onsdag 17 september 2014

"Självuppoffring är slavars motbjudande och sinnesslöa form av självmord"

Dagens text handlar om självuppoffring. Det är resonemang som förs i fantasyserien Sanningens Svärd, som är skriven av Terry Goodkind. Goodkind tillhör Ayn Rands filosofi, objektivismen. Sanningens Svärd är inget politiskt manifest och alla resonemang ska inte betraktas som politiska förslag, men de är intressanta ur ett liberalt perspektiv. Jag kommer inte att säga så mycket om sammanhanget i boken eftersom det inte behövs och skulle spoila den för framtida läsare, allt man behöver veta är att Rickard måste befinna sig där han gör med Nicci, annars dör hans fru Kahlan, och de lever i en stat som kallas Imperieorden, som är en slags kommunistisk diktatur.

"När han tog en sked hirs till nämnde Nicci oberört att hyresvärden, Kamils far, hade tittat förbi.
   Rickard höjde blicken. "Vad ville han?"
   "Han sade att eftersom du har ett arbete, har bostadsrådet höjt vår hyra för att hjälpa dem här i trakten som inte är arbetsföra att betala hyran. Ser du där, Rickard, hur livet under Imperieorden odlar omsorg om andra, så att alla samarbetar för allas bästa?"
   Nästan allt som återstod när arbetaregruppen hade tagit sitt lade bostadsrådet beslag på. Antingen det rådet eller något annat råd, alltid med samma syfte: för att hjälpa Imperieordens medborgare. Rickard och Nicci fick nästan ingenting över att köpa mat för. Rickards kläder hängde allt lösare, men inte så löst som Niccis klänningar.
   Hon föreföll självbelåten med det faktum att de var försenade med hyran. Maten var i alla fall ganska billig - när det fanns någon mat att köpa. Folk sade att det bara var i kraft av Skaparens nåd och Imperieordens visdom som de över huvud taget hade råd med mat. Inne på Ishaqs lager hade Rickard hört talas om att rikligare och mer varierad kost fans att få tag på, om man hade råd. Det hade inte Rickard.
   Under sin färd på vagnen tillsammans med Jori till järnbruket och smedjan, hade Rickard på¨avstånd sett stora, praktfulla hus. På gatorna mellan de praktfulla husen promenerade välklädda människor. Här och där syntes ekipage. Det var människor som inte smutsade vare sig händer eller moral med att ägna sig åt affärsrörelser. De var principfasta människor. De var Imperieordens ämbetsmän, som såg till att de arbetsföra uppoffrade sig för Imperieordens sak.
   "Självuppoffring är alla människors moraliska plikt", sade Nicci trotsigt när hon såg att han bet ihop tänderna.
   Rickard förmådde inte hålla tyst. "Självuppoffring är slavars motbjudande och sinnesslöa form av självmord".
   Nicci tappade hakan. Det var som om han just hade sagt att modersmjölken var gift för en nyfödd.
   "Det tror jag var det grymmaste jag någonsin hört dig säga, Rickard."
   "Är det grymt att säga att jag inte gladeligen skulle offra mig själv för den där översittaren Gadi? Eller för någon annan lösdrivande yngling som jag inte känner? Är det grymt att inte frivilligt offra det som är mitt för att någon girig usling trånar efter plundrat rov som han inte förtjänar och som offret får betala med sitt blod?
   Självuppoffring för något man håller kärt eller för någon man håller kär eller för frihet och frihet för dem man respekterar - självuppoffring som min för Kahlans liv - är den enda förnuftiga formen av självuppoffring. Att vara osjälvisk betyder bara att vara en slav som måste ge sin värdefullaste ägodel - sitt liv - till vilken självbelåtet leende tjuv som helst som begär det.
   Det självmord som självuppoffringen innebär är ett krav som påtvingas slavar av deras herrar. Eftersom jag har en kniv tryckt mot halsen, är det inte för mitt eget bästa som jag berövas det jag tjänar med mina egna händers arbete. Det gagnar bara den som håller i kniven och dem som i kraft av antal men inte förnuft bestämmer vad som är bäst för alla - de som jublande driver på honom för att kunna slicka i sig de blodsdroppar som deras herrar missar.
   Livet är värdefullt. Det är därför uppoffringar för friheten är förnuftiga; det är för själva livet och möjligheten att leva det som man handlar; eftersom ett liv utan frihet är detsamma som en långsam, säker död i form av självuppoffring för mänsklighetens "bästa" - och "mänskligheten" är alltid någon annan. Mänskligheten är bara en stor samling enskilda människor. Varför är alla andras liv betydelsefullare, värdefullare och viktigare än ens eget? Blind, lagstadgad självuppoffring är rena vansinnet."
   Hon stirrade, inte på honom utan på flamman som dansade i skålen med linfröolja. "Det där menar du inte, Rickard. Du är bara trött... och arg för att du måste arbeta på nätterna också för att kunna klara dig. Du borde förstå att alla de där andra du hjälper finns där för att hjälpa till för allas bästa - även ditt bästa om du skulle råka vara i förtvivlat behov av hjälp."
   Rickard brydde sig inte om att diskutera saken, utan sade bara: "Jag tycker synd om dig, Nicci. Du sätter inte ens värde på ditt eget liv. Uppoffringar betyder ingenting för dig."
   Det stämmer inte, Rickard", viskade hon. "Jag uppoffrar mig för dig... jag sparade den hirs vi hade åt dig, så att du skulle få krafter."
   "Krafter att stå upprätt medan jag kastar bort mitt liv? Varför offrade du din kvällsvard, Nicci?"
   "Därför att det var det rätt att göra - det var för andras bästa."
   Han nickade och såg på henne i det svaga ljuset. "Du riskerar livet intill svältens gräns för andra - för vilka andra som helst." Han viftade med tummen över axeln. "Vad sägs om den där översittaren Gadi? Skulle du svälta till döds för att han skulle få äta? Det skulle kanske betyda något, Nicci, om det var en uppoffring för någon du satte värde på, men det är det inte; det är en uppoffring för ett av Imperieordens själlösa, grå ideal."
   När hon inte svarade ställde Rickard resten av sin kvällsvard framför henne. "Jag vill inte ha din meningslösa självuppoffring."
   I en hel evighet satt hon och stirrade på skålen med hirs.
   Rickard tyckte synd om henne, på grund av det hon inte kunde förstå när hon stirrade på skålen. Han tänkte på vad som skulle hända med Kahlan om Nicci fick för lite att äta och blev sjuk.
   "Ät, Nicci", sade han milt.
   Till slut plockade hon upp skålen och gjorde som hon blivit tillsagd.
   När hon hade ätit upp hirsen höjde hon blicken och såg på honom med sina blå ögon, som så ivrigt verkade tråna efter att få se något han inte kunde få henne att se eller inse. Hon sköt den tomma skålen mot bordets mitt.
   "Tack, Rickard, för maten."
   "Varför tackar du mig? Jag är en osjälvisk slav, som förväntas göra självuppoffringar för vilken värdelös människa som helst som talar om för mig vad hon behöver."
   Han gick med långa kliv bort till dörren. Sedan vände han sig om, med handen vilande mot det löst sittande dörrhandtaget. "Jag måste gå. Annats blir jag av med mitt arbete."
   Hon nickade, med tårar i de stora blå, ögonen. "
- Terry Goodkind, Palatset i Altur´Rang, del 15 Sanningens Svärd, sida 193-195, Wahlströms Fantasy 2007.

Jag rekommenderar läsning av alla böckerna i Sanningens Svärd-serien, de är fyllda med filosofiska dilemman och böckerna är dessutom spännande.

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar