Kameraövervakning debatteras flitigt i media. Här ska jag utveckla mina egna tankar kring ämnet. Jag utgår från ett svenskt perspektiv och mina liberala värderingar.
Varför finns övervakningskameror?
Syftet med kameraövervakning är att förebygga brott såsom skadegörelse, stöld, misshandel, rån och våldtäkt. Med övervakning blir det svårare att begå brott utan att upptäckas. Kamerorna - som även benämns trygghetskameror - ska alltså ge ett säkrare samhälle.
Ja, det låter ju bra. Vad är då problemet? Konflikten ligger i att övervakning innebär ett intrång i människors privatliv. Ett allt för stort intrång menar somliga och liknar det vid övervakningen i George Orwells roman 1984. Men i Orwells dystopi sker övervakningen både på allmän plats och i folks hem och den genomförs till stor del för att undvika konspiration mot staten. En annan viktig skillnad är att samhället i 1984 är en totalitär stat som tillämpar både angiveri och tankekontroll, medan Sverige är en parlamentarisk demokrati och en rättsstat.
I Sverige finns två lagar som reglerar kameraövervakning: Lagen om Allmän Kameraövervakning (LAK) och Personuppgiftslagen (PuL). På så sätt övervakas övervakarna, och de kan ställas till svars om lagen överträds. Vidare krävs det ett särskilt tillstånd från länsstyrelsen för att sätta upp övervakningskameror i offentligt utrymme. När tillstånd har begärts görs en noggrann bedömning av omständigheterna. Man utvärderar vilket behov som finns och vilket syftet är. Hänsyn tas till hur stort området som ska bevakas är, hur känsligt det övervakade området är samt de berördas inställning till kameraövervakning.
Det finns också bestämmelser om att inspelat material ska gallras så fort det inte längre behövs, att så få som möjligt ska ha tillgång till bildmaterial och att materialet endast används för det syfte som övervakningen har.
Att med den bakgrunden hävda att kameraövervakning är oetiskt och en kränkning av mänskliga rättigheter är för mig svårbegripligt. Vilken är egentligen den största kränkningen, att bli övervakad eller att bli överfallen?
Martin Larsson
Källor (tips på fortsatt läsning)
Kameraövervakning, vilka lagar gäller?
Lagen om kameraövervakning
Personuppgiftslagen
1984, a summary and analysis
Read 1984 online
fredag 21 oktober 2011
torsdag 20 oktober 2011
Centern och Folkpartiet
Kan Centerpartiet bli ett hot mot Folkpartiet?
Det är väl ingen som inte lagt märke till att Annie Lööf har gjort entré som centerledare och näringsminister. Tidigare har centern inte nämnvärt positionerat sig så tydligt som det liberala partiet ( undantaget vissa enstaka utspel och CUF) och folkpartiet har levt ohotat i sin tillvaro som alliansens liberala röst. Med mevetenhet om att landsmötet innehöll en del välkomna postionsförbättringar så har inte Folkpartiets retorik präglats av den varma liberalismen de senaste åren. Björklund är uppskattad som tydlig ledare, men det är uppenbart att det finns en konflikt ideologisk i folkpartiet.
"Sverige behöver en visionär resplan och en tydlig kurs fylld av framtidstro och genuina värderingar. Sverige behöver en vitamininjektion, ett tydligt liberalt ledarskap som både skapar förutsättningar för människor att växa och satsa och som visar en solidarisk och värmande politik för de allra mest utsatta. Det ledarskapet vill jag tillsammans med hela Centerpartiet anta". ( lööfs installationstal )
Detta låter som klassisk liberalism och en ton som vi inte har hört i svenskt politik på länge. Vidare:
" Denna frihetliga kunna-själv-linje och tasigförsamhet bottnar i en otvetydig kamp för den enskilda människan. Alla människor vill göra sina egna livsval och ska kunna förverkliga sina livsprojekt oavsett vem man än är, vilken bakgrund man än har och var i landet man än bor. Denna tanke går också som en solidarisk tråd i vår syn på öppenhet och invandring. Förväntningarna på människor som kommer till Sverige är ibland är så lågt ställda att de blir självuppfyllande profetior. Människor som flyr undan krig och förtryck, människor som söker sig till Sverige för att jobba. Dessa människor vill göra rätt för sig. Arbeta. Driva företag. Betala skatt. Kunna själv. Det är dags att säga ja till lika livschanser. Det är dags att säga nej till jante. Och det är dags att säga ja till självständiga och fria individer, till kreativitet, tilltro och egenmakt "
Detta är vad jag kallar liberalism, en låt bli politik som jag tror alla vi som är klassisk liberaler drömmer om att Björklund ska sägai nästa tal, när det bara åberopas hårdare krav. Socialliberalismen handlar om att vårda när det behövs, och stå tillbakas när människor kan själv, det som Lööf kallar " kan-själv "; " För jag vill leda ett tydligare Centerparti som spelar roll i människors vardag. Ett Centerparti som visar på möjligheterna när andra ser hinder, ett Centerparti som säger ja när andra säger nej och ett Centerparti som säger människor när andra säger myndigheter " Exakt!
Det här inlägget ska inte gå ut på att oblygt hylla Centerpartiet, utan handlar snarare om oss själva. Inför alliansregeringens andra mandatperiod lyfte centerpartiet fram de regelförenklingar som skett på företagsidan. Jag har en ide om att en liknande tanke borde föras in på våra områden, skolan och intergrationen. För i skolan så vill folkpartiet väl, men ibland ibland så tar retoriken om hårdare krav, fler regler, mer centralstyrning över. Vi borde ta vara på den vitaminkick Centerpartiet kan uppleva med Lööf, men framförallt ta inspiration av hennes retorik. Annars tror jag det kan bli farligt 2014.
Erik Wretling
Det är väl ingen som inte lagt märke till att Annie Lööf har gjort entré som centerledare och näringsminister. Tidigare har centern inte nämnvärt positionerat sig så tydligt som det liberala partiet ( undantaget vissa enstaka utspel och CUF) och folkpartiet har levt ohotat i sin tillvaro som alliansens liberala röst. Med mevetenhet om att landsmötet innehöll en del välkomna postionsförbättringar så har inte Folkpartiets retorik präglats av den varma liberalismen de senaste åren. Björklund är uppskattad som tydlig ledare, men det är uppenbart att det finns en konflikt ideologisk i folkpartiet.
"Sverige behöver en visionär resplan och en tydlig kurs fylld av framtidstro och genuina värderingar. Sverige behöver en vitamininjektion, ett tydligt liberalt ledarskap som både skapar förutsättningar för människor att växa och satsa och som visar en solidarisk och värmande politik för de allra mest utsatta. Det ledarskapet vill jag tillsammans med hela Centerpartiet anta". ( lööfs installationstal )
Detta låter som klassisk liberalism och en ton som vi inte har hört i svenskt politik på länge. Vidare:
" Denna frihetliga kunna-själv-linje och tasigförsamhet bottnar i en otvetydig kamp för den enskilda människan. Alla människor vill göra sina egna livsval och ska kunna förverkliga sina livsprojekt oavsett vem man än är, vilken bakgrund man än har och var i landet man än bor. Denna tanke går också som en solidarisk tråd i vår syn på öppenhet och invandring. Förväntningarna på människor som kommer till Sverige är ibland är så lågt ställda att de blir självuppfyllande profetior. Människor som flyr undan krig och förtryck, människor som söker sig till Sverige för att jobba. Dessa människor vill göra rätt för sig. Arbeta. Driva företag. Betala skatt. Kunna själv. Det är dags att säga ja till lika livschanser. Det är dags att säga nej till jante. Och det är dags att säga ja till självständiga och fria individer, till kreativitet, tilltro och egenmakt "
Detta är vad jag kallar liberalism, en låt bli politik som jag tror alla vi som är klassisk liberaler drömmer om att Björklund ska sägai nästa tal, när det bara åberopas hårdare krav. Socialliberalismen handlar om att vårda när det behövs, och stå tillbakas när människor kan själv, det som Lööf kallar " kan-själv "; " För jag vill leda ett tydligare Centerparti som spelar roll i människors vardag. Ett Centerparti som visar på möjligheterna när andra ser hinder, ett Centerparti som säger ja när andra säger nej och ett Centerparti som säger människor när andra säger myndigheter " Exakt!
