söndag 27 juli 2014

En skola för alla

”Fröken, jag förstår inte fråga fyra!”
”Jag är lite upptagen nu, Fredrik. Max, du som är klar med fråga fyra får hälpa Fredrik istället!”

Situationen ovan har säkert många varit med om. Läraren har inte tid att hjälpa alla elever samtidigt. Vissa elever blir klara fortare än andra. Läraren löser problemet genom att låta eleverna som är klara med uppgifterna hjälpa de som inte är det.

Detta kan vara en pragmatisk lösning, som läraren tvingas använda för att alla ska få hjälp. Det kan även ha ett pedagogiskt värde. Att klara av en uppgift i skolan är en sak, men för att läraren ska veta att du förstått den måste du kunna visa det genom att redogöra för dina kunskaper på ett tydligt sätt. Om man ska kunna förklara en uppgift för en elev som inte förstått den måste man kunna förmedla uppgiftens lösning  på ett tydligt sätt, och det kan vara till nytta för eleven som hjälper också, då denne får erfarenhet av att uttrycka sin förståelse i tydliga ordalag. Det kan han/hon ha nytta av under provet senare.

Det finns dock en nackdel med att göra så här för ofta. Elever som är klara vill inte göra om samma sak – de vill gå vidare. De vill ha nya uppgifter och utmaningar. Får de bara hjälpa sina kamrater istället blir det bara repetition, och inget nytt stoff. Får en elev inga nya utmaningar bli det svårare för denne att nå sin fulla potential. Eleverna är i skolan för att lära sig, inte för att lära andra. Det är läraren som är den utbildade pedagogen.

”Skolan ska stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter. En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”. Detta är citat från läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011.

En gammal tanke om skolan är att den ska utjämna elevers förutsättningar. Att direktörens barn sitter och lär sig i samma klassrum som skoputsarens barn, och får likvärdiga chanser i livet, ses som en del av målet med skolan. Det är en fin tanke, men det blir ett missriktat fokus om man ser likheten som det överordnade målet och eftersträvar att alla elever får samma resultat.

Alla elever är olika. Vissa har bättre förutsättningar rent genetiskt. Även om IQ påverkas av saker man gör i livet går det oftast att se ett mönster om man mäter samma människor i ung och gammal ålder. Det finns även andra egenskaper man kan ha medfött som underlättar lärande och höga betyg (jag själv har exempelvis ganska bra minne).  Att jobba emot dessa förutsättningar och eftersträva total likhet är onekligen både en svår och meningslös uppgift.

En del andra förutsättningar kan vara rika föräldrar, föräldrar som själva är akademiker och har tid och kunskap nog att engagera sig ordentligt i sitt barns lärande. Att överhuvudtaget ha föräldrar som bryr sig om en och ger tillvaron trygghet är en god förutsättning att kunna lära sig något i skolan. Dessa förutsättningar kan man hävda är mer orättvist fördelade.

Men hur ska läraren kunna avgöra vad som är vad? Hur ska en vanlig lärare kunna se skillnad på vad som är arv och vad som är miljö, när inte ens experterna kan det? En situation där läraren försökte uppmuntra och stötta elever som har medfödd talang, men inte de som har rika och välutbildade föräldrar, vore oerhört problematisk. Det skulle innebära att man höll tillbaka vissa elever istället för att stötta dem, vilket vore direkt fel. Även om det vore önskvärt skulle det bädda för ett enormt godtycke.

Den slutsatsen som följer av detta är att likhet inte bör vara målet för undervisningen. Lika resultat är inte nödvändigtvis effekten av lika förutsättningar, eftersom detta utesluter den egna viljan och motivationen, samt det egna engagemanget och det egna arbetet, ur ekvationen. Vad som bör eftersträvas är istället att hjälpa alla elever att nå så långt som möjligt, att försöka vägleda alla så att de kan nå sin fulla potential. Detta kommer att innebära att de som har det svårast får mest hjälp, eftersom de behöver det mer än de som har det lättare i skolan. De senare bör dock stimuleras med utmaningar och nya uppgifter, och läraren bör sedan bedöma deras uppgifter omsorgsfullt och tänka ut nya, svårare uppgifter – inte försumma de elever som snabbt går framåt genom att bara låta dem hjälpa sina kamrater.

En skola som tänkt ut en praktisk lösning på detta är Kunskapsskolan. De har ett intressant system för sin undervisning som bygger på indviduell bedömning av elevernas kunskaper. Det finns olika steg och nivåer som eleverna jobbar med, när de är klar med steg ett går de vidare till steg två, och så vidare. De har inte lektioner hela dagen som en vanlig skola, utan kunskapspass, föreläsningar och workshops. Kunskapspassen är interaktiva pass med en lärare, medan föreläsningarna är mer traditionella lektioner där läraren föreläser om ett ämne. Båda dessa är kortare än vanliga lektioner, vilket underlättar elevernas koncentration. När eleverna inte är på kunskapspass eller föreläsning har de oftast workshop. Då sitter de ute i allmänna utrymmen på skolan och jobbar med sina uppgifter. Lärarna går runt och hjälper eleverna, så de tillbringar givetvis mest tid med de som behöver mest hjälp. Detta system kan vara en bra lösning för att anpassa undervisningen efter elevernas förkunskaper och framåtskridande.

Att använda sig av elever som extralärare kan ibland fylla ett syfte för en lärare om denne inte hinner hjälpa alla. Det kan dessutom fylla en pedagogisk funktion för eleven som utför hjälpen. Det bör dock inte användas för mycket, för även eleverna som klarar uppgifterna snabbt behöver nya utmaningar. Det måste vara upp till läraren att bedöma när det passar att låta elever hjälpa varandra och när vissa istället bör få nya uppgifter och läraren själv får hjälpa de som behöver det. Likhet i resultat ska inte vara skolans mål, utan målet ska vara att hjälpa alla elever att nå så långt som möjligt. Så bygger vi en skola både för professorns och rikdsdagsledamotens son och städarens och diskarens dotter!

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Olle Nyrén
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län


1 kommentar: