”Fröken, jag förstår inte fråga fyra!”
”Jag är lite upptagen nu, Fredrik. Max, du som är klar med
fråga fyra får hälpa Fredrik istället!”
Situationen ovan har säkert många varit med om. Läraren har
inte tid att hjälpa alla elever samtidigt. Vissa elever blir klara fortare än
andra. Läraren löser problemet genom att låta eleverna som är klara med
uppgifterna hjälpa de som inte är det.
Detta kan vara en pragmatisk lösning, som läraren tvingas
använda för att alla ska få hjälp. Det kan även ha ett pedagogiskt värde. Att
klara av en uppgift i skolan är en sak, men för att läraren ska veta att du
förstått den måste du kunna visa det genom att redogöra för dina kunskaper på
ett tydligt sätt. Om man ska kunna förklara en uppgift för en elev som inte
förstått den måste man kunna förmedla uppgiftens lösning på ett tydligt sätt, och det kan vara till
nytta för eleven som hjälper också, då denne får erfarenhet av att uttrycka sin
förståelse i tydliga ordalag. Det kan han/hon ha nytta av under provet senare.
Det finns dock en nackdel med att göra så här för ofta.
Elever som är klara vill inte göra om samma sak – de vill gå vidare. De vill ha
nya uppgifter och utmaningar. Får de bara hjälpa sina kamrater istället blir
det bara repetition, och inget nytt stoff. Får en elev inga nya utmaningar bli
det svårare för denne att nå sin fulla potential. Eleverna är i skolan för att
lära sig, inte för att lära andra. Det är läraren som är den utbildade
pedagogen.
”Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med
sina uppgifter. En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska
utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika.
Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Skolans uppgift
är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna
delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”. Detta är
citat från läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011.
En gammal tanke om skolan är att den ska utjämna elevers förutsättningar.
Att direktörens barn sitter och lär sig i samma klassrum som skoputsarens barn,
och får likvärdiga chanser i livet, ses som en del av målet med skolan. Det är
en fin tanke, men det blir ett missriktat fokus om man ser likheten som det
överordnade målet och eftersträvar att alla elever får samma resultat.
Alla elever är olika. Vissa har bättre förutsättningar rent
genetiskt. Även om IQ påverkas av saker man gör i livet går det oftast att se
ett mönster om man mäter samma människor i ung och gammal ålder. Det finns även
andra egenskaper man kan ha medfött som underlättar lärande och höga betyg (jag
själv har exempelvis ganska bra minne).
Att jobba emot dessa förutsättningar och eftersträva total likhet är
onekligen både en svår och meningslös uppgift.
En del andra förutsättningar kan vara rika föräldrar,
föräldrar som själva är akademiker och har tid och kunskap nog att engagera sig
ordentligt i sitt barns lärande. Att överhuvudtaget ha föräldrar som bryr sig
om en och ger tillvaron trygghet är en god förutsättning att kunna lära sig
något i skolan. Dessa förutsättningar kan man hävda är mer orättvist fördelade.
Men hur ska läraren kunna avgöra vad som är vad? Hur ska en
vanlig lärare kunna se skillnad på vad som är arv och vad som är miljö, när
inte ens experterna kan det? En situation där läraren försökte uppmuntra och
stötta elever som har medfödd talang, men inte de som har rika och välutbildade
föräldrar, vore oerhört problematisk. Det skulle innebära att man höll tillbaka
vissa elever istället för att stötta dem, vilket vore direkt fel. Även om det
vore önskvärt skulle det bädda för ett enormt godtycke.
Den slutsatsen som följer av detta är att likhet inte bör
vara målet för undervisningen. Lika resultat är inte nödvändigtvis effekten av
lika förutsättningar, eftersom detta utesluter den egna viljan och
motivationen, samt det egna engagemanget och det egna arbetet, ur ekvationen. Vad
som bör eftersträvas är istället att hjälpa alla elever att nå så långt som
möjligt, att försöka vägleda alla så att de kan nå sin fulla potential. Detta
kommer att innebära att de som har det svårast får mest hjälp, eftersom de
behöver det mer än de som har det lättare i skolan. De senare bör dock
stimuleras med utmaningar och nya uppgifter, och läraren bör sedan bedöma deras
uppgifter omsorgsfullt och tänka ut nya, svårare uppgifter – inte försumma de
elever som snabbt går framåt genom att bara låta dem hjälpa sina kamrater.
En skola som tänkt ut en praktisk lösning på detta är
Kunskapsskolan. De har ett intressant system för sin undervisning som bygger på
indviduell bedömning av elevernas kunskaper. Det finns olika steg och nivåer
som eleverna jobbar med, när de är klar med steg ett går de vidare till steg
två, och så vidare. De har inte lektioner hela dagen som en vanlig skola, utan
kunskapspass, föreläsningar och workshops. Kunskapspassen är interaktiva pass
med en lärare, medan föreläsningarna är mer traditionella lektioner där läraren
föreläser om ett ämne. Båda dessa är kortare än vanliga lektioner, vilket underlättar
elevernas koncentration. När eleverna inte är på kunskapspass eller föreläsning
har de oftast workshop. Då sitter de ute i allmänna utrymmen på skolan och
jobbar med sina uppgifter. Lärarna går runt och hjälper eleverna, så de
tillbringar givetvis mest tid med de som behöver mest hjälp. Detta system kan
vara en bra lösning för att anpassa undervisningen efter elevernas förkunskaper
och framåtskridande.
Att använda sig av elever som extralärare kan ibland fylla
ett syfte för en lärare om denne inte hinner hjälpa alla. Det kan dessutom
fylla en pedagogisk funktion för eleven som utför hjälpen. Det bör dock inte
användas för mycket, för även eleverna som klarar uppgifterna snabbt behöver
nya utmaningar. Det måste vara upp till läraren att bedöma när det passar att
låta elever hjälpa varandra och när vissa istället bör få nya uppgifter och
läraren själv får hjälpa de som behöver det. Likhet i resultat ska inte vara
skolans mål, utan målet ska vara att hjälpa alla elever att nå så långt som
möjligt. Så bygger vi en skola både för professorns och rikdsdagsledamotens son
och städarens och diskarens dotter!
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Olle Nyrén
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar