jorden? Som om nationalistiska texter är exkluderande/kränkande eller något, men bara när handlar om var man vill leva/dö och ingenting annat. Hade man velat poängtera alla konstigheter med låten så kunde man framfört Aron Flams version rakt av: https://www.youtube.com/watch?v=V46aQRpIT6Y

Jag tycker inte heller nödvändigtvis att ändringar av nationalsången är något bra sätt att få bukt med elakartad nationalism. Särskilt inte när låten uppenabarligen kan sjungas av vem som helst och därmed öppnar för alla att leva och dö i Norden. Men om man granskar reaktionerna på den finns det goda skäl att inte stämma in i buropen.

Debattörer som ofta är väldigt resonabla och sakliga skriver känslomässiga inlägg på sociala medier. De blir upprörda över "etablissemangets" folkförakt och hånfulla attityd att de är smartare än alla patrioter – en upprördhet som jag visserligen kan förstå och hålla med om – men svarar med lika hånfulla inlägg om hur okunniga PK-människorna är om den goda nationalismens förtjänster. Intressant nog skrivs många omfångsrika texter med väldigt avancerat språk om dessa förtjänster, men innehållet är ofta märkligt frånvarande. Nationalismen framställs som en mystisk, metafysisk sammanhållande "kraft", en gemenskap som kan överbrygga alla skillnader mellan människor och samtidigt vara närmast totalt inkluderande.

Förespråkarna påpekar mycket riktigt att det inte räcker med enbart spelregler för att skapa sammanhållning och tillhörighet i ett samhälle. Frågan är dock varför just nationalismen måste skapa den sammanhållningen? När det funnits nationalstater länge och de haft stor inverkan på människors liv är det klart att det bildar en naturlig grogrund för gemenskap, men å andra sidan har långt ifrån alla möjlighet att välja vart man ska bo. Det finns trots allt mängder av andra gemenskaper som är betyldigt lättare att välja, som familj, vänner, intressen, profession eller politisk åsikt. De kanske inte enskilt kan bilda någon heltäckande identitet, men varför skulle man låsa sig vid just nationalismen som den självklara grunden för en sådan grundidentitet?

Riktigt knepigt blir det när man börjar tillskriva politiska och mänskliga rättigheter till människor efter nationstillhörighet. Med detta menar jag inte att man som liberal nödvändigtvis måste vilja riva alla gränser idag och införa en världsstat, utan snarare att det ur ett rent filosofiskt perspektiv vore en rimlig idé att människor bör ha olika rättigheter baserat på var de är födda. De debattörer som skriver de upprörda inläggen kanske är fullt medvetna om distinktionen mellan inkluderande och exkluderande nationalism, och skillnaden mellan en frivillig gemenskap och en institution som garanterar sina medlemmar privilegier och förnekar utomstående dessa, men hur sannoligt är det att alla som inte ägnar sina dagar åt politik och debatt är lika införstådda med distinktionen? Hur sannolikt är det att dess goda intentioner inte kommer att förvridas med tiden?

Samtidigt som jag är skeptisk mot den velande antinationalismen, som ägnar all sin tid åt att undvika att någon blir kränkt, så köper jag inte att nationalism behövs för att nyanlända ska kunna integreras i Sverige. Det finns mängder av olika gemenskaper att integreras i, och jag har svårt att köpa att en viss delad historia i ett visst geografiskt område är den enda möjliga grogrunden. De flesta som känner människor som flyttat till Sverige kan nog instämma i att de inte bara har den enda gemensamma nämnaren "Sverige".

Jag tror inte nödvändigtvis på att aktiv motarbeta nationalstaten, och definitivt inte på att håna och förlöjliga alla som uttrycker nationalistiska tankar. Nationalstaten förtjänar precis som alla institutioner att problematiseras, ifrågasättas och debatteras. Även om jag tror att den kommer att finnas kvar ett tag som gemenskap och idé, och att den kan fungera som en gemensam grund för nyanlända och infödda att mötas, så har jag svårt att tro att det enda nyanlända och infödda kan bygga vårt framtida samhälle på är en unison upprördhet över utbytta meningar om att "leva och dö i Norden".

Oscar Matti