fredag 7 juni 2013

På Syrienfronten intet nytt?


Den dystra rubriken är inte helt rättvisande. EU:s vapenembargo mot Syrien hävdes nyligen, vilket möjliggör export av vapen till de syriska rebellerna. Detta har lett till häftiga diskussioner, därför tänker jag kort förklara och motivera var jag står.

För drygt två år sedan slog den arabiska våren världen med häpnad som en blixt från en klar himmel. Protesterna som började i Tunisien spred sig som en löpeld, diktatorer som styrt sina länder i årtionden föll, hela befolkningar gick ut på gatorna och ropade slagord om frihet och demokrati. Protesterna spred sig även till Syrien, där Bashar al-Assad styrde - och fortfarande styr - i princip som en diktator genom Baathpartiet. Assad svarade med att utlova reformer först, men då demonstranterna började kräva hans avgång ledde det till sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och oppositionella, som sedan ledde till dödsfall då militären började skjuta skarpt mot folkhopar av civila. Efter det eskalerade konflikten och inbördeskriget var ett faktum.

Konflikten har inte bara utvecklats till ett omänskligt och alltmer urskiljningslöst dödande som drabbar civila i minst lika hög grad som militära, och skapat vad som milt uttryckt kan kallas humanitär katastrof i hela landet. Den har dessutom lett till mer storpolitiska komplikationer. Alla former av reellt stöd till rebellerna och kännbara åtgärder mot regimen har Ryssland blockerat med sitt veto i FN:s säkerhetsråd. De flyktingar som lyckats lämna Syrien, som kan räknas i miljoner, hamnar i de flesta fall i grannländerna - ofta länder som själva har inre konflikter, är fattiga och saknar resurser att hjälpa de syriska flyktingarna. Och det handlar om 
de syrier som lyckats fly. Ännu fler är på flykt i sitt eget land, men kan inte ta sig ut av olika skäl, det kan röra sig om familjer med små barn i ett land där all infrastruktur fallit samman, det kan pågå strider mitt mellan dem och gränsen.

Något måste göras! Nu! Den slutsatsen är lätt att dra. Svårare är att avgöra vad något är. Ett tänkbart alternativ är militär intervention. Det är inte troligt av flera skäl, för det första måste någon genomföra den och att hitta en stat som är villig att göra det blir minst sagt svårt. För det andra skulle den sannolikt inte leda till någon förbättring. De komplikationer som gör konflikten så infekterad och så destruktiv är också de som gör den så svårlöst. Något som måste klargöras på en gång är att  rebellerna inte är "the good guys" rakt av. De är inte enade, och det finns både hårdföra islamister och vanliga människor som fått nog av att leva i diktatur bland dem.

Men förhandlingar då? Detta lyfts ofta upp som ett trovärdigt alternativ av skeptiker i Sverige, och intentionerna är givetvis goda. Självfallet är förhandlingar den bästa lösningen i första hand, och man ska fortsätta göra vad man kan på den fronten. Det är dock mycket tveksamt om detta kommer att få Assadregimen på fall. Den har under två år ägnat sig åt att mörda sin egen befolkning för att kunna behålla makten. En sådan ledare har visat med all önskvärd tydlighet att han aldrig kommer att ge upp. Men lika tydligt är det att det inte går att acceptera att en sådan ledare får sitta kvar vid makten.

Det är ett inbördeskrig, men det är inte bara en inre angelägenhet för det. Dels påverkar den andra länder, bland annat Israel. Grupper som Hizbollah är inblandade i Syrienkonflikten och skulle där kunna få tag i mer avancerade vapen än de har idag, vilket skulle utgöra ett direkt hot mot israeliska städer. Men framför allt drabbar kriget tusentals oskyldiga människor. För den som förlorar sitt liv eller sina nära och kära är det likgiltigt om konflikten är bilateral eller intern. Stater är viktiga i konflikter som denna eftersom de antingen kan vara verktyg för att lösa konflikter, förebygga dem eller hålla dem vid liv, men rent principiellt väger argument om suveränitet ganska lätt då det handlar om en diktator som mördar sin egen befolkning, särskilt i en skala som Bashar al-Assad.

Det finns inget enkelt sätt att lösa konflikten på. Hävandet av vapenembargot kommer att möjliggöra export av vapen till rebeller i Syrien. Det kommer att ge rebellerna större möjligheter att bekämpa regimens styrkor, som hela tiden kunnat köpa vapen från Ryssland. Risken finns att en del vapen kommer att hamna i fel händer, och användas till just det våld de är tänkta att i längden sätta stopp för. De positiva effekterna, i form av att Assadregimen faller snabbare, väger dock över om man ser till helheten, menar de som drivit på för hävandet av vapenembargot. 

Jag är benägen att hålla med. Det är kanske omöjligt att hindra att vissa vapen hamnar på avvägar, men man kan förebygga det genom att ställa krav på köparna, som att vapnen inte får säljas vidare utan enbart återförsäljas, som att exportnationen får observatörer bland styrkorna som ska använda vapnen, och viktigast av allt, som att försäljningen sker under villkoret att köparen förbinder sig att respektera mänskliga rättigheter och inte genomföra ett blodigt vendetta om de går segrande ur konflikten. Självfallet går det att påverka vilka rebellfraktioner som blir starkare genom att välja vilka man säljer till, och beroendet av vapenimport skulle utan tvivel ge exportnationerna viss leverage över de man väljer att sälja till.

Enbart fler vapen i Syrien räcker inte till att lösa konflikten. En mer enad opposition, en som med det internationella samfundets hjälp kan börja bygga upp Syrien på demokratisk grund efter regimens fall, är vad som skulle behövas. Det kan framstå som hopplöst, men det finns steg som kan tas i rätt riktning, och det är definitivt värt att kämpa för. Ett sådant steg skulle vapenexport till "rätt" rebeller kunna vara. Viktigast är att inte bli cynisk, trots att situationen kan se mörk ut är det aldrig hopplöst. Det är min förhoppning att vi i Sverige kan sluta fokusera på vad som är problemet, varför de andra som också vill lösa konflikten har fel, och se vilka lösningar som är möjliga. Vad som ger politiska poäng då är knappast det viktiga, utan vad som leder till verkliga förbättringar för människorna i Syrien. Vad som på sikt, men så snart som möjligt, leder till ett slut på kriget.

Oscar Matti
Ledamot i distriktsstyrelsen för LUF Uppsala län


7 kommentarer:

  1. Läs min version av det hela :-)

    Ett litet, litet ljus i det stora mörkret när USA och Ryssland träffas och bestämmer för att samla alla parter och börja så kallade förutsättningslösa fredsförhandlingar. Sedan efter ett tag säger Assad regimen att de "i princip" är beredda att förhandla, men Assad säger att han inte tänker avgå eftersom det vore att fly. Han säger att det ska syrierna "bestämma" i presidentvalet nästa år.

    Sedan bara några dagar efter det upphäver EU sitt vapenembargo (på Frankrikes och Storbritanniens initiativ, som vanligt) med motiveringen att pressa Assad och få honom att bli rädd och förstå att han måste avgå efter "fredsförhandlingarna"(då undrar man om Frankrike och Storbritannien verkligen är så naiva eller låtsas bara, jag hoppas på det första).
    Strax dagen efter går den syriska oppositionen ut och säger först att de inte ska delta i förhandlingarna, sedan säger de att de har ett villkor för att delta: omvärlden ska bestämma exakt när Assad ska avgå. Man vill alltså bestämma i förväg vad "fredsförhandlingarnas" resultat ska bli, inga förutsättningslösa förhandlingar alltså.

    Direkt efter EU:s beslut om att upphäva vapenembargot går Ryssland ut och säger att de i sin tur ska leverera s-300 missiler till regimen. Nästa dag går Tysklands och USA:s utrikesministrar ut och fördömer Rysslands beslut, men inget ord om det upphävda vapenembargot. Då undrar man om det överhuvudtaget blir några "fredsförhandlingar"???

    I stället för att:

    EU förlänger sitt vapenembargo och i stället tillsammans med FN och USA pressar Ryssland för att sluta leverera regimen vapen (må utan resultat, men man skulle i alla fall visa att man står fast vid en linje som innebär fred!). Samtidigt pressar västvärlden oppositionen för att delta i förhandlingarna (att säga att vi ska leverera vapen till er är precis att göra tvärtom!). Ryssland från sin sida och USA och EU från sin sida är tydliga med att inga villkor ställs innan fredskonferensen. Och den bästa lösningen vore att på fredskonferensen kunna enas kring en vapenvilla mellan parterna till det Syriska president valet nästa år, eller ännu bättre; genomföra extraval i stället för att vänta på det riktiga valet och försöka lösa konflikten genom valet då befolkning får gå och rösta och omvärlden ser till att det inte förekommer fusk i valet. Assad skulle inte ha något alternativ än att bara acceptera den processen om man kunde få fram det på fredskonferensen och Ryssland skulle bli tvungen att pressa Assad för att gå med på det. Även oppositionen som idag gör allt för att enas utan att lyckas, skulle i stället pressas för att normalt gå till val. Kan man inte enas då ska man presentera olika oppositionsparter i valet.

    Varken Ryssland, USA, FN eller EU har rätt att bestämma vem som ska regera i Syrien. Omvärlden har inte rätt att blanda in sig i sådana frågor när det är inbördeskrig i Syrien, ett krig mellan shia- och sunnimuslimer. Omvärldens enda uppgift måste vara att göra det möjligt för det Syriska folket att välja sina företrädare, alla andra måste acceptera det och lägga ner vapnet!En sådan process kommer enbart vara möjlig om alla berörda parter sätter sig ner runt ett förhandlingsbord!

    Ingen kommer kunna vinna det här militärt,konflikten kommer bara förvärras och utvecklas till ett storkrig om man bara fortsätter att beväpna alla hit och dit...

    SvaraRadera
  2. Kort kommentar, då mycket av det du skriver faktiskt besvaras i texten. Det du säger att omvärldens enda uppgift är, att låta folket i Syrien välja sina företrädare. Det var precis vad folket i Syrien demonstrerade för att få göra. Demonstrationerna slogs ned så som en diktator slår ner demonstrationer. Soldater besköt folkhoparna skarpt. Vilket de uppenbarligen fått order om att göra upprepade gångar. Flyktingar från Syrien vittnar om regimens omänskliga metoder, och de dödade bär stum vittnesbörd.
    Det är möjligt att tidpunkten då man valde att häva vapenembargot var otaktiskt, men de förhandlingarna har pågått länge. Att Ryssland skulle kunna fås att pressa Assad till att hålla val och respektera resultatet är tyvärr inte särskilt realistiskt, om man betänker landets intentioner att lägga sig i överhuvudtaget.
    Jag skulle också vilja att det kunde gå till så, och det skulle definitivt Syriens befolkning. Men frågan är då, varför skulle al-Assad och Baathpartiet respektera ett demokratiskt tillvägagångssätt nu, när de aldrig gjort det förut? Varför skulle oppositionen lita på samma löften som givits och brutits gång på gång? Hur mycket kan en diktator egentligen komma undan med, hur många brutna avtal, hur många brott mot mänskligheten, hur många dödade civila, och fortfarande betraktas som ett realistiskt alternativ till att styra ett land, och en trovärdig förhandlingspartner?
    Förhandlingar ska användas så långt som det är möjligt för att lösa en konflikt, men jag tror att även du inser att det finns situationer där enbart förhandlingar inte räcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Berätta gärna vilken din lösning är. På vilket sätt kommer dessa vapen som Frankrike och Storbritannien vill skicka, lösa konflikten? Kanske på det viset att Assad blir rädd och väljer att avgå, som dessa länder själva försöker motivera? Eller kanske på det viset att oppositionen får större möjlighet att kriga mot Assad? Skulle det lösa problemet? Principen att den starkaste vinner (genom våld)... Vad har det syriska folket att säga till då? Eller kanske NATO ska gå in och störta Assad och på vägen dit själv döda en del civila (som man gjorde det i Libyen eller ännu värre i Irak)?
      Medan de olika parterna visar sina tänder och försöker störta varandra så drabbas den vanliga befolkningen av epidemier, svält, deras hus blir förstörda och de blir tvungna att fly. Vad har alla dessa människor att säga till, vem bryr sig egentligen om vad de vill och vad de tycker? Det är istället jag och du som ska sitta hemma framför datorn och spekulera vem som ska företräda dem i deras eget land. Och kan du berätta för mig vem? Vilka från oppositionen som ska göra det? Hur ska detta gå till?

      Du har rätt! Förhandlingar ska användas så långt som det är möjligt. Hela problemet är att man knappast har börjat fundera på eventuella förhandlingar så riskerar dessa tankar direkt försvinna i intet eftersom det saknas den politiska viljan och modet. Man är vann vid och gillar snabba och kortsiktiga "lösningar". Men Syrien är inte "Libyen 2".Förstår man inte att hela regionen kommer att dras in i kriget om man inte löser det här politiskt???

      Vi har kommenterat varandra tillräckligt på Facebook, jag kommer inte försöka övertyga dig om något. Varken du eller jag har möjlighet att påverka utvecklingen, vi kan bara följa den. Och vet du vad? Du kan vara övertygad om att den framtida utvecklingen ska visa vad som är rätt och fel!

      Radera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Hinner inte svara utförligare än så här nu, men.
    1. Ja, den sida som är starkast segrar i ett krig. Det handlar inte om att de förtjänar att segra för att de är starkast, här talar jag istället om att öka den ena sidans styrka därför att konsekvenserna av att den andra sidan vinner, eller av status quo - fortsatt krig - är värre. Inte heller handlar det om att alla rebellerna är enade, goda, eller demokratiska - det handlar om att stödja de fraktioner som är OK i största möjliga mån, genom att skapa incitament för dem att ena sig och vara transparenta med sina avsikter och metoder. Ju längre kriget pågår, desto mer kommer både parter radikaliseras och våldet eskalera. Kan utveckla det här ännu mer senare, men mycket står faktiskt redan i ursprungstexten.
    2. Det är inte så att man ej "börjat fundera på förhandlingar" - de har pågått från första stund. De har inte gett några resultat. Ja, det skulle antagligen gå lättare om rebellerna inte krävde Assads avgång. De skulle dock vara dödfödda i så fall, eftersom rebellerna på mycket goda grunder är övertygade om att Assad inte eftersträvar något annat än en återgång till Syrien före arabiska våren, förutom då att de som satt sig upp mot regimen straffats förstås.
    3. Mycket av det det du frågar/förutsätter ignorerar sådant som jag redan skrivit. Kan återupprepa/förtydliga, men det får bli senare, har saker att göra nu. :)

    SvaraRadera