lördag 8 oktober 2011

Sprututbyte räddar inte liv

”De styrande i Göteborg knullar missbrukare och ger dem hiv” skriver Aron Flam i Göteborgstidningen Faktum, det gäller Göteborgs landsting som valt att tacka nej till ett införande av ett sprutbytesprogram. Adam Cwejman kommenterar reportaget som välskrivet och en korrekt bild av debatten. Vid första anblicken ser det såklart helt korrekt ut, vilket ofta oinsatta kan tycka om den första inblicken på vägen mot upplysning inom ett ämne. Jag ser över argumenten. Okej, sprututbyte minskar riskerna för en hiv-spridning, det låter ju bra. Okej, sprututbyte breddar också vägen in i sjukvården för sprutnarkomanerna och alternativ till ett bättre liv, det låter ju nästan ännu bättre. Stockholm har ju haft en hiv-epedemi! Det är ju bara, enligt artikeln, på grund utav ett uteblivet sprututbytesprogram. Alla argument i reportaget är sådana som borde göra ett sprutprogram mer än legitimt, nästintill obligatoriskt.

Jag bestämmer mig för att sätta mig in i saken. Göteborgs styrande måste ju vara helt från vettet som inte inför detta fantastiska påfund. Jag gör det alla gör när de stöter på en ny fråga den nyfikne vill ha insikt i: jag googlar saken. Wikipedia, den ständiga trotjänaren och alternativ till snabb information blir min första anhalt i debattdjungeln gällande harm reduction och needle exchange-programs. Det jag upptäcker leder fram till att jag idag ställer mig väldigt frågande till den enorma positivitet till programmen som uppkommit efter Cwejmans inlägg.

Jag ser nämligen inte alls lika tydligt för mig fördelarna med ett sprututbyte som Flam eller Cwejman gör. Jag vill redan nu säga att jag varken är för eller emot, men jag tycker att ensidigheten inom LUF, som utan reflektion reagerar otroligt positivt till Flams uppmärksammade inlägg är allt för onyanserad. Därför publicerar jag ett kritiskt inlägg med argument som jag ännu inte sett diskuteras, dels för att mana till debatt, men också för att visa att frågan är långt ifrån självklar.

Jag vill först dementera någonting både Cwejman och Flam skriver i sina blogginlägg respektive artiklar. Sprututbyte räddar inte liv.

Ett utav de större argumenten för ett program som detta är att människorna som lever i ett missbrukförhållande också lever på samhällets absoluta marginal. De är utblottade, utsatta för smittrisker och dessutom djupt beroende. Jag tror ingen människa vill leva i den situationen, än värre bli betraktad som ett sådant misslyckande som sprutnarkomaner är. Att tro att sprututbyte är lösningen på denna samhällssjukdom är att vara väldigt, väldigt naiv. Förespråkarna menar att det breddar en väg in i sjukvården, där hjälp finns att få.

Undersökningar av försöken i Malmö och Lund visar däremot att inte alls många väljer att gå den vägen, faktum är att många utav missbrukarna inte ens sätter sin fot på kliniken. Än mindre använder den för att fylla sitt dagliga behov av sprutor. Det kanske värsta är att de som kommer till kliniken ändå fortsätter att dela sprutor.

Den ideologiska diskussionen är inte längre särskilt långt borta. Var står vi i Sverige om vi skapar ett obligatoriskt sprututbytesprogram i varje stad? Många skulle hävda att vi är mänskligare, att vi räddar livet på många, att vi undviker svåra epidemier och att vi ger missbrukarna en drägligare tillvaro. Allt än så länge positivt – om missbrukarna faktiskt går dit, eller fördelaktigast, slutar byta sprutor och hoppar på rehabiliteringsprogrammen.

Tyvärr är den verkligheten långt borta idag. I stället för att skapa goda förutsättningar för rehabilitering för alla ger sprututbytet endast effekt på en väldigt liten del av Sveriges alla sprutnarkomaner. Kanske till och med den delen missbrukare som på egen hand hade sökt hjälp i sinom tid. I stället minimerar sprututbytet deras missbrukarrisker som torde vara ett incitament för avvänjning, genom att gå till en gratis klinik, genom att få tillgång till rena verktyg. Verktyg som dessutom är essentiella för att fortsätta bygga detta sjuka samhällssegment. Jag tror inte att ett sprututbytesprogram är en ”okej”-stämpel på missbruk, som vissa motståndare hävdar. Jag menar däremot att ett sprututbytesprogram är att underlätta ett fortsatt missbruk. Effektstudien, som inte visade några förbättringseffekter på klinikerna i Malmö och Lund, pekar på just det här.

Det största argumentet för sprututbyte är idag, efter alla forskningsresultat och rapporter (som alla visar olika resultat, inte alls lika solklart som Cwejman eller Flam hävdar) är att HIV-risken minimeras med hjälp av ett sprututbyte, eller framförallt, vi gör någonting aktivt åt risken för sjukdomsspridning. Det är absolut det största argumentet för att införa dessa program.

Det finns dock ett ställe där skon klämmer.

Det är nämligen så att det i Sverige idag är det betydligt billigare att ha friska heroinmissbrukare, än HIV-infekterade sådana. Bromsmedicinerna till HIV, kostar samhället mer än vad ett gäng kanyler till sprutnarkomanerna gör. Det är ett bra argument, ett starkt argument i det ekonomiska Sverige. Vi tjänar helt enkelt på att låta heroinisterna vara, att låta de fortsätta sitt missbruk. Fortfarande på samhällets marginal, fortfarande utblottade och smutskastade.

Det jag frågar mig då är, var är vår moral? Vår etik? Vår ideologi? En missbrukare är en sjuk person, en sjuk person i behov av hjälp. Hjälp att bli frisk. Fantastiskt nog går sjukdomen att bota. Med rätt hjälp, rätt behandling och rätt avvänjning kan det här bli en person i samhället som fungerar som oss andra. Visst, det kommer att kosta. Men är inte rehabilitering och att vara fri från ett missbruk ett mycket mänskligare ideal än att införa ett program som i sin sämsta form motverkar just detta?

Sprututbytet som idé är ekonomisk, idealisk och fantastisk. Om det hade fungerat. Det gör det också, ibland. Vissa studier menar att jo, HIV-spridningen sjunker, fler testar sig för HIV och fler genomgår ett fullskaligt läkarbesök. Det innebär att om den mest positiva studie stämmer blir resultatet fantastiskt. En mindre ökning av HIV-sjuka i samhället och huvudsakligen - det blir billigare.

Däremot visar ingen studie att behandling av beroende människor, eller avtändningsfallen ökar. Med endast den ekonomiska vinningen som största argument ifrågasätter jag Cwejmans och Flams positivitet.

Sprututbytesprogrammet blir endast en lindring av symptomen, inte de bakomliggande faktorerna. I slutändan handlar det om individernas egen vilja till förändring men där kan programmet i stället göra missbrukarna en björntjänst. Framförallt ska vi inte göra detta för att det är ett ekonomiskt billigare alternativ än riktig vård. Några få friska heroinister duger i mina ögon inte som lösning på en storskalig samhällelig sjukdom.

Jag vill genom detta inlägg uppmana till en debatt om ämnet. Texten är efter en kort tids inläsning endast en argumentation som utmanar den outmanade syn som skapats inom förbundet. Jag är öppen för argumentation, diskussion och även en förändrad egen åsikt i frågan. Att sprututbytesprogrammen dessutom vaccinerar och genomför hälsokontroller av heroinister är i min text odiskuterat, men en positiv effekt av utbytet. Jag vill inte heller påstå att det ena utesluter det andra. Det är inte målet med min argumentation. Jag vill i stället trycka på att sprututbytesprogrammen är långt ifrån är lika självklara som samhällsfunktion som Flam och Cwejman menar.


Promemorian där effekten hos klinikerna i Malmö och Lund diskuteras: http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/3198

Där finns en hel del intressanta citat, till exempel det essentiella på sida 14:
"någon påverkan på missbrukssituationen har inte kunnat påvisas"

Adams blogginlägg:
http://adam.luf.se/2011/10/dom-ar-varre-hiv-mannen.html

Flams reportage:
http://www.faktum.nu/2011/09/dom-ar-varre-an-hiv-mannen/


Thea Andersson
Ordförande kampanjutskottet
LUF Uppsala

3 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet Thea! Jag gillar att du verkligen har gått in för att diskutera ämnet och att du vågar kritisera något som ses som en självklarhet bland många i LUF- frågor där stor enighet råder behöver ofta ifrågasättas.

    Dock har jag, som sprututbytesförespråkare, naturligtvis en del invändningar mot delar av din argumentation. Till att börja med vill jag klargöra att jag är väl medveten om att sprututbyte allena inte är lösningen på samhällets alla narkotikaproblem. Sprututbytets främsta syfte är minskad smittspridning, inte att vara en ingång till avväjningsprogram. Jag vill också poängetera att ramen för sprututbytesprogram inte är cementerad. Programidéer kan utvecklas och förbättras. Exempelvis fick sprututbyesprogramen i Skåne kritik för att inte ha tillräcklig kontakt med socialen i den promemorian du har länkat till. Olika sprututbytesprogram är olika utformade och jag ser det därför som problematiskt att dra alla programformat över en kam och säga att sprututbytesprogram som grupp inte fungerar som ingång till avväjning.

    Sprututbyte och avväjning är två olika frågor. Visst kan sprututbyte fungera som en ingång till avväjning, men avväjningsprogramen kan och måste ha fler ingångar. Jag ser inga problem med att diskutera sprututbyte samtidigt som andra metoder att hjälpa narkomaner till avväjning utvecklas.

    Mitt främsta argument mot att inte införa sprututbyte är simpelt: Det finns inga som helst belägg för att sprututbyte på något sätt ökar narkotikaanvändningen, snarare tvärtom. Jag vill ogärna diskutera den enskilde individens motiv till att sluta knarka, men kan konstatera att ett liv som narkotikaberoende i samhällets absoluta bottenskikt ofta innebär ett liv utan bostad, ett liv i kriminalitet och ett liv i ständig utsatthet. Det torde således finnas fler och starkare argument än HIV- risken för att avsluta sitt narkotikaberoende. Injicerbara droger såsom heroin är gravt beroendeframkallande. I en kritisk situation står sig eventuell risk för blodsmitta lågt mot behovet av narkotikan. Jag tror att motståndet mot sprutubytesprogram inte är faktabaserat utan bygger på moralism. Visst, det kan kännas fel att staten genom att ”dela ut” rena sprutor ”underlättar” och ”uppmuntrar” tung droganvändning. Verkligheten är dock en annan. Sprutubytesprogram har inga som helst bevisbara negativa effekter. Visst, inget sprututbytesprogram i världen kommer någonsin att hindra att alla narkomaner inte får HIV. Men varje frisk narkoman är en frisk individ mer. Idag är sprututbytesprogram det bästa och viktigaste redskapet samhället har för att minska smittspridning av allvarliga sjukdomar hos mycket utsatta människor. Sprututbytesprogram är inte lösningen på narkotikaproblemet, men det är en viktig metod för att hjälpa människor i utsatthet. Låt oss därför sprida och utveckla sprututbytesprogram!

    Kajsa Dovstad
    ständig sekreterare LUF Uppsala
    ledamot i LUF:s Socialpolitiska arbetsgrupp

    SvaraRadera
  2. En person som säger att "I stället(sic) minimerar sprututbytet deras missbrukarrisker" och alltså tycka det är bra att missbrukare drabbas av HIV kanske ska vara LIIITE försiktig med att prata om moral, etik och ideologi.

    SvaraRadera
  3. Blippe: Fast det är ju inte vad hon säger. Du får sätta det i sammanhanget där hon ifrågasätter om det faktiskt är så att sprututbyte minskar HIV-spridningen. Om det är så att sprututbyte minskar risken för HIV, då är det kanske som du säger, men om det istället är så att risken för HIV inte alls minskar med hjälp av sprututbyte, då har du istället kommit med en grundlös anklagelse. Eftersom texten försöker problematisera sambandet mellan sprututbyte och HIV, är uttalandet i sammanhanget inte alls särskilt konstigt.

    SvaraRadera