Det här inlägget ska inte gå ut på att oblygt hylla Centerpartiet, utan handlar snarare om oss själva. Inför alliansregeringens andra mandatperiod lyfte centerpartiet fram de regelförenklingar som skett på företagsidan. Jag har en ide om att en liknande tanke borde föras in på våra områden, skolan och intergrationen. För i skolan så vill folkpartiet väl, men ibland ibland så tar retoriken om hårdare krav, fler regler, mer centralstyrning över. Vi borde ta vara på den vitaminkick Centerpartiet kan uppleva med Lööf, men framförallt ta inspiration av hennes retorik. Annars tror jag det kan bli farligt 2014.
Erik Wretling
måndag 17 oktober 2011
Det finns en framtid för Folkpartiet!
Jag måste erkänna att jag i fredags morse knappast klev upp med ett leende på läpparna. Kanske har en del att göra med att klockan ringde okristligt tidigt, men framförallt hade jag inga stora förhoppningar inför helgens landsmöte. Folkpartiet har under Jan Björklunds ledning alltmer förvandlats till Alliansens skolfrågeparti med krav på mer krav i nästintill varje utspel. Partiet tycks både utåt och inåt ha tappat sin socialliberala profil och värnandet om individens rättigheter har ersatts med tankegångar om rättseffektivitet och förbud (Läs gärna min, William Jelvin och Adam Cwejmans artikel i unt om just detta).
Trots att jag tror på Folkpartiet var jag oroad över att mina värsta farhågor skulle besannas. Men tji fick jag. Redan under Jan Björklunds inledningstal började skepticismen att vända. Han talade om liberal ideologi, internationell solidaritet, fri rörlighet samt sänkta skatter kombinerat med socialt ansvarstagande. Inte en enda mening innehöll ordet ”krav”. En klar förbättring sedan han inledningstalade på LUFs kongress i Mark för ett år sedan.
Besluten gick för det mesta i en bra och liberal riktning. Visserligen är Folkpartiet fortfarande för både FRA och datalagringsdirektivet, men inget av besluten togs med överväldigande majoritet. Partiet sa, tack vare en stor insats från LUF, mycket glädjande nej till slumpmässiga drogtester på barn. Detta markerar en stor vändning. Integritet går före ologiska, moralkonservativa förslag som inte ger några resultat.
Folkpartiets socialpolitiska arbetsgrupp kom med så många bra förslag att jag blev riktigt stolt över att vara folkpartist. Vi visar att liberaler bryr sig om barn, handikappade och andra utsatta. Är vi lika bra på att kommunicera socialpolitik som vi är på att skriva den, kommer Folkpartiet förhoppningsvis att röna stora framgångar vilket såklart kommer att gagna en hel del utsatta människor. Det finns idag en klyfta mellan Socialdemokraternas envisa kollektivism och Moderaternas skattesänkningscynism, som jag nu är övertygad om att Folkpartiet kan fylla.
Ekonomipasset slutade till sist mycket bra. Landsmötet kom överens om kompromissen att sänka värnskatten och marginalskatten allteftersom det finns ekonomiskt utrymme, samtidigt som välfärden garanteras. Sverige har idag de högsta marginalskatterna i världen och det är mycket viktigt för vårt samhälles utveckling att vi skapar ekonomiska incitament. Sänkt statlig inkomstskatt är en garant för god framtida välfärd. Lika bra var beslutet om att göra arbetsmarknaden mer flexibel, vilket även det är en garant för god framtida välfärd.
Naturligtvis togs det tyvärr en del dåliga beslut. Att Landsmötet inte var för en avreglerad hyresmarknad är för mig helt obegripligt. Mycket tråkigt är också det oliberala och antidemokratiska beslutet att vara för brottsprovokation. Men från inläggen i talarstolen uttyddes en tydlig trend: Folkpartiet ska tillbaka till sina socialliberala rötter. Folkpartiet ska värna om varje individs frihet och välmående. Folkpartiet är ett parti med stark social patos, det är ett parti med miljöengagemang och det är ett parti vars värnande om människor sträcker sig över landsgränser.
Sverige har idag ett tämligen visionslöst politiskt klimat. Trots att liberala idéer får alltmer genomslag i de flesta partier saknas det ett liberalt original som konsekvent kan driva en liberal politik utan särintressen. Efter landsmötet i Karlstad 2011 är jag alltmer övertygad om att det finns en framtid för Folkpartiet.
Kajsa Dovstad
styrelseledamot LUF Uppsala
ledamot i LUFs Socialpolitiska arbetsgrupp
Trots att jag tror på Folkpartiet var jag oroad över att mina värsta farhågor skulle besannas. Men tji fick jag. Redan under Jan Björklunds inledningstal började skepticismen att vända. Han talade om liberal ideologi, internationell solidaritet, fri rörlighet samt sänkta skatter kombinerat med socialt ansvarstagande. Inte en enda mening innehöll ordet ”krav”. En klar förbättring sedan han inledningstalade på LUFs kongress i Mark för ett år sedan.
Besluten gick för det mesta i en bra och liberal riktning. Visserligen är Folkpartiet fortfarande för både FRA och datalagringsdirektivet, men inget av besluten togs med överväldigande majoritet. Partiet sa, tack vare en stor insats från LUF, mycket glädjande nej till slumpmässiga drogtester på barn. Detta markerar en stor vändning. Integritet går före ologiska, moralkonservativa förslag som inte ger några resultat.
Folkpartiets socialpolitiska arbetsgrupp kom med så många bra förslag att jag blev riktigt stolt över att vara folkpartist. Vi visar att liberaler bryr sig om barn, handikappade och andra utsatta. Är vi lika bra på att kommunicera socialpolitik som vi är på att skriva den, kommer Folkpartiet förhoppningsvis att röna stora framgångar vilket såklart kommer att gagna en hel del utsatta människor. Det finns idag en klyfta mellan Socialdemokraternas envisa kollektivism och Moderaternas skattesänkningscynism, som jag nu är övertygad om att Folkpartiet kan fylla.
Ekonomipasset slutade till sist mycket bra. Landsmötet kom överens om kompromissen att sänka värnskatten och marginalskatten allteftersom det finns ekonomiskt utrymme, samtidigt som välfärden garanteras. Sverige har idag de högsta marginalskatterna i världen och det är mycket viktigt för vårt samhälles utveckling att vi skapar ekonomiska incitament. Sänkt statlig inkomstskatt är en garant för god framtida välfärd. Lika bra var beslutet om att göra arbetsmarknaden mer flexibel, vilket även det är en garant för god framtida välfärd.
Naturligtvis togs det tyvärr en del dåliga beslut. Att Landsmötet inte var för en avreglerad hyresmarknad är för mig helt obegripligt. Mycket tråkigt är också det oliberala och antidemokratiska beslutet att vara för brottsprovokation. Men från inläggen i talarstolen uttyddes en tydlig trend: Folkpartiet ska tillbaka till sina socialliberala rötter. Folkpartiet ska värna om varje individs frihet och välmående. Folkpartiet är ett parti med stark social patos, det är ett parti med miljöengagemang och det är ett parti vars värnande om människor sträcker sig över landsgränser.
Sverige har idag ett tämligen visionslöst politiskt klimat. Trots att liberala idéer får alltmer genomslag i de flesta partier saknas det ett liberalt original som konsekvent kan driva en liberal politik utan särintressen. Efter landsmötet i Karlstad 2011 är jag alltmer övertygad om att det finns en framtid för Folkpartiet.
Kajsa Dovstad
styrelseledamot LUF Uppsala
ledamot i LUFs Socialpolitiska arbetsgrupp
lördag 8 oktober 2011
Sprututbyte räddar inte liv
”De styrande i Göteborg knullar missbrukare och ger dem hiv” skriver Aron Flam i Göteborgstidningen Faktum, det gäller Göteborgs landsting som valt att tacka nej till ett införande av ett sprutbytesprogram. Adam Cwejman kommenterar reportaget som välskrivet och en korrekt bild av debatten. Vid första anblicken ser det såklart helt korrekt ut, vilket ofta oinsatta kan tycka om den första inblicken på vägen mot upplysning inom ett ämne. Jag ser över argumenten. Okej, sprututbyte minskar riskerna för en hiv-spridning, det låter ju bra. Okej, sprututbyte breddar också vägen in i sjukvården för sprutnarkomanerna och alternativ till ett bättre liv, det låter ju nästan ännu bättre. Stockholm har ju haft en hiv-epedemi! Det är ju bara, enligt artikeln, på grund utav ett uteblivet sprututbytesprogram. Alla argument i reportaget är sådana som borde göra ett sprutprogram mer än legitimt, nästintill obligatoriskt.
Jag bestämmer mig för att sätta mig in i saken. Göteborgs styrande måste ju vara helt från vettet som inte inför detta fantastiska påfund. Jag gör det alla gör när de stöter på en ny fråga den nyfikne vill ha insikt i: jag googlar saken. Wikipedia, den ständiga trotjänaren och alternativ till snabb information blir min första anhalt i debattdjungeln gällande harm reduction och needle exchange-programs. Det jag upptäcker leder fram till att jag idag ställer mig väldigt frågande till den enorma positivitet till programmen som uppkommit efter Cwejmans inlägg.
Jag ser nämligen inte alls lika tydligt för mig fördelarna med ett sprututbyte som Flam eller Cwejman gör. Jag vill redan nu säga att jag varken är för eller emot, men jag tycker att ensidigheten inom LUF, som utan reflektion reagerar otroligt positivt till Flams uppmärksammade inlägg är allt för onyanserad. Därför publicerar jag ett kritiskt inlägg med argument som jag ännu inte sett diskuteras, dels för att mana till debatt, men också för att visa att frågan är långt ifrån självklar.
Jag vill först dementera någonting både Cwejman och Flam skriver i sina blogginlägg respektive artiklar. Sprututbyte räddar inte liv.
Ett utav de större argumenten för ett program som detta är att människorna som lever i ett missbrukförhållande också lever på samhällets absoluta marginal. De är utblottade, utsatta för smittrisker och dessutom djupt beroende. Jag tror ingen människa vill leva i den situationen, än värre bli betraktad som ett sådant misslyckande som sprutnarkomaner är. Att tro att sprututbyte är lösningen på denna samhällssjukdom är att vara väldigt, väldigt naiv. Förespråkarna menar att det breddar en väg in i sjukvården, där hjälp finns att få.
Undersökningar av försöken i Malmö och Lund visar däremot att inte alls många väljer att gå den vägen, faktum är att många utav missbrukarna inte ens sätter sin fot på kliniken. Än mindre använder den för att fylla sitt dagliga behov av sprutor. Det kanske värsta är att de som kommer till kliniken ändå fortsätter att dela sprutor.
Den ideologiska diskussionen är inte längre särskilt långt borta. Var står vi i Sverige om vi skapar ett obligatoriskt sprututbytesprogram i varje stad? Många skulle hävda att vi är mänskligare, att vi räddar livet på många, att vi undviker svåra epidemier och att vi ger missbrukarna en drägligare tillvaro. Allt än så länge positivt – om missbrukarna faktiskt går dit, eller fördelaktigast, slutar byta sprutor och hoppar på rehabiliteringsprogrammen.
