onsdag 24 september 2014

Om utilitarismens problem

Detta inlägg handlar om moral, utilitarism och dess dilemman.

Utilitarism är en central idé i diskussionen om moral. Den handlar om att maximera lyckan för så många individer som möjligt. Detta verkar relativt okontroversiellt. Vad jag kommer att argumentera för är att detta inte är en helt oproblematisk hållning.

Först av allt vill jag undvika ett rent tekniskt problem. Om man bara talar om "mängden lycka" och vill maximera den, så finns "lyckomonstret". En person som gillar att äta upp andra människor, och blir mycket lyckligare av det. Så mycket lyckligare, faktiskt, att "mängden lycka" som monstret upplever är större än den mängd lycka som alla som monstret äter upp förlorar. Ytterst få skulle förespråka att det vore moraliskt rätt att låta detta monster härja fritt. Därför måste man anpassa utilitarismen, det är inte bara mängden lycka som spelar roll, utan mängden lycka för varje enskild individ. Där kan man landa i slutsatsen att ökad lycka för enskilda individer är positivt, men att den helst inte ska inskränka på andras lycka. Men det resonemanget kommer jag att utveckla senare.

Vad man sedan bör ta upp är om man kan rättfärdiga moral överhuvudtaget. Vad kan man grunda moral på? Är all moral subjektiv, eller finns det några slags objektiva moraliska principer, andliga, metafysiska, oberoende av oss och våra åsikter om dem?

Det finns två ganska olika sätt att betrakta världen som är vanliga. Det ena är "monism" - det finns bara den materiella verkligheten som vi ser och upplever, inga andra verkligheter. Det andra är "dualism" - det finns en annan verklighet än den vi kan se och uppfatta, en "andlig" värld. Denna andliga dimension kan fylla flera roller om man anser att den finns, man kan tro att det är dit man kommer när man dör, man kan tro att de "allmänna moraliska lagarna" finns där, man kan tro att Gud befinner sig i den andliga dimensionen.

Personligen är jag monist. Jag försvarar det genom det själva faktum att vi lever i, kan se och uppfatta vår materiella verklighet. Allt "andligt", allt immateriellt, som vi kan tycka oss uppleva, kan faktiskt förklaras helt av vår utomordentligt komplicerade hjärna. Det är mycket svårt att argumentera vetenskapligt för existensen av andliga dimensioner, det är svårt att undersöka eller falsifiera på grund av frågans själva natur. Vi kan önska oss att det vore så att det fanns, men det förändrar inte sannolikheten för om det finns eller inte. Det skulle kunna vara så att det finns, men det finns ingenting som vi kan basera en tro på att det är så på, förutom intuition, och jag försöker att inte grunda min uppfattning av hur verkligheten objektivt är beskaffad på intuition eller magkänsla.

Frågan är då, hur kan jag säga att det finns moral? Hur kan jag rättfärdiga att jag har en moralisk uppfattning, om bara vår materiella verklighet finns, och inga "objektiva moraliska sanningar som är oberoende av oss" existerar?

Mitt svar är att moral är ett begrepp som är påhittat eller utvecklat av oss människor. Betydelsen av att något är moraliskt är just att det är "sådant som är gott", i vardagligt språkbruk. Att vi talar om vår moraliska uppfattning, vår uppfattning av vad som är gott eller ont, är inget konstigt - det har människor gjort i alla tider. Vi behöver inte hänvisa till några djupa metafysiska sanningar som existerar oberoende av oss för att hävda vår moral - vi kan helst enkelt säga "Mitt mål är att så många människor som möjligt är så lyckliga som möjligt. Det är ett mål som jag tror att de flesta delar, så då kan vi diskutera hur vi skapar ett samhälle som uppnår detta på bästa sätt. Om någon mot förmodan inte vill att så många som möjligt ska vara så lyckliga som möjligt, då kommer vi övriga antagligen att stoppa denna person, eller åtminstone hindra hen från att inskränka andras lycka.".

Språket har också utvecklats av oss. Det är inte felfritt, det finns olika språk och kommunikationssvårigheter, men vi människor brukar ändå kunna kommunicera, vi har internationell handel och ett världssamfund - FN. Det är dock få som skulle säga att det finns något slags "objektivt korrekt, sant språk, existerande i en andlig bemärkelse, oberoende av våra åsikter om det". Varför skulle det vara annorlunda med moral?

Någon kanske fortfarande inte tycker att detta räcker, att vi behöver några slags "objektiva sanningar som existerar oberoende av oss" för att veta vad som är rätt och vad som är fel. Jag låter youtubaren Theoretical Bullshit svara på det:

"Now, if your view of morality is different from this, if your moral philosophy is completely divorced from real world issues of happiness and suffering, if morality for you has nothing to do with the pursuit of maximizing well-being, if it truly has no stake whatsoever in actualizing an ideal circumstance in this life or the next, then what fucking good is it?"

Vi behöver inte motivera vår moral med att det är en allmän sanning. Det räcker att motivera den med att det är vad som leder till att så många människor som möjligt blir lyckliga, eftersom de som utgör mänskligheten, människorna, sannolikt eftersträvar samma sak. Vi är genetiskt uppbyggda så att vi har en altruistisk moral. Vissa människor kanske har en annan, eller ingen, moralisk uppfattning, men de som tillgår störst maktmedel kommer sannolikt att framtvinga sin vilja. Majoritetens vilja kommer med all sannolikhet att råda, oavsett om det finns några "objektiva andliga moraliska sanningar" eller inte. Alternativet är att en minoritet får styra. Demokrati kan diskuteras mer senare, men jag ansluter mig till Winston Churchills idé: "Demokrati är det sämsta styrelseskicket, men bara om man bortser från alla andra."

Ateisten Sam Harris har en lite annan utgångspunkt till moral, även om även han är monist och i viss mån utilitarist. Han menar att moral i grunden handlar om "avoiding the worst possible misery for everyone". Om moral betyder någonting, om det överhuvudtaget ska vara relevant att tala om, så måste det åtminstone vara att undvika maximal olycka för alla.

Vad som då blir intressant är vilken moral som är den mest rimliga. Jag har fastslagit att min uppfattning är att det är något vi behöver diskutera, och helst i någon mån komma överens om när det handlar om gemensamma angelägenheter, som fria individer i ett demokratiskt samhälle. Vilken moral anser jag då är rimlig?

En viktig princip är att skilja på vad jag tycker är moraliskt, och vad jag tycker att staten ska lagstifta om. Vissa av mina moraluppfattningar är av typen "man bör inte döda varandra". Det är rimligt att lagstifta om det, eftersom det i högsta grad är en angelägenhet som berör alla människor i samhället. Vissa andra av mina moraluppfattningar är mindre allmänna, som "du bör hålla upp dörren om någon annan ska gå in efter dig". Det är visserligen en angelägenhet som berör personen som går efter mig också, men ganska få människor skulle vilja ha en lag om det eftersom det vore extremt klåfingrigt, extremt svårt att upprätthålla och faktiskt extremt onödigt. Däremot kan jag personligen tycka att det är dåligt av personen som går framför mig att bara släppa en tung dörr mot mig så att jag måste öppna den på nytt, när personen med minimal ansträngning kunnat hålla den öppen två sekunder till.

Det är min huvudtes i detta inlägg: Ren utilitarism fungerar inte som en grund för vår lagstiftning. Utilitarismen som idé har givetvis enorma fördelar, och jag vill inte direkt motverka att människor är lyckliga. Men vad är lycka och hur ska den uppnås? Youtubaren Theoretical Bullshit menar att moral handlar om "maximizing health, happiness and well-being, and minimizing unneccesary pain and suffering". Det låter väldigt bra, men "happiness" är inget entydigt eller lättdefinierat.

Theoretical Bullshit menar att detta är något mätbart, man kan mäta smärta, man kan mäta lycka, och det är i någon mån sant. Men vi kan inte bygga vår lagstiftning på det. Skulle vi i så fall gå runt med maskiner allihopa, som mätte lycka genom att kontrollera serotonin- och dopamin-mängden i hjärnan? Studera hur detta påverkades av olika företeelser, och sedan förbjuda eller subventionera företeelserna, beroende på om de gjorde oss objektivt lyckliga eller olyckliga? Det vore inte ett samhälle för fria människor utan rent totalitärt.

Vad jag menar är att vi bör ha ett mer långsiktigt perspektiv. Lycka är väldigt individuellt, det varierar enormt mellan olika människor vad som gör oss lyckliga. Maslows behovstrappa är välkänd, det är svårt att vara lycklig om basbehoven som hunger, trötthet och törst inte är uppfyllda i någon mån. Men överst på behovstrappan är "självförverkligande" och det är definitivt subjektivt och individuellt.

Därför anser jag att staten bör skydda våra rättigheter, och inget mer. Rättigheterna måste självklart fastställas av oss, men de bör fastställas i någon form av författning, som vår nuvarande grundlag, och vara relativt svåra att ändra på parlamentariskt. Man kan argumentera för att staten bör syssla med mer, men det är svårt principiellt. Om vi anser att människor har rättigheter, grundade naturrättsligt eller på ett samhällskontrakt, och vi förespråkar att staten ska göra sådant, som människor inte har rätt till, så menar vi att staten bör ta pengar från människor, pengar som de har rätt till, för att göra saker som människor inte har rätt till. Det är en besvärlig argumentation. Därför menar jag att staten bör syssla med att skydda våra rättigheter, inte mer. Främst våra negativa rättigheter, detta är även i högsta grad nödvändigt för att undvika just "the worst possible misery for everyone". "Lycka" är inte en sådan rättighet.

Tänk er Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti - inom 90 dagar ska de garantera, att ung människa som blivit arbetslös får sysselsättning, utbildning eller jobb, antagligen för att S tycker att det är en rättighet (och att det då blir någons skyldighet att anställa den här personen).

Tänk er nu att Socialdemokraterna, istället för att garantera jobb inom 90 dagar, garanterar lycka inom 90 dagar. En "lyckogaranti". "Lycka är ju en rättighet, vi måste ta vårt gemensamma ansvar och se till att alla unga människor är lyckliga". Jag har svårt att tro att den skulle ge något positivt utfall. Möjligen skulle människor som utsatts för detta "lyckoprogram" uppge att de blivit lyckliga, för att slippa fler statliga åtgärder.

Lycka är alltså ingen rättighet, enligt mig, eftersom det både vore omöjligt att upprätthålla, och är svårt att försvara att någon annan är skyldig att "göra mig lycklig". Däremot är strävan efter lycka en rättighet, en alldeles central rättighet, som vi bör värna om. Så länge denna strävan inte skadar andra människor bör alla människor få sträva efter sin egen lycka (helst utan att hindras av skyhöga skatter eller dåligt motiverade lagar).

Jag är även såpass socialliberal att jag tycker att staten kan upprätthålla system för att uppfylla vissa av de grundläggande sakerna i Maslows behovstrappa, så att människor inte behöver svälta eller törsta ihjäl. Jag har även en del personliga moraluppfattningar, som att det vore mer moraliskt av mig, om en god vän ringde och var ledsen för att hens förälder dött och ville prata om det, att ta en stund och trösta denne vän, än att säga "Nej, nu tänker jag se på Family Guy" (eller "Nej, nu tänker jag skriva ett blogginlägg", för att ge det en ironisk twist). Det senare är dock inget jag vill ha någon lagstiftning om. Det är upp till mig som person om jag vill kunna se mig själv i spegeln eller inte, när det gäller sådant som inte direkt skadar andra.

Detta var ett långt inlägg. Jag kommer inte att hålla "ett blogginlägg om dagen" den närmaste framtiden, på grund av studier och annat. Därför kommer jag istället att fokusera på kvalitet framför kvantitet när jag väl skriver. Har ni synpunkter på mina inlägg är ni alltid välkomna att kommentera eller kontakta mig.

Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Youtubaren Theoretical Bullshit om moral: http://www.youtube.com/watch?v=dWNW-NXEudk

Vem säger att vetenskapen inte har något att säga om moral? Sam Harris och Richard Dawkins: http://www.youtube.com/watch?v=Mm2Jrr0tRXk

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar