Hjälper erkännande Palestina?

Krönika – Hjälper erkännande Palestina?

Sverige har en ny statsminister. Ett av de första beskeden som gavs var att Sverige officiellt bör erkänna Palestina. Detta har väckt kritik, men också positiva reaktioner. Vad skulle då ett erkännande leda till?

Konflikten i Palestina är både gammal och infekterad. Förhandlingarna står i princip stilla, och de israeliska bosättningarna på palestinsk mark blir fler och fler. Många ser en tvåstatslösning som den enda utvägen. För att en sådan ska bli verklighet kan det underlätta om även Palestina erkänns.

Det skulle kunna leda till en ökad motivation för de demokratiska krafter som faktiskt finns i Palestina, som kämpar för en tvåstatslösning med fredliga metoder. Det skulle ge mer jämlika förutsättningar för samtalen, om både parter hade ett visst internationellt erkännande. Nu är maktförhållandet väldigt asymmetriskt. Det skulle ge mer luft under vingarna åt de demokratiska delarna av Palestina, som nog skulle nå större framgångar i interaktionen med andra stater, än vad de extremistiska, fundamentalistiska delarna som Hamas skulle.

”Alldeles för tidigt”, menade Mose Apelblat, före detta EU-tjänsteman, i UNT 9/10. Han menar att Sverige skulle avvika från EU:s linje vilket vore dåligt enligt honom (han kritiserar dock Palestina för att alltför slaviskt följa Arabförbundet linje, vilket verkar lite inkonsekvent). Han tar även upp frågan om hur de praktiska detaljerna kring upprättandet av en palestinsk stat skulle se ut, och menar att ett erkännande först bör komma då denna palestinska stat kontrollerar sitt territorium och de praktiska problemen kring gränsdragning och annat är lösta.

Då är frågan: Skulle inte ett erkännande hjälpa palestinierna att bilda denna stat, genom att ge större tyngd åt deras krav? Vad är det som säger att Israel och Palestina skulle nå en lösning kring detaljerna om hur en palestinsk stat skulle se ut, som var till bådas belåtenhet, när de inte gjort det tidigare? Om vi tror att ett erkännande skulle kunna skynda på processen, skulle det då inte vara ”alldeles för sent” om vi väntade tio år med att erkänna Palestina?

Ett erkännande löser givetvis inte alla problem. Det är faktiskt möjligt att Israel kan känna sig trängda av ett erkännande. Men Israel måste i viss mån känna sig trängda för att förhandlingarna ska komma någonstans. Israels befolkning ska ha all sympati för de raketbeskjutningar och terrorattentat de utsätts för, och Israel som stat har all rätt att agera mot det, även om deras motåtgärder måste stå i proportion till det våld de själva utsatts för. Men att låta Israel få absolut makt över Palestinas öde för att undvika att de ska känna sig trängda är ingen lösning på frågan. Press behöver finnas på båda parter att erkänna varandra och sträva efter konstruktiva lösningar på denna konflikt.

Oscar Matti

Hjälper förbud mot rasism?

Valresultatet var på många sätt en framgång för de främlingsfientliga krafterna. Sverigedemokraterna växte enormt, men även nazistpartier gick framåt. Reaktionerna har varit många och varierande. Ett förslag för att lösa problemet med rasism och främlingsfientlighet gavs i UNT 28/9 av Peter Nobel – förbjud rasistiska organisationer och partier.

Nobel menar att eftersom Sverige anslutit sig till FN:s konvention mot rasdiskriminering, som innebär att medlemsstaterna förbinder sig att inte tillåta organisationer ”som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”, bör ett sådant förbud mot dessa organisationer ingå i vår lagstiftning. Idag tillåts sådana organisationer. Nobel lyfter upp kritik som riktats mot Sverige av FN:s kommitté mot rasdiskriminering, och menar att Sverige bör förbjuda organisationer som uppmanar till rasdiskriminering.

Det finns en klar poäng med resonemanget – har Sverige skrivit på ett internationellt avtal bör det stämma överens med lagstiftningen. Rent juridiskt blir det märkligt om en stat skriver under åtaganden som man inte uppfyller. Har Sverige gått med på ett avtal som säger att rasistiska organisationer ska förbjudas – då bör Sverige också uppfylla det avtalet.

Frågan är om ett förbud skulle gagna den antirasistiska kampen. Nobel tar upp rasismens skadliga inverkan på samhället, och det håller nog nästan alla med honom om. Han tar även upp ett vanligt argument mot ett förbud - de rasistiska organisationerna skulle bara omorganisera sig för att inte klassas som rasistiska. Detta menar Nobel är irrelevant, eftersom dessa organisationer ändå brukar organisera om sig, och att den konsekvensen därför inte kan användas som argument mot förbud.

Men Sverigedemokraterna uppmanar inte till rasdiskriminering, och de är ett av de största problemen för den antirasistiska rörelsen. Extremare organisationer är rasistiska i olika hög grad, men de skulle nog gå under jorden, eller formulera om sina program så att det inte gick att tolka det som ”uppmaning till rasdiskriminering”, om ett förbud infördes. Att rasistiska organisationer förändrats tidigare är inget argument mot att det sannolikt skulle bli så.

Därför kan man fråga sig vad ett förbud skulle lösa. Nobel tar upp en man som exempel, som dömdes för hets mot folkgrupp för en jacka han haft på sig med nazistmärken på. Ett betydligt värre fall inträffade i Uppsala 10 augusti 2013. En man blev misshandlad då Svenska Motståndsrörelsen demonstrerade i Uppsala. En organisation som sannolikt har resurser nog att välja på att formulera sig smartare för att komma runt ett förbud, eller gå under jorden för att strunta i ett förbud. Ett förbud hade inte alls hjälpt mannen som misshandlades, eftersom det knappt fanns några poliser på plats.

Ett mer trängande problem är alltså att upprätthålla de lagar som redan finns. Nobel lyfter dock en viktig fråga om det hot som rasistpartier och ökad främlingsfientlighet utgör. Att bekämpa detta hot är centralt, men åtgärderna bör hjälpa till att lösa problemen i praktiken, även om det är viktigt att Sverige fullföljer sina internationella åtaganden.

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Om jämställdhet, machonorm och objektifiering

Nyligen höll Emma Watson (aka Hermione) ett tal i FN om feminism. Budskapet var att kampen för jämställdhet även gäller män, i allra högsta grad. Jag håller med henne fullkomligt.

Feminismen handlar i grunden om två saker, menar jag. Det ena är lika rättigheter för män och kvinnor. Det har vi i hög grad uppnått i Sverige idag, men det saknas fortfarande i stora delar av världen. Det andra är lika möjligheter för män och kvinnor. Det är inte uppnått ens i Sverige. Det finns strukturer, glastak, patriarkat, som hindrar duktiga kvinnor från att avancera och göra karriär i samma utsträckning som män, och det finns normer om hur män och kvinnor ska vara som minskar bådas möjligheter att vara som man vill, eftersom det binder en till en på förhand definierad norm om "manligt och kvinnligt".

Dessa normer stämmer inte alltid överens med verkligheten. Oavsett om män och kvinnor är lite olika biologiskt generellt, måste en norm vara generaliserande, det är själva grejen med den. Därför blir den också begränsande. En kvinna förväntas vara som "de flesta kvinnor", eller snarare som "bilden av de flesta kvinnor", oavsett hur hon faktiskt är. Den bilden blir en del av många kvinnors självbild, eller överjag, och samma gäller för män. Det är antagligen så att normerna om kvinnlighet minskar kvinnors möjligheter mer än vad normerna om manlighet minskar mäns möjligheter. Det är dock det senare jag tänker skriva om här, eftersom jag själv av naturliga skäl har störst erfarenheter av det.

Machonorm kan ofta innebära bra saker - för den som lyckas följa den. Ungefär samma sak gäller för heteronormen. Om du blir positivt särbehandlad för att du uppfyller vissa egenskaper, som hårdhet, tuffhet, känslolöshet, förmåga att ragga, då kommer du givetvis tjäna på att lyckas uppfylla dessa saker. Men för den som bryter mot dessa normer blir det värre. För den som inte är bra på idrott, för den som visar känslor och gråter eller fnittrar, för den som inte når framgångar i sina kontakter med det motsatta könet (eller har en annan läggning än heterosexuell) kommer normen att framstå som ett ouppnåeligt ideal, eller något som inte stämmer med vem de är. För dessa är normen skadlig.

Det finns även män som kommer att lida av att lyckas följa machonormen. Framgångsrika karriärister, som nästan aldrig träffar sina barn fast de skulle vilja det, men hindras av ett driv att prestera på jobbet. Unga grabbar som ska vara kaxiga för att det är tufft, för att "en riktig man aldrig backar", och råkar illa ut. Män som tar dumma risker för att det är "coolt" - det faktum att män har kortare förväntad livslängd än kvinnor har sina skäl. Män som inte visar sina känslor för att "en riktig karl kan hantera sina problem på egen hand".

Vad politiken ska göra åt detta är inte självklart. Det är inte alltid så lätt att säga att en minister ska gå in och berätta för människor vilka normer de ska ha, hur de ska leva sina liv. Vad vi åtminstone kan se till är att inte föra vidare normer, som bevisligen är skadliga, genom statliga institutioner. Därför är jag kritisk till föräldraförsäkringens nuvarande utformning och menar att den bör individualiseras, alltså delas lika mellan föräldrarna utan möjlighet att överlåta månader (man kan självklart vara hemma med sina barn längre ändå om man vill, men då får man göra det för sina egna pengar). Vi kan även se till att granska offentlig verksamhet, så att inte anställda omedvetet för vidare normer om kön. Det går att göra i exempelvis skolan och sjukvården, med genusutbildning för personalen. Det är bevisat att föreställningar om kön ofta förs vidare från lärare till elever, exempelvis. Detta handlar alltså inte om att "tvinga pojkar att leka med Barbie" utan om att låta bli att aktivt uppmuntra pojkar till att bara leka med bilar och dinosaurier. Alla mina föreslagna åtgärder anser jag är förenliga ideologiskt med liberalism.

Objektifiering vill jag också ta upp. Det är ett fenomen som ofta kritiseras av feminister. Objektifiering går ut på att en man eller (oftast) en kvinna reduceras till ett objekt, ofta till en kroppsdel som är förknippas med sex appeal (halvnakna kvinnor i en bilreklam är nog det klassiska exemplet). Problemet med objektifiering är att det dels för vidare könsnormer, kvinnan är passiv, mannen är aktiv, kvinnan framställs ofta smärtsamt uppenbart som ett sexobjekt, mannen som en individ, ofta med den så kallade "mördarblicken", eftersom det är en del av machonormen att män ska se "farliga" och hårda ut. Dels att många motsätter sig objektifieringen i sig, eftersom det just förminskar ett subjekt, en tänkande och självständig individ, till ett par bröst eller ett gäng magrutor.

Det första problemet skriver jag under på (att det existerar alltså). Könsnormer förs ofta vidare via tidningar, TV-program, reklam och liknande genom att kvinnor och män framställs på ett generaliserande sätt. Det är dåligt. Jag är generellt kritisk till statliga åtgärder mot det (vi kan förstås undvika att göra så i Public Service), men i "civilsamhället" är det positivt om detta uppmärksammas och kritiseras, tycker jag. Marknaden vill ju faktiskt tjäna oss, det är så aktörerna gör vinst. Efterfrågar vi TV-program, reklam och tidningar som inte framställer människor könsnormativt så kommer TV-kanalerna, reklambolagen och medierna att tjäna på att inte framställa människor könsnormativt.

Det andra problemet tror jag däremot är svårare att göra något åt, och kanske inte ens möjligt eller helt önskvärt. Jag tror att det är nästan oundvikligt att objektifiering förekommer. Sexualdriften är faktiskt den starkaste mänskliga driften på många sätt. Den koncentreras ofta till vissa objekt/kroppsdelar som tyder på att individen är en bra partner att para sig med. Det är ganska givet vilka evolutionära fördelar detta har - att vissa kroppsdelar har vissa egenskaper kan tyda på fertilitet eller på hög sannolikhet att få frisk och stark avkomma. Därför tenderar heterosexuella män och kvinnor att attraheras av stora bröst/muskulösa kroppar. Så fungerar vi evolutionärt. Det kan man tycka illa eller bra om, men det är nog ganska svårt att ändra på.

Vad vi kanske kan göra är att inte överdriva objektifieringen. En person som vill bli objektifierad bör givetvis få bli det, men om en kvinna exempelvis intervjuas för att hon blivit vald till partiledare bör fokus ligga på vilken politik hon driver, inte vilka kläder hon har på sig (om hon inte uttryckligen önskar det). Vi kan se till att undvika den direkt dåliga objektifieringen, där (oftast) kvinnor framställs som just viljelösa sexobjekt. En bra tumregel är ofta "den gyllene regeln" - behandla andra som du själv vill bli behandlad. Den är dock otillräcklig - om du själv inte har något emot att bli behandlat på ett svinigt och sexistiskt sätt så har du ändå ingen rätt att vara en röv mot andra. Därför vill jag modifiera den till en regel som är mer träffande, men kanske lite objektifierande i sig. Den lyder - "Var inte en röv".

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Emma Watsons tal: https://www.youtube.com/watch?v=p-iFl4qhBsE

Den privata enmansnattväktarstaten

Detta är ett tankeexperiment. Låt oss säga att det finns "naturliga rättigheter". Objektiva, naturliga, universella, immateriella rättigheter, som bara existerar. Du vet att de existerar, det behöver inte vara genom intuition, genom insikt given av Gud eller liknande, men de måste upprätthållas av någon eller några. Det behöver faktiskt inte ens vara "naturgivna rättigheter" - de kan helt enkelt vara det system som rent rationellt är det mest rättvisa (enligt exempelvis principen om "okunnighetens slöja"), ett system som är grundat på att vi ska tillerkänna människor vissa rättigheter, och att dessa ska vara lika för alla.

Du får dock ett problem. Alla är inte övertygade om att ditt system är det bästa. Många vill hellre ha ett annat system, och diskuterar sinsemellan hur de ska utforma det inom ramarna för en parlamentarisk demokrati.

Men du har ju rätt! Det är ju ditt system, din definition av rättigheter som är den korrekta! Alla andra ha ju, som vi konstaterade, fel! Ska du då låta majoriteten trampa på minoriteternas rättigheter, bara i kraft av sitt antal? 

Det finns en lösning. Du kan egentligen inte lita på att andra ska hjälpa dig att upprätthålla ditt system, de förstår ändå inte vilka rättigheter som bör gälla och skulle bara göra ditt system sämre än vad det borde vara. Du beslutar dig därför för att införa den privata enmansnattväktarstaten.

Det är en stat för folket, men av och genom dig. Du är garanten för deras rättigheter. Du är lagen - lagstiftare, polis, åklagare, domare och jury (och eventuellt bödel, beroende på hur dina rättigheter ser ut). På det sättet upprätthålls ditt system utan att det finns minsta risk för att det förvanskas eller missbrukas. Vi kallar det för Batman-systemet.

Givetvis vore det svårt att få resurser nog att införa och upprätthålla systemet. Det skulle nog underlätta om du ärvde en förmögenhet och ett företag av dina föräldrar, som kunde utgöra resurser för att skapa utrustning och vapen som behövs för att upprätthålla ditt system, samt stora landegendomar där du kunde göra lite vad du ville. Om du skulle råka träffa ledaren för en enormt sofistikerad, uråldrig och militärt formidabel terrororganisation, och bli inbjuden till deras hem för att där tränas till att kunna slåss mot tusentals personer och vinna, skulle det underlätta ännu mer. Tyvärr har du inga av dessa fördelar, men vi säger att du kan skaffa dig de resurser som behövs ändå. Du är ju intelligent nog att veta exakt vilka rättigheter som bör gälla för alla, så att samla in en förmögenhet och träna så att du kan vinna strider borde inte vara särskilt svårt i jämförelse.

Vilka problem skulle du möta?

För det första skulle någon kunna provoceras av dig. Du förfogar över stora maktmedel, men någon kanske inte tycker om din ordning. Denne någon kanske är ett infernaliskt geni som också förfogar över maktmedel. Någon som inte kan mutas, köpas eller resoneras med. Någon som bara vill se världen brinna. Denne någon kanske tar gisslan för att tvinga dig att erkänna din verkliga identitet, eller än värre - för att tvinga dig att överlämna dig till detta infernaliska geni. Hen kanske attackerar människor du älskar och vänder dina närmaste vänner emot dig. Det är ett problem som är svårt att komma runt. Du kanske bygger en maskin som kan spionera på 30 miljoner människor, men det kommer bara att hjälpa dig att lokalisera skurken. Han kan fortfarande ha gillrat fällor och tänkt ut reservplaner. Han kanske har drivit en person som är världens främsta symbol för godhet och de principer du förespråkar till vansinne, genom ett välplanerat mord och en intrig för att denne symbol ska vilja skapa "anarki" genom att mörda folk godtyckligt. Det här är bara några hypotetiska händelser helt gripna  ur luften, men det visar ändå att vissa problem med Batman-systemet finns.

Det är dock inte det värsta problemet. Det verkliga dilemmat är vem som ser till att du förblir okorrumperad och rättfärdig. Om du skulle känna dig svartsjuk och bestämma dig för att döda pojkvännen till din döda ex-flickvän, hur ska någon annan kunna avgöra om det är för att han är en skurk eller för att du är svartsjuk? Du är lagen - remember? Eller ännu värre - om du bestämmer dig för att lite godtyckligt skjuta sönder en skyskrapa där det finns människor? Eller ett barnsjukhus? Du kan ju alltid säga att det är för den goda sakens skull, men den tiden kommer då alla ifrågasätter din rätt att bestämma vad som är rätt. Ditt jobb kommer sannerligen att bli betungande. Du kommer antagligen att få lägga ner all din tid på att släcka små bränder som börjar brinna här och var, och för eller senare så kommer du att bränna dig.

Det här tankeexperimentet visar inte bara att Christopher Nolan är bäst. Det visar också att Batman-systemet har stora brister. Det är mycket möjligt att det verkligen finns principer som är mycket mer rättvisa än andra, men rent praktiskt behöver vi komma överens om vilka principer det är tillsammans, och då råkar demokrati vara det minst dåliga sättet att göra det på. Det kanske inte alltid blir bra, det går exempelvis att argumentera om hur långsiktiga och svårförändrade de viktigare besluten om rättigheter och grundläggande principer ska vara, men det är bättre än de kända alternativen - och definitivt bättre än den privata enmansnattväktarstaten.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

PM om Allas lika värde

Dagens inlägg behandlar principen "Allas lika värde". Det utgörs av mitt PM, det som jag skrev om didaktik och skolans värdegrund. Jag har inte kunnat publicera det tidigare, då det funnits risk för att den här bloggposten skulle dyka upp i Urkund när jag skickat in uppgiften. Alltså att jag skulle åka dit för att ha plagierat mig själv (ja, det är sant). Men nu är den här, trevlig läsning!

Håller principen om allas lika värde?

Inledning

Denna text handlar om principen ”allas lika värde”, som står med som ett värde som ska förmedlas inom ramen för skolans fostransuppdrag i skolan, vilket framgår i skollagen, och står med i den svenska grundlagen. Det är uppenbarligen en väldigt central princip i Sverige, och därför tycker jag att det är intressant att diskutera den. Det är även en princip som man oftast förväntas hålla med om, men alla kanske inte har reflekterat över vad den innebär. Det menar jag att det är nyttigt att göra om våra principer ska ha någon substans. Det är nog inte så kontroversiellt att tycka, att det som står med i grundlagen helst ska ha substans, helst ska vara bra motiverat, exempelvis med att det är sant eller att det är en regel som leder till ett mer välfungerande eller rättvisare samhälle, och inte bara vara omotiverade antaganden, särskilt inte om dessa antaganden inte fyller någon praktisk funktion. Syftet med detta PM är att studera om principen om ”Allas lika värde” är välmotiverat eller inte.

Frågeställning

Min rubrik lyder ”Håller principen om allas lika värde?”. Det är även min frågeställning. Några relaterade frågor jag kommer att ta upp är:

·        Hur kan man definiera allas lika värde?

·        Hur kan man motivera allas lika värde?

·        Vilka argument finns mot att detta är en rimlig princip?

·        Hur går denna princip ihop med den övriga värdegrunden?

·        Kan denna princip motiveras vetenskapligt?

·        Leder denna princip till ett bättre samhälle?

Dessa frågor utgör delar av min ursprungliga frågeställning. För att vi överhuvudtaget ska kunna diskutera något måste det vara definierat i någon mån. Att jämföra argument för en princip och mot en princip ter sig som en rimlig sak att göra. Om en princip går emot eller stämmer överens med den övriga värdegrunden är också intressant, eftersom hela värdegrunden ska läras ut, och det verkar mycket enklare att lära ut något som går ihop rent logiskt än något som inte gör det. De sista två frågorna hänger ihop. Frågan om ”Allas lika värde” kan motiveras vetenskapligt är nästan retorisk, det är just en värdering, liksom det mesta i värdegrunden. Men om det inte kan motiveras vetenskapligt, men ändå ska läras ut som en sanning, då är det väldigt bra om det finns goda skäl till detta, som att det skapar mer harmoniska individer eller ett mer välfungerande samhälle. Vi kan givetvis fatta demokratiska beslut om att lära ut saker som inte har vetenskaplig grund inom ramen för skolans fostransuppdrag, men det är bra om dessa saker har någon praktisk funktion eller relevans, menar jag.

Metod och material

Metoden blir främst en analys över argument för och mot principen om allas lika värde. Jag kommer att använda mig av den svenska skollagen, grundlagen, men även dokument som den amerikanska självständighetsdeklarationen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna för att visa på språkliga skillnader och olika åsyftningar i snarlika formuleringar.

Huvudfrågan kommer att vara en konflikt mellan naturrättsteori och kontraktsteori. Det är extremt centralt för motiveringen av principen om allas lika värde huruvida man anser att det finns ”naturliga rättigheter” eller att rättigheter är en social konstruktion som skapas av oss. Därför kommer jag att diskutera tänkbara argument för och emot principen ur ett naturrättsligt perspektiv, och ur ett kontraktsteoretiskt perspektiv, samt kort diskutera om det går att försvara ett naturrättsperspektiv överhuvudtaget.

Analys

”All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood”. (Article 1,UN Declaration of human rights, 1948).

Jag inleder med detta citat för att visa att den svenska formuleringen ”Allas lika värde” faktiskt inte överensstämmer med synen på mänskliga rättigheter internationellt. Vi bortser från att deklarationen klassificerar psykopater som icke-människor (”They are endowed with reason and conscience”, samvete är något som psykopater saknar enligt de flesta definitioner ).

”Born free and equal in dignity and rights”. Om jag skulle översätta det blir betydelsen ”födda fria och jämlika i värdighet och rättigheter”. Men om man läser den svenska översättningen på fn.se blir det följande:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” (länk till hemsidan hämtad 26/09/2014: http://www.fn.se/fn-info/vad-gor-fn/manskliga-rattigheter-och-demokrati/fns-allmana-forklaring-om-de-manskliga-rattigheterna-/)

Hur kan ”dignity” översättas till ”värde”? Syftet med ”dignity” är ganska enkelt att tolka – vi bör behandla varandra på ett värdigt sätt, vi bör betrakta våra medmänniskor som värdiga varelser, som varelser med rättigheter, vilket går väldigt bra ihop med att vi ”bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”, det är ganska givet hur det skulle leda till ett harmoniskt samhälle om alla gjorde så. Men det innebär inte att alla människor har samma värde. Det innebär att vi ska behandla alla människor som varelser med värdighet och rättigheter, vilket är själva poängen med att alls tala om mänskliga rättigheter. Det innebär däremot inte att vi måste sätta samma värde på alla människor i sig (rent lingvistiskt).

Värde kan sägas vara ett relationellt begrepp. Jag sätter värde på något. Man kan tala om monetära värden, andliga värden etc., men för att värde alls ska vara ett meningsfullt begrepp måste det vara någon som sätter värde på något. Det går att tala om ”egenvärden”, men det är generellt något man bör vara försiktig med, eftersom det är svårt att motivera (vem har bestämt att något är ett egenvärde? Gud? Värde för vem?).

Om vi för ett ögonblick accepterar att alla har samma ”värde”, vad får det då för logiska följder? En snabb (och för mig obehaglig) slutsats är att massmördaren Anders Behring Breivik då har samma värde som rödakorsledaren Folke Bernadotte, som ledde en räddningsaktion under andra världskriget som sannolikt räddade minst 20 000 människor. Man kan undra över hur många som skulle hålla med om det påståendet.

Vad är då innebörden av detta värde? Hur man vi motivera att det är på det sättet och vad ger det för samhälleliga mervärden att lära ut detta som en allmän sanning? Innan jag går vidare och diskuterar det tänker jag formulera en alternativ tes, som jag menar överensstämmer med den engelska versionen av FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna:

”Anders Behring Breivik och Folke Bernadotte är/var båda människor. Båda ska behandlas som varelser med värdighet, med respekt för deras mänskliga rättigheter. I en rättssal skulle båda behandlas lika, alltså efter vilka handlingar de begått och enligt gällande lagar och praxis. Att bryta mot någonderas mänskliga rättigheter är lika oförlåtligt. Vilket värde du som person sedan sätter på dessa individer är upp till dig, men deras mänskliga rättigheter och värdighet som människor ska du respektera.”

Nu tänker jag diskutera hur man kan motivera ”allas lika värde” eller principer överhuvudtaget. Det finns i grunden två sätt menar jag. Antingen naturrättsteori eller kontraktsteori.

Naturrättsteori handlar om att det finns ”naturliga rättigheter”. Man skulle kunna syfta på att detta är en mänsklig konvention för att skapa ett välfungerande samhälle, men oftast menar man inom naturrättsteorin att rättigheterna är ”universella och objektiva”. Man menar ofta att de ”existerar oberoende av oss och våra åsikter om dem”. På det sättet är det inga problem att motivera ”allas lika värde”, man behöver bara säga att det är så, det är en objektiv princip att alla människor har ett inneboende värde och att det är lika stort, vad vi tycker om det spelar ingen roll. Frågan är hur man kan motivera att det finns ”naturliga rättigheter”.

Vetenskapligt är det svårt. Om dessa rättigheter är av immateriell eller andlig natur så kan de inte ”upptäckas” eller studeras. Vi kan grunda vår tro på att de finns på intuition, men det är inte vad jag skulle kalla vetenskap. Vi kan hävda att de flesta människor tror att det är så, men det är en snårig argumentation. ”De flesta människor” har trott att solen kretsade kring jorden och inte tvärtom. Många människor, särskilt föräldrar, känner antagligen oro om de är på väg mot centrum när en brandbil kör i full fart mot deras hem. Varför? Om alla är lika mycket värda borde de väl känna exakt lika stor oro vart brandbilen än är på väg? Det går dessutom att hävda att moral och en ganska snarlik syn på altruism hos människor har evolutionära orsaker, om man har ett darwinistiskt perspektiv. Det går för övrigt utmärkt ihop med föräldrars oro sina barns säkerhet.

De amerikanska grundlagsfäderna hade en intressant motivering till att naturliga rättigheter existerar. ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.” (Declaration of independence, 1776).

Den amerikanska självständighetsförklaringen kan på manga sätt betraktas som en milstolpe i mänsklighetens historia. Den har antagligen inneburit otroligt mycket för genombrottet för synen att de styrande finns till för de styrda och inte tvärtom, samt för frihet och en humanare tillvaro för människor över hela världen. Detta är mycket svårt att ifrågasätta, och det har jag ingen ambition eller önskan att göra (vad man möjligen kan ifrågasätta är hur konsekventa grundlagsfäderna var. Hur mycket ”strävan efter lycka” kunde slavarna ägna sig åt?). Vad jag intresserar mig för är hur rättigheterna motiveras.

Det är inte en sekulär motivering. Att alla människor är ”endowed by their Creator with certain unalienable Rights” är en religiös motivering. Att något är “self-evident” är också möjligt att ifrågasätta. Kan jag inte motivera vad som helst med att något är ”self-evident”, och få det betraktat som en allmän sanning om tillräckligt många håller med mig?

Frågan är då om vi behöver religiösa motiveringar, omöjliga att verifiera vetenskapligt, som grund för vårt samhälle? Behöver vi en ”Creator” som talar om vad som är rätt och fel? Räcker det inte att de flesta människor har ett samvete, ett sinne för moral och ett egenintresse av att det finns lagar och rättsäkerhet, och frivilligt sluter sig samman och skriver lagar och en författning om gemensamma angelägenheter? Detta är ett ganska kontraktsteoretiskt argument.

Många tänkare har konfronterats med detta dilemma. John Stuart Mill var utilitarist, vilket inte nödvändigtvis leder till kontraktsteori men inte heller behöver grunda sig i några rättigheter eller principer som är ”endowed by our Creator”. John Rawls var inte utilitarist utan formulerade just en teori om rättvisa (A Theory of Justice, 1971)  som hade ambitionen att vara det som människor skulle komma fram till om de befann sig bakom en ”okunnighetens slöja”, där de inte visste vad de skulle födas som, och därför skulle försöka komma fram till ett så rättvist samhälle som möjligt. Det är ett väldigt kontraktsteoretiskt resonemang, helt oberoende av några ”av Gud givna” rättigheter. En kontraktsteoretiker som John Locke ansåg däremot att det finns naturrätt (Two Treatises on Government, 1690), liksom Robert Nozick (Anarchy, state and utopia, 1974). Deras argument är dock ofta möjliga att motivera utan naturrätt, exempelvis med egenintresse, allmän uppfattning av moral eller moraliska resonemang om hur ett rättvist samhälle bör utformas (exempelvis ”Okunnighetens slöja”, som inte behöver innebära att man accepterar John Rawls idé om vad människorna bakom denna slöja skulle komma fram till). 

Skulle det inte gå att formulera det så här? ”We hold these principles to be the most fair and reasonable foundation to our society, that all men are created equal, that they are entitled to certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness, by the power of the common agreement this declaration constitutes.”? Det vore en helt sekulär motivering. Skulle verkligen människor börja bryta mot varandras ”unalienable Rights” hur som helst, trots sociala normer och existerande lagar, om de inte trodde att Gud skulle bestraffa dem för det?

Naturrättsteori är svår att motivera vetenskapligt. Kontraktsteori, teorin att det inte finns ”naturliga rättigheter” men att vi människor kan skriva kontrakt med varandra för att ordna våra gemensamma angelägenheter på ett sätt som alla är någorlunda nöjda med, är mycket lättare att motivera eftersom det inte bygger på några högre principer. Grundlagen utgör en form av samhällskontrakt (även om den givetvis tvingas på många människor och därför inte alltid fungerar på samma sätt som ett vanligt ”kontrakt”). Vi kan skriva i grundlagen att ”alla människor är lika mycket värda” om vi vill, det behöver inte grundas på naturrätt, det kan faktiskt grundas på ”ingenting” om det är något vi vill göra. Men då kan det vara rimligt att överväga vad vi menar med den principen. Menar vi att alla har samma rättigheter och ska behandlas lika av staten (då kan man tycka att det vore enklast att bara skriva det)? Eller menar vi att alla måste värdera Anders Behring Breivik och den egna föräldern eller det egna barnet lika högt, och om du inte håller med så håller du inte med om grundlagen?

Slutsatser och diskussion

Finns det något försvar för principen ”allas lika värde”? Ett exempel kan vara om vi tänker oss att alla bara är lika värda vid födseln, ”created equal”. Det gör dock att följden blir en snårig utilitaristisk argumentation. Exakt när övergår någon till att vara ”unequal”? Om människors värde är något objektivt, givet av naturen eller av vår grundlag, vad minskar/ökar då människors värde, om det bara är lika vid födseln? Minskar det lite om du stjäl av någon, ökar det så mycket att det väger upp för det om du stoppar ett väpnat rån, minskar det ännu mer om du mördar någon? Poängen med detta är att det är vanskligt att tala om människor just i termer av värde. Det kan däremot vara relevant att tala om att värdera alla människors rättigheter lika högt. Jag personligen sätter nog inte speciellt stort värde på Anders Behring Breivik som person, han har inte gjort någonting som gjort mitt liv bättre på något sätt, jag tror inte att föräldrarna till ungdomarna han mördade tänker annorlunda, men jag sätter väldigt stort värde på att hans rättigheter respekteras och att han behandlas precis som någon annan i en rättssal. Alternativet är att överge rättssäkerheten, att vi löper enorm risk för att orättvisor begås, och det är något som vi alla inom ramarna för vår parlamentariska demokrati kan komma överens om är något vi vill undvika.

Det finns ett till försvar för principen. Det är om man betraktar ”allas lika värde” som att alla människor har ett okränkbart, inneboende människovärde. Detta har ingen storlek, det går inte att mäta, det är okränkbart. Det är därför lika hos alla människor. Det kan framstå som logiskt. Det är dock fortfarande en naturrättslig (man skulle kunna kalla det religiös) argumentation. Det går inte att motivera vetenskapligt. Det är precis principen om ett ”människovärde” som exempelvis abortmotståndare utnyttjar när de säger att abort är mord. Om man anser att ett människovärde finns är det inte en orimlig argumentation. När uppstår människovärdet? När spermien träffar ägget? När fostret skulle kunna överleva utanför livmodern? När barnet drar sitt första andetag? Är det i så fall meningslöst att försöka rädda någon som slutat andas, eftersom hen inte längre har något människovärde, eller är det så att människovärdet finns kvar så länge man andats förut? Vem avgör det här? (en kritik som fortfarande kan anföras mot abortmotståndare är att de tenderar att strunta helt i moderns ”människovärde”).

Ett annat sätt att betrakta saken är att inga inneboende värden existerar, utan enbart den materiella verkligheten. Det verkar sannolikt att de flesta människor sätter värde på sina egna liv och har en någorlunda liknande moraluppfattning. Människor är förmögna att fatta rationella beslut, tack vare vår relativt avancerade hjärna. Alla människor kommer därför sannolikt att vilja göra upp om spörsmål som berör alla eller många. En grundregel som då förmodligen kommer att uppstå snabbt är att man inte bör döda varandra. Det är helt enkelt väldigt svårt att komma överens om hotet om mord ständigt föreligger. Därför kommer sannolikt någon form av grundlag eller författning att skrivas, som kanske lyder ”Alla människor ska behandlas med respekt för deras rättigheter, som rätten till liv, som detta dokument garanterar”.

Ett sista försvar för principen om allas lika värde skulle kunna vara, att fostran av barn med denna princip som en del av denna fostran, rent vetenskapligt leder till ett harmoniskt samhälle med individer som respekterar varandra. Frågan är då om det finns någon undersökning som visar att, allt annat lika, en skola där denna princip lärs ut leder till mer laglydiga eller harmoniska individer än en skola där denna princip inte lärs ut. Personligen ser jag det som rimligt att lära ut att alla ska behandlas med respekt för deras mänskliga rättigheter, att alla ska behandlas värdigt, och att man bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap, men inte lika rimligt att lära ut att det är en absolut sanning att du som person ska sätta samma värde på en massmördare som på din förälder, din vän eller ditt barn.

Generellt går det att kritisera att skolan ska lära ut absoluta sanningar i ett sekulärt samhälle. Att skolan ska ha ett fostransuppdrag ter sig rimligt, men att denna fostran ska ske i form av undervisning i sådant som är ”absolut sant” är långt ifrån nödvändigt. Faktum är att det strider mot principen om att ”All undervisning ska vila på vetenskaplig grund”. Om man utgår från exempelvis Karl Poppers hypotetisk-deduktiva metod behövs inga absoluta sanningar för att motivera slutsatser. Det behövs bara att det är vad som är rimligt att anta för stunden, baserat på vad vi vet nu. Vi vet att demokrati är det styrelseskick som främst skyddar individuell frihet och fred baserat på vår erfarenhet av demokrati. Vi vet att en författning som innehåller grundläggande mänskliga rättigheter, och lagar som är uppbyggda kring dessa, gör att människor kan sköta sina egna eller gemensamma angelägenheter, med kraftigt minskad risk för att bli rånad, mördad eller på andra sätt kränkt, baserat på våra erfarenheter av rättsstaten.

Detta behöver inte läras ut som absoluta sanningar. Barn är inte dumma. Även barn kan kritiskt fundera över saker läraren säger. Finns det inte någon bra motivering är det inte alls säkert att barnen accepterar några ”absoluta sanningar” även om de kommer från en auktoritetsperson. Det går dock alldeles utmärkt att förklara, att dessa är de principer som råder i samhället, varför de råder, vad konsekvenserna blir om man inte följer dem. Det går alldeles utmärkt att göra utan att motivera det med att det är ”absolut sant”. Dessutom tror jag att om man vill minska mobbning, kränkningar och få barn att bete sig allmänt schysst mot varandra, gör det mycket mer nytta att satsa på relationsarbete och personal som har erfarenhet av att jobba för att främja goda relationer mellan elever, snarare än att lära ut absoluta sanningar om metafysiska principer som i princip är omöjliga att motivera vetenskapligt.

Allt detta skriver jag inom ramen för ”reasonable disagreement”. Jag menar inte att vi direkt borde avskaffa principen om allas lika värde. Däremot bör vi överväga den, och fundera över vad vi faktiskt menar med den, precis som vi bör göra med allt som vi lär ut är ”absolut sant” i skolorna. Läraryrket innebär myndighetsutövning, och det finns regler för hur den ska gå till. Det är givetvis fullt möjligt att undervisa elever, och företräda skolans värdegrund och agera enligt skollagen, även om man personligen kan ha invändningar mot hur en enskild punkt är formulerad. Min åsikt är dock att det vore rimligt att åtminstone ha en tydligare definition av ”allas lika värde” innan vi lär ut det som något alla måste hålla med om.

Referenslista

Locke 1690, Two Treatises on Government

Nozick 1974, Anarchy, state and utopia

Rawls 1971, A Theory of Justice

Läroplanen LGR 11, Kap 1, Skolans värdegrund och uppdrag

Svensk författningssamling 1974, Regeringsformen, Kap 1, Statsskickets grunder

The declaration of independence 1776, The unanimous Declaration of the thirteen States of America

UN Declararation of Human Rights 1948.

Den svenska FN-hemsidan fn.se, länk till hemsidan hämtad 26/09/2014: http://www.fn.se/fn-info/vad-gor-fn/manskliga-rattigheter-och-demokrati/fns-allmana-forklaring-om-de-manskliga-rattigheterna-/

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län