Nyligen höll Emma Watson (aka Hermione) ett tal i FN om feminism. Budskapet var att kampen för jämställdhet även gäller män, i allra högsta grad. Jag håller med henne fullkomligt.
Feminismen handlar i grunden om två saker, menar jag. Det ena är lika rättigheter för män och kvinnor. Det har vi i hög grad uppnått i Sverige idag, men det saknas fortfarande i stora delar av världen. Det andra är lika möjligheter för män och kvinnor. Det är inte uppnått ens i Sverige. Det finns strukturer, glastak, patriarkat, som hindrar duktiga kvinnor från att avancera och göra karriär i samma utsträckning som män, och det finns normer om hur män och kvinnor ska vara som minskar bådas möjligheter att vara som man vill, eftersom det binder en till en på förhand definierad norm om "manligt och kvinnligt".
Dessa normer stämmer inte alltid överens med verkligheten. Oavsett om män och kvinnor är lite olika biologiskt generellt, måste en norm vara generaliserande, det är själva grejen med den. Därför blir den också begränsande. En kvinna förväntas vara som "de flesta kvinnor", eller snarare som "bilden av de flesta kvinnor", oavsett hur hon faktiskt är. Den bilden blir en del av många kvinnors självbild, eller överjag, och samma gäller för män. Det är antagligen så att normerna om kvinnlighet minskar kvinnors möjligheter mer än vad normerna om manlighet minskar mäns möjligheter. Det är dock det senare jag tänker skriva om här, eftersom jag själv av naturliga skäl har störst erfarenheter av det.
Machonorm kan ofta innebära bra saker - för den som lyckas följa den. Ungefär samma sak gäller för heteronormen. Om du blir positivt särbehandlad för att du uppfyller vissa egenskaper, som hårdhet, tuffhet, känslolöshet, förmåga att ragga, då kommer du givetvis tjäna på att lyckas uppfylla dessa saker. Men för den som bryter mot dessa normer blir det värre. För den som inte är bra på idrott, för den som visar känslor och gråter eller fnittrar, för den som inte når framgångar i sina kontakter med det motsatta könet (eller har en annan läggning än heterosexuell) kommer normen att framstå som ett ouppnåeligt ideal, eller något som inte stämmer med vem de är. För dessa är normen skadlig.
Det finns även män som kommer att lida av att lyckas följa machonormen. Framgångsrika karriärister, som nästan aldrig träffar sina barn fast de skulle vilja det, men hindras av ett driv att prestera på jobbet. Unga grabbar som ska vara kaxiga för att det är tufft, för att "en riktig man aldrig backar", och råkar illa ut. Män som tar dumma risker för att det är "coolt" - det faktum att män har kortare förväntad livslängd än kvinnor har sina skäl. Män som inte visar sina känslor för att "en riktig karl kan hantera sina problem på egen hand".
Vad politiken ska göra åt detta är inte självklart. Det är inte alltid så lätt att säga att en minister ska gå in och berätta för människor vilka normer de ska ha, hur de ska leva sina liv. Vad vi åtminstone kan se till är att inte föra vidare normer, som bevisligen är skadliga, genom statliga institutioner. Därför är jag kritisk till föräldraförsäkringens nuvarande utformning och menar att den bör individualiseras, alltså delas lika mellan föräldrarna utan möjlighet att överlåta månader (man kan självklart vara hemma med sina barn längre ändå om man vill, men då får man göra det för sina egna pengar). Vi kan även se till att granska offentlig verksamhet, så att inte anställda omedvetet för vidare normer om kön. Det går att göra i exempelvis skolan och sjukvården, med genusutbildning för personalen. Det är bevisat att föreställningar om kön ofta förs vidare från lärare till elever, exempelvis. Detta handlar alltså inte om att "tvinga pojkar att leka med Barbie" utan om att låta bli att aktivt uppmuntra pojkar till att bara leka med bilar och dinosaurier. Alla mina föreslagna åtgärder anser jag är förenliga ideologiskt med liberalism.
Objektifiering vill jag också ta upp. Det är ett fenomen som ofta kritiseras av feminister. Objektifiering går ut på att en man eller (oftast) en kvinna reduceras till ett objekt, ofta till en kroppsdel som är förknippas med sex appeal (halvnakna kvinnor i en bilreklam är nog det klassiska exemplet). Problemet med objektifiering är att det dels för vidare könsnormer, kvinnan är passiv, mannen är aktiv, kvinnan framställs ofta smärtsamt uppenbart som ett sexobjekt, mannen som en individ, ofta med den så kallade "mördarblicken", eftersom det är en del av machonormen att män ska se "farliga" och hårda ut. Dels att många motsätter sig objektifieringen i sig, eftersom det just förminskar ett subjekt, en tänkande och självständig individ, till ett par bröst eller ett gäng magrutor.
Det första problemet skriver jag under på (att det existerar alltså). Könsnormer förs ofta vidare via tidningar, TV-program, reklam och liknande genom att kvinnor och män framställs på ett generaliserande sätt. Det är dåligt. Jag är generellt kritisk till statliga åtgärder mot det (vi kan förstås undvika att göra så i Public Service), men i "civilsamhället" är det positivt om detta uppmärksammas och kritiseras, tycker jag. Marknaden vill ju faktiskt tjäna oss, det är så aktörerna gör vinst. Efterfrågar vi TV-program, reklam och tidningar som inte framställer människor könsnormativt så kommer TV-kanalerna, reklambolagen och medierna att tjäna på att inte framställa människor könsnormativt.
Det andra problemet tror jag däremot är svårare att göra något åt, och kanske inte ens möjligt eller helt önskvärt. Jag tror att det är nästan oundvikligt att objektifiering förekommer. Sexualdriften är faktiskt den starkaste mänskliga driften på många sätt. Den koncentreras ofta till vissa objekt/kroppsdelar som tyder på att individen är en bra partner att para sig med. Det är ganska givet vilka evolutionära fördelar detta har - att vissa kroppsdelar har vissa egenskaper kan tyda på fertilitet eller på hög sannolikhet att få frisk och stark avkomma. Därför tenderar heterosexuella män och kvinnor att attraheras av stora bröst/muskulösa kroppar. Så fungerar vi evolutionärt. Det kan man tycka illa eller bra om, men det är nog ganska svårt att ändra på.
Vad vi kanske kan göra är att inte överdriva objektifieringen. En person som vill bli objektifierad bör givetvis få bli det, men om en kvinna exempelvis intervjuas för att hon blivit vald till partiledare bör fokus ligga på vilken politik hon driver, inte vilka kläder hon har på sig (om hon inte uttryckligen önskar det). Vi kan se till att undvika den direkt dåliga objektifieringen, där (oftast) kvinnor framställs som just viljelösa sexobjekt. En bra tumregel är ofta "den gyllene regeln" - behandla andra som du själv vill bli behandlad. Den är dock otillräcklig - om du själv inte har något emot att bli behandlat på ett svinigt och sexistiskt sätt så har du ändå ingen rätt att vara en röv mot andra. Därför vill jag modifiera den till en regel som är mer träffande, men kanske lite objektifierande i sig. Den lyder - "Var inte en röv".
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Emma Watsons tal: https://www.youtube.com/watch?v=p-iFl4qhBsE
Bra inlägg!
SvaraRadera