När man ser ut att hamna i opposition är det lätt att fokusera för mycket på att kritisera motståndaren. Kritik mot de rödgröna behövs visserligen, och jag kommer att kritisera dem. Men man bör även komma med ett eget alternativ. Detta inlägg fokuserar på just min vision.
Mitt huvudmål är frihet. Alla människor har en egen vilja, egna idéer, en egen uppfattning om vad som är ett gott liv. Det är något man bör ha stor respekt för. Tvång är därför något som ska undvikas så långt som möjligt. Det är alltid den som vill minska människors frihet som måste förklara varför.
Förtryck och frihetsinskränkningar kan dock komma från andra än staten. Man kan bli rånad, mördad, hotad eller liknande av andra individer. Därför behövs en stat med våldsmonopol och skatteuttag för att finansiera den staten. Staten ska styra över alla individer på dess territorium, men eftersom det är önskvärt att minska tvång ska staten bara sköta det som måste skötas gemensamt, inte lite vad som helst som verkar nice. Om vi inte är försiktiga med att låta staten lösa alla våra problem kommer det bara att bli fler och fler myndigheter, lagar och skatter tills vi är i en situation där staten inskränker människors frihet mer än den skyddar den.
Vad staten sedan ska göra går att diskutera. Detta bör vi göra genom demokrati. Det är det styrelseskick som genom historien visat sig vara mest stabilt och gett störst makt åt den enskilda människan. Det innebär visserligen majoritetsvälde, och majoriteten kan ibland fatta konstiga beslut (som den gjort nu i Sverige) men det finns inget bra alternativ. Demokrati är det sämsta styrelseskicket, men bara om man bortser från alla andra. Det går möjligen att ha en stark författning som är svårare att ändra än "vanliga lagar" som skyddar minoriteters rättigheter exempelvis, men även denna kan falla om en majoritet vill ändra den.
Frågan är sedan vad statens mål bör vara. Ska staten bara skydda våra rättigheter, eller ska den även ha andra mål? Var kommer i så fall dessa rättigheter ifrån? Är det naturliga rättigheter, som bara existerar oavsett våra åsikter om dem? Hur motiverar man då att det skulle vara så, vart befinner sig då dessa naturliga rättigheter, svävar de omkring i universum eller i någon annan dimension, vem har skapat dem, vad händer om man bryter mot dem? En annan utgångspunkt är att rättigheter i sig inte finns utan att vi skapar dem genom att skriva kontrakt med varandra. Detta räcker för att motivera en stat. Då kan rättigheterna motiveras med exempelvis resonemanget om okunnighetens slöja. Det går ut på att samhället bör utformas så, att individer som inte visste vad de skulle födas bakom just en "okunnighetens slöja" skulle tycka att det var ett önskvärt samhälle. Dessa individer skulle då sannolikt komma fram till ett samhälle där alla har samma rättigheter, det både verkar mest fördelaktigt för dig som enskild individ om du inte vet vilken roll i samhället du kommer att ha, och stämmer överens med den moral som de flesta människor har. Man behöver dock inte köpa alla Rawls resonemang för att man gillar okunnighetens slöja.
Garanterat kommer det att vara så att vissa inte håller med om det samhällskontraktet. Om de försöker bryta mot de lagar som finns kommer dock de övriga människorna att stoppa dem. Detta är ett rent sakförhållande och väldigt svårt att komma runt vilket styrelseskick man än väljer.
Sedan kan man diskutera vilka rättigheter som bör ingå. Bara negativa rättigheter, alltså rätten att inte utsättas för tvång, eller även positiva rättigheter, rätten till saker? Negativa rättigheter har fördelen att de inte är svåra att försvara, jag som individ behöver bara lämna dig som individ ifred så har jag respekterat dina negativa rättigheter. Positiva rättigheter är svårare. Någon måste uppfylla dessa rättigheter för att det ska finnas någon poäng i att kalla dem rättigheter, och vems plikt är det att göra det? Allas plikt, eller bara den som råkar stå närmast dig just nu? Det är möjligt att motivera vissa saker, som skola och ett grundbidrag för arbetslösa att leva på, med negativa rättigheter, trots att det traditionellt betraktas som positiva, men det kommer jag att behandla i ett senare inlägg. Förespråkare av positiva rättigheter brukar säga att staten och skatteuttaget redan finns, och då kan man öka det något för att gemensamt finansiera skola, sjukvård, konst och saker som är allmänt nice. Frågan är då hur många positiva rättigheter man är beredd att acceptera och om det finns någon given gräns. jag har fortfarande svårt att betrakta Allsång på Skansen som en rättighet exempelvis.
Förutsättningar kan man också diskutera. Alla föds med lite olika förutsättningar, men är det statens uppgift att jämna ut dem? Frågan är då hur man ställer sig till berättigandeprincipen, som jag skrivit om tidigare och innebär att även en jämn ekonomisk fördelning kommer att leda till en ojämn fördelning omedelbart i en marknadsekonomi. En lösning kan vara att fokusera på utjämning av förutsättningar på andra sätt, som utbildning. Utbildning kan du inte byta bort när du väl har den, man lär för livet och inte bara för skolan.
Det viktigaste är dock frihet och meritokrati. Att alla har friheten att göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan. Då kommer man antagligen att syssla med något man tycker är roligt eller meningsfullt för att försörja sig. I ett fritt samhälle kommer man då att bedömas efter kompetens, hur hårt man jobbar och hur mycket värde det skapar åt andra. Ger man så får man. Det kommer att innebära inkomstskillnader. När Socialdemokraterna säger att "något håller på att gå sönder" när klyftorna ökar, så verkar de inte förstå att det är från en väldigt låg nivå. Sverige har ytterst små klyftor. Anser man att alla klyftor ska bort är det lika utfall man strävar efter. Jag hoppas att detta inte är vad Socialdemokraterna strävar efter, för det innebär att alla ska ha det likadant oavsett vad man gör. En person som pluggar i många år efter gymnasiet och skaffar sig ett arbete, och jobbar med det skickligt varje dag, skulle i så fall inte få mer än en person som inte ägnar sina dagar åt någonting. Om man tycker att detta scenario verkar orättvist så är man för vissa inkomstklyftor.
Liberalismen är min vision. Ett fritt samhälle där staten bara sköter det som måste skötas gemensamt. Egentligen är det en vision som ger utrymme för alla enskilda människors drömmar och visioner att blomma fritt. Det är själva poängen med liberalismen, det finns inget givet slutmål att tvinga alla människor att sträva mot. Dina drömmar är dina drömmar, ditt liv är ditt liv, gör vad du vill med det.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
http://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-eu-bast-pa-social-rattvisa/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar