Detta inlägg handlar om moral, utilitarism och dess dilemman.
Utilitarism är en central idé i diskussionen om moral. Den handlar om att maximera lyckan för så många individer som möjligt. Detta verkar relativt okontroversiellt. Vad jag kommer att argumentera för är att detta inte är en helt oproblematisk hållning.
Först av allt vill jag undvika ett rent tekniskt problem. Om man bara talar om "mängden lycka" och vill maximera den, så finns "lyckomonstret". En person som gillar att äta upp andra människor, och blir mycket lyckligare av det. Så mycket lyckligare, faktiskt, att "mängden lycka" som monstret upplever är större än den mängd lycka som alla som monstret äter upp förlorar. Ytterst få skulle förespråka att det vore moraliskt rätt att låta detta monster härja fritt. Därför måste man anpassa utilitarismen, det är inte bara mängden lycka som spelar roll, utan mängden lycka för varje enskild individ. Där kan man landa i slutsatsen att ökad lycka för enskilda individer är positivt, men att den helst inte ska inskränka på andras lycka. Men det resonemanget kommer jag att utveckla senare.
Vad man sedan bör ta upp är om man kan rättfärdiga moral överhuvudtaget. Vad kan man grunda moral på? Är all moral subjektiv, eller finns det några slags objektiva moraliska principer, andliga, metafysiska, oberoende av oss och våra åsikter om dem?
Det finns två ganska olika sätt att betrakta världen som är vanliga. Det ena är "monism" - det finns bara den materiella verkligheten som vi ser och upplever, inga andra verkligheter. Det andra är "dualism" - det finns en annan verklighet än den vi kan se och uppfatta, en "andlig" värld. Denna andliga dimension kan fylla flera roller om man anser att den finns, man kan tro att det är dit man kommer när man dör, man kan tro att de "allmänna moraliska lagarna" finns där, man kan tro att Gud befinner sig i den andliga dimensionen.
Personligen är jag monist. Jag försvarar det genom det själva faktum att vi lever i, kan se och uppfatta vår materiella verklighet. Allt "andligt", allt immateriellt, som vi kan tycka oss uppleva, kan faktiskt förklaras helt av vår utomordentligt komplicerade hjärna. Det är mycket svårt att argumentera vetenskapligt för existensen av andliga dimensioner, det är svårt att undersöka eller falsifiera på grund av frågans själva natur. Vi kan önska oss att det vore så att det fanns, men det förändrar inte sannolikheten för om det finns eller inte. Det skulle kunna vara så att det finns, men det finns ingenting som vi kan basera en tro på att det är så på, förutom intuition, och jag försöker att inte grunda min uppfattning av hur verkligheten objektivt är beskaffad på intuition eller magkänsla.
Frågan är då, hur kan jag säga att det finns moral? Hur kan jag rättfärdiga att jag har en moralisk uppfattning, om bara vår materiella verklighet finns, och inga "objektiva moraliska sanningar som är oberoende av oss" existerar?
Mitt svar är att moral är ett begrepp som är påhittat eller utvecklat av oss människor. Betydelsen av att något är moraliskt är just att det är "sådant som är gott", i vardagligt språkbruk. Att vi talar om vår moraliska uppfattning, vår uppfattning av vad som är gott eller ont, är inget konstigt - det har människor gjort i alla tider. Vi behöver inte hänvisa till några djupa metafysiska sanningar som existerar oberoende av oss för att hävda vår moral - vi kan helst enkelt säga "Mitt mål är att så många människor som möjligt är så lyckliga som möjligt. Det är ett mål som jag tror att de flesta delar, så då kan vi diskutera hur vi skapar ett samhälle som uppnår detta på bästa sätt. Om någon mot förmodan inte vill att så många som möjligt ska vara så lyckliga som möjligt, då kommer vi övriga antagligen att stoppa denna person, eller åtminstone hindra hen från att inskränka andras lycka.".
Språket har också utvecklats av oss. Det är inte felfritt, det finns olika språk och kommunikationssvårigheter, men vi människor brukar ändå kunna kommunicera, vi har internationell handel och ett världssamfund - FN. Det är dock få som skulle säga att det finns något slags "objektivt korrekt, sant språk, existerande i en andlig bemärkelse, oberoende av våra åsikter om det". Varför skulle det vara annorlunda med moral?
Någon kanske fortfarande inte tycker att detta räcker, att vi behöver några slags "objektiva sanningar som existerar oberoende av oss" för att veta vad som är rätt och vad som är fel. Jag låter youtubaren Theoretical Bullshit svara på det:
"Now, if your view of morality is different from this, if your moral philosophy is completely divorced from real world issues of happiness and suffering, if morality for you has nothing to do with the pursuit of maximizing well-being, if it truly has no stake whatsoever in actualizing an ideal circumstance in this life or the next, then what fucking good is it?"
Vi behöver inte motivera vår moral med att det är en allmän sanning. Det räcker att motivera den med att det är vad som leder till att så många människor som möjligt blir lyckliga, eftersom de som utgör mänskligheten, människorna, sannolikt eftersträvar samma sak. Vi är genetiskt uppbyggda så att vi har en altruistisk moral. Vissa människor kanske har en annan, eller ingen, moralisk uppfattning, men de som tillgår störst maktmedel kommer sannolikt att framtvinga sin vilja. Majoritetens vilja kommer med all sannolikhet att råda, oavsett om det finns några "objektiva andliga moraliska sanningar" eller inte. Alternativet är att en minoritet får styra. Demokrati kan diskuteras mer senare, men jag ansluter mig till Winston Churchills idé: "Demokrati är det sämsta styrelseskicket, men bara om man bortser från alla andra."
Ateisten Sam Harris har en lite annan utgångspunkt till moral, även om även han är monist och i viss mån utilitarist. Han menar att moral i grunden handlar om "avoiding the worst possible misery for everyone". Om moral betyder någonting, om det överhuvudtaget ska vara relevant att tala om, så måste det åtminstone vara att undvika maximal olycka för alla.
Vad som då blir intressant är vilken moral som är den mest rimliga. Jag har fastslagit att min uppfattning är att det är något vi behöver diskutera, och helst i någon mån komma överens om när det handlar om gemensamma angelägenheter, som fria individer i ett demokratiskt samhälle. Vilken moral anser jag då är rimlig?
En viktig princip är att skilja på vad jag tycker är moraliskt, och vad jag tycker att staten ska lagstifta om. Vissa av mina moraluppfattningar är av typen "man bör inte döda varandra". Det är rimligt att lagstifta om det, eftersom det i högsta grad är en angelägenhet som berör alla människor i samhället. Vissa andra av mina moraluppfattningar är mindre allmänna, som "du bör hålla upp dörren om någon annan ska gå in efter dig". Det är visserligen en angelägenhet som berör personen som går efter mig också, men ganska få människor skulle vilja ha en lag om det eftersom det vore extremt klåfingrigt, extremt svårt att upprätthålla och faktiskt extremt onödigt. Däremot kan jag personligen tycka att det är dåligt av personen som går framför mig att bara släppa en tung dörr mot mig så att jag måste öppna den på nytt, när personen med minimal ansträngning kunnat hålla den öppen två sekunder till.
Det är min huvudtes i detta inlägg: Ren utilitarism fungerar inte som en grund för vår lagstiftning. Utilitarismen som idé har givetvis enorma fördelar, och jag vill inte direkt motverka att människor är lyckliga. Men vad är lycka och hur ska den uppnås? Youtubaren Theoretical Bullshit menar att moral handlar om "maximizing health, happiness and well-being, and minimizing unneccesary pain and suffering". Det låter väldigt bra, men "happiness" är inget entydigt eller lättdefinierat.
Theoretical Bullshit menar att detta är något mätbart, man kan mäta smärta, man kan mäta lycka, och det är i någon mån sant. Men vi kan inte bygga vår lagstiftning på det. Skulle vi i så fall gå runt med maskiner allihopa, som mätte lycka genom att kontrollera serotonin- och dopamin-mängden i hjärnan? Studera hur detta påverkades av olika företeelser, och sedan förbjuda eller subventionera företeelserna, beroende på om de gjorde oss objektivt lyckliga eller olyckliga? Det vore inte ett samhälle för fria människor utan rent totalitärt.
Vad jag menar är att vi bör ha ett mer långsiktigt perspektiv. Lycka är väldigt individuellt, det varierar enormt mellan olika människor vad som gör oss lyckliga. Maslows behovstrappa är välkänd, det är svårt att vara lycklig om basbehoven som hunger, trötthet och törst inte är uppfyllda i någon mån. Men överst på behovstrappan är "självförverkligande" och det är definitivt subjektivt och individuellt.
Därför anser jag att staten bör skydda våra rättigheter, och inget mer. Rättigheterna måste självklart fastställas av oss, men de bör fastställas i någon form av författning, som vår nuvarande grundlag, och vara relativt svåra att ändra på parlamentariskt. Man kan argumentera för att staten bör syssla med mer, men det är svårt principiellt. Om vi anser att människor har rättigheter, grundade naturrättsligt eller på ett samhällskontrakt, och vi förespråkar att staten ska göra sådant, som människor inte har rätt till, så menar vi att staten bör ta pengar från människor, pengar som de har rätt till, för att göra saker som människor inte har rätt till. Det är en besvärlig argumentation. Därför menar jag att staten bör syssla med att skydda våra rättigheter, inte mer. Främst våra negativa rättigheter, detta är även i högsta grad nödvändigt för att undvika just "the worst possible misery for everyone". "Lycka" är inte en sådan rättighet.
Tänk er Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti - inom 90 dagar ska de garantera, att ung människa som blivit arbetslös får sysselsättning, utbildning eller jobb, antagligen för att S tycker att det är en rättighet (och att det då blir någons skyldighet att anställa den här personen).
Tänk er nu att Socialdemokraterna, istället för att garantera jobb inom 90 dagar, garanterar lycka inom 90 dagar. En "lyckogaranti". "Lycka är ju en rättighet, vi måste ta vårt gemensamma ansvar och se till att alla unga människor är lyckliga". Jag har svårt att tro att den skulle ge något positivt utfall. Möjligen skulle människor som utsatts för detta "lyckoprogram" uppge att de blivit lyckliga, för att slippa fler statliga åtgärder.
Lycka är alltså ingen rättighet, enligt mig, eftersom det både vore omöjligt att upprätthålla, och är svårt att försvara att någon annan är skyldig att "göra mig lycklig". Däremot är strävan efter lycka en rättighet, en alldeles central rättighet, som vi bör värna om. Så länge denna strävan inte skadar andra människor bör alla människor få sträva efter sin egen lycka (helst utan att hindras av skyhöga skatter eller dåligt motiverade lagar).
Jag är även såpass socialliberal att jag tycker att staten kan upprätthålla system för att uppfylla vissa av de grundläggande sakerna i Maslows behovstrappa, så att människor inte behöver svälta eller törsta ihjäl. Jag har även en del personliga moraluppfattningar, som att det vore mer moraliskt av mig, om en god vän ringde och var ledsen för att hens förälder dött och ville prata om det, att ta en stund och trösta denne vän, än att säga "Nej, nu tänker jag se på Family Guy" (eller "Nej, nu tänker jag skriva ett blogginlägg", för att ge det en ironisk twist). Det senare är dock inget jag vill ha någon lagstiftning om. Det är upp till mig som person om jag vill kunna se mig själv i spegeln eller inte, när det gäller sådant som inte direkt skadar andra.
Detta var ett långt inlägg. Jag kommer inte att hålla "ett blogginlägg om dagen" den närmaste framtiden, på grund av studier och annat. Därför kommer jag istället att fokusera på kvalitet framför kvantitet när jag väl skriver. Har ni synpunkter på mina inlägg är ni alltid välkomna att kommentera eller kontakta mig.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Youtubaren Theoretical Bullshit om moral: http://www.youtube.com/watch?v=dWNW-NXEudk
Vem säger att vetenskapen inte har något att säga om moral? Sam Harris och Richard Dawkins: http://www.youtube.com/watch?v=Mm2Jrr0tRXk
onsdag 24 september 2014
onsdag 17 september 2014
"Självuppoffring är slavars motbjudande och sinnesslöa form av självmord"
Dagens text handlar om självuppoffring. Det är resonemang som förs i fantasyserien Sanningens Svärd, som är skriven av Terry Goodkind. Goodkind tillhör Ayn Rands filosofi, objektivismen. Sanningens Svärd är inget politiskt manifest och alla resonemang ska inte betraktas som politiska förslag, men de är intressanta ur ett liberalt perspektiv. Jag kommer inte att säga så mycket om sammanhanget i boken eftersom det inte behövs och skulle spoila den för framtida läsare, allt man behöver veta är att Rickard måste befinna sig där han gör med Nicci, annars dör hans fru Kahlan, och de lever i en stat som kallas Imperieorden, som är en slags kommunistisk diktatur.
"När han tog en sked hirs till nämnde Nicci oberört att hyresvärden, Kamils far, hade tittat förbi.
Rickard höjde blicken. "Vad ville han?"
"Han sade att eftersom du har ett arbete, har bostadsrådet höjt vår hyra för att hjälpa dem här i trakten som inte är arbetsföra att betala hyran. Ser du där, Rickard, hur livet under Imperieorden odlar omsorg om andra, så att alla samarbetar för allas bästa?"
Nästan allt som återstod när arbetaregruppen hade tagit sitt lade bostadsrådet beslag på. Antingen det rådet eller något annat råd, alltid med samma syfte: för att hjälpa Imperieordens medborgare. Rickard och Nicci fick nästan ingenting över att köpa mat för. Rickards kläder hängde allt lösare, men inte så löst som Niccis klänningar.
Hon föreföll självbelåten med det faktum att de var försenade med hyran. Maten var i alla fall ganska billig - när det fanns någon mat att köpa. Folk sade att det bara var i kraft av Skaparens nåd och Imperieordens visdom som de över huvud taget hade råd med mat. Inne på Ishaqs lager hade Rickard hört talas om att rikligare och mer varierad kost fans att få tag på, om man hade råd. Det hade inte Rickard.
Under sin färd på vagnen tillsammans med Jori till järnbruket och smedjan, hade Rickard på¨avstånd sett stora, praktfulla hus. På gatorna mellan de praktfulla husen promenerade välklädda människor. Här och där syntes ekipage. Det var människor som inte smutsade vare sig händer eller moral med att ägna sig åt affärsrörelser. De var principfasta människor. De var Imperieordens ämbetsmän, som såg till att de arbetsföra uppoffrade sig för Imperieordens sak.
"Självuppoffring är alla människors moraliska plikt", sade Nicci trotsigt när hon såg att han bet ihop tänderna.
Rickard förmådde inte hålla tyst. "Självuppoffring är slavars motbjudande och sinnesslöa form av självmord".
Nicci tappade hakan. Det var som om han just hade sagt att modersmjölken var gift för en nyfödd.
"Det tror jag var det grymmaste jag någonsin hört dig säga, Rickard."
"Är det grymt att säga att jag inte gladeligen skulle offra mig själv för den där översittaren Gadi? Eller för någon annan lösdrivande yngling som jag inte känner? Är det grymt att inte frivilligt offra det som är mitt för att någon girig usling trånar efter plundrat rov som han inte förtjänar och som offret får betala med sitt blod?
Självuppoffring för något man håller kärt eller för någon man håller kär eller för frihet och frihet för dem man respekterar - självuppoffring som min för Kahlans liv - är den enda förnuftiga formen av självuppoffring. Att vara osjälvisk betyder bara att vara en slav som måste ge sin värdefullaste ägodel - sitt liv - till vilken självbelåtet leende tjuv som helst som begär det.
Det självmord som självuppoffringen innebär är ett krav som påtvingas slavar av deras herrar. Eftersom jag har en kniv tryckt mot halsen, är det inte för mitt eget bästa som jag berövas det jag tjänar med mina egna händers arbete. Det gagnar bara den som håller i kniven och dem som i kraft av antal men inte förnuft bestämmer vad som är bäst för alla - de som jublande driver på honom för att kunna slicka i sig de blodsdroppar som deras herrar missar.
Livet är värdefullt. Det är därför uppoffringar för friheten är förnuftiga; det är för själva livet och möjligheten att leva det som man handlar; eftersom ett liv utan frihet är detsamma som en långsam, säker död i form av självuppoffring för mänsklighetens "bästa" - och "mänskligheten" är alltid någon annan. Mänskligheten är bara en stor samling enskilda människor. Varför är alla andras liv betydelsefullare, värdefullare och viktigare än ens eget? Blind, lagstadgad självuppoffring är rena vansinnet."
Hon stirrade, inte på honom utan på flamman som dansade i skålen med linfröolja. "Det där menar du inte, Rickard. Du är bara trött... och arg för att du måste arbeta på nätterna också för att kunna klara dig. Du borde förstå att alla de där andra du hjälper finns där för att hjälpa till för allas bästa - även ditt bästa om du skulle råka vara i förtvivlat behov av hjälp."
Rickard brydde sig inte om att diskutera saken, utan sade bara: "Jag tycker synd om dig, Nicci. Du sätter inte ens värde på ditt eget liv. Uppoffringar betyder ingenting för dig."
Det stämmer inte, Rickard", viskade hon. "Jag uppoffrar mig för dig... jag sparade den hirs vi hade åt dig, så att du skulle få krafter."
"Krafter att stå upprätt medan jag kastar bort mitt liv? Varför offrade du din kvällsvard, Nicci?"
"Därför att det var det rätt att göra - det var för andras bästa."
Han nickade och såg på henne i det svaga ljuset. "Du riskerar livet intill svältens gräns för andra - för vilka andra som helst." Han viftade med tummen över axeln. "Vad sägs om den där översittaren Gadi? Skulle du svälta till döds för att han skulle få äta? Det skulle kanske betyda något, Nicci, om det var en uppoffring för någon du satte värde på, men det är det inte; det är en uppoffring för ett av Imperieordens själlösa, grå ideal."
När hon inte svarade ställde Rickard resten av sin kvällsvard framför henne. "Jag vill inte ha din meningslösa självuppoffring."
I en hel evighet satt hon och stirrade på skålen med hirs.
Rickard tyckte synd om henne, på grund av det hon inte kunde förstå när hon stirrade på skålen. Han tänkte på vad som skulle hända med Kahlan om Nicci fick för lite att äta och blev sjuk.
"Ät, Nicci", sade han milt.
Till slut plockade hon upp skålen och gjorde som hon blivit tillsagd.
När hon hade ätit upp hirsen höjde hon blicken och såg på honom med sina blå ögon, som så ivrigt verkade tråna efter att få se något han inte kunde få henne att se eller inse. Hon sköt den tomma skålen mot bordets mitt.
"Tack, Rickard, för maten."
"Varför tackar du mig? Jag är en osjälvisk slav, som förväntas göra självuppoffringar för vilken värdelös människa som helst som talar om för mig vad hon behöver."
Han gick med långa kliv bort till dörren. Sedan vände han sig om, med handen vilande mot det löst sittande dörrhandtaget. "Jag måste gå. Annats blir jag av med mitt arbete."
Hon nickade, med tårar i de stora blå, ögonen. "
- Terry Goodkind, Palatset i Altur´Rang, del 15 Sanningens Svärd, sida 193-195, Wahlströms Fantasy 2007.
Jag rekommenderar läsning av alla böckerna i Sanningens Svärd-serien, de är fyllda med filosofiska dilemman och böckerna är dessutom spännande.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
"När han tog en sked hirs till nämnde Nicci oberört att hyresvärden, Kamils far, hade tittat förbi.
Rickard höjde blicken. "Vad ville han?"
"Han sade att eftersom du har ett arbete, har bostadsrådet höjt vår hyra för att hjälpa dem här i trakten som inte är arbetsföra att betala hyran. Ser du där, Rickard, hur livet under Imperieorden odlar omsorg om andra, så att alla samarbetar för allas bästa?"
Nästan allt som återstod när arbetaregruppen hade tagit sitt lade bostadsrådet beslag på. Antingen det rådet eller något annat råd, alltid med samma syfte: för att hjälpa Imperieordens medborgare. Rickard och Nicci fick nästan ingenting över att köpa mat för. Rickards kläder hängde allt lösare, men inte så löst som Niccis klänningar.
Hon föreföll självbelåten med det faktum att de var försenade med hyran. Maten var i alla fall ganska billig - när det fanns någon mat att köpa. Folk sade att det bara var i kraft av Skaparens nåd och Imperieordens visdom som de över huvud taget hade råd med mat. Inne på Ishaqs lager hade Rickard hört talas om att rikligare och mer varierad kost fans att få tag på, om man hade råd. Det hade inte Rickard.
Under sin färd på vagnen tillsammans med Jori till järnbruket och smedjan, hade Rickard på¨avstånd sett stora, praktfulla hus. På gatorna mellan de praktfulla husen promenerade välklädda människor. Här och där syntes ekipage. Det var människor som inte smutsade vare sig händer eller moral med att ägna sig åt affärsrörelser. De var principfasta människor. De var Imperieordens ämbetsmän, som såg till att de arbetsföra uppoffrade sig för Imperieordens sak.
"Självuppoffring är alla människors moraliska plikt", sade Nicci trotsigt när hon såg att han bet ihop tänderna.
Rickard förmådde inte hålla tyst. "Självuppoffring är slavars motbjudande och sinnesslöa form av självmord".
Nicci tappade hakan. Det var som om han just hade sagt att modersmjölken var gift för en nyfödd.
"Det tror jag var det grymmaste jag någonsin hört dig säga, Rickard."
"Är det grymt att säga att jag inte gladeligen skulle offra mig själv för den där översittaren Gadi? Eller för någon annan lösdrivande yngling som jag inte känner? Är det grymt att inte frivilligt offra det som är mitt för att någon girig usling trånar efter plundrat rov som han inte förtjänar och som offret får betala med sitt blod?
Självuppoffring för något man håller kärt eller för någon man håller kär eller för frihet och frihet för dem man respekterar - självuppoffring som min för Kahlans liv - är den enda förnuftiga formen av självuppoffring. Att vara osjälvisk betyder bara att vara en slav som måste ge sin värdefullaste ägodel - sitt liv - till vilken självbelåtet leende tjuv som helst som begär det.
Det självmord som självuppoffringen innebär är ett krav som påtvingas slavar av deras herrar. Eftersom jag har en kniv tryckt mot halsen, är det inte för mitt eget bästa som jag berövas det jag tjänar med mina egna händers arbete. Det gagnar bara den som håller i kniven och dem som i kraft av antal men inte förnuft bestämmer vad som är bäst för alla - de som jublande driver på honom för att kunna slicka i sig de blodsdroppar som deras herrar missar.
Livet är värdefullt. Det är därför uppoffringar för friheten är förnuftiga; det är för själva livet och möjligheten att leva det som man handlar; eftersom ett liv utan frihet är detsamma som en långsam, säker död i form av självuppoffring för mänsklighetens "bästa" - och "mänskligheten" är alltid någon annan. Mänskligheten är bara en stor samling enskilda människor. Varför är alla andras liv betydelsefullare, värdefullare och viktigare än ens eget? Blind, lagstadgad självuppoffring är rena vansinnet."
Hon stirrade, inte på honom utan på flamman som dansade i skålen med linfröolja. "Det där menar du inte, Rickard. Du är bara trött... och arg för att du måste arbeta på nätterna också för att kunna klara dig. Du borde förstå att alla de där andra du hjälper finns där för att hjälpa till för allas bästa - även ditt bästa om du skulle råka vara i förtvivlat behov av hjälp."
Rickard brydde sig inte om att diskutera saken, utan sade bara: "Jag tycker synd om dig, Nicci. Du sätter inte ens värde på ditt eget liv. Uppoffringar betyder ingenting för dig."
Det stämmer inte, Rickard", viskade hon. "Jag uppoffrar mig för dig... jag sparade den hirs vi hade åt dig, så att du skulle få krafter."
"Krafter att stå upprätt medan jag kastar bort mitt liv? Varför offrade du din kvällsvard, Nicci?"
"Därför att det var det rätt att göra - det var för andras bästa."
Han nickade och såg på henne i det svaga ljuset. "Du riskerar livet intill svältens gräns för andra - för vilka andra som helst." Han viftade med tummen över axeln. "Vad sägs om den där översittaren Gadi? Skulle du svälta till döds för att han skulle få äta? Det skulle kanske betyda något, Nicci, om det var en uppoffring för någon du satte värde på, men det är det inte; det är en uppoffring för ett av Imperieordens själlösa, grå ideal."
När hon inte svarade ställde Rickard resten av sin kvällsvard framför henne. "Jag vill inte ha din meningslösa självuppoffring."
I en hel evighet satt hon och stirrade på skålen med hirs.
Rickard tyckte synd om henne, på grund av det hon inte kunde förstå när hon stirrade på skålen. Han tänkte på vad som skulle hända med Kahlan om Nicci fick för lite att äta och blev sjuk.
"Ät, Nicci", sade han milt.
Till slut plockade hon upp skålen och gjorde som hon blivit tillsagd.
När hon hade ätit upp hirsen höjde hon blicken och såg på honom med sina blå ögon, som så ivrigt verkade tråna efter att få se något han inte kunde få henne att se eller inse. Hon sköt den tomma skålen mot bordets mitt.
"Tack, Rickard, för maten."
"Varför tackar du mig? Jag är en osjälvisk slav, som förväntas göra självuppoffringar för vilken värdelös människa som helst som talar om för mig vad hon behöver."
Han gick med långa kliv bort till dörren. Sedan vände han sig om, med handen vilande mot det löst sittande dörrhandtaget. "Jag måste gå. Annats blir jag av med mitt arbete."
Hon nickade, med tårar i de stora blå, ögonen. "
- Terry Goodkind, Palatset i Altur´Rang, del 15 Sanningens Svärd, sida 193-195, Wahlströms Fantasy 2007.
Jag rekommenderar läsning av alla böckerna i Sanningens Svärd-serien, de är fyllda med filosofiska dilemman och böckerna är dessutom spännande.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
tisdag 16 september 2014
Min vision
När man ser ut att hamna i opposition är det lätt att fokusera för mycket på att kritisera motståndaren. Kritik mot de rödgröna behövs visserligen, och jag kommer att kritisera dem. Men man bör även komma med ett eget alternativ. Detta inlägg fokuserar på just min vision.
Mitt huvudmål är frihet. Alla människor har en egen vilja, egna idéer, en egen uppfattning om vad som är ett gott liv. Det är något man bör ha stor respekt för. Tvång är därför något som ska undvikas så långt som möjligt. Det är alltid den som vill minska människors frihet som måste förklara varför.
Förtryck och frihetsinskränkningar kan dock komma från andra än staten. Man kan bli rånad, mördad, hotad eller liknande av andra individer. Därför behövs en stat med våldsmonopol och skatteuttag för att finansiera den staten. Staten ska styra över alla individer på dess territorium, men eftersom det är önskvärt att minska tvång ska staten bara sköta det som måste skötas gemensamt, inte lite vad som helst som verkar nice. Om vi inte är försiktiga med att låta staten lösa alla våra problem kommer det bara att bli fler och fler myndigheter, lagar och skatter tills vi är i en situation där staten inskränker människors frihet mer än den skyddar den.
Vad staten sedan ska göra går att diskutera. Detta bör vi göra genom demokrati. Det är det styrelseskick som genom historien visat sig vara mest stabilt och gett störst makt åt den enskilda människan. Det innebär visserligen majoritetsvälde, och majoriteten kan ibland fatta konstiga beslut (som den gjort nu i Sverige) men det finns inget bra alternativ. Demokrati är det sämsta styrelseskicket, men bara om man bortser från alla andra. Det går möjligen att ha en stark författning som är svårare att ändra än "vanliga lagar" som skyddar minoriteters rättigheter exempelvis, men även denna kan falla om en majoritet vill ändra den.
Frågan är sedan vad statens mål bör vara. Ska staten bara skydda våra rättigheter, eller ska den även ha andra mål? Var kommer i så fall dessa rättigheter ifrån? Är det naturliga rättigheter, som bara existerar oavsett våra åsikter om dem? Hur motiverar man då att det skulle vara så, vart befinner sig då dessa naturliga rättigheter, svävar de omkring i universum eller i någon annan dimension, vem har skapat dem, vad händer om man bryter mot dem? En annan utgångspunkt är att rättigheter i sig inte finns utan att vi skapar dem genom att skriva kontrakt med varandra. Detta räcker för att motivera en stat. Då kan rättigheterna motiveras med exempelvis resonemanget om okunnighetens slöja. Det går ut på att samhället bör utformas så, att individer som inte visste vad de skulle födas bakom just en "okunnighetens slöja" skulle tycka att det var ett önskvärt samhälle. Dessa individer skulle då sannolikt komma fram till ett samhälle där alla har samma rättigheter, det både verkar mest fördelaktigt för dig som enskild individ om du inte vet vilken roll i samhället du kommer att ha, och stämmer överens med den moral som de flesta människor har. Man behöver dock inte köpa alla Rawls resonemang för att man gillar okunnighetens slöja.
Garanterat kommer det att vara så att vissa inte håller med om det samhällskontraktet. Om de försöker bryta mot de lagar som finns kommer dock de övriga människorna att stoppa dem. Detta är ett rent sakförhållande och väldigt svårt att komma runt vilket styrelseskick man än väljer.
Sedan kan man diskutera vilka rättigheter som bör ingå. Bara negativa rättigheter, alltså rätten att inte utsättas för tvång, eller även positiva rättigheter, rätten till saker? Negativa rättigheter har fördelen att de inte är svåra att försvara, jag som individ behöver bara lämna dig som individ ifred så har jag respekterat dina negativa rättigheter. Positiva rättigheter är svårare. Någon måste uppfylla dessa rättigheter för att det ska finnas någon poäng i att kalla dem rättigheter, och vems plikt är det att göra det? Allas plikt, eller bara den som råkar stå närmast dig just nu? Det är möjligt att motivera vissa saker, som skola och ett grundbidrag för arbetslösa att leva på, med negativa rättigheter, trots att det traditionellt betraktas som positiva, men det kommer jag att behandla i ett senare inlägg. Förespråkare av positiva rättigheter brukar säga att staten och skatteuttaget redan finns, och då kan man öka det något för att gemensamt finansiera skola, sjukvård, konst och saker som är allmänt nice. Frågan är då hur många positiva rättigheter man är beredd att acceptera och om det finns någon given gräns. jag har fortfarande svårt att betrakta Allsång på Skansen som en rättighet exempelvis.
Förutsättningar kan man också diskutera. Alla föds med lite olika förutsättningar, men är det statens uppgift att jämna ut dem? Frågan är då hur man ställer sig till berättigandeprincipen, som jag skrivit om tidigare och innebär att även en jämn ekonomisk fördelning kommer att leda till en ojämn fördelning omedelbart i en marknadsekonomi. En lösning kan vara att fokusera på utjämning av förutsättningar på andra sätt, som utbildning. Utbildning kan du inte byta bort när du väl har den, man lär för livet och inte bara för skolan.
Det viktigaste är dock frihet och meritokrati. Att alla har friheten att göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan. Då kommer man antagligen att syssla med något man tycker är roligt eller meningsfullt för att försörja sig. I ett fritt samhälle kommer man då att bedömas efter kompetens, hur hårt man jobbar och hur mycket värde det skapar åt andra. Ger man så får man. Det kommer att innebära inkomstskillnader. När Socialdemokraterna säger att "något håller på att gå sönder" när klyftorna ökar, så verkar de inte förstå att det är från en väldigt låg nivå. Sverige har ytterst små klyftor. Anser man att alla klyftor ska bort är det lika utfall man strävar efter. Jag hoppas att detta inte är vad Socialdemokraterna strävar efter, för det innebär att alla ska ha det likadant oavsett vad man gör. En person som pluggar i många år efter gymnasiet och skaffar sig ett arbete, och jobbar med det skickligt varje dag, skulle i så fall inte få mer än en person som inte ägnar sina dagar åt någonting. Om man tycker att detta scenario verkar orättvist så är man för vissa inkomstklyftor.
