Hjälper erkännande Palestina?

Krönika – Hjälper erkännande Palestina?

Sverige har en ny statsminister. Ett av de första beskeden som gavs var att Sverige officiellt bör erkänna Palestina. Detta har väckt kritik, men också positiva reaktioner. Vad skulle då ett erkännande leda till?

Konflikten i Palestina är både gammal och infekterad. Förhandlingarna står i princip stilla, och de israeliska bosättningarna på palestinsk mark blir fler och fler. Många ser en tvåstatslösning som den enda utvägen. För att en sådan ska bli verklighet kan det underlätta om även Palestina erkänns.

Det skulle kunna leda till en ökad motivation för de demokratiska krafter som faktiskt finns i Palestina, som kämpar för en tvåstatslösning med fredliga metoder. Det skulle ge mer jämlika förutsättningar för samtalen, om både parter hade ett visst internationellt erkännande. Nu är maktförhållandet väldigt asymmetriskt. Det skulle ge mer luft under vingarna åt de demokratiska delarna av Palestina, som nog skulle nå större framgångar i interaktionen med andra stater, än vad de extremistiska, fundamentalistiska delarna som Hamas skulle.

”Alldeles för tidigt”, menade Mose Apelblat, före detta EU-tjänsteman, i UNT 9/10. Han menar att Sverige skulle avvika från EU:s linje vilket vore dåligt enligt honom (han kritiserar dock Palestina för att alltför slaviskt följa Arabförbundet linje, vilket verkar lite inkonsekvent). Han tar även upp frågan om hur de praktiska detaljerna kring upprättandet av en palestinsk stat skulle se ut, och menar att ett erkännande först bör komma då denna palestinska stat kontrollerar sitt territorium och de praktiska problemen kring gränsdragning och annat är lösta.

Då är frågan: Skulle inte ett erkännande hjälpa palestinierna att bilda denna stat, genom att ge större tyngd åt deras krav? Vad är det som säger att Israel och Palestina skulle nå en lösning kring detaljerna om hur en palestinsk stat skulle se ut, som var till bådas belåtenhet, när de inte gjort det tidigare? Om vi tror att ett erkännande skulle kunna skynda på processen, skulle det då inte vara ”alldeles för sent” om vi väntade tio år med att erkänna Palestina?

Ett erkännande löser givetvis inte alla problem. Det är faktiskt möjligt att Israel kan känna sig trängda av ett erkännande. Men Israel måste i viss mån känna sig trängda för att förhandlingarna ska komma någonstans. Israels befolkning ska ha all sympati för de raketbeskjutningar och terrorattentat de utsätts för, och Israel som stat har all rätt att agera mot det, även om deras motåtgärder måste stå i proportion till det våld de själva utsatts för. Men att låta Israel få absolut makt över Palestinas öde för att undvika att de ska känna sig trängda är ingen lösning på frågan. Press behöver finnas på båda parter att erkänna varandra och sträva efter konstruktiva lösningar på denna konflikt.

Oscar Matti

Hjälper förbud mot rasism?

Valresultatet var på många sätt en framgång för de främlingsfientliga krafterna. Sverigedemokraterna växte enormt, men även nazistpartier gick framåt. Reaktionerna har varit många och varierande. Ett förslag för att lösa problemet med rasism och främlingsfientlighet gavs i UNT 28/9 av Peter Nobel – förbjud rasistiska organisationer och partier.

Nobel menar att eftersom Sverige anslutit sig till FN:s konvention mot rasdiskriminering, som innebär att medlemsstaterna förbinder sig att inte tillåta organisationer ”som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”, bör ett sådant förbud mot dessa organisationer ingå i vår lagstiftning. Idag tillåts sådana organisationer. Nobel lyfter upp kritik som riktats mot Sverige av FN:s kommitté mot rasdiskriminering, och menar att Sverige bör förbjuda organisationer som uppmanar till rasdiskriminering.

Det finns en klar poäng med resonemanget – har Sverige skrivit på ett internationellt avtal bör det stämma överens med lagstiftningen. Rent juridiskt blir det märkligt om en stat skriver under åtaganden som man inte uppfyller. Har Sverige gått med på ett avtal som säger att rasistiska organisationer ska förbjudas – då bör Sverige också uppfylla det avtalet.

Frågan är om ett förbud skulle gagna den antirasistiska kampen. Nobel tar upp rasismens skadliga inverkan på samhället, och det håller nog nästan alla med honom om. Han tar även upp ett vanligt argument mot ett förbud - de rasistiska organisationerna skulle bara omorganisera sig för att inte klassas som rasistiska. Detta menar Nobel är irrelevant, eftersom dessa organisationer ändå brukar organisera om sig, och att den konsekvensen därför inte kan användas som argument mot förbud.

Men Sverigedemokraterna uppmanar inte till rasdiskriminering, och de är ett av de största problemen för den antirasistiska rörelsen. Extremare organisationer är rasistiska i olika hög grad, men de skulle nog gå under jorden, eller formulera om sina program så att det inte gick att tolka det som ”uppmaning till rasdiskriminering”, om ett förbud infördes. Att rasistiska organisationer förändrats tidigare är inget argument mot att det sannolikt skulle bli så.

Därför kan man fråga sig vad ett förbud skulle lösa. Nobel tar upp en man som exempel, som dömdes för hets mot folkgrupp för en jacka han haft på sig med nazistmärken på. Ett betydligt värre fall inträffade i Uppsala 10 augusti 2013. En man blev misshandlad då Svenska Motståndsrörelsen demonstrerade i Uppsala. En organisation som sannolikt har resurser nog att välja på att formulera sig smartare för att komma runt ett förbud, eller gå under jorden för att strunta i ett förbud. Ett förbud hade inte alls hjälpt mannen som misshandlades, eftersom det knappt fanns några poliser på plats.

Ett mer trängande problem är alltså att upprätthålla de lagar som redan finns. Nobel lyfter dock en viktig fråga om det hot som rasistpartier och ökad främlingsfientlighet utgör. Att bekämpa detta hot är centralt, men åtgärderna bör hjälpa till att lösa problemen i praktiken, även om det är viktigt att Sverige fullföljer sina internationella åtaganden.

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Om jämställdhet, machonorm och objektifiering

Nyligen höll Emma Watson (aka Hermione) ett tal i FN om feminism. Budskapet var att kampen för jämställdhet även gäller män, i allra högsta grad. Jag håller med henne fullkomligt.

Feminismen handlar i grunden om två saker, menar jag. Det ena är lika rättigheter för män och kvinnor. Det har vi i hög grad uppnått i Sverige idag, men det saknas fortfarande i stora delar av världen. Det andra är lika möjligheter för män och kvinnor. Det är inte uppnått ens i Sverige. Det finns strukturer, glastak, patriarkat, som hindrar duktiga kvinnor från att avancera och göra karriär i samma utsträckning som män, och det finns normer om hur män och kvinnor ska vara som minskar bådas möjligheter att vara som man vill, eftersom det binder en till en på förhand definierad norm om "manligt och kvinnligt".

Dessa normer stämmer inte alltid överens med verkligheten. Oavsett om män och kvinnor är lite olika biologiskt generellt, måste en norm vara generaliserande, det är själva grejen med den. Därför blir den också begränsande. En kvinna förväntas vara som "de flesta kvinnor", eller snarare som "bilden av de flesta kvinnor", oavsett hur hon faktiskt är. Den bilden blir en del av många kvinnors självbild, eller överjag, och samma gäller för män. Det är antagligen så att normerna om kvinnlighet minskar kvinnors möjligheter mer än vad normerna om manlighet minskar mäns möjligheter. Det är dock det senare jag tänker skriva om här, eftersom jag själv av naturliga skäl har störst erfarenheter av det.

Machonorm kan ofta innebära bra saker - för den som lyckas följa den. Ungefär samma sak gäller för heteronormen. Om du blir positivt särbehandlad för att du uppfyller vissa egenskaper, som hårdhet, tuffhet, känslolöshet, förmåga att ragga, då kommer du givetvis tjäna på att lyckas uppfylla dessa saker. Men för den som bryter mot dessa normer blir det värre. För den som inte är bra på idrott, för den som visar känslor och gråter eller fnittrar, för den som inte når framgångar i sina kontakter med det motsatta könet (eller har en annan läggning än heterosexuell) kommer normen att framstå som ett ouppnåeligt ideal, eller något som inte stämmer med vem de är. För dessa är normen skadlig.

Det finns även män som kommer att lida av att lyckas följa machonormen. Framgångsrika karriärister, som nästan aldrig träffar sina barn fast de skulle vilja det, men hindras av ett driv att prestera på jobbet. Unga grabbar som ska vara kaxiga för att det är tufft, för att "en riktig man aldrig backar", och råkar illa ut. Män som tar dumma risker för att det är "coolt" - det faktum att män har kortare förväntad livslängd än kvinnor har sina skäl. Män som inte visar sina känslor för att "en riktig karl kan hantera sina problem på egen hand".

Vad politiken ska göra åt detta är inte självklart. Det är inte alltid så lätt att säga att en minister ska gå in och berätta för människor vilka normer de ska ha, hur de ska leva sina liv. Vad vi åtminstone kan se till är att inte föra vidare normer, som bevisligen är skadliga, genom statliga institutioner. Därför är jag kritisk till föräldraförsäkringens nuvarande utformning och menar att den bör individualiseras, alltså delas lika mellan föräldrarna utan möjlighet att överlåta månader (man kan självklart vara hemma med sina barn längre ändå om man vill, men då får man göra det för sina egna pengar). Vi kan även se till att granska offentlig verksamhet, så att inte anställda omedvetet för vidare normer om kön. Det går att göra i exempelvis skolan och sjukvården, med genusutbildning för personalen. Det är bevisat att föreställningar om kön ofta förs vidare från lärare till elever, exempelvis. Detta handlar alltså inte om att "tvinga pojkar att leka med Barbie" utan om att låta bli att aktivt uppmuntra pojkar till att bara leka med bilar och dinosaurier. Alla mina föreslagna åtgärder anser jag är förenliga ideologiskt med liberalism.

Objektifiering vill jag också ta upp. Det är ett fenomen som ofta kritiseras av feminister. Objektifiering går ut på att en man eller (oftast) en kvinna reduceras till ett objekt, ofta till en kroppsdel som är förknippas med sex appeal (halvnakna kvinnor i en bilreklam är nog det klassiska exemplet). Problemet med objektifiering är att det dels för vidare könsnormer, kvinnan är passiv, mannen är aktiv, kvinnan framställs ofta smärtsamt uppenbart som ett sexobjekt, mannen som en individ, ofta med den så kallade "mördarblicken", eftersom det är en del av machonormen att män ska se "farliga" och hårda ut. Dels att många motsätter sig objektifieringen i sig, eftersom det just förminskar ett subjekt, en tänkande och självständig individ, till ett par bröst eller ett gäng magrutor.

Det första problemet skriver jag under på (att det existerar alltså). Könsnormer förs ofta vidare via tidningar, TV-program, reklam och liknande genom att kvinnor och män framställs på ett generaliserande sätt. Det är dåligt. Jag är generellt kritisk till statliga åtgärder mot det (vi kan förstås undvika att göra så i Public Service), men i "civilsamhället" är det positivt om detta uppmärksammas och kritiseras, tycker jag. Marknaden vill ju faktiskt tjäna oss, det är så aktörerna gör vinst. Efterfrågar vi TV-program, reklam och tidningar som inte framställer människor könsnormativt så kommer TV-kanalerna, reklambolagen och medierna att tjäna på att inte framställa människor könsnormativt.

Det andra problemet tror jag däremot är svårare att göra något åt, och kanske inte ens möjligt eller helt önskvärt. Jag tror att det är nästan oundvikligt att objektifiering förekommer. Sexualdriften är faktiskt den starkaste mänskliga driften på många sätt. Den koncentreras ofta till vissa objekt/kroppsdelar som tyder på att individen är en bra partner att para sig med. Det är ganska givet vilka evolutionära fördelar detta har - att vissa kroppsdelar har vissa egenskaper kan tyda på fertilitet eller på hög sannolikhet att få frisk och stark avkomma. Därför tenderar heterosexuella män och kvinnor att attraheras av stora bröst/muskulösa kroppar. Så fungerar vi evolutionärt. Det kan man tycka illa eller bra om, men det är nog ganska svårt att ändra på.

Vad vi kanske kan göra är att inte överdriva objektifieringen. En person som vill bli objektifierad bör givetvis få bli det, men om en kvinna exempelvis intervjuas för att hon blivit vald till partiledare bör fokus ligga på vilken politik hon driver, inte vilka kläder hon har på sig (om hon inte uttryckligen önskar det). Vi kan se till att undvika den direkt dåliga objektifieringen, där (oftast) kvinnor framställs som just viljelösa sexobjekt. En bra tumregel är ofta "den gyllene regeln" - behandla andra som du själv vill bli behandlad. Den är dock otillräcklig - om du själv inte har något emot att bli behandlat på ett svinigt och sexistiskt sätt så har du ändå ingen rätt att vara en röv mot andra. Därför vill jag modifiera den till en regel som är mer träffande, men kanske lite objektifierande i sig. Den lyder - "Var inte en röv".

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Emma Watsons tal: https://www.youtube.com/watch?v=p-iFl4qhBsE

Den privata enmansnattväktarstaten

Detta är ett tankeexperiment. Låt oss säga att det finns "naturliga rättigheter". Objektiva, naturliga, universella, immateriella rättigheter, som bara existerar. Du vet att de existerar, det behöver inte vara genom intuition, genom insikt given av Gud eller liknande, men de måste upprätthållas av någon eller några. Det behöver faktiskt inte ens vara "naturgivna rättigheter" - de kan helt enkelt vara det system som rent rationellt är det mest rättvisa (enligt exempelvis principen om "okunnighetens slöja"), ett system som är grundat på att vi ska tillerkänna människor vissa rättigheter, och att dessa ska vara lika för alla.

Du får dock ett problem. Alla är inte övertygade om att ditt system är det bästa. Många vill hellre ha ett annat system, och diskuterar sinsemellan hur de ska utforma det inom ramarna för en parlamentarisk demokrati.

Men du har ju rätt! Det är ju ditt system, din definition av rättigheter som är den korrekta! Alla andra ha ju, som vi konstaterade, fel! Ska du då låta majoriteten trampa på minoriteternas rättigheter, bara i kraft av sitt antal? 

Det finns en lösning. Du kan egentligen inte lita på att andra ska hjälpa dig att upprätthålla ditt system, de förstår ändå inte vilka rättigheter som bör gälla och skulle bara göra ditt system sämre än vad det borde vara. Du beslutar dig därför för att införa den privata enmansnattväktarstaten.

Det är en stat för folket, men av och genom dig. Du är garanten för deras rättigheter. Du är lagen - lagstiftare, polis, åklagare, domare och jury (och eventuellt bödel, beroende på hur dina rättigheter ser ut). På det sättet upprätthålls ditt system utan att det finns minsta risk för att det förvanskas eller missbrukas. Vi kallar det för Batman-systemet.

Givetvis vore det svårt att få resurser nog att införa och upprätthålla systemet. Det skulle nog underlätta om du ärvde en förmögenhet och ett företag av dina föräldrar, som kunde utgöra resurser för att skapa utrustning och vapen som behövs för att upprätthålla ditt system, samt stora landegendomar där du kunde göra lite vad du ville. Om du skulle råka träffa ledaren för en enormt sofistikerad, uråldrig och militärt formidabel terrororganisation, och bli inbjuden till deras hem för att där tränas till att kunna slåss mot tusentals personer och vinna, skulle det underlätta ännu mer. Tyvärr har du inga av dessa fördelar, men vi säger att du kan skaffa dig de resurser som behövs ändå. Du är ju intelligent nog att veta exakt vilka rättigheter som bör gälla för alla, så att samla in en förmögenhet och träna så att du kan vinna strider borde inte vara särskilt svårt i jämförelse.

Vilka problem skulle du möta?

För det första skulle någon kunna provoceras av dig. Du förfogar över stora maktmedel, men någon kanske inte tycker om din ordning. Denne någon kanske är ett infernaliskt geni som också förfogar över maktmedel. Någon som inte kan mutas, köpas eller resoneras med. Någon som bara vill se världen brinna. Denne någon kanske tar gisslan för att tvinga dig att erkänna din verkliga identitet, eller än värre - för att tvinga dig att överlämna dig till detta infernaliska geni. Hen kanske attackerar människor du älskar och vänder dina närmaste vänner emot dig. Det är ett problem som är svårt att komma runt. Du kanske bygger en maskin som kan spionera på 30 miljoner människor, men det kommer bara att hjälpa dig att lokalisera skurken. Han kan fortfarande ha gillrat fällor och tänkt ut reservplaner. Han kanske har drivit en person som är världens främsta symbol för godhet och de principer du förespråkar till vansinne, genom ett välplanerat mord och en intrig för att denne symbol ska vilja skapa "anarki" genom att mörda folk godtyckligt. Det här är bara några hypotetiska händelser helt gripna  ur luften, men det visar ändå att vissa problem med Batman-systemet finns.

Det är dock inte det värsta problemet. Det verkliga dilemmat är vem som ser till att du förblir okorrumperad och rättfärdig. Om du skulle känna dig svartsjuk och bestämma dig för att döda pojkvännen till din döda ex-flickvän, hur ska någon annan kunna avgöra om det är för att han är en skurk eller för att du är svartsjuk? Du är lagen - remember? Eller ännu värre - om du bestämmer dig för att lite godtyckligt skjuta sönder en skyskrapa där det finns människor? Eller ett barnsjukhus? Du kan ju alltid säga att det är för den goda sakens skull, men den tiden kommer då alla ifrågasätter din rätt att bestämma vad som är rätt. Ditt jobb kommer sannerligen att bli betungande. Du kommer antagligen att få lägga ner all din tid på att släcka små bränder som börjar brinna här och var, och för eller senare så kommer du att bränna dig.

Det här tankeexperimentet visar inte bara att Christopher Nolan är bäst. Det visar också att Batman-systemet har stora brister. Det är mycket möjligt att det verkligen finns principer som är mycket mer rättvisa än andra, men rent praktiskt behöver vi komma överens om vilka principer det är tillsammans, och då råkar demokrati vara det minst dåliga sättet att göra det på. Det kanske inte alltid blir bra, det går exempelvis att argumentera om hur långsiktiga och svårförändrade de viktigare besluten om rättigheter och grundläggande principer ska vara, men det är bättre än de kända alternativen - och definitivt bättre än den privata enmansnattväktarstaten.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

PM om Allas lika värde

Dagens inlägg behandlar principen "Allas lika värde". Det utgörs av mitt PM, det som jag skrev om didaktik och skolans värdegrund. Jag har inte kunnat publicera det tidigare, då det funnits risk för att den här bloggposten skulle dyka upp i Urkund när jag skickat in uppgiften. Alltså att jag skulle åka dit för att ha plagierat mig själv (ja, det är sant). Men nu är den här, trevlig läsning!

Håller principen om allas lika värde?

Inledning

Denna text handlar om principen ”allas lika värde”, som står med som ett värde som ska förmedlas inom ramen för skolans fostransuppdrag i skolan, vilket framgår i skollagen, och står med i den svenska grundlagen. Det är uppenbarligen en väldigt central princip i Sverige, och därför tycker jag att det är intressant att diskutera den. Det är även en princip som man oftast förväntas hålla med om, men alla kanske inte har reflekterat över vad den innebär. Det menar jag att det är nyttigt att göra om våra principer ska ha någon substans. Det är nog inte så kontroversiellt att tycka, att det som står med i grundlagen helst ska ha substans, helst ska vara bra motiverat, exempelvis med att det är sant eller att det är en regel som leder till ett mer välfungerande eller rättvisare samhälle, och inte bara vara omotiverade antaganden, särskilt inte om dessa antaganden inte fyller någon praktisk funktion. Syftet med detta PM är att studera om principen om ”Allas lika värde” är välmotiverat eller inte.

Frågeställning

Min rubrik lyder ”Håller principen om allas lika värde?”. Det är även min frågeställning. Några relaterade frågor jag kommer att ta upp är:

·        Hur kan man definiera allas lika värde?

·        Hur kan man motivera allas lika värde?

·        Vilka argument finns mot att detta är en rimlig princip?

·        Hur går denna princip ihop med den övriga värdegrunden?

·        Kan denna princip motiveras vetenskapligt?

·        Leder denna princip till ett bättre samhälle?

Dessa frågor utgör delar av min ursprungliga frågeställning. För att vi överhuvudtaget ska kunna diskutera något måste det vara definierat i någon mån. Att jämföra argument för en princip och mot en princip ter sig som en rimlig sak att göra. Om en princip går emot eller stämmer överens med den övriga värdegrunden är också intressant, eftersom hela värdegrunden ska läras ut, och det verkar mycket enklare att lära ut något som går ihop rent logiskt än något som inte gör det. De sista två frågorna hänger ihop. Frågan om ”Allas lika värde” kan motiveras vetenskapligt är nästan retorisk, det är just en värdering, liksom det mesta i värdegrunden. Men om det inte kan motiveras vetenskapligt, men ändå ska läras ut som en sanning, då är det väldigt bra om det finns goda skäl till detta, som att det skapar mer harmoniska individer eller ett mer välfungerande samhälle. Vi kan givetvis fatta demokratiska beslut om att lära ut saker som inte har vetenskaplig grund inom ramen för skolans fostransuppdrag, men det är bra om dessa saker har någon praktisk funktion eller relevans, menar jag.

Metod och material

Metoden blir främst en analys över argument för och mot principen om allas lika värde. Jag kommer att använda mig av den svenska skollagen, grundlagen, men även dokument som den amerikanska självständighetsdeklarationen och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna för att visa på språkliga skillnader och olika åsyftningar i snarlika formuleringar.

Huvudfrågan kommer att vara en konflikt mellan naturrättsteori och kontraktsteori. Det är extremt centralt för motiveringen av principen om allas lika värde huruvida man anser att det finns ”naturliga rättigheter” eller att rättigheter är en social konstruktion som skapas av oss. Därför kommer jag att diskutera tänkbara argument för och emot principen ur ett naturrättsligt perspektiv, och ur ett kontraktsteoretiskt perspektiv, samt kort diskutera om det går att försvara ett naturrättsperspektiv överhuvudtaget.

Analys

”All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood”. (Article 1,UN Declaration of human rights, 1948).

Jag inleder med detta citat för att visa att den svenska formuleringen ”Allas lika värde” faktiskt inte överensstämmer med synen på mänskliga rättigheter internationellt. Vi bortser från att deklarationen klassificerar psykopater som icke-människor (”They are endowed with reason and conscience”, samvete är något som psykopater saknar enligt de flesta definitioner ).

”Born free and equal in dignity and rights”. Om jag skulle översätta det blir betydelsen ”födda fria och jämlika i värdighet och rättigheter”. Men om man läser den svenska översättningen på fn.se blir det följande:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” (länk till hemsidan hämtad 26/09/2014: http://www.fn.se/fn-info/vad-gor-fn/manskliga-rattigheter-och-demokrati/fns-allmana-forklaring-om-de-manskliga-rattigheterna-/)

Hur kan ”dignity” översättas till ”värde”? Syftet med ”dignity” är ganska enkelt att tolka – vi bör behandla varandra på ett värdigt sätt, vi bör betrakta våra medmänniskor som värdiga varelser, som varelser med rättigheter, vilket går väldigt bra ihop med att vi ”bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”, det är ganska givet hur det skulle leda till ett harmoniskt samhälle om alla gjorde så. Men det innebär inte att alla människor har samma värde. Det innebär att vi ska behandla alla människor som varelser med värdighet och rättigheter, vilket är själva poängen med att alls tala om mänskliga rättigheter. Det innebär däremot inte att vi måste sätta samma värde på alla människor i sig (rent lingvistiskt).

Värde kan sägas vara ett relationellt begrepp. Jag sätter värde på något. Man kan tala om monetära värden, andliga värden etc., men för att värde alls ska vara ett meningsfullt begrepp måste det vara någon som sätter värde på något. Det går att tala om ”egenvärden”, men det är generellt något man bör vara försiktig med, eftersom det är svårt att motivera (vem har bestämt att något är ett egenvärde? Gud? Värde för vem?).

Om vi för ett ögonblick accepterar att alla har samma ”värde”, vad får det då för logiska följder? En snabb (och för mig obehaglig) slutsats är att massmördaren Anders Behring Breivik då har samma värde som rödakorsledaren Folke Bernadotte, som ledde en räddningsaktion under andra världskriget som sannolikt räddade minst 20 000 människor. Man kan undra över hur många som skulle hålla med om det påståendet.

Vad är då innebörden av detta värde? Hur man vi motivera att det är på det sättet och vad ger det för samhälleliga mervärden att lära ut detta som en allmän sanning? Innan jag går vidare och diskuterar det tänker jag formulera en alternativ tes, som jag menar överensstämmer med den engelska versionen av FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna:

”Anders Behring Breivik och Folke Bernadotte är/var båda människor. Båda ska behandlas som varelser med värdighet, med respekt för deras mänskliga rättigheter. I en rättssal skulle båda behandlas lika, alltså efter vilka handlingar de begått och enligt gällande lagar och praxis. Att bryta mot någonderas mänskliga rättigheter är lika oförlåtligt. Vilket värde du som person sedan sätter på dessa individer är upp till dig, men deras mänskliga rättigheter och värdighet som människor ska du respektera.”

Nu tänker jag diskutera hur man kan motivera ”allas lika värde” eller principer överhuvudtaget. Det finns i grunden två sätt menar jag. Antingen naturrättsteori eller kontraktsteori.

Naturrättsteori handlar om att det finns ”naturliga rättigheter”. Man skulle kunna syfta på att detta är en mänsklig konvention för att skapa ett välfungerande samhälle, men oftast menar man inom naturrättsteorin att rättigheterna är ”universella och objektiva”. Man menar ofta att de ”existerar oberoende av oss och våra åsikter om dem”. På det sättet är det inga problem att motivera ”allas lika värde”, man behöver bara säga att det är så, det är en objektiv princip att alla människor har ett inneboende värde och att det är lika stort, vad vi tycker om det spelar ingen roll. Frågan är hur man kan motivera att det finns ”naturliga rättigheter”.

Vetenskapligt är det svårt. Om dessa rättigheter är av immateriell eller andlig natur så kan de inte ”upptäckas” eller studeras. Vi kan grunda vår tro på att de finns på intuition, men det är inte vad jag skulle kalla vetenskap. Vi kan hävda att de flesta människor tror att det är så, men det är en snårig argumentation. ”De flesta människor” har trott att solen kretsade kring jorden och inte tvärtom. Många människor, särskilt föräldrar, känner antagligen oro om de är på väg mot centrum när en brandbil kör i full fart mot deras hem. Varför? Om alla är lika mycket värda borde de väl känna exakt lika stor oro vart brandbilen än är på väg? Det går dessutom att hävda att moral och en ganska snarlik syn på altruism hos människor har evolutionära orsaker, om man har ett darwinistiskt perspektiv. Det går för övrigt utmärkt ihop med föräldrars oro sina barns säkerhet.

De amerikanska grundlagsfäderna hade en intressant motivering till att naturliga rättigheter existerar. ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.” (Declaration of independence, 1776).

Den amerikanska självständighetsförklaringen kan på manga sätt betraktas som en milstolpe i mänsklighetens historia. Den har antagligen inneburit otroligt mycket för genombrottet för synen att de styrande finns till för de styrda och inte tvärtom, samt för frihet och en humanare tillvaro för människor över hela världen. Detta är mycket svårt att ifrågasätta, och det har jag ingen ambition eller önskan att göra (vad man möjligen kan ifrågasätta är hur konsekventa grundlagsfäderna var. Hur mycket ”strävan efter lycka” kunde slavarna ägna sig åt?). Vad jag intresserar mig för är hur rättigheterna motiveras.

Det är inte en sekulär motivering. Att alla människor är ”endowed by their Creator with certain unalienable Rights” är en religiös motivering. Att något är “self-evident” är också möjligt att ifrågasätta. Kan jag inte motivera vad som helst med att något är ”self-evident”, och få det betraktat som en allmän sanning om tillräckligt många håller med mig?

Frågan är då om vi behöver religiösa motiveringar, omöjliga att verifiera vetenskapligt, som grund för vårt samhälle? Behöver vi en ”Creator” som talar om vad som är rätt och fel? Räcker det inte att de flesta människor har ett samvete, ett sinne för moral och ett egenintresse av att det finns lagar och rättsäkerhet, och frivilligt sluter sig samman och skriver lagar och en författning om gemensamma angelägenheter? Detta är ett ganska kontraktsteoretiskt argument.

Många tänkare har konfronterats med detta dilemma. John Stuart Mill var utilitarist, vilket inte nödvändigtvis leder till kontraktsteori men inte heller behöver grunda sig i några rättigheter eller principer som är ”endowed by our Creator”. John Rawls var inte utilitarist utan formulerade just en teori om rättvisa (A Theory of Justice, 1971)  som hade ambitionen att vara det som människor skulle komma fram till om de befann sig bakom en ”okunnighetens slöja”, där de inte visste vad de skulle födas som, och därför skulle försöka komma fram till ett så rättvist samhälle som möjligt. Det är ett väldigt kontraktsteoretiskt resonemang, helt oberoende av några ”av Gud givna” rättigheter. En kontraktsteoretiker som John Locke ansåg däremot att det finns naturrätt (Two Treatises on Government, 1690), liksom Robert Nozick (Anarchy, state and utopia, 1974). Deras argument är dock ofta möjliga att motivera utan naturrätt, exempelvis med egenintresse, allmän uppfattning av moral eller moraliska resonemang om hur ett rättvist samhälle bör utformas (exempelvis ”Okunnighetens slöja”, som inte behöver innebära att man accepterar John Rawls idé om vad människorna bakom denna slöja skulle komma fram till). 

Skulle det inte gå att formulera det så här? ”We hold these principles to be the most fair and reasonable foundation to our society, that all men are created equal, that they are entitled to certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness, by the power of the common agreement this declaration constitutes.”? Det vore en helt sekulär motivering. Skulle verkligen människor börja bryta mot varandras ”unalienable Rights” hur som helst, trots sociala normer och existerande lagar, om de inte trodde att Gud skulle bestraffa dem för det?

Naturrättsteori är svår att motivera vetenskapligt. Kontraktsteori, teorin att det inte finns ”naturliga rättigheter” men att vi människor kan skriva kontrakt med varandra för att ordna våra gemensamma angelägenheter på ett sätt som alla är någorlunda nöjda med, är mycket lättare att motivera eftersom det inte bygger på några högre principer. Grundlagen utgör en form av samhällskontrakt (även om den givetvis tvingas på många människor och därför inte alltid fungerar på samma sätt som ett vanligt ”kontrakt”). Vi kan skriva i grundlagen att ”alla människor är lika mycket värda” om vi vill, det behöver inte grundas på naturrätt, det kan faktiskt grundas på ”ingenting” om det är något vi vill göra. Men då kan det vara rimligt att överväga vad vi menar med den principen. Menar vi att alla har samma rättigheter och ska behandlas lika av staten (då kan man tycka att det vore enklast att bara skriva det)? Eller menar vi att alla måste värdera Anders Behring Breivik och den egna föräldern eller det egna barnet lika högt, och om du inte håller med så håller du inte med om grundlagen?

Slutsatser och diskussion

Finns det något försvar för principen ”allas lika värde”? Ett exempel kan vara om vi tänker oss att alla bara är lika värda vid födseln, ”created equal”. Det gör dock att följden blir en snårig utilitaristisk argumentation. Exakt när övergår någon till att vara ”unequal”? Om människors värde är något objektivt, givet av naturen eller av vår grundlag, vad minskar/ökar då människors värde, om det bara är lika vid födseln? Minskar det lite om du stjäl av någon, ökar det så mycket att det väger upp för det om du stoppar ett väpnat rån, minskar det ännu mer om du mördar någon? Poängen med detta är att det är vanskligt att tala om människor just i termer av värde. Det kan däremot vara relevant att tala om att värdera alla människors rättigheter lika högt. Jag personligen sätter nog inte speciellt stort värde på Anders Behring Breivik som person, han har inte gjort någonting som gjort mitt liv bättre på något sätt, jag tror inte att föräldrarna till ungdomarna han mördade tänker annorlunda, men jag sätter väldigt stort värde på att hans rättigheter respekteras och att han behandlas precis som någon annan i en rättssal. Alternativet är att överge rättssäkerheten, att vi löper enorm risk för att orättvisor begås, och det är något som vi alla inom ramarna för vår parlamentariska demokrati kan komma överens om är något vi vill undvika.

Det finns ett till försvar för principen. Det är om man betraktar ”allas lika värde” som att alla människor har ett okränkbart, inneboende människovärde. Detta har ingen storlek, det går inte att mäta, det är okränkbart. Det är därför lika hos alla människor. Det kan framstå som logiskt. Det är dock fortfarande en naturrättslig (man skulle kunna kalla det religiös) argumentation. Det går inte att motivera vetenskapligt. Det är precis principen om ett ”människovärde” som exempelvis abortmotståndare utnyttjar när de säger att abort är mord. Om man anser att ett människovärde finns är det inte en orimlig argumentation. När uppstår människovärdet? När spermien träffar ägget? När fostret skulle kunna överleva utanför livmodern? När barnet drar sitt första andetag? Är det i så fall meningslöst att försöka rädda någon som slutat andas, eftersom hen inte längre har något människovärde, eller är det så att människovärdet finns kvar så länge man andats förut? Vem avgör det här? (en kritik som fortfarande kan anföras mot abortmotståndare är att de tenderar att strunta helt i moderns ”människovärde”).

Ett annat sätt att betrakta saken är att inga inneboende värden existerar, utan enbart den materiella verkligheten. Det verkar sannolikt att de flesta människor sätter värde på sina egna liv och har en någorlunda liknande moraluppfattning. Människor är förmögna att fatta rationella beslut, tack vare vår relativt avancerade hjärna. Alla människor kommer därför sannolikt att vilja göra upp om spörsmål som berör alla eller många. En grundregel som då förmodligen kommer att uppstå snabbt är att man inte bör döda varandra. Det är helt enkelt väldigt svårt att komma överens om hotet om mord ständigt föreligger. Därför kommer sannolikt någon form av grundlag eller författning att skrivas, som kanske lyder ”Alla människor ska behandlas med respekt för deras rättigheter, som rätten till liv, som detta dokument garanterar”.

Ett sista försvar för principen om allas lika värde skulle kunna vara, att fostran av barn med denna princip som en del av denna fostran, rent vetenskapligt leder till ett harmoniskt samhälle med individer som respekterar varandra. Frågan är då om det finns någon undersökning som visar att, allt annat lika, en skola där denna princip lärs ut leder till mer laglydiga eller harmoniska individer än en skola där denna princip inte lärs ut. Personligen ser jag det som rimligt att lära ut att alla ska behandlas med respekt för deras mänskliga rättigheter, att alla ska behandlas värdigt, och att man bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap, men inte lika rimligt att lära ut att det är en absolut sanning att du som person ska sätta samma värde på en massmördare som på din förälder, din vän eller ditt barn.

Generellt går det att kritisera att skolan ska lära ut absoluta sanningar i ett sekulärt samhälle. Att skolan ska ha ett fostransuppdrag ter sig rimligt, men att denna fostran ska ske i form av undervisning i sådant som är ”absolut sant” är långt ifrån nödvändigt. Faktum är att det strider mot principen om att ”All undervisning ska vila på vetenskaplig grund”. Om man utgår från exempelvis Karl Poppers hypotetisk-deduktiva metod behövs inga absoluta sanningar för att motivera slutsatser. Det behövs bara att det är vad som är rimligt att anta för stunden, baserat på vad vi vet nu. Vi vet att demokrati är det styrelseskick som främst skyddar individuell frihet och fred baserat på vår erfarenhet av demokrati. Vi vet att en författning som innehåller grundläggande mänskliga rättigheter, och lagar som är uppbyggda kring dessa, gör att människor kan sköta sina egna eller gemensamma angelägenheter, med kraftigt minskad risk för att bli rånad, mördad eller på andra sätt kränkt, baserat på våra erfarenheter av rättsstaten.

Detta behöver inte läras ut som absoluta sanningar. Barn är inte dumma. Även barn kan kritiskt fundera över saker läraren säger. Finns det inte någon bra motivering är det inte alls säkert att barnen accepterar några ”absoluta sanningar” även om de kommer från en auktoritetsperson. Det går dock alldeles utmärkt att förklara, att dessa är de principer som råder i samhället, varför de råder, vad konsekvenserna blir om man inte följer dem. Det går alldeles utmärkt att göra utan att motivera det med att det är ”absolut sant”. Dessutom tror jag att om man vill minska mobbning, kränkningar och få barn att bete sig allmänt schysst mot varandra, gör det mycket mer nytta att satsa på relationsarbete och personal som har erfarenhet av att jobba för att främja goda relationer mellan elever, snarare än att lära ut absoluta sanningar om metafysiska principer som i princip är omöjliga att motivera vetenskapligt.

Allt detta skriver jag inom ramen för ”reasonable disagreement”. Jag menar inte att vi direkt borde avskaffa principen om allas lika värde. Däremot bör vi överväga den, och fundera över vad vi faktiskt menar med den, precis som vi bör göra med allt som vi lär ut är ”absolut sant” i skolorna. Läraryrket innebär myndighetsutövning, och det finns regler för hur den ska gå till. Det är givetvis fullt möjligt att undervisa elever, och företräda skolans värdegrund och agera enligt skollagen, även om man personligen kan ha invändningar mot hur en enskild punkt är formulerad. Min åsikt är dock att det vore rimligt att åtminstone ha en tydligare definition av ”allas lika värde” innan vi lär ut det som något alla måste hålla med om.

Referenslista

Locke 1690, Two Treatises on Government

Nozick 1974, Anarchy, state and utopia

Rawls 1971, A Theory of Justice

Läroplanen LGR 11, Kap 1, Skolans värdegrund och uppdrag

Svensk författningssamling 1974, Regeringsformen, Kap 1, Statsskickets grunder

The declaration of independence 1776, The unanimous Declaration of the thirteen States of America

UN Declararation of Human Rights 1948.

Den svenska FN-hemsidan fn.se, länk till hemsidan hämtad 26/09/2014: http://www.fn.se/fn-info/vad-gor-fn/manskliga-rattigheter-och-demokrati/fns-allmana-forklaring-om-de-manskliga-rattigheterna-/

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

"Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov"

Vad betyder "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov"?



Först vill jag konstatera - det går inte ihop med principer som "alla har rätt till sitt arbetes frukter", "mervärdet av arbetet bör tillfalla arbetaren och inte kapitalisten" eller "det som du har producerat tillhör dig", eller andra liknande principer som påfallande ofta förespråkas av samma personer som förespråkar "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov?". Varför?




"Till var och en efter behov" betyder uppenbarligen att alla ska få allt de behöver. Vad detta behov sedan är måste förstås avgöras av någon. Det går att kalla beslutsfattaren för "folkviljan" eller "vetenskapen" eller något annat fint, men om allas behov ska tillfredställas finns det högst sannolikt en aktör som kommer att definiera behovet - staten. Förespråkar man även världsrevolution till förmån för denna princip finns risken att behovet av stridsvagnar och soldater bedöms som större än behovet av det som människor råkar vilja ha i vardagen, av den som ska genomdriva "folkviljan", alltså leviathan, staten.




"Efter behov" är dock inte samma sak som "efter arbete". Om jag har rätt till mitt arbete, till mitt arbetes frukter, till mervärdet/överskottet mitt arbete skapar, då har jag rätt till det, inte någon annan. Förespråkare av principen "till var och en efter behov" är ofta kritiska mot att mycket av mervärdet går till kapitalisterna snarare än till arbetaren själv. Detta förhållande är (om det ska vara lagligt) en frivillig överenskommelse mellan arbetaren och arbetsgivaren. Arbetsgivaren vill göra vinst, arbetaren vill försörja sig.




Detta är ett förhållande som många förespråkare av principen "till var och en efter behov" vill ändra på. Efter att ha uppnått det, efter att arbetaren har fått överskottet av sin produktion, vill de dock ta ifrån arbetaren merparten eller allt av detta överskott, som de nyss argumenterat "egentligen tillhör arbetaren", för att ge "till var och en efter behov".



Vad är då detta behov? Maslows grundläggande behov, mat, vatten, sömn, sex? Det kan tyckas rimligt att de första tre ska uppfyllas i ett välfärdssamhälle, men det vore intressant och antagligen obehagligt att se staten försöka uppfylla det fjärde. Trygghet, säkerhet? Också rimligt i någon mån, ett försvar som det går att lita på och som klarar av att skydda oss i krig (kanske inte fallet med Sveriges nuvarande försvar) och ett fungerande rättsväsende kan de flesta köpa. Men sedan? Självförverkligande?


Det är ganska uppenbart att behov, utöver de absolut grundläggande, i hög grad är subjektiva. Den som säger "till var och en efter behov" bör precisera vad som räknas som behov. Jag vet inte hur det är med er, men jag vill inte tvingas jobba för människors behov att se "Allsång på Skansen", åka i skattefinansierade hoppbackar eller bada i en artificiellt uppvärmd sjö efter att den "naturliga badsäsongen" är slut (riktiga fall allihopa). För några dagar sedan skrev jag om självuppoffring. Jag vill inte heller tvingas offra mig själv för "vilken människa som helst som talar om för mig vad hen behöver". Det vore en nödvändighet om principen genomdrevs konsekvent. Så fungerar nämligen positiva rättigheter. Din rätt till någonting, någon annans plikt att ge dig det.


Den första delen av principen är "av var och en efter förmåga". Frågan är om det betyder vad det låter som. Under valrörelsen jobbade jag 16 timmar per dygn vissa dagar (helt frivilligt förstås). Det är uppenbarligen min förmåga. Skulle jag då tvingas av staten att jobba 16 timmar per dygn? Eller betyder principen egentligen "av var och en efter hur mycket man känner för att jobba"? Ska arbetet precis räcka till att täcka andras absoluta behov, och får överskottet därefter tillfalla arbetaren? För det finns enorma behov i världen, och vi får jobba länga för att uppfylla dem.

Det här är en rent principiell diskussion. Men hur skulle vi motivera människor att jobba "efter förmåga", om vi garanterar "till var och en efter behov"? Människans inre godhet? Varför då överhuvudtaget ha omfördelning, varför då alls ha en stat? Någon kanske tror att jag landar i anarkokommunismen, men den är helt enkelt falsk eftersom dess premisser är falska. Den utgår från att något slags saligt "naturtillstånd" fanns innan ägande, handel och "samhälle" uppkom. I det naturtillståndet var alla tillfreds, allt var allas, inga betydande konflikter fanns. Detta är uppenbart ohistoriskt. Naturtillståndet, innan de första civilisationerna, var hårt och brutalt. Sannolikt rådde hårda konflikter om naturresurser när dessa var begränsade. Människor levde antagligen i grupper med hierarkier, och dessa grupper tjänade antagligen på att vara ytterst misstänksamma mot främlingar, eftersom de var potentiella fiender och konkurrenter om resurser. Även under gynnsamma förhållanden var den förväntade livslängden antagligen mycket kort jämfört med dagens. Att mödrar eller barn dog vid förlossningar var vanligt och det fanns i princip inget att göra åt. Blev man sjuk eller skadad fick men leva (eller dö) med det. Ägande, handel och "samhälle" behövs.


Någon kanske tror att jag kommer att erbjuda någon liknande princip här, som både går ihop logiskt och skulle leda till goda konsekvenser och inte fruktansvärda (till skillnad från "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov"). Det kommer jag inte. Jag har i tidigare inlägg uttryckt min grundsyn på moral och på politik och på principerna jag anser bör gälla för vad staten ska göra. Det handlar i grunden om att vi människor måste definiera vår egen moral och vilka principer vi anser är mest rättvisa för vad staten ska vara, och att vi bör värdera friheten och negativa rättigheter (rätten att inte utsättas för tvång) högt. Jag kommer i ett senare inlägg att sammanfatta detta i en slagkraftig princip. Detta inlägg handlar dock mest om kritik av principer som inte fungerar och som inte går ihop med en del andra principer. Jag avslutar detta inlägg med ett passande citat från Raubtiers låt "Leviathan"


Jag hatar många saker på vår gudsförgätna jord
Men mer än mycket annat hatar jag de fagra ord
Som från kluven tunga lurar oss att lita på en best
Den som hyllar Leviathan hatar jag mest!

Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Om utilitarismens problem

Detta inlägg handlar om moral, utilitarism och dess dilemman.

Utilitarism är en central idé i diskussionen om moral. Den handlar om att maximera lyckan för så många individer som möjligt. Detta verkar relativt okontroversiellt. Vad jag kommer att argumentera för är att detta inte är en helt oproblematisk hållning.

Först av allt vill jag undvika ett rent tekniskt problem. Om man bara talar om "mängden lycka" och vill maximera den, så finns "lyckomonstret". En person som gillar att äta upp andra människor, och blir mycket lyckligare av det. Så mycket lyckligare, faktiskt, att "mängden lycka" som monstret upplever är större än den mängd lycka som alla som monstret äter upp förlorar. Ytterst få skulle förespråka att det vore moraliskt rätt att låta detta monster härja fritt. Därför måste man anpassa utilitarismen, det är inte bara mängden lycka som spelar roll, utan mängden lycka för varje enskild individ. Där kan man landa i slutsatsen att ökad lycka för enskilda individer är positivt, men att den helst inte ska inskränka på andras lycka. Men det resonemanget kommer jag att utveckla senare.

Vad man sedan bör ta upp är om man kan rättfärdiga moral överhuvudtaget. Vad kan man grunda moral på? Är all moral subjektiv, eller finns det några slags objektiva moraliska principer, andliga, metafysiska, oberoende av oss och våra åsikter om dem?

Det finns två ganska olika sätt att betrakta världen som är vanliga. Det ena är "monism" - det finns bara den materiella verkligheten som vi ser och upplever, inga andra verkligheter. Det andra är "dualism" - det finns en annan verklighet än den vi kan se och uppfatta, en "andlig" värld. Denna andliga dimension kan fylla flera roller om man anser att den finns, man kan tro att det är dit man kommer när man dör, man kan tro att de "allmänna moraliska lagarna" finns där, man kan tro att Gud befinner sig i den andliga dimensionen.

Personligen är jag monist. Jag försvarar det genom det själva faktum att vi lever i, kan se och uppfatta vår materiella verklighet. Allt "andligt", allt immateriellt, som vi kan tycka oss uppleva, kan faktiskt förklaras helt av vår utomordentligt komplicerade hjärna. Det är mycket svårt att argumentera vetenskapligt för existensen av andliga dimensioner, det är svårt att undersöka eller falsifiera på grund av frågans själva natur. Vi kan önska oss att det vore så att det fanns, men det förändrar inte sannolikheten för om det finns eller inte. Det skulle kunna vara så att det finns, men det finns ingenting som vi kan basera en tro på att det är så på, förutom intuition, och jag försöker att inte grunda min uppfattning av hur verkligheten objektivt är beskaffad på intuition eller magkänsla.

Frågan är då, hur kan jag säga att det finns moral? Hur kan jag rättfärdiga att jag har en moralisk uppfattning, om bara vår materiella verklighet finns, och inga "objektiva moraliska sanningar som är oberoende av oss" existerar?

Mitt svar är att moral är ett begrepp som är påhittat eller utvecklat av oss människor. Betydelsen av att något är moraliskt är just att det är "sådant som är gott", i vardagligt språkbruk. Att vi talar om vår moraliska uppfattning, vår uppfattning av vad som är gott eller ont, är inget konstigt - det har människor gjort i alla tider. Vi behöver inte hänvisa till några djupa metafysiska sanningar som existerar oberoende av oss för att hävda vår moral - vi kan helst enkelt säga "Mitt mål är att så många människor som möjligt är så lyckliga som möjligt. Det är ett mål som jag tror att de flesta delar, så då kan vi diskutera hur vi skapar ett samhälle som uppnår detta på bästa sätt. Om någon mot förmodan inte vill att så många som möjligt ska vara så lyckliga som möjligt, då kommer vi övriga antagligen att stoppa denna person, eller åtminstone hindra hen från att inskränka andras lycka.".

Språket har också utvecklats av oss. Det är inte felfritt, det finns olika språk och kommunikationssvårigheter, men vi människor brukar ändå kunna kommunicera, vi har internationell handel och ett världssamfund - FN. Det är dock få som skulle säga att det finns något slags "objektivt korrekt, sant språk, existerande i en andlig bemärkelse, oberoende av våra åsikter om det". Varför skulle det vara annorlunda med moral?

Någon kanske fortfarande inte tycker att detta räcker, att vi behöver några slags "objektiva sanningar som existerar oberoende av oss" för att veta vad som är rätt och vad som är fel. Jag låter youtubaren Theoretical Bullshit svara på det:

"Now, if your view of morality is different from this, if your moral philosophy is completely divorced from real world issues of happiness and suffering, if morality for you has nothing to do with the pursuit of maximizing well-being, if it truly has no stake whatsoever in actualizing an ideal circumstance in this life or the next, then what fucking good is it?"

Vi behöver inte motivera vår moral med att det är en allmän sanning. Det räcker att motivera den med att det är vad som leder till att så många människor som möjligt blir lyckliga, eftersom de som utgör mänskligheten, människorna, sannolikt eftersträvar samma sak. Vi är genetiskt uppbyggda så att vi har en altruistisk moral. Vissa människor kanske har en annan, eller ingen, moralisk uppfattning, men de som tillgår störst maktmedel kommer sannolikt att framtvinga sin vilja. Majoritetens vilja kommer med all sannolikhet att råda, oavsett om det finns några "objektiva andliga moraliska sanningar" eller inte. Alternativet är att en minoritet får styra. Demokrati kan diskuteras mer senare, men jag ansluter mig till Winston Churchills idé: "Demokrati är det sämsta styrelseskicket, men bara om man bortser från alla andra."

Ateisten Sam Harris har en lite annan utgångspunkt till moral, även om även han är monist och i viss mån utilitarist. Han menar att moral i grunden handlar om "avoiding the worst possible misery for everyone". Om moral betyder någonting, om det överhuvudtaget ska vara relevant att tala om, så måste det åtminstone vara att undvika maximal olycka för alla.

Vad som då blir intressant är vilken moral som är den mest rimliga. Jag har fastslagit att min uppfattning är att det är något vi behöver diskutera, och helst i någon mån komma överens om när det handlar om gemensamma angelägenheter, som fria individer i ett demokratiskt samhälle. Vilken moral anser jag då är rimlig?

En viktig princip är att skilja på vad jag tycker är moraliskt, och vad jag tycker att staten ska lagstifta om. Vissa av mina moraluppfattningar är av typen "man bör inte döda varandra". Det är rimligt att lagstifta om det, eftersom det i högsta grad är en angelägenhet som berör alla människor i samhället. Vissa andra av mina moraluppfattningar är mindre allmänna, som "du bör hålla upp dörren om någon annan ska gå in efter dig". Det är visserligen en angelägenhet som berör personen som går efter mig också, men ganska få människor skulle vilja ha en lag om det eftersom det vore extremt klåfingrigt, extremt svårt att upprätthålla och faktiskt extremt onödigt. Däremot kan jag personligen tycka att det är dåligt av personen som går framför mig att bara släppa en tung dörr mot mig så att jag måste öppna den på nytt, när personen med minimal ansträngning kunnat hålla den öppen två sekunder till.

Det är min huvudtes i detta inlägg: Ren utilitarism fungerar inte som en grund för vår lagstiftning. Utilitarismen som idé har givetvis enorma fördelar, och jag vill inte direkt motverka att människor är lyckliga. Men vad är lycka och hur ska den uppnås? Youtubaren Theoretical Bullshit menar att moral handlar om "maximizing health, happiness and well-being, and minimizing unneccesary pain and suffering". Det låter väldigt bra, men "happiness" är inget entydigt eller lättdefinierat.

Theoretical Bullshit menar att detta är något mätbart, man kan mäta smärta, man kan mäta lycka, och det är i någon mån sant. Men vi kan inte bygga vår lagstiftning på det. Skulle vi i så fall gå runt med maskiner allihopa, som mätte lycka genom att kontrollera serotonin- och dopamin-mängden i hjärnan? Studera hur detta påverkades av olika företeelser, och sedan förbjuda eller subventionera företeelserna, beroende på om de gjorde oss objektivt lyckliga eller olyckliga? Det vore inte ett samhälle för fria människor utan rent totalitärt.

Vad jag menar är att vi bör ha ett mer långsiktigt perspektiv. Lycka är väldigt individuellt, det varierar enormt mellan olika människor vad som gör oss lyckliga. Maslows behovstrappa är välkänd, det är svårt att vara lycklig om basbehoven som hunger, trötthet och törst inte är uppfyllda i någon mån. Men överst på behovstrappan är "självförverkligande" och det är definitivt subjektivt och individuellt.

Därför anser jag att staten bör skydda våra rättigheter, och inget mer. Rättigheterna måste självklart fastställas av oss, men de bör fastställas i någon form av författning, som vår nuvarande grundlag, och vara relativt svåra att ändra på parlamentariskt. Man kan argumentera för att staten bör syssla med mer, men det är svårt principiellt. Om vi anser att människor har rättigheter, grundade naturrättsligt eller på ett samhällskontrakt, och vi förespråkar att staten ska göra sådant, som människor inte har rätt till, så menar vi att staten bör ta pengar från människor, pengar som de har rätt till, för att göra saker som människor inte har rätt till. Det är en besvärlig argumentation. Därför menar jag att staten bör syssla med att skydda våra rättigheter, inte mer. Främst våra negativa rättigheter, detta är även i högsta grad nödvändigt för att undvika just "the worst possible misery for everyone". "Lycka" är inte en sådan rättighet.

Tänk er Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti - inom 90 dagar ska de garantera, att ung människa som blivit arbetslös får sysselsättning, utbildning eller jobb, antagligen för att S tycker att det är en rättighet (och att det då blir någons skyldighet att anställa den här personen).

Tänk er nu att Socialdemokraterna, istället för att garantera jobb inom 90 dagar, garanterar lycka inom 90 dagar. En "lyckogaranti". "Lycka är ju en rättighet, vi måste ta vårt gemensamma ansvar och se till att alla unga människor är lyckliga". Jag har svårt att tro att den skulle ge något positivt utfall. Möjligen skulle människor som utsatts för detta "lyckoprogram" uppge att de blivit lyckliga, för att slippa fler statliga åtgärder.

Lycka är alltså ingen rättighet, enligt mig, eftersom det både vore omöjligt att upprätthålla, och är svårt att försvara att någon annan är skyldig att "göra mig lycklig". Däremot är strävan efter lycka en rättighet, en alldeles central rättighet, som vi bör värna om. Så länge denna strävan inte skadar andra människor bör alla människor få sträva efter sin egen lycka (helst utan att hindras av skyhöga skatter eller dåligt motiverade lagar).

Jag är även såpass socialliberal att jag tycker att staten kan upprätthålla system för att uppfylla vissa av de grundläggande sakerna i Maslows behovstrappa, så att människor inte behöver svälta eller törsta ihjäl. Jag har även en del personliga moraluppfattningar, som att det vore mer moraliskt av mig, om en god vän ringde och var ledsen för att hens förälder dött och ville prata om det, att ta en stund och trösta denne vän, än att säga "Nej, nu tänker jag se på Family Guy" (eller "Nej, nu tänker jag skriva ett blogginlägg", för att ge det en ironisk twist). Det senare är dock inget jag vill ha någon lagstiftning om. Det är upp till mig som person om jag vill kunna se mig själv i spegeln eller inte, när det gäller sådant som inte direkt skadar andra.

Detta var ett långt inlägg. Jag kommer inte att hålla "ett blogginlägg om dagen" den närmaste framtiden, på grund av studier och annat. Därför kommer jag istället att fokusera på kvalitet framför kvantitet när jag väl skriver. Har ni synpunkter på mina inlägg är ni alltid välkomna att kommentera eller kontakta mig.

Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Youtubaren Theoretical Bullshit om moral: http://www.youtube.com/watch?v=dWNW-NXEudk

Vem säger att vetenskapen inte har något att säga om moral? Sam Harris och Richard Dawkins: http://www.youtube.com/watch?v=Mm2Jrr0tRXk

"Självuppoffring är slavars motbjudande och sinnesslöa form av självmord"

Dagens text handlar om självuppoffring. Det är resonemang som förs i fantasyserien Sanningens Svärd, som är skriven av Terry Goodkind. Goodkind tillhör Ayn Rands filosofi, objektivismen. Sanningens Svärd är inget politiskt manifest och alla resonemang ska inte betraktas som politiska förslag, men de är intressanta ur ett liberalt perspektiv. Jag kommer inte att säga så mycket om sammanhanget i boken eftersom det inte behövs och skulle spoila den för framtida läsare, allt man behöver veta är att Rickard måste befinna sig där han gör med Nicci, annars dör hans fru Kahlan, och de lever i en stat som kallas Imperieorden, som är en slags kommunistisk diktatur.

"När han tog en sked hirs till nämnde Nicci oberört att hyresvärden, Kamils far, hade tittat förbi.
   Rickard höjde blicken. "Vad ville han?"
   "Han sade att eftersom du har ett arbete, har bostadsrådet höjt vår hyra för att hjälpa dem här i trakten som inte är arbetsföra att betala hyran. Ser du där, Rickard, hur livet under Imperieorden odlar omsorg om andra, så att alla samarbetar för allas bästa?"
   Nästan allt som återstod när arbetaregruppen hade tagit sitt lade bostadsrådet beslag på. Antingen det rådet eller något annat råd, alltid med samma syfte: för att hjälpa Imperieordens medborgare. Rickard och Nicci fick nästan ingenting över att köpa mat för. Rickards kläder hängde allt lösare, men inte så löst som Niccis klänningar.
   Hon föreföll självbelåten med det faktum att de var försenade med hyran. Maten var i alla fall ganska billig - när det fanns någon mat att köpa. Folk sade att det bara var i kraft av Skaparens nåd och Imperieordens visdom som de över huvud taget hade råd med mat. Inne på Ishaqs lager hade Rickard hört talas om att rikligare och mer varierad kost fans att få tag på, om man hade råd. Det hade inte Rickard.
   Under sin färd på vagnen tillsammans med Jori till järnbruket och smedjan, hade Rickard på¨avstånd sett stora, praktfulla hus. På gatorna mellan de praktfulla husen promenerade välklädda människor. Här och där syntes ekipage. Det var människor som inte smutsade vare sig händer eller moral med att ägna sig åt affärsrörelser. De var principfasta människor. De var Imperieordens ämbetsmän, som såg till att de arbetsföra uppoffrade sig för Imperieordens sak.
   "Självuppoffring är alla människors moraliska plikt", sade Nicci trotsigt när hon såg att han bet ihop tänderna.
   Rickard förmådde inte hålla tyst. "Självuppoffring är slavars motbjudande och sinnesslöa form av självmord".
   Nicci tappade hakan. Det var som om han just hade sagt att modersmjölken var gift för en nyfödd.
   "Det tror jag var det grymmaste jag någonsin hört dig säga, Rickard."
   "Är det grymt att säga att jag inte gladeligen skulle offra mig själv för den där översittaren Gadi? Eller för någon annan lösdrivande yngling som jag inte känner? Är det grymt att inte frivilligt offra det som är mitt för att någon girig usling trånar efter plundrat rov som han inte förtjänar och som offret får betala med sitt blod?
   Självuppoffring för något man håller kärt eller för någon man håller kär eller för frihet och frihet för dem man respekterar - självuppoffring som min för Kahlans liv - är den enda förnuftiga formen av självuppoffring. Att vara osjälvisk betyder bara att vara en slav som måste ge sin värdefullaste ägodel - sitt liv - till vilken självbelåtet leende tjuv som helst som begär det.
   Det självmord som självuppoffringen innebär är ett krav som påtvingas slavar av deras herrar. Eftersom jag har en kniv tryckt mot halsen, är det inte för mitt eget bästa som jag berövas det jag tjänar med mina egna händers arbete. Det gagnar bara den som håller i kniven och dem som i kraft av antal men inte förnuft bestämmer vad som är bäst för alla - de som jublande driver på honom för att kunna slicka i sig de blodsdroppar som deras herrar missar.
   Livet är värdefullt. Det är därför uppoffringar för friheten är förnuftiga; det är för själva livet och möjligheten att leva det som man handlar; eftersom ett liv utan frihet är detsamma som en långsam, säker död i form av självuppoffring för mänsklighetens "bästa" - och "mänskligheten" är alltid någon annan. Mänskligheten är bara en stor samling enskilda människor. Varför är alla andras liv betydelsefullare, värdefullare och viktigare än ens eget? Blind, lagstadgad självuppoffring är rena vansinnet."
   Hon stirrade, inte på honom utan på flamman som dansade i skålen med linfröolja. "Det där menar du inte, Rickard. Du är bara trött... och arg för att du måste arbeta på nätterna också för att kunna klara dig. Du borde förstå att alla de där andra du hjälper finns där för att hjälpa till för allas bästa - även ditt bästa om du skulle råka vara i förtvivlat behov av hjälp."
   Rickard brydde sig inte om att diskutera saken, utan sade bara: "Jag tycker synd om dig, Nicci. Du sätter inte ens värde på ditt eget liv. Uppoffringar betyder ingenting för dig."
   Det stämmer inte, Rickard", viskade hon. "Jag uppoffrar mig för dig... jag sparade den hirs vi hade åt dig, så att du skulle få krafter."
   "Krafter att stå upprätt medan jag kastar bort mitt liv? Varför offrade du din kvällsvard, Nicci?"
   "Därför att det var det rätt att göra - det var för andras bästa."
   Han nickade och såg på henne i det svaga ljuset. "Du riskerar livet intill svältens gräns för andra - för vilka andra som helst." Han viftade med tummen över axeln. "Vad sägs om den där översittaren Gadi? Skulle du svälta till döds för att han skulle få äta? Det skulle kanske betyda något, Nicci, om det var en uppoffring för någon du satte värde på, men det är det inte; det är en uppoffring för ett av Imperieordens själlösa, grå ideal."
   När hon inte svarade ställde Rickard resten av sin kvällsvard framför henne. "Jag vill inte ha din meningslösa självuppoffring."
   I en hel evighet satt hon och stirrade på skålen med hirs.
   Rickard tyckte synd om henne, på grund av det hon inte kunde förstå när hon stirrade på skålen. Han tänkte på vad som skulle hända med Kahlan om Nicci fick för lite att äta och blev sjuk.
   "Ät, Nicci", sade han milt.
   Till slut plockade hon upp skålen och gjorde som hon blivit tillsagd.
   När hon hade ätit upp hirsen höjde hon blicken och såg på honom med sina blå ögon, som så ivrigt verkade tråna efter att få se något han inte kunde få henne att se eller inse. Hon sköt den tomma skålen mot bordets mitt.
   "Tack, Rickard, för maten."
   "Varför tackar du mig? Jag är en osjälvisk slav, som förväntas göra självuppoffringar för vilken värdelös människa som helst som talar om för mig vad hon behöver."
   Han gick med långa kliv bort till dörren. Sedan vände han sig om, med handen vilande mot det löst sittande dörrhandtaget. "Jag måste gå. Annats blir jag av med mitt arbete."
   Hon nickade, med tårar i de stora blå, ögonen. "
- Terry Goodkind, Palatset i Altur´Rang, del 15 Sanningens Svärd, sida 193-195, Wahlströms Fantasy 2007.

Jag rekommenderar läsning av alla böckerna i Sanningens Svärd-serien, de är fyllda med filosofiska dilemman och böckerna är dessutom spännande.

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Min vision

När man ser ut att hamna i opposition är det lätt att fokusera för mycket på att kritisera motståndaren. Kritik mot de rödgröna behövs visserligen, och jag kommer att kritisera dem. Men man bör även komma med ett eget alternativ. Detta inlägg fokuserar på just min vision.

Mitt huvudmål är frihet. Alla människor har en egen vilja, egna idéer, en egen uppfattning om vad som är ett gott liv. Det är något man bör ha stor respekt för. Tvång är därför något som ska undvikas så långt som möjligt. Det är alltid den som vill minska människors frihet som måste förklara varför.

Förtryck och frihetsinskränkningar kan dock komma från andra än staten. Man kan bli rånad, mördad, hotad eller liknande av andra individer. Därför behövs en stat med våldsmonopol och skatteuttag för att finansiera den staten. Staten ska styra över alla individer på dess territorium, men eftersom det är önskvärt att minska tvång ska staten bara sköta det som måste skötas gemensamt, inte lite vad som helst som verkar nice. Om vi inte är försiktiga med att låta staten lösa alla våra problem kommer det bara att bli fler och fler myndigheter, lagar och skatter tills vi är i en situation där staten inskränker människors frihet mer än den skyddar den.

Vad staten sedan ska göra går att diskutera. Detta bör vi göra genom demokrati. Det är det styrelseskick som genom historien visat sig vara mest stabilt och gett störst makt åt den enskilda människan. Det innebär visserligen majoritetsvälde, och majoriteten kan ibland fatta konstiga beslut (som den gjort nu i Sverige) men det finns inget bra alternativ. Demokrati är det sämsta styrelseskicket, men bara om man bortser från alla andra. Det går möjligen att ha en stark författning som är svårare att ändra än "vanliga lagar" som skyddar minoriteters rättigheter exempelvis, men även denna kan falla om en majoritet vill ändra den.

Frågan är sedan vad statens mål bör vara. Ska staten bara skydda våra rättigheter, eller ska den även ha andra mål? Var kommer i så fall dessa rättigheter ifrån? Är det naturliga rättigheter, som bara existerar oavsett våra åsikter om dem? Hur motiverar man då att det skulle vara så, vart befinner sig då dessa naturliga rättigheter, svävar de omkring i universum eller i någon annan dimension, vem har skapat dem, vad händer om man bryter mot dem? En annan utgångspunkt är att rättigheter i sig inte finns utan att vi skapar dem genom att skriva kontrakt med varandra. Detta räcker för att motivera en stat. Då kan rättigheterna motiveras med exempelvis resonemanget om okunnighetens slöja. Det går ut på att samhället bör utformas så, att individer som inte visste vad de skulle födas bakom just en "okunnighetens slöja" skulle tycka att det var ett önskvärt samhälle. Dessa individer skulle då sannolikt komma fram till ett samhälle där alla har samma rättigheter, det både verkar mest fördelaktigt för dig som enskild individ om du inte vet vilken roll i samhället du kommer att ha, och stämmer överens med den moral som de flesta människor har. Man behöver dock inte köpa alla Rawls resonemang för att man gillar okunnighetens slöja.

Garanterat kommer det att vara så att vissa inte håller med om det samhällskontraktet. Om de försöker bryta mot de lagar som finns kommer dock de övriga människorna att stoppa dem. Detta är ett rent sakförhållande och väldigt svårt att komma runt vilket styrelseskick man än väljer.

Sedan kan man diskutera vilka rättigheter som bör ingå. Bara negativa rättigheter, alltså rätten att inte utsättas för tvång, eller även positiva rättigheter, rätten till saker? Negativa rättigheter har fördelen att de inte är svåra att försvara, jag som individ behöver bara lämna dig som individ ifred så har jag respekterat dina negativa rättigheter. Positiva rättigheter är svårare. Någon måste uppfylla dessa rättigheter för att det ska finnas någon poäng i att kalla dem rättigheter, och vems plikt är det att göra det? Allas plikt, eller bara den som råkar stå närmast dig just nu? Det är möjligt att motivera vissa saker, som skola och ett grundbidrag för arbetslösa att leva på, med negativa rättigheter, trots att det traditionellt betraktas som positiva, men det kommer jag att behandla i ett senare inlägg. Förespråkare av positiva rättigheter brukar säga att staten och skatteuttaget redan finns, och då kan man öka det något för att gemensamt finansiera skola, sjukvård, konst och saker som är allmänt nice. Frågan är då hur många positiva rättigheter man är beredd att acceptera och om det finns någon given gräns. jag har fortfarande svårt att betrakta Allsång på Skansen som en rättighet exempelvis.

Förutsättningar kan man också diskutera. Alla föds med lite olika förutsättningar, men är det statens uppgift att jämna ut dem? Frågan är då hur man ställer sig till berättigandeprincipen, som jag skrivit om tidigare och innebär att även en jämn ekonomisk fördelning kommer att leda till en ojämn fördelning omedelbart i en marknadsekonomi. En lösning kan vara att fokusera på utjämning av förutsättningar på andra sätt, som utbildning. Utbildning kan du inte byta bort när du väl har den, man lär för livet och inte bara för skolan.

Det viktigaste är dock frihet och meritokrati. Att alla har friheten att göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan. Då kommer man antagligen att syssla med något man tycker är roligt eller meningsfullt för att försörja sig. I ett fritt samhälle kommer man då att bedömas efter kompetens, hur hårt man jobbar och hur mycket värde det skapar åt andra. Ger man så får man. Det kommer att innebära inkomstskillnader. När Socialdemokraterna säger att "något håller på att gå sönder" när klyftorna ökar, så verkar de inte förstå att det är från en väldigt låg nivå. Sverige har ytterst små klyftor. Anser man att alla klyftor ska bort är det lika utfall man strävar efter. Jag hoppas att detta inte är vad Socialdemokraterna strävar efter, för det innebär att alla ska ha det likadant oavsett vad man gör. En person som pluggar i många år efter gymnasiet och skaffar sig ett arbete, och jobbar med det skickligt varje dag, skulle i så fall inte få mer än en person som inte ägnar sina dagar åt någonting. Om man tycker att detta scenario verkar orättvist så är man för vissa inkomstklyftor.

Liberalismen är min vision. Ett fritt samhälle där staten bara sköter det som måste skötas gemensamt. Egentligen är det en vision som ger utrymme för alla enskilda människors drömmar och visioner att blomma fritt. Det är själva poängen med liberalismen, det finns inget givet slutmål att tvinga alla människor att sträva mot. Dina drömmar är dina drömmar, ditt liv är ditt liv, gör vad du vill med det.

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-eu-bast-pa-social-rattvisa/

Vad händer nu?

Efter att ha valarbetat i över en månad och sedan sett sitt parti (med all sannolikhet) förlora regeringsmakten måste man nästan kommentera det. Att vara i opposition, att kritiskt granska de som tar över nu kommer att vara en viktig uppgift de fyra kommande åren.

Vi har väntat och väntat på besked från Löfven om vilken regering han vill bilda. Han har hållit tyst. Svaret börjar visa sig nu - efter valet. Han kommer inte att regera med Vänsterpartiet. Det är inte något som jag personligen motsätter mig, jag har mindre förtroende för Vänsterpartiet än för Socialdemokraterna i de allra flesta frågor. Men det är intressant vilka signaler det skickar.

Jonas Sjöstedt känner sig uppenbarligen sviken och det är förståeligt. Han, Löfven, Romson och Fridolin har uppträtt som ett team ett bra tag. Nu får han inte ens vara med på förhandlingarna. Det är uppenbart att detta inte var vad han räknat med. Han har varit naiv som trott att han skulle vinna på att stötta Socialdemokraterna.

Frågan är varför han är på väg att begå samma misstag igen. Han tror att han kan nå en kompromiss med Socialdemokraterna om vinster i välfärden. Problemet är att Vänsterpartiet vill förbjuda vinster i välfärden helt. Socialdemokraterna vill "sätta stopp för vinstjakten". Anledningen till att man valt de orden är just för att man inte vill ha ett direkt förbud, uppenbarligen. Socialdemokraterna har en mycket starkare förhandlingsposition än Vänsterpartiet, så att Sjöstedt skulle få igenom sitt vinstförbud är inte sannolikt. Vilket jag tycker är bra, visserligen, men det sänder inte direkt signaler om trovärdighet och regeringsduglighet att börja bråka om de mest centrala frågorna första dagen.

Intrycket jag fick av Socialdemokraternas agerande var maktspel. Löfven har gjort anspråk på att ta ansvar och agera konstruktivt. Jag hoppas att han gör det. Vad han gjort nu är att stänga ute en allierad som uppenbarligen räknat med nära samarbete. Vi vet fortfarande inte hur Socialdemokraternas regering eller budget kommer att se ut. Man hade kunnat förmedla en mycket trovärdigare bild än detta uppenbara maktspel. Det allra bästa hade varit någon form av besked från Löfven innan valet om vad hans plan var. Jag hoppas att Socialdemokraternas agerande de närmaste dagarna visar att de faktiskt tar ansvar, för hittills har de inte visat det.

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

En levande idédebatt

"Idéer är viktiga, men de måste ju gå att genomföra i praktiken. Vi kan ju inte bara förespråka en massa idéer utan att veta om de fungerar. Liberalism i alla ära, men politik handlar ju också om att ta ansvar".

Denna inställning har nog många stött på. Även om jag förstår argumentet håller jag inte helt med.

Att genomföra huvudlösa idéer låter givetvis dumt. Men att genomföra saker som inte testats förut är inte lika orimligt. Kvinnlig rösträtt, demokrati och yttrandefrihet var en gång ytterst radikala idéer. "Tänk om vi gav folket makten, hur skulle samhället fungera då?". Hade du kommit med idén om relativitetsteorin, eller evolutionsteorin, eller idén att bygga en farkost som kan transportera människor till månen, innan dessa idéer blev accepterade, så hade du nog betraktats som galen eller rentav farlig.

Det behövs alltid en levande idédebatt, och liberaler som inte räds att ta den. Även om man inte reflekterar över ideologi, så grundar man alltid sina värderingar på någonting. Frågan är bara om man funderar vad man grundar sina värderingar på, eller om man är omedveten om det. Vi har haft väldigt långa perioder av socialdemokratiskt styre i Sverige. Det innebär att man sannolikt bär på många socialdemokratiska värderingar om man inte reflekterar över varför man tycker som man gör.

Det är därför vi aldrig, för ett enda ögonblick, får glömma Folkpartiets liberala grund. Gör vi det kommer vi nämligen bara att tävla om att vara bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna. Jag har dock under min tid i partiet sett att vi kan bättre. Vi kan uppenbarligen driva en valrörelse grundad på liberala budskap och liberala frågor. "Kunskap bryter utanförskap", "Ja till invandring - Nej till rasism", "Feminism utan socialism". Detta är tydliga liberala budskap som behövs. Liberala idéer har vi inte för att bli populära, de behövs nämligen bäst när de är som minst populära. Vi är inte politiker som vänder kappan efter vinden, vi är liberaler som står upp för människors frihet i alla väder.

Vi ska vara stolta över allt vi gjort hittills i valrörelsen. Stolta men inte nöjda. För det är inte över än. Det är inte över innan rösterna räknats och vi fått höra resultatet. Det är inte över innan vi har vunnit!

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Din rätt till bostad - min skyldighet att bygga bostaden?

Det här inlägget handlar om rättigheter. Det finns olika definitioner som används. Jag gör inga anspråk på att använda de enda "rätta" definitionerna, utan förklarar vad jag menar med olika typer av rättigheter och syftar därefter på detta.

Negativa rättigheter brukar definieras som rätten att slippa ifrån någonting. Rätten att inte bli dödad, eller våldtagen, eller rånad, eller bestulen med mera. För att respektera dina negativa rättigheter behöver jag bara se till att ge fan i dig, enkelt uttryckt.

Positiva rättigheter handlar om rätten till någonting. Rätt till skola, sjukvård, omsorg, bidrag, statligt finansierad konst, kollektivtrafik, bostad - det är positiva rättigheter. "Rätt till arbete" är också en positiv rättighet, om det innebär att någon måste anställa dig för att det är din rätt att jobba och ha en inkomst. Om det däremot bara handlar om att du är fri att skriva ett kontrakt med en annan individ eller ett företag, när båda parterna accepterat kontraktet, då handlar det om en negativ rättighet.

Staten finns för att skydda våra rättigheter. Frågan är, vilka rättigheter ska den skydda?

Negativa rättigheter är ganska självklart. Oavsett vem du är vill du nog inte bli rånad, dödad eller våldtagen. För att du ska slippa bli det behöver folk bara respektera dig, avstå från att skada dig, de behöver inte aktivt göra någonting. Men för att man ska kunna garantera att dina negativa rättigheter skyddas har vi en stat med våldsmonopol, polis och rättsväsende, som finansieras av skatter. Dessa är också en inskränkning av negativa rättigheter, men en acceptabel inskränkning eftersom den förhindrar att värre rättighetsinskränkningar förekommer. Det är dock positivt att hålla skatterna på en så låg nivå som möjligt, om man vill att negativa rättigheter ska upprätthållas.

Positiva rättigheter är svårare att motivera. Det kan handla om rätt till sjukvård, rätt till kollektivtrafik eller rätt till en bostad, och det är väl bra om människor får sjukvård, får en bostad och kan ta sig dit de behöver. Men hur kan det vara någon annans plikt att tillhandahålla dem detta? Att skydda någons positiva rättighet kräver mycket mer än att skydda någons negativa rättighet. Det kräver att någon försörjer någon annan. För att försvara någons positiva rättighet till en bostad, behöver vi tvinga någon annan att bygga denna bostad. Detta måste innebära en inskränkning av denne någons negativa rättigheter.

Det finns visserligen redan en stat på plats, som ska skydda våra negativa rättigheter, om dessa är de vi ser som viktigast. Kan staten gå in och skydda även några positiva rättigheter, genom att till exempel finansiera allmän sjukvård? Det innebär ett högre skatteuttag, men vi har ju redan skatt.?

Kanske. Det är svårt att motivera positiva rättigheter moraliskt. Det är svårt att försvara att jag är skyldig att försörja någon annan (vilket är en annan sak än att jag finansierar ett system som skyddar allas negativa rättigheter, även mina). Positiva rättigheter måste nämligen komma i andra hand när de hamnar i konflikt med negativa rättigheter, och om de ska tillämpas strikt så måste de ofta hamna i konflikt med negativa rättigheter.

Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Det beror till stor del på att vi inte ställt tillräckligt hårda krav på att det staten finansierar kan berättigas. Jag anser inte att vi ska avskaffa allmänt finansierad skola och sjukvård. De bidrar till att alla människor får mer jämlika möjligheter. Jag har dock svårt att de detta som en rättighet. Det skulle innebära att alla människor som fanns innan allmän sjukvård och skola fanns fick sina rättigheter kränkta dagligen. Jag skulle hellre kalla skola och sjukvård för nyttigheter. Men det är väldigt viktigt att vi är kritiska till andra saker som staten gör, som kanske inte gör att människor får jämlika livschanser, som kanske inte förbättrar något för människor överhuvudtaget, samt ser till att vad staten gör är ytterst välmotiverat. Då är det centralt att förhålla sig kritisk till positiva rättigheter, och om man ska tala om dem definiera exakt vilka man tycker att staten ska garantera och vilka den inte behöver garantera. Då kan vi sträva mot ett lägre skattetryck, för att människor ska få avgöra själva vad de vill göra med sina pengar i så stor utsträckning som möjligt, för att vi ska få mer frihet.

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län