På Syrienfronten intet nytt?

Den dystra rubriken är inte helt rättvisande. EU:s vapenembargo mot Syrien hävdes nyligen, vilket möjliggör export av vapen till de syriska rebellerna. Detta har lett till häftiga diskussioner, därför tänker jag kort förklara och motivera var jag står.

För drygt två år sedan slog den arabiska våren världen med häpnad som en blixt från en klar himmel. Protesterna som började i Tunisien spred sig som en löpeld, diktatorer som styrt sina länder i årtionden föll, hela befolkningar gick ut på gatorna och ropade slagord om frihet och demokrati. Protesterna spred sig även till Syrien, där Bashar al-Assad styrde - och fortfarande styr - i princip som en diktator genom Baathpartiet. Assad svarade med att utlova reformer först, men då demonstranterna började kräva hans avgång ledde det till sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och oppositionella, som sedan ledde till dödsfall då militären började skjuta skarpt mot folkhopar av civila. Efter det eskalerade konflikten och inbördeskriget var ett faktum.

Konflikten har inte bara utvecklats till ett omänskligt och alltmer urskiljningslöst dödande som drabbar civila i minst lika hög grad som militära, och skapat vad som milt uttryckt kan kallas humanitär katastrof i hela landet. Den har dessutom lett till mer storpolitiska komplikationer. Alla former av reellt stöd till rebellerna och kännbara åtgärder mot regimen har Ryssland blockerat med sitt veto i FN:s säkerhetsråd. De flyktingar som lyckats lämna Syrien, som kan räknas i miljoner, hamnar i de flesta fall i grannländerna - ofta länder som själva har inre konflikter, är fattiga och saknar resurser att hjälpa de syriska flyktingarna. Och det handlar om 

de syrier som lyckats fly. Ännu fler är på flykt i sitt eget land, men kan inte ta sig ut av olika skäl, det kan röra sig om familjer med små barn i ett land där all infrastruktur fallit samman, det kan pågå strider mitt mellan dem och gränsen.

Något måste göras! Nu! Den slutsatsen är lätt att dra. Svårare är att avgöra vad något är. Ett tänkbart alternativ är militär intervention. Det är inte troligt av flera skäl, för det första måste någon genomföra den och att hitta en stat som är villig att göra det blir minst sagt svårt. För det andra skulle den sannolikt inte leda till någon förbättring. De komplikationer som gör konflikten så infekterad och så destruktiv är också de som gör den så svårlöst. Något som måste klargöras på en gång är att  rebellerna inte är "the good guys" rakt av. De är inte enade, och det finns både hårdföra islamister och vanliga människor som fått nog av att leva i diktatur bland dem.

Men förhandlingar då? Detta lyfts ofta upp som ett trovärdigt alternativ av skeptiker i Sverige, och intentionerna är givetvis goda. Självfallet är förhandlingar den bästa lösningen i första hand, och man ska fortsätta göra vad man kan på den fronten. Det är dock mycket tveksamt om detta kommer att få Assadregimen på fall. Den har under två år ägnat sig åt att mörda sin egen befolkning för att kunna behålla makten. En sådan ledare har visat med all önskvärd tydlighet att han aldrig kommer att ge upp. Men lika tydligt är det att det inte går att acceptera att en sådan ledare får sitta kvar vid makten.

Det är ett inbördeskrig, men det är inte bara en inre angelägenhet för det. Dels påverkar den andra länder, bland annat Israel. Grupper som Hizbollah är inblandade i Syrienkonflikten och skulle där kunna få tag i mer avancerade vapen än de har idag, vilket skulle utgöra ett direkt hot mot israeliska städer. Men framför allt drabbar kriget tusentals oskyldiga människor. För den som förlorar sitt liv eller sina nära och kära är det likgiltigt om konflikten är bilateral eller intern. Stater är viktiga i konflikter som denna eftersom de antingen kan vara verktyg för att lösa konflikter, förebygga dem eller hålla dem vid liv, men rent principiellt väger argument om suveränitet ganska lätt då det handlar om en diktator som mördar sin egen befolkning, särskilt i en skala som Bashar al-Assad.

Det finns inget enkelt sätt att lösa konflikten på. Hävandet av vapenembargot kommer att möjliggöra export av vapen till rebeller i Syrien. Det kommer att ge rebellerna större möjligheter att bekämpa regimens styrkor, som hela tiden kunnat köpa vapen från Ryssland. Risken finns att en del vapen kommer att hamna i fel händer, och användas till just det våld de är tänkta att i längden sätta stopp för. De positiva effekterna, i form av att Assadregimen faller snabbare, väger dock över om man ser till helheten, menar de som drivit på för hävandet av vapenembargot. 

Jag är benägen att hålla med. Det är kanske omöjligt att hindra att vissa vapen hamnar på avvägar, men man kan förebygga det genom att ställa krav på köparna, som att vapnen inte får säljas vidare utan enbart återförsäljas, som att exportnationen får observatörer bland styrkorna som ska använda vapnen, och viktigast av allt, som att försäljningen sker under villkoret att köparen förbinder sig att respektera mänskliga rättigheter och inte genomföra ett blodigt vendetta om de går segrande ur konflikten. Självfallet går det att påverka vilka rebellfraktioner som blir starkare genom att välja vilka man säljer till, och beroendet av vapenimport skulle utan tvivel ge exportnationerna viss leverage över de man väljer att sälja till.

Enbart fler vapen i Syrien räcker inte till att lösa konflikten. En mer enad opposition, en som med det internationella samfundets hjälp kan börja bygga upp Syrien på demokratisk grund efter regimens fall, är vad som skulle behövas. Det kan framstå som hopplöst, men det finns steg som kan tas i rätt riktning, och det är definitivt värt att kämpa för. Ett sådant steg skulle vapenexport till "rätt" rebeller kunna vara. Viktigast är att inte bli cynisk, trots att situationen kan se mörk ut är det aldrig hopplöst. Det är min förhoppning att vi i Sverige kan sluta fokusera på vad som är problemet, varför de andra som också vill lösa konflikten har fel, och se vilka lösningar som är möjliga. Vad som ger politiska poäng då är knappast det viktiga, utan vad som leder till verkliga förbättringar för människorna i Syrien. Vad som på sikt, men så snart som möjligt, leder till ett slut på kriget.

Oscar Matti

Ledamot i distriktsstyrelsen för LUF Uppsala län