Tyvärr är den verkligheten långt borta idag. I stället för att skapa goda förutsättningar för rehabilitering för alla ger sprututbytet endast effekt på en väldigt liten del av Sveriges alla sprutnarkomaner. Kanske till och med den delen missbrukare som på egen hand hade sökt hjälp i sinom tid. I stället minimerar sprututbytet deras missbrukarrisker som torde vara ett incitament för avvänjning, genom att gå till en gratis klinik, genom att få tillgång till rena verktyg. Verktyg som dessutom är essentiella för att fortsätta bygga detta sjuka samhällssegment. Jag tror inte att ett sprututbytesprogram är en ”okej”-stämpel på missbruk, som vissa motståndare hävdar. Jag menar däremot att ett sprututbytesprogram är att underlätta ett fortsatt missbruk. Effektstudien, som inte visade några förbättringseffekter på klinikerna i Malmö och Lund, pekar på just det här.
Det största argumentet för sprututbyte är idag, efter alla forskningsresultat och rapporter (som alla visar olika resultat, inte alls lika solklart som Cwejman eller Flam hävdar) är att HIV-risken minimeras med hjälp av ett sprututbyte, eller framförallt, vi gör någonting aktivt åt risken för sjukdomsspridning. Det är absolut det största argumentet för att införa dessa program.
Det finns dock ett ställe där skon klämmer.
Det är nämligen så att det i Sverige idag är det betydligt billigare att ha friska heroinmissbrukare, än HIV-infekterade sådana. Bromsmedicinerna till HIV, kostar samhället mer än vad ett gäng kanyler till sprutnarkomanerna gör. Det är ett bra argument, ett starkt argument i det ekonomiska Sverige. Vi tjänar helt enkelt på att låta heroinisterna vara, att låta de fortsätta sitt missbruk. Fortfarande på samhällets marginal, fortfarande utblottade och smutskastade.
Det jag frågar mig då är, var är vår moral? Vår etik? Vår ideologi? En missbrukare är en sjuk person, en sjuk person i behov av hjälp. Hjälp att bli frisk. Fantastiskt nog går sjukdomen att bota. Med rätt hjälp, rätt behandling och rätt avvänjning kan det här bli en person i samhället som fungerar som oss andra. Visst, det kommer att kosta. Men är inte rehabilitering och att vara fri från ett missbruk ett mycket mänskligare ideal än att införa ett program som i sin sämsta form motverkar just detta?
Sprututbytet som idé är ekonomisk, idealisk och fantastisk. Om det hade fungerat. Det gör det också, ibland. Vissa studier menar att jo, HIV-spridningen sjunker, fler testar sig för HIV och fler genomgår ett fullskaligt läkarbesök. Det innebär att om den mest positiva studie stämmer blir resultatet fantastiskt. En mindre ökning av HIV-sjuka i samhället och huvudsakligen - det blir billigare.
Däremot visar ingen studie att behandling av beroende människor, eller avtändningsfallen ökar. Med endast den ekonomiska vinningen som största argument ifrågasätter jag Cwejmans och Flams positivitet.
Sprututbytesprogrammet blir endast en lindring av symptomen, inte de bakomliggande faktorerna. I slutändan handlar det om individernas egen vilja till förändring men där kan programmet i stället göra missbrukarna en björntjänst. Framförallt ska vi inte göra detta för att det är ett ekonomiskt billigare alternativ än riktig vård. Några få friska heroinister duger i mina ögon inte som lösning på en storskalig samhällelig sjukdom.
Jag vill genom detta inlägg uppmana till en debatt om ämnet. Texten är efter en kort tids inläsning endast en argumentation som utmanar den outmanade syn som skapats inom förbundet. Jag är öppen för argumentation, diskussion och även en förändrad egen åsikt i frågan. Att sprututbytesprogrammen dessutom vaccinerar och genomför hälsokontroller av heroinister är i min text odiskuterat, men en positiv effekt av utbytet. Jag vill inte heller påstå att det ena utesluter det andra. Det är inte målet med min argumentation. Jag vill i stället trycka på att sprututbytesprogrammen är långt ifrån är lika självklara som samhällsfunktion som Flam och Cwejman menar.
Promemorian där effekten hos klinikerna i Malmö och Lund diskuteras: http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/3198
Där finns en hel del intressanta citat, till exempel det essentiella på sida 14:
"någon påverkan på missbrukssituationen har inte kunnat påvisas"
Adams blogginlägg:
http://adam.luf.se/2011/10/dom-ar-varre-hiv-mannen.html
Flams reportage:
http://www.faktum.nu/2011/09/dom-ar-varre-an-hiv-mannen/
Thea Andersson
Ordförande kampanjutskottet
LUF Uppsala
Jag bestämmer mig för att sätta mig in i saken. Göteborgs styrande måste ju vara helt från vettet som inte inför detta fantastiska påfund. Jag gör det alla gör när de stöter på en ny fråga den nyfikne vill ha insikt i: jag googlar saken. Wikipedia, den ständiga trotjänaren och alternativ till snabb information blir min första anhalt i debattdjungeln gällande harm reduction och needle exchange-programs. Det jag upptäcker leder fram till att jag idag ställer mig väldigt frågande till den enorma positivitet till programmen som uppkommit efter Cwejmans inlägg.
Jag ser nämligen inte alls lika tydligt för mig fördelarna med ett sprututbyte som Flam eller Cwejman gör. Jag vill redan nu säga att jag varken är för eller emot, men jag tycker att ensidigheten inom LUF, som utan reflektion reagerar otroligt positivt till Flams uppmärksammade inlägg är allt för onyanserad. Därför publicerar jag ett kritiskt inlägg med argument som jag ännu inte sett diskuteras, dels för att mana till debatt, men också för att visa att frågan är långt ifrån självklar.
Jag vill först dementera någonting både Cwejman och Flam skriver i sina blogginlägg respektive artiklar. Sprututbyte räddar inte liv.
Ett utav de större argumenten för ett program som detta är att människorna som lever i ett missbrukförhållande också lever på samhällets absoluta marginal. De är utblottade, utsatta för smittrisker och dessutom djupt beroende. Jag tror ingen människa vill leva i den situationen, än värre bli betraktad som ett sådant misslyckande som sprutnarkomaner är. Att tro att sprututbyte är lösningen på denna samhällssjukdom är att vara väldigt, väldigt naiv. Förespråkarna menar att det breddar en väg in i sjukvården, där hjälp finns att få.
Undersökningar av försöken i Malmö och Lund visar däremot att inte alls många väljer att gå den vägen, faktum är att många utav missbrukarna inte ens sätter sin fot på kliniken. Än mindre använder den för att fylla sitt dagliga behov av sprutor. Det kanske värsta är att de som kommer till kliniken ändå fortsätter att dela sprutor.
Den ideologiska diskussionen är inte längre särskilt långt borta. Var står vi i Sverige om vi skapar ett obligatoriskt sprututbytesprogram i varje stad? Många skulle hävda att vi är mänskligare, att vi räddar livet på många, att vi undviker svåra epidemier och att vi ger missbrukarna en drägligare tillvaro. Allt än så länge positivt – om missbrukarna faktiskt går dit, eller fördelaktigast, slutar byta sprutor och hoppar på rehabiliteringsprogrammen.
Tyvärr är den verkligheten långt borta idag. I stället för att skapa goda förutsättningar för rehabilitering för alla ger sprututbytet endast effekt på en väldigt liten del av Sveriges alla sprutnarkomaner. Kanske till och med den delen missbrukare som på egen hand hade sökt hjälp i sinom tid. I stället minimerar sprututbytet deras missbrukarrisker som torde vara ett incitament för avvänjning, genom att gå till en gratis klinik, genom att få tillgång till rena verktyg. Verktyg som dessutom är essentiella för att fortsätta bygga detta sjuka samhällssegment. Jag tror inte att ett sprututbytesprogram är en ”okej”-stämpel på missbruk, som vissa motståndare hävdar. Jag menar däremot att ett sprututbytesprogram är att underlätta ett fortsatt missbruk. Effektstudien, som inte visade några förbättringseffekter på klinikerna i Malmö och Lund, pekar på just det här.
Det största argumentet för sprututbyte är idag, efter alla forskningsresultat och rapporter (som alla visar olika resultat, inte alls lika solklart som Cwejman eller Flam hävdar) är att HIV-risken minimeras med hjälp av ett sprututbyte, eller framförallt, vi gör någonting aktivt åt risken för sjukdomsspridning. Det är absolut det största argumentet för att införa dessa program.
Det finns dock ett ställe där skon klämmer.
Det är nämligen så att det i Sverige idag är det betydligt billigare att ha friska heroinmissbrukare, än HIV-infekterade sådana. Bromsmedicinerna till HIV, kostar samhället mer än vad ett gäng kanyler till sprutnarkomanerna gör. Det är ett bra argument, ett starkt argument i det ekonomiska Sverige. Vi tjänar helt enkelt på att låta heroinisterna vara, att låta de fortsätta sitt missbruk. Fortfarande på samhällets marginal, fortfarande utblottade och smutskastade.
Det jag frågar mig då är, var är vår moral? Vår etik? Vår ideologi? En missbrukare är en sjuk person, en sjuk person i behov av hjälp. Hjälp att bli frisk. Fantastiskt nog går sjukdomen att bota. Med rätt hjälp, rätt behandling och rätt avvänjning kan det här bli en person i samhället som fungerar som oss andra. Visst, det kommer att kosta. Men är inte rehabilitering och att vara fri från ett missbruk ett mycket mänskligare ideal än att införa ett program som i sin sämsta form motverkar just detta?
Sprututbytet som idé är ekonomisk, idealisk och fantastisk. Om det hade fungerat. Det gör det också, ibland. Vissa studier menar att jo, HIV-spridningen sjunker, fler testar sig för HIV och fler genomgår ett fullskaligt läkarbesök. Det innebär att om den mest positiva studie stämmer blir resultatet fantastiskt. En mindre ökning av HIV-sjuka i samhället och huvudsakligen - det blir billigare.
Däremot visar ingen studie att behandling av beroende människor, eller avtändningsfallen ökar. Med endast den ekonomiska vinningen som största argument ifrågasätter jag Cwejmans och Flams positivitet.
Sprututbytesprogrammet blir endast en lindring av symptomen, inte de bakomliggande faktorerna. I slutändan handlar det om individernas egen vilja till förändring men där kan programmet i stället göra missbrukarna en björntjänst. Framförallt ska vi inte göra detta för att det är ett ekonomiskt billigare alternativ än riktig vård. Några få friska heroinister duger i mina ögon inte som lösning på en storskalig samhällelig sjukdom.
Jag vill genom detta inlägg uppmana till en debatt om ämnet. Texten är efter en kort tids inläsning endast en argumentation som utmanar den outmanade syn som skapats inom förbundet. Jag är öppen för argumentation, diskussion och även en förändrad egen åsikt i frågan. Att sprututbytesprogrammen dessutom vaccinerar och genomför hälsokontroller av heroinister är i min text odiskuterat, men en positiv effekt av utbytet. Jag vill inte heller påstå att det ena utesluter det andra. Det är inte målet med min argumentation. Jag vill i stället trycka på att sprututbytesprogrammen är långt ifrån är lika självklara som samhällsfunktion som Flam och Cwejman menar.
Promemorian där effekten hos klinikerna i Malmö och Lund diskuteras: http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/3198
Där finns en hel del intressanta citat, till exempel det essentiella på sida 14:
"någon påverkan på missbrukssituationen har inte kunnat påvisas"
Adams blogginlägg:
http://adam.luf.se/2011/10/dom-ar-varre-hiv-mannen.html
Flams reportage:
http://www.faktum.nu/2011/09/dom-ar-varre-an-hiv-mannen/
Thea Andersson
Ordförande kampanjutskottet
LUF Uppsala
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)