Är alla lika mycket värda?

Alla människors lika värde är en av de fraser som används allra mest när man diskuterar demokrati och mänskliga rättigheter. Principen står med i regeringsformens första kapitel, andra paragrafen: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”. Detta bygger på ett filosofiskt resonemang, som jag tänker diskutera här.

Anders Behring Breivik dödade 77 människor den 22 juli 2011. De första åtta dog när han sprängde en bomb i regeringskvarteret i Oslo, de övriga 69 skjöt han ihjäl, det var politiskt aktiva ungdomar som befann sig på sommarläger på Utøya.

Folke Bernadotte, kusin till Sveriges f. d. kung Gustaf VI Adolf, ledde under andra världskriget flera räddningsaktioner för Röda korset. Sammanlagt över 20 000 människor räddades ur koncentrationslägren och fördes i säkerhet. Dessa hade med stor sannolikhet dött annars.

Den som anser att alla människor är lika mycket värda har onekligen ett problem. Både personerna ovan är nämligen biologiskt sett människor, obestridligen. Enligt resonemanget skulle Folke Bernadotte vara lika mycket värd som Anders Behring Breivik. Det är en ganska jobbig slutsats att dra, men en konsekvens av att resonera om människor i termer av värde.

Det går förstås att hävda att en människa kan förverka sitt värde. Att man kan förlora sin mänsklighet genom att begå massmord. Det blir dock ett gränsdragningsproblem som knappast går att lösa lätt. Förlorar man sin mänsklighet om man dödar en människa? Vinner man tillbaka den om man räddar två andra? Vad händer om man dödar någon i självförsvar? Börjar man resonera så hamnar man i ett snårigt utilitaristiskt vägande av människors värde, men man måste resonera så – eller hävda att Anders Behring Breivik och Folke Bernadotte är lika mycket värda – eller överge tesen om allas lika värde.

Mitt sätt att lösa problemet är att förkasta den ursprungliga premissen och låta bli att tala om människor i termer av värde. Jag tror inte att det existerar några inneboende metafysiska värden överhuvudtaget. Alltså har ingen människa något inneboende metafysiskt värde. På ett sätt är då alla människor lika mycket värda. 0=0.

En människas liv har däremot ett värde för människan själv, ett ”ovärderligt värde”. Såvida det inte handlar om någon som vill begå självmord så vill de flesta fortsätta leva. En människas liv har även betydelse för andra. Om någon i din familj dör blir du antagligen ledsnare än om en främmande människa i en stad du aldrig hört talas om dör. Å andra sidan har den människan i den staden antagligen också en familj, som skulle bli ledsnare om den människan dog än om du gjorde det.

Jag tror inte att alla människor har något inneboende värde i metafysisk bemärkelse. Därför blir det missvisande att tala om allas lika värde. Däremot tror jag att om samhället ska vara så liberalt, rättvist och välfungerande som möjligt, bör alla människor behandlas som om de har rättigheter. Dessa rättigheter är inget som bara existerar, utan något som är konstruerat av oss. Dessa rättigheter fyller funktionen att garantera alla människor samma frihet. Att ta ett liv är oftast den största frihetsinskränkningen man kan utsätta någon för.

Det finns situationer där man är tvungen att ta ett liv. Självförsvar är ett exempel. Där finns det lagar och domstolar som avgör om det verkligen var nödvändigt att döda för att försvara sig. Krig är ett annat exempel. Det finns krigslagar som handlar om vem som är kombattant och vem som är civil, och i vilka situationer det är rätt eller fel att döda dessa. Dessa lagar är dock svåra att tillämpa på ett bra sätt i stridens hetta. Krig är en sak som ställer våra principer mot varandra, där situationer uppkommer när man måste göra fruktansvärda avväganden. Av denna anledning är krig något som alltid bör undvikas när det är möjligt.

Är detta enbart semantik? Nej, det är frågeställningar som kan bli väldigt relevanta i praktiken. Eftersom jag tycker att det blir missvisande och fel att tala om alla människors lika värde är frågan om jag håller med om det som står i regeringsformens första kapitel. Jag tror inte att någon människa har ett inneboende metafysiskt värde, därför blir det dåligt att exempelvis ställa frågan ”erkänner du alla människors lika värde?”. Det blir då en fråga utan innehåll, om frågeställaren inte reflekterat över dess innebörd. Det blir dessutom bara en läpparnas bekännelse om inte den som svarar har reflekterat över samma sak.

Vad jag däremot tycker är att staten ska behandla alla människor lika. Alla människor ska behandlas med respekt för rättigheter som inte får brytas eller kompromissas med, rättigheter som dock är något vi kommit överens om och inte något som bara existerar. Likhet inför lagen har inget med värde att göra. Detta innebär att Anders Behring Breivik och Folke Bernadotte skulle dömas efter sina handlingar och inte sitt värde. Detta är en enkel princip som fungerar bra. Allas lika rättigheter och likhet inför lagen är en mycket bättre princip att grunda en stat och ett liberalt samhälle på än allas lika värde.

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Lagen om sexköp

Lagen om prostitution är lite speciellt utformad i Sverige. Den bygger på kriminalisering av köp men inte av försäljning av sex. Detta är för att man vill straffa köparna, som anses utnyttja de prostituerade, och inte försäljarna, som man anser är utsatta nog.

Jag hävdar att det inte borde vara så, utan att båda delarna borde vara lagliga. Det tänker jag argumentera för genom att först berätta varför själva prostitutionen inte bör vara olaglig enligt liberala principer, och sedan varför vi inte bör ha förbud mot sexköp ändå för att komma åt trafficking, som vissa vill.

Prostitution är ett avtal som ingås mellan två människor, ett utbyte av sex mot pengar. I ett liberalt samhälle är vuxna människor fria att ingå sådana avtal med varandra. Det finns ingen utomstående part som tar skada av det, och båda har accepterat avtalet – då är det inget att bråka om. Det är dessutom tillåtet att byta vad som helst förutom pengar mot sex, även om drinkar på krogen med en förväntan om att få något tillbaka är en ganska förkastlig sak så är det inte förbjudet. Att byta sex mot pengar är dessutom helt okej idag – om man filmar det. Då har man nämligen gjort en porrfilm. I ljuset av dessa saker anser jag det vara klart att prostitution i sig inte bör vara förbjudet.

En del argumenterar dock så att vi bör ha en lag mot sexköp ändå för att minska trafficking. Man menar att trafficking ökar då prostitutionen ökar. Därför anser man att ett förbud mot prosititution, eller åtminstone sexköp, skulle minska dess omfattning och därmed även omfattningen av trafficking.

Trafficking, där en hallick tvingar prostituerade att sälja sex och tar intäkterna, är givetvis en helt annan sak än prostitution. Trafficking är slaveri. Här handlar det om en uppenbar inskränkning av människors frihet. Det är natuligtvis något som är och ska vara förbjudet. Jag anser dock inte att sexköp ska förbjudas för att förebygga trafficking.

Vad vi gör om vi förbjuder sexköp för att minska trafficking är att införa en lag som strider mot våra principer för att bekämpa en företeelse vi inte tycker om. Vi vill minska trafficking, så därför stiftar vi en lag mot att köpa sex även om den handlingen i sig borde vara tillåten. Börjar vi införa lagar som strider mot våra principer för att komma åt andra saker är risken att vi får ett väldigt konstigt rättssystem. Det skulle dessutom vara ett rättssystem som färre skulle respektera, eftersom många skulle anse att lagarna inte fyller någon funktion och därför skulle de vara mer benägna att bryta mot dem. Detta gäller särskilt om vi öppet medger att vi anser att sexköp i sig borde vara lagligt, men förbjuder det för att minska en helt annan sak. Det framstår lätt som hyckleri om vi förbjuder saker vi inte tycker borde vara förbjudna.

Jag vill även förebygga ett argument som ibland kommer när man drar saker till sin spets. Människor skulle inte tvingas söka jobb som prostituerad när de går till arbetsförmedling om sexköp legaliserades. Ungdomar skulle inte tvingas göra praktik som horor. Det är inte bara ett yrke som alla andra, även om det inte borde förbjudas. Jag tror inte att någon på arbetsförmedlingen rekommenderats att söka jobb som professionell bodybuilder heller, ett jobb som går ut på att bygga muskler och spänna dessa framför publik, inoljad och i princip utan kläder.

Legalisera istället både köp och försäljning av sex, och satsa resurserna på att komma åt trafficking istället för något som inte skadar någon. Skulle prostitution vara lagligt skulle mycket av stigmatiseringen som finns kring det försvinna. Då skulle det vara lättare att se till att vanliga prostituerade, inte sådana som tvingas till prostitution av någon annan, hade rimliga arbetsvillkor och inte utnyttjades. Sexarbetarna skulle kunna organisera sig i fackföreningar och kräva sina rättigheter. Jag tror att en legalisering vore både det humanaste och det liberalaste alternativet.

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Förbud mot tiggeri hjälper varken tiggarna eller någon annan

Förbud mot tiggeri är ett förslag som dykt upp och som införs i Norge bland annat. Fler och fler tiggare har börjat synas på gatorna i städerna. Särskilt från Rumänien har många kommit. En del männskor tycker att det är jobbigt att se detta och menar att det förstör gatubilden. De talar även om ”organiserat tiggeri” och tiggare som luras. De anser därför att tiggeri bör förbjudas.

Detta är så långt från liberalism som man kan komma. Tiggeri är något en människa gör när hen behöver pengar. Tiggeri är att be en annan människa att få pengar. Denna handling skadar inte någon annan människa. Om tiggandet är ”organiserat” eller inte har ingen betydelse för detta resonemang. Principen i ett liberalt samhälle är att du får göra vad du vill så länga du inte skadar någon annan.

Tolerans är ett begrepp som ibland används fel. Det likställs ibland med saker som att gilla mångfald och öppenhet. Tolerans handlar dock inte om att gilla saker. Vi tolererar istället saker vi ogillar. Folkpartiet gillar fri rörlighet och mångfald. Vi gillar inte exempelvis Sverigedemokraterna, men tolererar att de existerar eftersom vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Människor som vill förbjuda tiggeri behöver inte gilla tiggarna. De behöver inte ge dem pengar, de behöver inte uppskatta deras närvaro. Det kan vara jobbigt att se människor som är väldigt fattiga, man kan känna sig skyldig att ge pengar till dem. Vad alla dock måste göra är att tolerera dem. Tiggarna har inte gjort något för att skada någon annan. Känner man sig skyldig att ge dem pengar är det ens eget problem, inte tiggarens. Tiggaren har antagligen större problem än så, som att få mat för dagen.

Om en tiggare är hotfull eller väldigt påflugen och vägrar acceptera ett nej, då är det en annan sak. Då kan man alltid bestämt säga ifrån, och i sista hand vända sig till polisen. Om detta inträffar är det dock inget skäl till att förbjuda tiggeri. Vi skulle inte förbjuda frivilligorganisationer från att verka ute på gatorna även om någon i en sådan organisation skulle bete sig hotfullt eller vägra att acceptera ett nej. Detta har garanterat inträffat flera gånger.

Vad vi däremot kan göra är att försöka se till att färre människor behöver tigga. Mycket kan göras genom att påverka Rumänien. Det är ett land som har en socialpolitik som är under all kritik. Människor, främst romer, har det så dåligt ställt att de emigrerar till andra länder – för att tigga där. Trots det har Rumänien bara utnyttjat 20 procent av de projektmedel som är tillgängliga från Europeiska socialfonden de senaste sex åren. Det är uppenbart att Rumänien måste påverkas till att förbättra sin socialpolitik.

Ett sätt att göra det på vore att gå via EU. EU skulle kunna hota Rumänien med negativa konsekvenser om de inte skärper sig. Exempelvis skulle deras rösträtt i ministerrådet kunna dras in en tid om de vägrar att utnyttja de medel de har tillgång till. Ett system borde införas av EU för sanktioner mot medlemsländer som bryter mot mänskliga rättigheter, vilket konsekvenserna av Rumäniens politik faktiskt är, då människor måste flytta till andra länder för att inte svälta. Man skulle kunna göra som i idrotten, ”gult kort” mot länder som beter sig ungefär som Rumänien gör nu, vilket skulle innebära först en varning, sedan indragning av rösträtten i ministerrådet en viss tidsperiod. ”Rött kort” vid ännu allvarligare brott, vilket kunde innebära längre indragning av rösträtten i ministerrådet och hot om uteslutning ur EU. Exempelvis Ungern börjar närma sig ”rött kort” nu, med en pågående urholkning av grundlagarna och ett växande förtryck mot minoriteter som är fullständigt oacceptabelt, och knappast kan tillåtas pågå inom EU.

En annan åtgärd man kan införa är att göra tillvaron humanare för tiggarna. Då handlar det om svensk socialpolitik. Det allra bästa vore om tiggarna kunde integreras i samhället. Det finns några saker som står i vägen för det i dag. En förutsättning för att slippa tigga eller leva på bidrag är att ha en egen försörjning. Tiggarna står oftast långt ifrån arbetsmarknaden. Oftast är det bara enkla jobb som kunde vara en väg ut ur tiggandet, åtminstone i början. Tyvärr har Sverige en ganska stel arbetsmarknadspolitik, som gör det svårt att anställa folk till att uföra enkla jobb. Det är dyrt och krångligt att anställta. Dessutom finns en minimilön som inte är lagstadgad men som accepterats av arbetsmarknadens parter. Den minimilönen hindrar de som inte kan nå upp till den från att få ett jobb. Den vore svår att avskaffa politiskt, men LO borde överväga att släppa minimilönen. Den gör nämligen livet svårare för de som redan har det tuffast.

Att tiggeriet ökar är tråkigt. Det vore mycket bättre om människor kunde få jobb istället för att behöva tigga. Att förbjuda tiggeri vore dock ingen lösning. Det vore både inhumant och antiliberalt. En bättre lösning är att sätta press på Rumänien så att de förbättrar sin socialpolitik, samt se till att Sveriges socialpolitik fungerar som den ska, och se över vår arbetsmarknadspolitik så att den blir mer flexibel. Vi ogillar att människor behöver tigga men tolererar att de gör det. Vi tolererar däremot inte illiberala förbud mot tiggeri. Vi väljer istället en lösning på situationen som gör att tiggarna inte behöver tigga!

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län och medlem i Integrationspolitiska arbetsgruppen i LUF

http://www.dn.se/debatt/lat-rumanien-betala-notan/

Natoanslutning - oavsett om Ryssland provoceras

Jag är av uppfattningen att ett Nato-medlemskap är nödvändigt för att Sverige ska ha en trovärdig försvarsförmåga. Oavsett hur mycket pengar vi satsar på försvaret är det omöjligt att försvara oss i längden om Ryssland skulle angripa Sverige, om vi inte skaffade kärnvapen vilket jag inte tycker att vi ska göra. Därför är en försvarsallians med andra länder det bästa alternativet jag ser. Saknar vi en sådan allians kan vi inte räkna med att kunna försvara oss om vi blir angripna.

Stefan Lindborg, ordförande för Ung Vänster, håller inte med. Han anser att Sverige ska vara neutralt. Det motiverar han med att vi har större handlingsfrihet om vi står alliansfria, vi skulle då enligt honom kunna verka för fred och demokrati i världen på ett bättre sätt. Dessutom menar han att Sverige genom att gå med i Nato skulle provocera Ryssland och skapa onödiga spänningar.

Jag ställde en kritisk fråga till Stefan Lindborg på ett seminarium i Almedalen, där även Linda Nordlund deltog och sågade Lindborg på ett föredömligt sätt. Frågan handlade om problemet med att Sverige som suverän stat skulle låta sin utrikespolitik påverkas så radikalt av vad en annan stat, Ryssland, anser om den. Det låter ju som att Ryssland anser att Sverige ingår i landets intressesfär, att man har rätt att diktera vilka vi ska ingå allians med eller inte.

Hela seminariet kan man se på länken som följer. Min fråga ställs 39:43 i klippet: https://www.youtube.com/watch?v=u_bSa3Cttgg&feature=youtu.be

Svaret var jag inte särskilt nöjd med, han upprepade egentligen bara sådant han sagt tidigare. Sverige ska ha en självständig utrikespolitik, men genom att gå med i Nato skulle vi provocera Ryssland och skapa utrikespolitiska spänningar, menade han. Det är precis det som är själva problemet! Om det är så att Sverige vill gå med i Nato, men avstår för att inte provocera Ryssland, så har vi de facto låtit vår utrikespolitik påverkas av vad Ryssland tycker om den.

Vladimir Putins personliga sändebud, Sergej Markov, håller med Stefan Lindborg om att Sverige inte borde gå med i Nato. Han verkar även hålla med om skälen till detta. ”Ert mål är att förstöra Ryssland. Men det kommer ni inte att lyckas med. Napoleon försökte, Hitler försökte, utan framgång. Ni kommer att förstöra Europa i stället.” sade han. Han har även talat om konsekvenserna ifall Sverige skulle gå med i Nato mot Rysslands vilja. Det var snarare ett öppet än ett subtilt hot: ”Antisemitismen startade andra världskriget, russofobin kan starta ett tredje”.

Detta visar att vi inte kan låta Ryssland avgöra vilka vi allierar oss med, för då är risken att vi slutar som en stat som blir tvungna att anpassa oss efter Ryssland även i andra frågor. Sverige är en liten stat, vi kan inte försvara oss ensamma mot Ryssland i händelse av krig. Dessutom existerar uppenbarligen gott om aggressioner mot grannländerna i Putins ledande krets. Detta är inte ett uttalande grundat på russofobi. Det är grundat på verkliga händelser, invasionen av Georgien, invasionen av Ukraina och den retorik människor som Sergej Markov använder sig av.

Det finns dock några åtgärder som skulle göra Sveriges säkerhetspolitiska situation bättre. Ett Nato-medlemskap skulle innebära garanterad hjälp i händelse av krig. En förstärkt försvarsbudget skulle innebära att vår försvarskapacitet blev så pass god att vi kunde hålla ut om krig bröt ut tills hjälp anländer. Jag är beredd att ta risken att provocera Ryssland för att uppnå det. Risken är annars att vi råkar provocera Ryssland av någon annan anledning senare, och då saknar det beskydd ett Nato-medlemskap innebär. Preparatus supervivet!*

*-Den förberedde överlever

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-utvecklingen-i-ukraina_3636948.svd?sidan=3

En skola för alla

”Fröken, jag förstår inte fråga fyra!”

”Jag är lite upptagen nu, Fredrik. Max, du som är klar med fråga fyra får hälpa Fredrik istället!”

Situationen ovan har säkert många varit med om. Läraren har inte tid att hjälpa alla elever samtidigt. Vissa elever blir klara fortare än andra. Läraren löser problemet genom att låta eleverna som är klara med uppgifterna hjälpa de som inte är det.

Detta kan vara en pragmatisk lösning, som läraren tvingas använda för att alla ska få hjälp. Det kan även ha ett pedagogiskt värde. Att klara av en uppgift i skolan är en sak, men för att läraren ska veta att du förstått den måste du kunna visa det genom att redogöra för dina kunskaper på ett tydligt sätt. Om man ska kunna förklara en uppgift för en elev som inte förstått den måste man kunna förmedla uppgiftens lösning  på ett tydligt sätt, och det kan vara till nytta för eleven som hjälper också, då denne får erfarenhet av att uttrycka sin förståelse i tydliga ordalag. Det kan han/hon ha nytta av under provet senare.

Det finns dock en nackdel med att göra så här för ofta. Elever som är klara vill inte göra om samma sak – de vill gå vidare. De vill ha nya uppgifter och utmaningar. Får de bara hjälpa sina kamrater istället blir det bara repetition, och inget nytt stoff. Får en elev inga nya utmaningar bli det svårare för denne att nå sin fulla potential. Eleverna är i skolan för att lära sig, inte för att lära andra. Det är läraren som är den utbildade pedagogen.

”Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter. En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”. Detta är citat från läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011.

En gammal tanke om skolan är att den ska utjämna elevers förutsättningar. Att direktörens barn sitter och lär sig i samma klassrum som skoputsarens barn, och får likvärdiga chanser i livet, ses som en del av målet med skolan. Det är en fin tanke, men det blir ett missriktat fokus om man ser likheten som det överordnade målet och eftersträvar att alla elever får samma resultat.

Alla elever är olika. Vissa har bättre förutsättningar rent genetiskt. Även om IQ påverkas av saker man gör i livet går det oftast att se ett mönster om man mäter samma människor i ung och gammal ålder. Det finns även andra egenskaper man kan ha medfött som underlättar lärande och höga betyg (jag själv har exempelvis ganska bra minne).  Att jobba emot dessa förutsättningar och eftersträva total likhet är onekligen både en svår och meningslös uppgift.

En del andra förutsättningar kan vara rika föräldrar, föräldrar som själva är akademiker och har tid och kunskap nog att engagera sig ordentligt i sitt barns lärande. Att överhuvudtaget ha föräldrar som bryr sig om en och ger tillvaron trygghet är en god förutsättning att kunna lära sig något i skolan. Dessa förutsättningar kan man hävda är mer orättvist fördelade.

Men hur ska läraren kunna avgöra vad som är vad? Hur ska en vanlig lärare kunna se skillnad på vad som är arv och vad som är miljö, när inte ens experterna kan det? En situation där läraren försökte uppmuntra och stötta elever som har medfödd talang, men inte de som har rika och välutbildade föräldrar, vore oerhört problematisk. Det skulle innebära att man höll tillbaka vissa elever istället för att stötta dem, vilket vore direkt fel. Även om det vore önskvärt skulle det bädda för ett enormt godtycke.

Den slutsatsen som följer av detta är att likhet inte bör vara målet för undervisningen. Lika resultat är inte nödvändigtvis effekten av lika förutsättningar, eftersom detta utesluter den egna viljan och motivationen, samt det egna engagemanget och det egna arbetet, ur ekvationen. Vad som bör eftersträvas är istället att hjälpa alla elever att nå så långt som möjligt, att försöka vägleda alla så att de kan nå sin fulla potential. Detta kommer att innebära att de som har det svårast får mest hjälp, eftersom de behöver det mer än de som har det lättare i skolan. De senare bör dock stimuleras med utmaningar och nya uppgifter, och läraren bör sedan bedöma deras uppgifter omsorgsfullt och tänka ut nya, svårare uppgifter – inte försumma de elever som snabbt går framåt genom att bara låta dem hjälpa sina kamrater.

En skola som tänkt ut en praktisk lösning på detta är Kunskapsskolan. De har ett intressant system för sin undervisning som bygger på indviduell bedömning av elevernas kunskaper. Det finns olika steg och nivåer som eleverna jobbar med, när de är klar med steg ett går de vidare till steg två, och så vidare. De har inte lektioner hela dagen som en vanlig skola, utan kunskapspass, föreläsningar och workshops. Kunskapspassen är interaktiva pass med en lärare, medan föreläsningarna är mer traditionella lektioner där läraren föreläser om ett ämne. Båda dessa är kortare än vanliga lektioner, vilket underlättar elevernas koncentration. När eleverna inte är på kunskapspass eller föreläsning har de oftast workshop. Då sitter de ute i allmänna utrymmen på skolan och jobbar med sina uppgifter. Lärarna går runt och hjälper eleverna, så de tillbringar givetvis mest tid med de som behöver mest hjälp. Detta system kan vara en bra lösning för att anpassa undervisningen efter elevernas förkunskaper och framåtskridande.

Att använda sig av elever som extralärare kan ibland fylla ett syfte för en lärare om denne inte hinner hjälpa alla. Det kan dessutom fylla en pedagogisk funktion för eleven som utför hjälpen. Det bör dock inte användas för mycket, för även eleverna som klarar uppgifterna snabbt behöver nya utmaningar. Det måste vara upp till läraren att bedöma när det passar att låta elever hjälpa varandra och när vissa istället bör få nya uppgifter och läraren själv får hjälpa de som behöver det. Likhet i resultat ska inte vara skolans mål, utan målet ska vara att hjälpa alla elever att nå så långt som möjligt. Så bygger vi en skola både för professorns och rikdsdagsledamotens son och städarens och diskarens dotter!

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Olle Nyrén

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Länk till läroplanen: http://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/grundskoleutbildning/grundskola/laroplan/curriculum.htm?tos=gr&a=1#anchor_1

Språktest, integration och medborgarskap

”Så du är med i Folkpartiet. Ni ville ju införa språktest, har ni inte gått och blivit lite främlingsfientliga?”. Språktest är en fråga som då och då rests och mötts av olika reaktioner. Här kommer jag att beskriva syftet med språktest, vad jag anser om det samt ett annat förslag som jag tror skulle fungera bättre.

Språktest innebär att de som invandrat och vill bli medborgare i ett land ska klara ett prov för att kontrollera att de har vissa språkkunskaper. Tanken är att det ska förbättra integrationen. Medborgarskapet fungerar som en morot, eftersom det är något många vill ha kommer många att anstränga sig hårdare för att lära sig svenska.

På en principiell nivå är det inget märkligt att ställa vissa krav för att någon ska få bli medborgare. Det finns redan ett krav på att man måste ha befunnit sig i landet en viss tidsperiod – det är ganska rimligt om man inte anser att turister som är i landet en vecka borde få rösta. På samma sätt skulle man kunna ställa krav på vissa kunskaper om språket och samhället.

Ett problem med språktest är att alla som föds i Sverige blir medborgare automatiskt, utan något test. De förutsätts vara en del av samhället och kunna svenska i alla fall. I de flesta fall kanske det är så, men utanförskap finns även bland människor födda i Sverige. Det finns ännu ett problem.

Vad skulle ett språktest innehålla? Skulle man endast kräva extremt grundläggande kunskaper, att kunna föra ett enkelt samtal och kommunicera med nödvändiga myndigheter? Skulle man kräva grammatiska kunskaper, skillnaden melan verb och substantiv? Skillnaden mellan adverb och adjektiv? Samma frågor kan man ställa om ett medborgarskapstest. Ska de kunna beskriva Sveriges regeringsform, citera grundlagen och namnge den nuvarnade statschefen?

Jag är långt ifrån säker på att alla som är födda i Sverige kan skillnaden på adverb och adjektiv, på verb och substantiv, eller har någon aning om hur många ledamöter det finns i Sveriges riksdag. Nu måste just de frågorna inte finnas med i ett test, men det finns ett gränsdragningsproblem. Skulle man testa alla som är födda i Sverige också?

Ett annat problem är att ett medborgarskapstest eller ett språktest kan verka som en morot för att lära sig svenska, men det kan även bli exkluderande. Det kanske är någon som gärna vill bli medborgare, som har för avsikt att lära sig svenska men inte hunnit med det än. Den personen skulle i så fall misslyckas och underkännas. Personen kan öva upp sina kunskaper och försöka igen, men innan dess kanske personen åker till Norge, hittar ett jobb och stannar där istället.

Det är inga gigantiska problem jag har beskrivit. Min bedömning är dock att de är större än den potentiella vinsten av att ha ett språktest eller medborgarskapstest. Vill man förbättra språkkunskaperna kan man förbättra språkundervisningen istället. Bättre SFI som är mer anpassad till individens förkunskaper än idag skulle göra större skillnad än språktest. En rörligare arbetsmarknad som tillät fler invandrare att få ett jobb skulle innebära att de fick fler svenska kontakter och snabbare lärde sig språket.

Vad som måste vaa glasklart är dock avsikten med språktest. Det finns ingen främlingsfientlig baktanke, ingen önskan om att färre människor ska få bosätta sig i Sverige. Det man vill uppnå är att fler ska lära sig svenska och att statusen på medborgarskapet ska höjas, så att fler vill bli medborgare. Det är av välvilja man vill införa språktest, även om jag inte tycker att det vore en bra idé.

En bättre idé vore däremot större medborgarskapsceremonier, ceremonin som hålls när några formellt blir välkomnade som nya medborgare i Sverige. Även om jag inte vill se ett test för att bli godkänd medborgare så kunde själva ceremonin bli en större tillställning. Det innebär trots allt att formellt bli en del av staten Sverige, att få rösträtt i de svenska valen som påverkar alla landets invånare. Ceremonin är en markering av att vi alla kanske inte har samma bakgrund, men att vi ändå kan ha en framtid tillsammans.

Jasenko Selimovic, en folkpartist som kandiderade till Europaparlamentet, brukar berätta om att när han kom till Sverige skickade samhället bara negativa signaler till honom: Vi vill inte ha dig här, vi behöver dig inte här, vi tror inte att du kan bidra till vårt samhälle, vi ger dig ett bidrag för att åka tillbaka till dit du kom ifrån.

Så besökte han en medborgarskapsceremoni i USA. Först skulle alla namn räknas upp, och personen som läste upp namnen uttalade nästan alla namn så felaktigt att det var pinsamt. Sedan stannade personen upp och sade (ungefär) ”Det fantastiska med den här stunden är att vi, trots att vi har olika bakgrunder, nu har en gemensam framtid, vi är nu ett”. Sedan lästa hon upp alla namnen igen, och uttalade alla namnen helt rätt. Därefter kom flaggorna och musiken in. Många av deltagarna grät av lycka.

Medborgarskapsceremonier är symbolpolitik. Det är dock symbolpolitik som spelar roll. En bättre medborgarskapsceremoni skulle kunna ge medborgarskapet något högre status. Det skulle dessutom, och detta är det viktigaste av allt, kunna skicka följande signaler till nya svenskar: Vi vill gärna ha er här, vi behöver er, vi tror att ni kan bidra till samhället, vi hoppas att ni vill stanna här, kanske till och med både leva och dö i Norden.

 Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län och medlem i Integrationspolitiska Arbetsgruppen i LUF

Återinför värnplikten! Eller?

Värnplikten har varit en intensivt diskuterad fråga bland liberaler denna sommar. Det är inte konstigt att den stått högt på agendan, då försvarsfrågor blivit viktigare än någonsin efter Putins invasion av Ukraina. I den här texten ska jag försöka bena ut några av argumenten för och emot, och som rubriken antyder kan jag inte erbjuda något enkelt tydligt svar utan bara den gamla klichén ”att vara liberal är att vara kluven”.

Vi börjar med att definiera behovet. Sveriges försvarsmakt år 2014 behöver sannerligen förändras. Den militärmakt vi ska kunna ställa upp nu ska kunna försvara landet i en vecka, på en plats. Denna militärmakt finns ännu inte på plats på grund av besparingsbeslut som tagits, det finns brister i tillgången till både materiel och personal. Värnplikten, i någon form, skulle öka tillgången till det senare.

Det är inte så att värnpliktiga soldater är dåliga. De går precis lika bra att träna och utbilda som någon som sökt frivilligt. Sverige hade några av världens bäst utbildade soldater innan värnplikten avskaffades. Det kan möjligen innebära en säkerhetsrisk att ha soldater som egentligen inte vill vara soldater i försvaret. En främmande makt kan sondera terrängen, hitta missnöje och utnyttja det, betala en summa till en värnpliktig för att lämna ut information om en försvarsmakt hen inte känner någon lojalitet för. Detta är dock ingen säkerhetsrisk man kommer undan helt genom att avskaffa värnplikten. Man kanske kan lita på att soldaterna är motiverade eftersom de sökt jobbet frivilligt, men det är omöjligt att helt försäkra sig om att ingen av soldaterna skulle ta emot mutor.

Principiellt är värnplikten inte direkt fel enligt mig. Alla som bor eller vistas inom Sveriges gränser får ta del av en säkerhet som försvarsmakten skapar. Oavsett om man valt det själv är man skyddad. Därför vore det inte omöjligt att kräva något tillbaka. Vi kräver redan att alla inom gränserna följer Sveriges lagar. Att dessutom kräva att alla som vill ha del av beskyddet ska tjänstgöra i försvarsmakten under tre månader vore inte så annorlunda. Slagordet ”ett gevär –en röst” skulle lika gärna kunna vändas i sin motsats ”en röst – ett gevär”. Bildligt talat givetvis, alla kan inte hålla ett gevär och borde få tjänstgöra på något annat sätt.

Det är dock inte fullt så enkelt. Beskyddet som försvarsmakten upprätthåller har vi inte valt. Det finns där oavsett vad vi tycker om det. Det finns inget sätt att avsäga sig det beskyddet förutom att lämna Sverige. Det finns visserligen förslag om att ge människor möjlighet att avsäga sig sitt medborgarskap, men det skulle inte spela någon roll – beskyddet finns för alla som befinner sig inom Sveriges gränser, oavsett deras juridiska status.

Det som ändå gör mig ganska negativt inställd till värnplikten är att det handlar om tvång. Oavsett hur det ser ut principiellt så handlar det rent krasst om att tvinga människor att göra något de i vissa fall inte kommer att vilja göra. De kanske finner det så avskyvärt att de vill begå självmord under tjänstgöringstiden, det har definitivt inträffat förut. Rent pragmatiskt finns det alltså en invändning av humana skäl.

Något som inte bör användas som argument för värnplikten är att det fungerar som ”god fostran” av ungdomar. Jag tror personligen att många utvecklas som människor av att jobba i grönkläder några månader, jag tror säkert att många som inte från början tyckt att det var en bra idé också skulle ändra uppfattning och må bra av att göra värnplikten. Men statens roll är inte att uppfostra vuxna människor. Värnplikten är till för att fylla ett säkerhetsbehov, inte ett fostransbehov.

Så jag landar i slutsatsen att värnplikten inte borde återinföras. Däremot skulle man kunna återinföra någon mildare variant. Exempelvis skulle alla kunna kallas till mönstring. Det tar ungefär en halv dag och det borde inte skapa något lidande. Då skulle intresse för att göra GMU (Grundläggande MilitärUtbildning) kunna plockas upp på plats och personaltillgången skulle antagligen öka.  Det finns i nuläget en två veckor lång utbildning för tjänstgöring främst i hemvärnet. Vissa skulle kunna gå den, vissa skulle kunna gå tre månader i ”vanlig GMU” och sedan fungera som reservister, vissa kunde fortsätta utbilda sig och bli avlönade soldater.

Jag vill avsluta med en personlig uppmaning till alla som ännu inte gjort GMU. Fundera på om det vore något för dig. Behovet av soldater är stort. Fördelarna för en själv är många. Det ser bra ut på ditt CV, du får vara ute i skog och mark, du får erfarenheter av ledarskap samt psykiska och fysiska prövningar, du kommer att flytta gränserna för vad du klarar av, du kommer antagligen vara starkare än någonsin när du är klar. Du kommer troligen att få vänner för resten av livet. Du har flera karriärmöjligheter inom försvarsmakten, lönen är kanske inte alltid den bästa men det är definitivt ett roligt, utmanande jobb som ger omväxling. Många i det civila livet, företagsledare, politiker, poliser med flera ser också GMU som en god merit.

Det finns många sätt att göra skillnad på riktigt. Att jobba som lärare, som jag kommer att göra, är ett av dem. Att engagera sig i politik är ett annat. Det finns ännu fler, men att göra GMU är definitivt ett sätt. Så fundera på om du vill göra skillnad på riktigt.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Vägen till helvetet går via goda avsikter

”Hoppas att de svälter sig till döds!”. Så skrev Marie Stensby som var ordförande för Sverigedemokraterna i nordvästra Jämtland, och suppleant i partistyrelsen, och kandidat till Sveriges riksdag, i en kommentar i en Avpixlat-tråd. Detta var för omkring ett halvår sedan i skrivande stund. Det är ett exempel på en politiker som uppenbarligen drivs av dåliga avsikter. Här visar hon inte välvilja mot någon utan enbart illvilja.

Den här texten handlar dock om att alla dåliga politiker inte drivs av illvilja, inte ens alla sverigedemokrater. Det jag vill visa är istället att nästan alla åtminstone anser sig ha goda avsikter med det de gör. Ytterst få arméer går i krig i tron att Gud står på motståndarens sida.

Innebär detta att jag håller med dessa politiker? Absolut inte! Sverigedemokraterna som parti är avskyvärt, inte bara för att de har rötter i en direkt nazistisk rörelse utan för den politik de driver idag. Jag anser att Sveriges flyktingpolitik idag är inhuman – men den Sverigedemokraterna skulle driva vore direkt vidrig. Att politiker som Marie Stensby kan få så stort inflytande  visar också att de knappast har gjort upp med rasismen inom partiet. Vad jag dock vill poängtera är att alla individuella sverigedemokrater inte drivs av illvilja. Få människor engagerar sig politiskt för att göra något de vet är dåligt.

Exempelvis kan någon få nationalistiska idéer av den dåliga sorten. Idéer som att människorna i det egna landet är mer värda att bry sig om än andra. Idéer som att andra människor som kommer in inom det egna landets gränser är ett hot mot det egna landets befolkning. Idéer som att dessa människor därför måste hindras vid gränsen.

Detta är idéer som kan leda till både illvilja och fruktansvärda konsekvenser. Det är dock idéer som grundar sig i välvilja – omsorg om människor i det egna landet. Det är givetvis en exkluderande omsorg, vilket gör att idén knappast är bra. De som har dessa idéer menar att man är mer värd att bry sig om enbart för att man råkat födas inom ett visst lands gränser. Det är dock inte vad jag skulle kalla illvilja. Illviljan kommer när välviljan leder till hat mot den (invandrarna) man anser hota de man hyser välvilja för (mäniskorna i Sverige).  

Detta gäller för sverigedemokrater, det gäller även för nazister, kommunister (illvilja mot rika människor och människor som inte håller med dem) och islamister, i olika hög grad. Genom retoriken kan man bedöma vad som dominerar – den som talar om att förbättra saker för människor drivs mer sannolikt av välvilja, den som talar om att människor borde svälta sig till döds drivs mer sannolikt av illvilja. Givetvis finns de som maskerar illvilja med välvilja. Det är knappast en slump att Sverigedemokraterna föredrar att kalla sig ”svenskvänliga” framför ”invandringsmotståndare”.  Det är ett medvetet strategiskt val för att framstå som mer välvilliga. Det kanske stämmer för en del, men jag skulle inte lita på det när personer som Marie Stensby kan uppnå så höga poster i partiet. Alla individuella sverigedemokrater drivs dock som sagt knappast av illvilja.

Det här innebär inte på något sätt att deras politik blir bättre. Den bör bekämpas med näbbar och klor. Vad det dock innebär är att vi inte bör slänga oss med glåpord som ”äckliga” och ”svin” om människor lättvindigt. Det kan vara en människa som drivs av goda avsikter som lett fel som det rör sig om. Förhoppningsvis kan personen fås att inse att avsikterna är missriktade. Det går dock betydligt lättare att uppnå om man avstår från att förolämpa personen eller döma ut den som ond.

Poängen med den här texten är att enbart goda avsikter inte räcker för att skapa god politik. Det behövs även ett gott omdöme, goda principer och en respekt för att jag själv inte alltid vet vad som är bäst för andra. Det behövs liberalism.

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Länk till artikeln om sverigedemokraten:

http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/flera-politiker-skriver-anonymt-pa-hatsajter/

 

Rasism och empati

Detta inlägg är ovanligt kort, både så att jag kan skriva det och du kan läsa det relativt snabbt och vara tillbaka på stranden eller i hängmattan innan vi båda försmäktar i julisolen.

Det har länge pågått en debatt om rasism. Vad som även börjat på senare år är en debatt om hur vi debatterar rasism, en metadebatt. En av de dilemman som dykt upp handlar om vem som kan utsättas för rasism och inte.

När människor utsatts för rasistiska påhopp har andra uttryckt stöd för dessa människor och avsky mot den rasism de utsatts för. Vissa har uttryckt solidaritet genom att säga "Jag är (namnet på den som utsatts för rasism)". Detta är något som andra har reagerat mot och ansett vara rasistiskt i sig.

Anledningen är att den som sagt så inte kan "vara" den som utsatts för rasism eftersom personen ifråga är vit. Det är endast "rasifierade" (det används ofta som slang för icke-vit, trots att det inte är ordets betydelse) som verkligen kan veta hur det känns att bli utsatt för rasism. När vita hävdar att de kan det så utövar de strukturellt förtryck och tolkningsföreträde, vilket är rasistiskt enligt de som anser detta.

Rasifiering är ett vetenskapligt begrepp. Det kan användas om personer som utsatts för rasism, som utsatts för att reduceras till att vara sitt kollektiv och inget annat. Det bör dock inte användas som slang för icke-vit. Att hävda att alla som inte är vita har blivit personligen utsatta för rasism, och att ingen som är vit någonsin kan behandlas rasistiskt, är i sig kollektiviserande. Genom att göra så har man reducerat alla vita till ett kollektiv och alla andra till ett annat.

Vad beträffar det andra så är det givetvis fler icke-vita än vita som utsätts för rasism. Det är självklart inte möjligt att veta hur en annan människa känner sig efter att ha kränkts för sin hudfärg, eftersom både varje människa och varje situation är unik. Att försöka göra det är dock inte rasism. Det är empati.

Empati är förmågan att känna med någon annan, att sätta sig in i någon annans situation. Det handlar om att använda fantasin till att fundera på hur en upplevelse man själv inte haft skulle kännas, om man haft den. Det är empatin som gör att vi blir ledsna och upprörda då vi hör om sådant som planet som störtade i Ukraina, eftersom att vi kan föreställa oss hur det vore att störta mot sin död i ett flygplan även om vi själva aldrig gjort det.

Att ta sig tolkningsföreträde är en annan sak. Det är att säga "jag vet hur den här situationen ska analyseras och det gör inte du". Om jag skulle hävda att det inte är så farligt att bli kallad för ett rasistiskt glåpord skulle jag inte visa empati, utan ha tagit mig tolkningsföreträde. Det hade kanske inte varit rasistiskt av mig, men definitivt ignorant och otrevligt mot den som faktiskt utsatts för det.

Att visa empati är däremot en helt annan femma. Det är djupt mänskligt, och nödvändigt för att vi överhuvudtaget ska kunna förstå och identifiera oss med varandra. Det bör därför knappast fördömas.

Nu ska jag visa empati för er och låta er återgå till stranden eller hängmattan! Det kan jag dessutom med fog säga att jag själv har erfarenheter av att vilja göra.

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Om jämställdhet, liberalism och föräldraförsäkringen

Efter Almedalsveckan står det klart att feminismen är en av de frågor som står högst på agendan i Sverige. Alla på den politiska skalan (utom SD förstås) tävlar om vilka som är bäst feminister, från Jonas Sjöstedt till Jan Björklund. Det senare har väckt en del förvåning, liksom folkpartiets kampanj "Feminism utan socialism". Det är ett bevis på att vi behöver föra ut vår politik bättre. Liberaler som Mary Wollstonecraft var de som först drev frågan om jämställdhet innan kvinnor och män, och Folkpartiet har genom sin historia ständigt drivit feministiska frågor, vilket för övrigt är något Jan Björklund beskrev väldigt bra i sitt Almedalstal som jag uppmanar alla att lyssna på. Om Folkpartiet är feministiskt är alltså en relativt enkel debatt.

En svårare frågeställning är däremot hur själva idén om feminism går ihop med liberalismen. Problemet set ut så här: Liberalismen ser och behandlar människor som autonoma individer med fri vilja, utrustade med ett förnuft. Detta gör att de är bäst lämpade att styra sig själva, och är de enda som borde ha rätt att göra det eftersom de själva är de enda som vet vad deras egna intressen är. Samhället blir som en följd av det resonemanget bäst om alla människor är så fria som möjligt, och staten inte lägger sig i människors liv mer än att den hindrar människor från att använda sin frihet till att skada andra människor.

Feminismen utgår från att män och kvinnor idag behandlas olika från födseln, normer om hur kvinnor och män ska vara påverkar hur män och kvinnor är, deras livschanser. Feminismen anser att de flesta, om inte alla, av dessa skillnader, är orsakade av just normer och inte gener, miljö och inte arv, och menar därför att de är orättvisa och bör ändras. Feminismen är alltså en tanke som utgår från att det finns strukturer i samhället som påverkar människor i hög grad. Hur går denna tanke ihop med tanken om den fria, autonoma individen?

Först vill jag konstatera att staten inte är det enda som kan skada människor eller kränka deras frihet. Det är en central tanke för de flesta liberaler att staten har ett visst syfte. Det är just att skydda individer från andra förtryckande institutioner. Det kan handla om familjen, religionen, andra individer som vill råna eller stjäla av en, eller normer i samhället. Att liberalismen skulle bekämpa sådant förtryck är alltså inget konstigt.

Sedan vill jag nyansera bilden av den fria, autonoma individen. Liberalismen behandlar människor som fria och autonoma i politisk bemärkelse. Det betyder inte att en individ är avskild från alla andra individer. Det vore en orealistisk syn eftersom människor är sociala och påverkar och påverkas av sin omgivning. Andra människor och deras normer sätter sin prägel på oss.

Hur går detta ihop med liberalismen då? Det faktum att alla människor inte tänker och förvärvar uppfattningar och idéer helt oberoende av andra är inget som diskvalificerar liberalismen som idé. Oavsett om din fria vilja är totalt opåverkad av andra, eller påverkas av din omgivning, så är det i grunden ändå du som vet bäst vad dina intressen i ditt liv är. Det är inte säkert att du gör det i varje enskilt fall, men sannolikheten att någon annan gör det är då ännu mindre. Därför bör du själv få bestämma över ditt liv. Det är dock inget som säger att staten aldrig ska bekämpa orättvisor i form av förtryckande könsnormer. Det som däremot följer är att staten inte kan tumma på liberalismens värden i den kampen, så det finns ett begränsat antal metoder man kan använda.

Det handlar i grunden om rätten att få fatta dåliga beslut. Så länge du inte skadar andra på kuppen bör den rätten vara oinskränkt i ett liberalt samhälle. Jag anser till exempel att religionen är en sådan företeelse. Jag har ingen rätt att använda staten för att påtvinga andra min uppfattning där när det handlar om enskilda individers tro, men jag som individ kan försöka övertyga andra individer om att min uppfattning är den bästa. Staten kan däremot användas för att bekämpa religiöst förtryck om det förekommer, och den ska definitivt inte användas för att upprätthålla religiöst förtryck. Samma gäller med feminismen.

Som exempel använder jag föräldraförsäkringen. Här skulle man kunna hävda att det liberala är att föräldrar själva får välja hur de vill dela upp den. Det handlar dock om ett statligt bidrag som gör att du kan stanna hemma när du fått barn. Det är något du får av staten, inte något som bara existerar eller någon naturgiven rättighet. Samtidigt existerar orättvisa könsnormer i samhället. Ges föräldraförsäkringen bara ut kommer dessa könsnormer att leda till att fler kvinnor tar ut de flesta månaderna. Det skulle alltså förstärka de normer som redan finns. I det fallet skulle staten ha bidragit till patriarkalt förtryck. Det är ungefär det förhållandet som råder idag, fast med två pappamånader som förmildrar det något.

Feminismen säger att män och kvinnor är ojämställda och att det måste bekämpas. Liberalismen säger att varje individ själv ska ha makt över sitt eget liv. Jag anser att de tankarna går utmärkt ihop. Om staten direkt tvingade enskilda människor att ändra sitt beteende när detta inte direkt skadar andra vore det givetvis fel. Omskolningsläger för män är därför en direkt dålig och antiliberal idé (gissa vilket parti som föreslagit det). När staten däremot ger människor ett bidrag bör detta självfallet utformas så att det inte ökar ojämställdheten. Därför bör föräldraförsäkringen individualiseras, alltså delas i två. Därför behöver Sverige mer feminism, men utan socialism!

Oscar Matti, Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Länk till Jan Björklunds tal: http://www.svtplay.se/video/2140419/partiledartal-i-almedalen/partiledartal-jan-bjorklund-fp