Liberalismen är min vision. Ett fritt samhälle där staten bara sköter det som måste skötas gemensamt. Egentligen är det en vision som ger utrymme för alla enskilda människors drömmar och visioner att blomma fritt. Det är själva poängen med liberalismen, det finns inget givet slutmål att tvinga alla människor att sträva mot. Dina drömmar är dina drömmar, ditt liv är ditt liv, gör vad du vill med det.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
http://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-eu-bast-pa-social-rattvisa/
Mitt huvudmål är frihet. Alla människor har en egen vilja, egna idéer, en egen uppfattning om vad som är ett gott liv. Det är något man bör ha stor respekt för. Tvång är därför något som ska undvikas så långt som möjligt. Det är alltid den som vill minska människors frihet som måste förklara varför.
Förtryck och frihetsinskränkningar kan dock komma från andra än staten. Man kan bli rånad, mördad, hotad eller liknande av andra individer. Därför behövs en stat med våldsmonopol och skatteuttag för att finansiera den staten. Staten ska styra över alla individer på dess territorium, men eftersom det är önskvärt att minska tvång ska staten bara sköta det som måste skötas gemensamt, inte lite vad som helst som verkar nice. Om vi inte är försiktiga med att låta staten lösa alla våra problem kommer det bara att bli fler och fler myndigheter, lagar och skatter tills vi är i en situation där staten inskränker människors frihet mer än den skyddar den.
Vad staten sedan ska göra går att diskutera. Detta bör vi göra genom demokrati. Det är det styrelseskick som genom historien visat sig vara mest stabilt och gett störst makt åt den enskilda människan. Det innebär visserligen majoritetsvälde, och majoriteten kan ibland fatta konstiga beslut (som den gjort nu i Sverige) men det finns inget bra alternativ. Demokrati är det sämsta styrelseskicket, men bara om man bortser från alla andra. Det går möjligen att ha en stark författning som är svårare att ändra än "vanliga lagar" som skyddar minoriteters rättigheter exempelvis, men även denna kan falla om en majoritet vill ändra den.
Frågan är sedan vad statens mål bör vara. Ska staten bara skydda våra rättigheter, eller ska den även ha andra mål? Var kommer i så fall dessa rättigheter ifrån? Är det naturliga rättigheter, som bara existerar oavsett våra åsikter om dem? Hur motiverar man då att det skulle vara så, vart befinner sig då dessa naturliga rättigheter, svävar de omkring i universum eller i någon annan dimension, vem har skapat dem, vad händer om man bryter mot dem? En annan utgångspunkt är att rättigheter i sig inte finns utan att vi skapar dem genom att skriva kontrakt med varandra. Detta räcker för att motivera en stat. Då kan rättigheterna motiveras med exempelvis resonemanget om okunnighetens slöja. Det går ut på att samhället bör utformas så, att individer som inte visste vad de skulle födas bakom just en "okunnighetens slöja" skulle tycka att det var ett önskvärt samhälle. Dessa individer skulle då sannolikt komma fram till ett samhälle där alla har samma rättigheter, det både verkar mest fördelaktigt för dig som enskild individ om du inte vet vilken roll i samhället du kommer att ha, och stämmer överens med den moral som de flesta människor har. Man behöver dock inte köpa alla Rawls resonemang för att man gillar okunnighetens slöja.
Garanterat kommer det att vara så att vissa inte håller med om det samhällskontraktet. Om de försöker bryta mot de lagar som finns kommer dock de övriga människorna att stoppa dem. Detta är ett rent sakförhållande och väldigt svårt att komma runt vilket styrelseskick man än väljer.
Sedan kan man diskutera vilka rättigheter som bör ingå. Bara negativa rättigheter, alltså rätten att inte utsättas för tvång, eller även positiva rättigheter, rätten till saker? Negativa rättigheter har fördelen att de inte är svåra att försvara, jag som individ behöver bara lämna dig som individ ifred så har jag respekterat dina negativa rättigheter. Positiva rättigheter är svårare. Någon måste uppfylla dessa rättigheter för att det ska finnas någon poäng i att kalla dem rättigheter, och vems plikt är det att göra det? Allas plikt, eller bara den som råkar stå närmast dig just nu? Det är möjligt att motivera vissa saker, som skola och ett grundbidrag för arbetslösa att leva på, med negativa rättigheter, trots att det traditionellt betraktas som positiva, men det kommer jag att behandla i ett senare inlägg. Förespråkare av positiva rättigheter brukar säga att staten och skatteuttaget redan finns, och då kan man öka det något för att gemensamt finansiera skola, sjukvård, konst och saker som är allmänt nice. Frågan är då hur många positiva rättigheter man är beredd att acceptera och om det finns någon given gräns. jag har fortfarande svårt att betrakta Allsång på Skansen som en rättighet exempelvis.
Förutsättningar kan man också diskutera. Alla föds med lite olika förutsättningar, men är det statens uppgift att jämna ut dem? Frågan är då hur man ställer sig till berättigandeprincipen, som jag skrivit om tidigare och innebär att även en jämn ekonomisk fördelning kommer att leda till en ojämn fördelning omedelbart i en marknadsekonomi. En lösning kan vara att fokusera på utjämning av förutsättningar på andra sätt, som utbildning. Utbildning kan du inte byta bort när du väl har den, man lär för livet och inte bara för skolan.
Det viktigaste är dock frihet och meritokrati. Att alla har friheten att göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan. Då kommer man antagligen att syssla med något man tycker är roligt eller meningsfullt för att försörja sig. I ett fritt samhälle kommer man då att bedömas efter kompetens, hur hårt man jobbar och hur mycket värde det skapar åt andra. Ger man så får man. Det kommer att innebära inkomstskillnader. När Socialdemokraterna säger att "något håller på att gå sönder" när klyftorna ökar, så verkar de inte förstå att det är från en väldigt låg nivå. Sverige har ytterst små klyftor. Anser man att alla klyftor ska bort är det lika utfall man strävar efter. Jag hoppas att detta inte är vad Socialdemokraterna strävar efter, för det innebär att alla ska ha det likadant oavsett vad man gör. En person som pluggar i många år efter gymnasiet och skaffar sig ett arbete, och jobbar med det skickligt varje dag, skulle i så fall inte få mer än en person som inte ägnar sina dagar åt någonting. Om man tycker att detta scenario verkar orättvist så är man för vissa inkomstklyftor.
Liberalismen är min vision. Ett fritt samhälle där staten bara sköter det som måste skötas gemensamt. Egentligen är det en vision som ger utrymme för alla enskilda människors drömmar och visioner att blomma fritt. Det är själva poängen med liberalismen, det finns inget givet slutmål att tvinga alla människor att sträva mot. Dina drömmar är dina drömmar, ditt liv är ditt liv, gör vad du vill med det.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
http://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-eu-bast-pa-social-rattvisa/
måndag 15 september 2014
Vad händer nu?
Efter att ha valarbetat i över en månad och sedan sett sitt parti (med all sannolikhet) förlora regeringsmakten måste man nästan kommentera det. Att vara i opposition, att kritiskt granska de som tar över nu kommer att vara en viktig uppgift de fyra kommande åren.
Vi har väntat och väntat på besked från Löfven om vilken regering han vill bilda. Han har hållit tyst. Svaret börjar visa sig nu - efter valet. Han kommer inte att regera med Vänsterpartiet. Det är inte något som jag personligen motsätter mig, jag har mindre förtroende för Vänsterpartiet än för Socialdemokraterna i de allra flesta frågor. Men det är intressant vilka signaler det skickar.
Jonas Sjöstedt känner sig uppenbarligen sviken och det är förståeligt. Han, Löfven, Romson och Fridolin har uppträtt som ett team ett bra tag. Nu får han inte ens vara med på förhandlingarna. Det är uppenbart att detta inte var vad han räknat med. Han har varit naiv som trott att han skulle vinna på att stötta Socialdemokraterna.
Frågan är varför han är på väg att begå samma misstag igen. Han tror att han kan nå en kompromiss med Socialdemokraterna om vinster i välfärden. Problemet är att Vänsterpartiet vill förbjuda vinster i välfärden helt. Socialdemokraterna vill "sätta stopp för vinstjakten". Anledningen till att man valt de orden är just för att man inte vill ha ett direkt förbud, uppenbarligen. Socialdemokraterna har en mycket starkare förhandlingsposition än Vänsterpartiet, så att Sjöstedt skulle få igenom sitt vinstförbud är inte sannolikt. Vilket jag tycker är bra, visserligen, men det sänder inte direkt signaler om trovärdighet och regeringsduglighet att börja bråka om de mest centrala frågorna första dagen.
Intrycket jag fick av Socialdemokraternas agerande var maktspel. Löfven har gjort anspråk på att ta ansvar och agera konstruktivt. Jag hoppas att han gör det. Vad han gjort nu är att stänga ute en allierad som uppenbarligen räknat med nära samarbete. Vi vet fortfarande inte hur Socialdemokraternas regering eller budget kommer att se ut. Man hade kunnat förmedla en mycket trovärdigare bild än detta uppenbara maktspel. Det allra bästa hade varit någon form av besked från Löfven innan valet om vad hans plan var. Jag hoppas att Socialdemokraternas agerande de närmaste dagarna visar att de faktiskt tar ansvar, för hittills har de inte visat det.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Vi har väntat och väntat på besked från Löfven om vilken regering han vill bilda. Han har hållit tyst. Svaret börjar visa sig nu - efter valet. Han kommer inte att regera med Vänsterpartiet. Det är inte något som jag personligen motsätter mig, jag har mindre förtroende för Vänsterpartiet än för Socialdemokraterna i de allra flesta frågor. Men det är intressant vilka signaler det skickar.
Jonas Sjöstedt känner sig uppenbarligen sviken och det är förståeligt. Han, Löfven, Romson och Fridolin har uppträtt som ett team ett bra tag. Nu får han inte ens vara med på förhandlingarna. Det är uppenbart att detta inte var vad han räknat med. Han har varit naiv som trott att han skulle vinna på att stötta Socialdemokraterna.
Frågan är varför han är på väg att begå samma misstag igen. Han tror att han kan nå en kompromiss med Socialdemokraterna om vinster i välfärden. Problemet är att Vänsterpartiet vill förbjuda vinster i välfärden helt. Socialdemokraterna vill "sätta stopp för vinstjakten". Anledningen till att man valt de orden är just för att man inte vill ha ett direkt förbud, uppenbarligen. Socialdemokraterna har en mycket starkare förhandlingsposition än Vänsterpartiet, så att Sjöstedt skulle få igenom sitt vinstförbud är inte sannolikt. Vilket jag tycker är bra, visserligen, men det sänder inte direkt signaler om trovärdighet och regeringsduglighet att börja bråka om de mest centrala frågorna första dagen.
Intrycket jag fick av Socialdemokraternas agerande var maktspel. Löfven har gjort anspråk på att ta ansvar och agera konstruktivt. Jag hoppas att han gör det. Vad han gjort nu är att stänga ute en allierad som uppenbarligen räknat med nära samarbete. Vi vet fortfarande inte hur Socialdemokraternas regering eller budget kommer att se ut. Man hade kunnat förmedla en mycket trovärdigare bild än detta uppenbara maktspel. Det allra bästa hade varit någon form av besked från Löfven innan valet om vad hans plan var. Jag hoppas att Socialdemokraternas agerande de närmaste dagarna visar att de faktiskt tar ansvar, för hittills har de inte visat det.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
fredag 12 september 2014
En levande idédebatt
"Idéer är viktiga, men de måste ju gå att genomföra i praktiken. Vi kan ju inte bara förespråka en massa idéer utan att veta om de fungerar. Liberalism i alla ära, men politik handlar ju också om att ta ansvar".
Denna inställning har nog många stött på. Även om jag förstår argumentet håller jag inte helt med.
Att genomföra huvudlösa idéer låter givetvis dumt. Men att genomföra saker som inte testats förut är inte lika orimligt. Kvinnlig rösträtt, demokrati och yttrandefrihet var en gång ytterst radikala idéer. "Tänk om vi gav folket makten, hur skulle samhället fungera då?". Hade du kommit med idén om relativitetsteorin, eller evolutionsteorin, eller idén att bygga en farkost som kan transportera människor till månen, innan dessa idéer blev accepterade, så hade du nog betraktats som galen eller rentav farlig.
Det behövs alltid en levande idédebatt, och liberaler som inte räds att ta den. Även om man inte reflekterar över ideologi, så grundar man alltid sina värderingar på någonting. Frågan är bara om man funderar vad man grundar sina värderingar på, eller om man är omedveten om det. Vi har haft väldigt långa perioder av socialdemokratiskt styre i Sverige. Det innebär att man sannolikt bär på många socialdemokratiska värderingar om man inte reflekterar över varför man tycker som man gör.
Det är därför vi aldrig, för ett enda ögonblick, får glömma Folkpartiets liberala grund. Gör vi det kommer vi nämligen bara att tävla om att vara bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna. Jag har dock under min tid i partiet sett att vi kan bättre. Vi kan uppenbarligen driva en valrörelse grundad på liberala budskap och liberala frågor. "Kunskap bryter utanförskap", "Ja till invandring - Nej till rasism", "Feminism utan socialism". Detta är tydliga liberala budskap som behövs. Liberala idéer har vi inte för att bli populära, de behövs nämligen bäst när de är som minst populära. Vi är inte politiker som vänder kappan efter vinden, vi är liberaler som står upp för människors frihet i alla väder.
Vi ska vara stolta över allt vi gjort hittills i valrörelsen. Stolta men inte nöjda. För det är inte över än. Det är inte över innan rösterna räknats och vi fått höra resultatet. Det är inte över innan vi har vunnit!
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Denna inställning har nog många stött på. Även om jag förstår argumentet håller jag inte helt med.
Att genomföra huvudlösa idéer låter givetvis dumt. Men att genomföra saker som inte testats förut är inte lika orimligt. Kvinnlig rösträtt, demokrati och yttrandefrihet var en gång ytterst radikala idéer. "Tänk om vi gav folket makten, hur skulle samhället fungera då?". Hade du kommit med idén om relativitetsteorin, eller evolutionsteorin, eller idén att bygga en farkost som kan transportera människor till månen, innan dessa idéer blev accepterade, så hade du nog betraktats som galen eller rentav farlig.
Det behövs alltid en levande idédebatt, och liberaler som inte räds att ta den. Även om man inte reflekterar över ideologi, så grundar man alltid sina värderingar på någonting. Frågan är bara om man funderar vad man grundar sina värderingar på, eller om man är omedveten om det. Vi har haft väldigt långa perioder av socialdemokratiskt styre i Sverige. Det innebär att man sannolikt bär på många socialdemokratiska värderingar om man inte reflekterar över varför man tycker som man gör.
Det är därför vi aldrig, för ett enda ögonblick, får glömma Folkpartiets liberala grund. Gör vi det kommer vi nämligen bara att tävla om att vara bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna. Jag har dock under min tid i partiet sett att vi kan bättre. Vi kan uppenbarligen driva en valrörelse grundad på liberala budskap och liberala frågor. "Kunskap bryter utanförskap", "Ja till invandring - Nej till rasism", "Feminism utan socialism". Detta är tydliga liberala budskap som behövs. Liberala idéer har vi inte för att bli populära, de behövs nämligen bäst när de är som minst populära. Vi är inte politiker som vänder kappan efter vinden, vi är liberaler som står upp för människors frihet i alla väder.
Vi ska vara stolta över allt vi gjort hittills i valrörelsen. Stolta men inte nöjda. För det är inte över än. Det är inte över innan rösterna räknats och vi fått höra resultatet. Det är inte över innan vi har vunnit!
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
torsdag 11 september 2014
Din rätt till bostad - min skyldighet att bygga bostaden?
Det här inlägget handlar om rättigheter. Det finns olika definitioner som används. Jag gör inga anspråk på att använda de enda "rätta" definitionerna, utan förklarar vad jag menar med olika typer av rättigheter och syftar därefter på detta.
Negativa rättigheter brukar definieras som rätten att slippa ifrån någonting. Rätten att inte bli dödad, eller våldtagen, eller rånad, eller bestulen med mera. För att respektera dina negativa rättigheter behöver jag bara se till att ge fan i dig, enkelt uttryckt.
Positiva rättigheter handlar om rätten till någonting. Rätt till skola, sjukvård, omsorg, bidrag, statligt finansierad konst, kollektivtrafik, bostad - det är positiva rättigheter. "Rätt till arbete" är också en positiv rättighet, om det innebär att någon måste anställa dig för att det är din rätt att jobba och ha en inkomst. Om det däremot bara handlar om att du är fri att skriva ett kontrakt med en annan individ eller ett företag, när båda parterna accepterat kontraktet, då handlar det om en negativ rättighet.
Staten finns för att skydda våra rättigheter. Frågan är, vilka rättigheter ska den skydda?
Negativa rättigheter är ganska självklart. Oavsett vem du är vill du nog inte bli rånad, dödad eller våldtagen. För att du ska slippa bli det behöver folk bara respektera dig, avstå från att skada dig, de behöver inte aktivt göra någonting. Men för att man ska kunna garantera att dina negativa rättigheter skyddas har vi en stat med våldsmonopol, polis och rättsväsende, som finansieras av skatter. Dessa är också en inskränkning av negativa rättigheter, men en acceptabel inskränkning eftersom den förhindrar att värre rättighetsinskränkningar förekommer. Det är dock positivt att hålla skatterna på en så låg nivå som möjligt, om man vill att negativa rättigheter ska upprätthållas.
Positiva rättigheter är svårare att motivera. Det kan handla om rätt till sjukvård, rätt till kollektivtrafik eller rätt till en bostad, och det är väl bra om människor får sjukvård, får en bostad och kan ta sig dit de behöver. Men hur kan det vara någon annans plikt att tillhandahålla dem detta? Att skydda någons positiva rättighet kräver mycket mer än att skydda någons negativa rättighet. Det kräver att någon försörjer någon annan. För att försvara någons positiva rättighet till en bostad, behöver vi tvinga någon annan att bygga denna bostad. Detta måste innebära en inskränkning av denne någons negativa rättigheter.
Det finns visserligen redan en stat på plats, som ska skydda våra negativa rättigheter, om dessa är de vi ser som viktigast. Kan staten gå in och skydda även några positiva rättigheter, genom att till exempel finansiera allmän sjukvård? Det innebär ett högre skatteuttag, men vi har ju redan skatt.?
Kanske. Det är svårt att motivera positiva rättigheter moraliskt. Det är svårt att försvara att jag är skyldig att försörja någon annan (vilket är en annan sak än att jag finansierar ett system som skyddar allas negativa rättigheter, även mina). Positiva rättigheter måste nämligen komma i andra hand när de hamnar i konflikt med negativa rättigheter, och om de ska tillämpas strikt så måste de ofta hamna i konflikt med negativa rättigheter.
Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Det beror till stor del på att vi inte ställt tillräckligt hårda krav på att det staten finansierar kan berättigas. Jag anser inte att vi ska avskaffa allmänt finansierad skola och sjukvård. De bidrar till att alla människor får mer jämlika möjligheter. Jag har dock svårt att de detta som en rättighet. Det skulle innebära att alla människor som fanns innan allmän sjukvård och skola fanns fick sina rättigheter kränkta dagligen. Jag skulle hellre kalla skola och sjukvård för nyttigheter. Men det är väldigt viktigt att vi är kritiska till andra saker som staten gör, som kanske inte gör att människor får jämlika livschanser, som kanske inte förbättrar något för människor överhuvudtaget, samt ser till att vad staten gör är ytterst välmotiverat. Då är det centralt att förhålla sig kritisk till positiva rättigheter, och om man ska tala om dem definiera exakt vilka man tycker att staten ska garantera och vilka den inte behöver garantera. Då kan vi sträva mot ett lägre skattetryck, för att människor ska få avgöra själva vad de vill göra med sina pengar i så stor utsträckning som möjligt, för att vi ska få mer frihet.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Negativa rättigheter brukar definieras som rätten att slippa ifrån någonting. Rätten att inte bli dödad, eller våldtagen, eller rånad, eller bestulen med mera. För att respektera dina negativa rättigheter behöver jag bara se till att ge fan i dig, enkelt uttryckt.
Positiva rättigheter handlar om rätten till någonting. Rätt till skola, sjukvård, omsorg, bidrag, statligt finansierad konst, kollektivtrafik, bostad - det är positiva rättigheter. "Rätt till arbete" är också en positiv rättighet, om det innebär att någon måste anställa dig för att det är din rätt att jobba och ha en inkomst. Om det däremot bara handlar om att du är fri att skriva ett kontrakt med en annan individ eller ett företag, när båda parterna accepterat kontraktet, då handlar det om en negativ rättighet.
Staten finns för att skydda våra rättigheter. Frågan är, vilka rättigheter ska den skydda?
Negativa rättigheter är ganska självklart. Oavsett vem du är vill du nog inte bli rånad, dödad eller våldtagen. För att du ska slippa bli det behöver folk bara respektera dig, avstå från att skada dig, de behöver inte aktivt göra någonting. Men för att man ska kunna garantera att dina negativa rättigheter skyddas har vi en stat med våldsmonopol, polis och rättsväsende, som finansieras av skatter. Dessa är också en inskränkning av negativa rättigheter, men en acceptabel inskränkning eftersom den förhindrar att värre rättighetsinskränkningar förekommer. Det är dock positivt att hålla skatterna på en så låg nivå som möjligt, om man vill att negativa rättigheter ska upprätthållas.
Positiva rättigheter är svårare att motivera. Det kan handla om rätt till sjukvård, rätt till kollektivtrafik eller rätt till en bostad, och det är väl bra om människor får sjukvård, får en bostad och kan ta sig dit de behöver. Men hur kan det vara någon annans plikt att tillhandahålla dem detta? Att skydda någons positiva rättighet kräver mycket mer än att skydda någons negativa rättighet. Det kräver att någon försörjer någon annan. För att försvara någons positiva rättighet till en bostad, behöver vi tvinga någon annan att bygga denna bostad. Detta måste innebära en inskränkning av denne någons negativa rättigheter.
Det finns visserligen redan en stat på plats, som ska skydda våra negativa rättigheter, om dessa är de vi ser som viktigast. Kan staten gå in och skydda även några positiva rättigheter, genom att till exempel finansiera allmän sjukvård? Det innebär ett högre skatteuttag, men vi har ju redan skatt.?
Kanske. Det är svårt att motivera positiva rättigheter moraliskt. Det är svårt att försvara att jag är skyldig att försörja någon annan (vilket är en annan sak än att jag finansierar ett system som skyddar allas negativa rättigheter, även mina). Positiva rättigheter måste nämligen komma i andra hand när de hamnar i konflikt med negativa rättigheter, och om de ska tillämpas strikt så måste de ofta hamna i konflikt med negativa rättigheter.
Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Det beror till stor del på att vi inte ställt tillräckligt hårda krav på att det staten finansierar kan berättigas. Jag anser inte att vi ska avskaffa allmänt finansierad skola och sjukvård. De bidrar till att alla människor får mer jämlika möjligheter. Jag har dock svårt att de detta som en rättighet. Det skulle innebära att alla människor som fanns innan allmän sjukvård och skola fanns fick sina rättigheter kränkta dagligen. Jag skulle hellre kalla skola och sjukvård för nyttigheter. Men det är väldigt viktigt att vi är kritiska till andra saker som staten gör, som kanske inte gör att människor får jämlika livschanser, som kanske inte förbättrar något för människor överhuvudtaget, samt ser till att vad staten gör är ytterst välmotiverat. Då är det centralt att förhålla sig kritisk till positiva rättigheter, och om man ska tala om dem definiera exakt vilka man tycker att staten ska garantera och vilka den inte behöver garantera. Då kan vi sträva mot ett lägre skattetryck, för att människor ska få avgöra själva vad de vill göra med sina pengar i så stor utsträckning som möjligt, för att vi ska få mer frihet.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
måndag 8 september 2014
Hur vet vi att friskolor förbättrar kunskapsresultaten?
Det är relativt väl belagt att fler friskolor i en kommun förbättrar kunskapsresultaten för eleverna i den kommunen, inte bara i friskolorna utan även i de kommunala skolorna. Om detta beror på ökad konkurrens eller på ökat utbyte av idéer vet man inte. Vad som dock står klart är att det inte rör sig om andra faktorer än själva ökningen av antalet elever i friskolor som påverkar resultaten. Det är inte förutsättningar från tiden innan friskolereformen som påverkar, det är inte betygsinflation som lett till de förbättrade resultaten, utan ökningen av antalet elever i friskolor i kommunen.
Detta framgår i en undersökning gjord av IFAU. Undersökningen finns att läsa här: http://www.ifau.se/sv/Press/Pressmeddelanden/Fler-friskolor-forbattrar-elevers-resultat/
Undersökningens statistiska underlag har ifrågasatts. Detta är inte fel i sig, alla studier ska få och bör ifrågasättas. Dock måste sådant ifrågasättande ha någon form av grund. Detta ifrågasättande har ganska svag grund, om man faktiskt läst undersökningen.
"Vår datamängd består av alla de individer som slutade årskurs 9 i den obligatoriska grundskolan (normalt vid 16 års ålder) i Sverige varje år mellan 1988 och 2009."
Givetvis kommer reformen gå att utvärdera ännu bättre då längre tid har gått och effekterna framträder tydligare. Men mycket bättre statistiskt underlag än så här kan man inte få.
Varför sjunker då PISA-resultaten? Hur går det ihop?
Svaret är att det är andra faktorer som gör att kunskaperna bland svenska elever generellt sjunkit. Det är en trend som pågått länge. Resultaten i kommuner med fler elever i friskolor är dock bättre än resultaten i kommuner med färre elever i friskolor, det är vad IFAU:s undersökning visar.
De allmänt sjunkande kunskapsresultaten har flera förklaringar. Dels beror det på kommunaliseringen. Lärarnas löner har halkat efter, och lönespridningen är för låg. Man belönas inte för sin erfarenhet och sin kompetens på samma sätt som i andra yrkesgrupper. Därför vill Folkpartiet utveckla systemet med karriärtjänster för lärare och införa samma system för förskollärare, samt förstatliga skolans finansiering.
Det beror även på lärarutbildningen. Söktrycket är fortfarande lågt, och det beror mycket på läraryrkets låga status, och på bristen på karriärmöjligheter. Det senaste har dock börjat förändras med förstelärarsystemet, och söktrycket till lärarutbildningen har ökat något. Det viktigaste menar jag är dock att det fortfarande finns professorer och lektorer på lärarutbildningen som på fullaste allvar säger till sina studenter att det inte går att mäta (eller ens bedöma) kunskap, och att betyg därför är i bästa fall onödigt och i värsta fall skadligt. Det behöver knappt sägas att detta strider mot läroplanens grundläggande princip, att all undervisning ska ha ett mål och att dessa mål ska utvärderas. Lärarstudenternas framtida yrkesutövning påverkas direkt negativt av att behöva utsättas för sådan grundlös postmodernism under sin utbildning. Ett kunskapsideal på lärarutbildningen behövs definitivt för att ett kunskapsideal på skolorna ska råda.
Slutsatsen är följande. Skyll inte de sjunkande skolresultaten på friskolorna eller det fria skolvalet, för det är helt enkelt inte så att dessa saker orsakat de sjunkande skolresultaten. Skyll istället de sjunkande skolresultaten på kommunaliseringen av skolan och postmodernismen på lärarutbildningen. Agera för att förbättra situationen genom förstatligande av skolans finansiering och genom att förbättra lärarutbildningen genom att utöka fokuset på utvärderingsbar kunskap. Förbättra skolresultaten genom att rösta på det parti som förespråkar de åtgärder som kommer att förbättra skolresultaten. Det partiet är Folkpartiet.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Länkar:
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/karriartjanster-fungerar.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/for-ett-kunskapsideal-pa.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/vinstintresse-och-konkurrens-forbattrar.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/07/en-skola-for-alla.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/09/betyg-hjalper.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/hur-manga-ganger-har-hjulet.html
Detta framgår i en undersökning gjord av IFAU. Undersökningen finns att läsa här: http://www.ifau.se/sv/Press/Pressmeddelanden/Fler-friskolor-forbattrar-elevers-resultat/
Undersökningens statistiska underlag har ifrågasatts. Detta är inte fel i sig, alla studier ska få och bör ifrågasättas. Dock måste sådant ifrågasättande ha någon form av grund. Detta ifrågasättande har ganska svag grund, om man faktiskt läst undersökningen.
"Vår datamängd består av alla de individer som slutade årskurs 9 i den obligatoriska grundskolan (normalt vid 16 års ålder) i Sverige varje år mellan 1988 och 2009."
Givetvis kommer reformen gå att utvärdera ännu bättre då längre tid har gått och effekterna framträder tydligare. Men mycket bättre statistiskt underlag än så här kan man inte få.
Varför sjunker då PISA-resultaten? Hur går det ihop?
Svaret är att det är andra faktorer som gör att kunskaperna bland svenska elever generellt sjunkit. Det är en trend som pågått länge. Resultaten i kommuner med fler elever i friskolor är dock bättre än resultaten i kommuner med färre elever i friskolor, det är vad IFAU:s undersökning visar.
De allmänt sjunkande kunskapsresultaten har flera förklaringar. Dels beror det på kommunaliseringen. Lärarnas löner har halkat efter, och lönespridningen är för låg. Man belönas inte för sin erfarenhet och sin kompetens på samma sätt som i andra yrkesgrupper. Därför vill Folkpartiet utveckla systemet med karriärtjänster för lärare och införa samma system för förskollärare, samt förstatliga skolans finansiering.
Det beror även på lärarutbildningen. Söktrycket är fortfarande lågt, och det beror mycket på läraryrkets låga status, och på bristen på karriärmöjligheter. Det senaste har dock börjat förändras med förstelärarsystemet, och söktrycket till lärarutbildningen har ökat något. Det viktigaste menar jag är dock att det fortfarande finns professorer och lektorer på lärarutbildningen som på fullaste allvar säger till sina studenter att det inte går att mäta (eller ens bedöma) kunskap, och att betyg därför är i bästa fall onödigt och i värsta fall skadligt. Det behöver knappt sägas att detta strider mot läroplanens grundläggande princip, att all undervisning ska ha ett mål och att dessa mål ska utvärderas. Lärarstudenternas framtida yrkesutövning påverkas direkt negativt av att behöva utsättas för sådan grundlös postmodernism under sin utbildning. Ett kunskapsideal på lärarutbildningen behövs definitivt för att ett kunskapsideal på skolorna ska råda.
Slutsatsen är följande. Skyll inte de sjunkande skolresultaten på friskolorna eller det fria skolvalet, för det är helt enkelt inte så att dessa saker orsakat de sjunkande skolresultaten. Skyll istället de sjunkande skolresultaten på kommunaliseringen av skolan och postmodernismen på lärarutbildningen. Agera för att förbättra situationen genom förstatligande av skolans finansiering och genom att förbättra lärarutbildningen genom att utöka fokuset på utvärderingsbar kunskap. Förbättra skolresultaten genom att rösta på det parti som förespråkar de åtgärder som kommer att förbättra skolresultaten. Det partiet är Folkpartiet.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Länkar:
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/karriartjanster-fungerar.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/for-ett-kunskapsideal-pa.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/vinstintresse-och-konkurrens-forbattrar.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/07/en-skola-for-alla.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/09/betyg-hjalper.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/hur-manga-ganger-har-hjulet.html
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)