Detta inlägg är ovanligt kort, både så att jag kan skriva det och du kan läsa det relativt snabbt och vara tillbaka på stranden eller i hängmattan innan vi båda försmäktar i julisolen.
Det har länge pågått en debatt om rasism. Vad som även börjat på senare år är en debatt om hur vi debatterar rasism, en metadebatt. En av de dilemman som dykt upp handlar om vem som kan utsättas för rasism och inte.
När människor utsatts för rasistiska påhopp har andra uttryckt stöd för dessa människor och avsky mot den rasism de utsatts för. Vissa har uttryckt solidaritet genom att säga "Jag är (namnet på den som utsatts för rasism)". Detta är något som andra har reagerat mot och ansett vara rasistiskt i sig.
Anledningen är att den som sagt så inte kan "vara" den som utsatts för rasism eftersom personen ifråga är vit. Det är endast "rasifierade" (det används ofta som slang för icke-vit, trots att det inte är ordets betydelse) som verkligen kan veta hur det känns att bli utsatt för rasism. När vita hävdar att de kan det så utövar de strukturellt förtryck och tolkningsföreträde, vilket är rasistiskt enligt de som anser detta.
Rasifiering är ett vetenskapligt begrepp. Det kan användas om personer som utsatts för rasism, som utsatts för att reduceras till att vara sitt kollektiv och inget annat. Det bör dock inte användas som slang för icke-vit. Att hävda att alla som inte är vita har blivit personligen utsatta för rasism, och att ingen som är vit någonsin kan behandlas rasistiskt, är i sig kollektiviserande. Genom att göra så har man reducerat alla vita till ett kollektiv och alla andra till ett annat.
Vad beträffar det andra så är det givetvis fler icke-vita än vita som utsätts för rasism. Det är självklart inte möjligt att veta hur en annan människa känner sig efter att ha kränkts för sin hudfärg, eftersom både varje människa och varje situation är unik. Att försöka göra det är dock inte rasism. Det är empati.
Empati är förmågan att känna med någon annan, att sätta sig in i någon annans situation. Det handlar om att använda fantasin till att fundera på hur en upplevelse man själv inte haft skulle kännas, om man haft den. Det är empatin som gör att vi blir ledsna och upprörda då vi hör om sådant som planet som störtade i Ukraina, eftersom att vi kan föreställa oss hur det vore att störta mot sin död i ett flygplan även om vi själva aldrig gjort det.
Att ta sig tolkningsföreträde är en annan sak. Det är att säga "jag vet hur den här situationen ska analyseras och det gör inte du". Om jag skulle hävda att det inte är så farligt att bli kallad för ett rasistiskt glåpord skulle jag inte visa empati, utan ha tagit mig tolkningsföreträde. Det hade kanske inte varit rasistiskt av mig, men definitivt ignorant och otrevligt mot den som faktiskt utsatts för det.
Att visa empati är däremot en helt annan femma. Det är djupt mänskligt, och nödvändigt för att vi överhuvudtaget ska kunna förstå och identifiera oss med varandra. Det bör därför knappast fördömas.
Nu ska jag visa empati för er och låta er återgå till stranden eller hängmattan! Det kan jag dessutom med fog säga att jag själv har erfarenheter av att vilja göra.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar