måndag 7 juli 2014

Om jämställdhet, liberalism och föräldraförsäkringen

Efter Almedalsveckan står det klart att feminismen är en av de frågor som står högst på agendan i Sverige. Alla på den politiska skalan (utom SD förstås) tävlar om vilka som är bäst feminister, från Jonas Sjöstedt till Jan Björklund. Det senare har väckt en del förvåning, liksom folkpartiets kampanj "Feminism utan socialism". Det är ett bevis på att vi behöver föra ut vår politik bättre. Liberaler som Mary Wollstonecraft var de som först drev frågan om jämställdhet innan kvinnor och män, och Folkpartiet har genom sin historia ständigt drivit feministiska frågor, vilket för övrigt är något Jan Björklund beskrev väldigt bra i sitt Almedalstal som jag uppmanar alla att lyssna på. Om Folkpartiet är feministiskt är alltså en relativt enkel debatt.

En svårare frågeställning är däremot hur själva idén om feminism går ihop med liberalismen. Problemet set ut så här: Liberalismen ser och behandlar människor som autonoma individer med fri vilja, utrustade med ett förnuft. Detta gör att de är bäst lämpade att styra sig själva, och är de enda som borde ha rätt att göra det eftersom de själva är de enda som vet vad deras egna intressen är. Samhället blir som en följd av det resonemanget bäst om alla människor är så fria som möjligt, och staten inte lägger sig i människors liv mer än att den hindrar människor från att använda sin frihet till att skada andra människor.

Feminismen utgår från att män och kvinnor idag behandlas olika från födseln, normer om hur kvinnor och män ska vara påverkar hur män och kvinnor är, deras livschanser. Feminismen anser att de flesta, om inte alla, av dessa skillnader, är orsakade av just normer och inte gener, miljö och inte arv, och menar därför att de är orättvisa och bör ändras. Feminismen är alltså en tanke som utgår från att det finns strukturer i samhället som påverkar människor i hög grad. Hur går denna tanke ihop med tanken om den fria, autonoma individen?

Först vill jag konstatera att staten inte är det enda som kan skada människor eller kränka deras frihet. Det är en central tanke för de flesta liberaler att staten har ett visst syfte. Det är just att skydda individer från andra förtryckande institutioner. Det kan handla om familjen, religionen, andra individer som vill råna eller stjäla av en, eller normer i samhället. Att liberalismen skulle bekämpa sådant förtryck är alltså inget konstigt.

Sedan vill jag nyansera bilden av den fria, autonoma individen. Liberalismen behandlar människor som fria och autonoma i politisk bemärkelse. Det betyder inte att en individ är avskild från alla andra individer. Det vore en orealistisk syn eftersom människor är sociala och påverkar och påverkas av sin omgivning. Andra människor och deras normer sätter sin prägel på oss.

Hur går detta ihop med liberalismen då? Det faktum att alla människor inte tänker och förvärvar uppfattningar och idéer helt oberoende av andra är inget som diskvalificerar liberalismen som idé. Oavsett om din fria vilja är totalt opåverkad av andra, eller påverkas av din omgivning, så är det i grunden ändå du som vet bäst vad dina intressen i ditt liv är. Det är inte säkert att du gör det i varje enskilt fall, men sannolikheten att någon annan gör det är då ännu mindre. Därför bör du själv få bestämma över ditt liv. Det är dock inget som säger att staten aldrig ska bekämpa orättvisor i form av förtryckande könsnormer. Det som däremot följer är att staten inte kan tumma på liberalismens värden i den kampen, så det finns ett begränsat antal metoder man kan använda.

Det handlar i grunden om rätten att få fatta dåliga beslut. Så länge du inte skadar andra på kuppen bör den rätten vara oinskränkt i ett liberalt samhälle. Jag anser till exempel att religionen är en sådan företeelse. Jag har ingen rätt att använda staten för att påtvinga andra min uppfattning där när det handlar om enskilda individers tro, men jag som individ kan försöka övertyga andra individer om att min uppfattning är den bästa. Staten kan däremot användas för att bekämpa religiöst förtryck om det förekommer, och den ska definitivt inte användas för att upprätthålla religiöst förtryck. Samma gäller med feminismen.

Som exempel använder jag föräldraförsäkringen. Här skulle man kunna hävda att det liberala är att föräldrar själva får välja hur de vill dela upp den. Det handlar dock om ett statligt bidrag som gör att du kan stanna hemma när du fått barn. Det är något du får av staten, inte något som bara existerar eller någon naturgiven rättighet. Samtidigt existerar orättvisa könsnormer i samhället. Ges föräldraförsäkringen bara ut kommer dessa könsnormer att leda till att fler kvinnor tar ut de flesta månaderna. Det skulle alltså förstärka de normer som redan finns. I det fallet skulle staten ha bidragit till patriarkalt förtryck. Det är ungefär det förhållandet som råder idag, fast med två pappamånader som förmildrar det något.

Feminismen säger att män och kvinnor är ojämställda och att det måste bekämpas. Liberalismen säger att varje individ själv ska ha makt över sitt eget liv. Jag anser att de tankarna går utmärkt ihop. Om staten direkt tvingade enskilda människor att ändra sitt beteende när detta inte direkt skadar andra vore det givetvis fel. Omskolningsläger för män är därför en direkt dålig och antiliberal idé (gissa vilket parti som föreslagit det). När staten däremot ger människor ett bidrag bör detta självfallet utformas så att det inte ökar ojämställdheten. Därför bör föräldraförsäkringen individualiseras, alltså delas i två. Därför behöver Sverige mer feminism, men utan socialism!

Oscar Matti, Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län

Länk till Jan Björklunds tal: http://www.svtplay.se/video/2140419/partiledartal-i-almedalen/partiledartal-jan-bjorklund-fp

1 kommentar: