Vad betyder "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov"?
Först vill jag konstatera - det går inte ihop med principer som "alla har rätt till sitt arbetes frukter", "mervärdet av arbetet bör tillfalla arbetaren och inte kapitalisten" eller "det som du har producerat tillhör dig", eller andra liknande principer som påfallande ofta förespråkas av samma personer som förespråkar "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov?". Varför?
"Till var och en efter behov" betyder uppenbarligen att alla ska få allt de behöver. Vad detta behov sedan är måste förstås avgöras av någon. Det går att kalla beslutsfattaren för "folkviljan" eller "vetenskapen" eller något annat fint, men om allas behov ska tillfredställas finns det högst sannolikt en aktör som kommer att definiera behovet - staten. Förespråkar man även världsrevolution till förmån för denna princip finns risken att behovet av stridsvagnar och soldater bedöms som större än behovet av det som människor råkar vilja ha i vardagen, av den som ska genomdriva "folkviljan", alltså leviathan, staten.
"Efter behov" är dock inte samma sak som "efter arbete". Om jag har rätt till mitt arbete, till mitt arbetes frukter, till mervärdet/överskottet mitt arbete skapar, då har jag rätt till det, inte någon annan. Förespråkare av principen "till var och en efter behov" är ofta kritiska mot att mycket av mervärdet går till kapitalisterna snarare än till arbetaren själv. Detta förhållande är (om det ska vara lagligt) en frivillig överenskommelse mellan arbetaren och arbetsgivaren. Arbetsgivaren vill göra vinst, arbetaren vill försörja sig.
Detta är ett förhållande som många förespråkare av principen "till var och en efter behov" vill ändra på. Efter att ha uppnått det, efter att arbetaren har fått överskottet av sin produktion, vill de dock ta ifrån arbetaren merparten eller allt av detta överskott, som de nyss argumenterat "egentligen tillhör arbetaren", för att ge "till var och en efter behov".
Vad är då detta behov? Maslows grundläggande behov, mat, vatten, sömn, sex? Det kan tyckas rimligt att de första tre ska uppfyllas i ett välfärdssamhälle, men det vore intressant och antagligen obehagligt att se staten försöka uppfylla det fjärde. Trygghet, säkerhet? Också rimligt i någon mån, ett försvar som det går att lita på och som klarar av att skydda oss i krig (kanske inte fallet med Sveriges nuvarande försvar) och ett fungerande rättsväsende kan de flesta köpa. Men sedan? Självförverkligande?
Det är ganska uppenbart att behov, utöver de absolut grundläggande, i hög grad är subjektiva. Den som säger "till var och en efter behov" bör precisera vad som räknas som behov. Jag vet inte hur det är med er, men jag vill inte tvingas jobba för människors behov att se "Allsång på Skansen", åka i skattefinansierade hoppbackar eller bada i en artificiellt uppvärmd sjö efter att den "naturliga badsäsongen" är slut (riktiga fall allihopa). För några dagar sedan skrev jag om självuppoffring. Jag vill inte heller tvingas offra mig själv för "vilken människa som helst som talar om för mig vad hen behöver". Det vore en nödvändighet om principen genomdrevs konsekvent. Så fungerar nämligen positiva rättigheter. Din rätt till någonting, någon annans plikt att ge dig det.
Den första delen av principen är "av var och en efter förmåga". Frågan är om det betyder vad det låter som. Under valrörelsen jobbade jag 16 timmar per dygn vissa dagar (helt frivilligt förstås). Det är uppenbarligen min förmåga. Skulle jag då tvingas av staten att jobba 16 timmar per dygn? Eller betyder principen egentligen "av var och en efter hur mycket man känner för att jobba"? Ska arbetet precis räcka till att täcka andras absoluta behov, och får överskottet därefter tillfalla arbetaren? För det finns enorma behov i världen, och vi får jobba länga för att uppfylla dem.
Det här är en rent principiell diskussion. Men hur skulle vi motivera människor att jobba "efter förmåga", om vi garanterar "till var och en efter behov"? Människans inre godhet? Varför då överhuvudtaget ha omfördelning, varför då alls ha en stat? Någon kanske tror att jag landar i anarkokommunismen, men den är helt enkelt falsk eftersom dess premisser är falska. Den utgår från att något slags saligt "naturtillstånd" fanns innan ägande, handel och "samhälle" uppkom. I det naturtillståndet var alla tillfreds, allt var allas, inga betydande konflikter fanns. Detta är uppenbart ohistoriskt. Naturtillståndet, innan de första civilisationerna, var hårt och brutalt. Sannolikt rådde hårda konflikter om naturresurser när dessa var begränsade. Människor levde antagligen i grupper med hierarkier, och dessa grupper tjänade antagligen på att vara ytterst misstänksamma mot främlingar, eftersom de var potentiella fiender och konkurrenter om resurser. Även under gynnsamma förhållanden var den förväntade livslängden antagligen mycket kort jämfört med dagens. Att mödrar eller barn dog vid förlossningar var vanligt och det fanns i princip inget att göra åt. Blev man sjuk eller skadad fick men leva (eller dö) med det. Ägande, handel och "samhälle" behövs.
Någon kanske tror att jag kommer att erbjuda någon liknande princip här, som både går ihop logiskt och skulle leda till goda konsekvenser och inte fruktansvärda (till skillnad från "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov"). Det kommer jag inte. Jag har i tidigare inlägg uttryckt min grundsyn på moral och på politik och på principerna jag anser bör gälla för vad staten ska göra. Det handlar i grunden om att vi människor måste definiera vår egen moral och vilka principer vi anser är mest rättvisa för vad staten ska vara, och att vi bör värdera friheten och negativa rättigheter (rätten att inte utsättas för tvång) högt. Jag kommer i ett senare inlägg att sammanfatta detta i en slagkraftig princip. Detta inlägg handlar dock mest om kritik av principer som inte fungerar och som inte går ihop med en del andra principer. Jag avslutar detta inlägg med ett passande citat från Raubtiers låt "Leviathan"
Jag hatar många saker på vår gudsförgätna jord
Men mer än mycket annat hatar jag de fagra ord
Som från kluven tunga lurar oss att lita på en best
Den som hyllar Leviathan hatar jag mest!
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
måndag 29 september 2014
onsdag 24 september 2014
Om utilitarismens problem
Detta inlägg handlar om moral, utilitarism och dess dilemman.
Utilitarism är en central idé i diskussionen om moral. Den handlar om att maximera lyckan för så många individer som möjligt. Detta verkar relativt okontroversiellt. Vad jag kommer att argumentera för är att detta inte är en helt oproblematisk hållning.
Först av allt vill jag undvika ett rent tekniskt problem. Om man bara talar om "mängden lycka" och vill maximera den, så finns "lyckomonstret". En person som gillar att äta upp andra människor, och blir mycket lyckligare av det. Så mycket lyckligare, faktiskt, att "mängden lycka" som monstret upplever är större än den mängd lycka som alla som monstret äter upp förlorar. Ytterst få skulle förespråka att det vore moraliskt rätt att låta detta monster härja fritt. Därför måste man anpassa utilitarismen, det är inte bara mängden lycka som spelar roll, utan mängden lycka för varje enskild individ. Där kan man landa i slutsatsen att ökad lycka för enskilda individer är positivt, men att den helst inte ska inskränka på andras lycka. Men det resonemanget kommer jag att utveckla senare.
Vad man sedan bör ta upp är om man kan rättfärdiga moral överhuvudtaget. Vad kan man grunda moral på? Är all moral subjektiv, eller finns det några slags objektiva moraliska principer, andliga, metafysiska, oberoende av oss och våra åsikter om dem?
Det finns två ganska olika sätt att betrakta världen som är vanliga. Det ena är "monism" - det finns bara den materiella verkligheten som vi ser och upplever, inga andra verkligheter. Det andra är "dualism" - det finns en annan verklighet än den vi kan se och uppfatta, en "andlig" värld. Denna andliga dimension kan fylla flera roller om man anser att den finns, man kan tro att det är dit man kommer när man dör, man kan tro att de "allmänna moraliska lagarna" finns där, man kan tro att Gud befinner sig i den andliga dimensionen.
Personligen är jag monist. Jag försvarar det genom det själva faktum att vi lever i, kan se och uppfatta vår materiella verklighet. Allt "andligt", allt immateriellt, som vi kan tycka oss uppleva, kan faktiskt förklaras helt av vår utomordentligt komplicerade hjärna. Det är mycket svårt att argumentera vetenskapligt för existensen av andliga dimensioner, det är svårt att undersöka eller falsifiera på grund av frågans själva natur. Vi kan önska oss att det vore så att det fanns, men det förändrar inte sannolikheten för om det finns eller inte. Det skulle kunna vara så att det finns, men det finns ingenting som vi kan basera en tro på att det är så på, förutom intuition, och jag försöker att inte grunda min uppfattning av hur verkligheten objektivt är beskaffad på intuition eller magkänsla.
Frågan är då, hur kan jag säga att det finns moral? Hur kan jag rättfärdiga att jag har en moralisk uppfattning, om bara vår materiella verklighet finns, och inga "objektiva moraliska sanningar som är oberoende av oss" existerar?
Mitt svar är att moral är ett begrepp som är påhittat eller utvecklat av oss människor. Betydelsen av att något är moraliskt är just att det är "sådant som är gott", i vardagligt språkbruk. Att vi talar om vår moraliska uppfattning, vår uppfattning av vad som är gott eller ont, är inget konstigt - det har människor gjort i alla tider. Vi behöver inte hänvisa till några djupa metafysiska sanningar som existerar oberoende av oss för att hävda vår moral - vi kan helst enkelt säga "Mitt mål är att så många människor som möjligt är så lyckliga som möjligt. Det är ett mål som jag tror att de flesta delar, så då kan vi diskutera hur vi skapar ett samhälle som uppnår detta på bästa sätt. Om någon mot förmodan inte vill att så många som möjligt ska vara så lyckliga som möjligt, då kommer vi övriga antagligen att stoppa denna person, eller åtminstone hindra hen från att inskränka andras lycka.".
Språket har också utvecklats av oss. Det är inte felfritt, det finns olika språk och kommunikationssvårigheter, men vi människor brukar ändå kunna kommunicera, vi har internationell handel och ett världssamfund - FN. Det är dock få som skulle säga att det finns något slags "objektivt korrekt, sant språk, existerande i en andlig bemärkelse, oberoende av våra åsikter om det". Varför skulle det vara annorlunda med moral?
Någon kanske fortfarande inte tycker att detta räcker, att vi behöver några slags "objektiva sanningar som existerar oberoende av oss" för att veta vad som är rätt och vad som är fel. Jag låter youtubaren Theoretical Bullshit svara på det:
"Now, if your view of morality is different from this, if your moral philosophy is completely divorced from real world issues of happiness and suffering, if morality for you has nothing to do with the pursuit of maximizing well-being, if it truly has no stake whatsoever in actualizing an ideal circumstance in this life or the next, then what fucking good is it?"
Vi behöver inte motivera vår moral med att det är en allmän sanning. Det räcker att motivera den med att det är vad som leder till att så många människor som möjligt blir lyckliga, eftersom de som utgör mänskligheten, människorna, sannolikt eftersträvar samma sak. Vi är genetiskt uppbyggda så att vi har en altruistisk moral. Vissa människor kanske har en annan, eller ingen, moralisk uppfattning, men de som tillgår störst maktmedel kommer sannolikt att framtvinga sin vilja. Majoritetens vilja kommer med all sannolikhet att råda, oavsett om det finns några "objektiva andliga moraliska sanningar" eller inte. Alternativet är att en minoritet får styra. Demokrati kan diskuteras mer senare, men jag ansluter mig till Winston Churchills idé: "Demokrati är det sämsta styrelseskicket, men bara om man bortser från alla andra."
Ateisten Sam Harris har en lite annan utgångspunkt till moral, även om även han är monist och i viss mån utilitarist. Han menar att moral i grunden handlar om "avoiding the worst possible misery for everyone". Om moral betyder någonting, om det överhuvudtaget ska vara relevant att tala om, så måste det åtminstone vara att undvika maximal olycka för alla.
Vad som då blir intressant är vilken moral som är den mest rimliga. Jag har fastslagit att min uppfattning är att det är något vi behöver diskutera, och helst i någon mån komma överens om när det handlar om gemensamma angelägenheter, som fria individer i ett demokratiskt samhälle. Vilken moral anser jag då är rimlig?
En viktig princip är att skilja på vad jag tycker är moraliskt, och vad jag tycker att staten ska lagstifta om. Vissa av mina moraluppfattningar är av typen "man bör inte döda varandra". Det är rimligt att lagstifta om det, eftersom det i högsta grad är en angelägenhet som berör alla människor i samhället. Vissa andra av mina moraluppfattningar är mindre allmänna, som "du bör hålla upp dörren om någon annan ska gå in efter dig". Det är visserligen en angelägenhet som berör personen som går efter mig också, men ganska få människor skulle vilja ha en lag om det eftersom det vore extremt klåfingrigt, extremt svårt att upprätthålla och faktiskt extremt onödigt. Däremot kan jag personligen tycka att det är dåligt av personen som går framför mig att bara släppa en tung dörr mot mig så att jag måste öppna den på nytt, när personen med minimal ansträngning kunnat hålla den öppen två sekunder till.
Det är min huvudtes i detta inlägg: Ren utilitarism fungerar inte som en grund för vår lagstiftning. Utilitarismen som idé har givetvis enorma fördelar, och jag vill inte direkt motverka att människor är lyckliga. Men vad är lycka och hur ska den uppnås? Youtubaren Theoretical Bullshit menar att moral handlar om "maximizing health, happiness and well-being, and minimizing unneccesary pain and suffering". Det låter väldigt bra, men "happiness" är inget entydigt eller lättdefinierat.
Theoretical Bullshit menar att detta är något mätbart, man kan mäta smärta, man kan mäta lycka, och det är i någon mån sant. Men vi kan inte bygga vår lagstiftning på det. Skulle vi i så fall gå runt med maskiner allihopa, som mätte lycka genom att kontrollera serotonin- och dopamin-mängden i hjärnan? Studera hur detta påverkades av olika företeelser, och sedan förbjuda eller subventionera företeelserna, beroende på om de gjorde oss objektivt lyckliga eller olyckliga? Det vore inte ett samhälle för fria människor utan rent totalitärt.
Vad jag menar är att vi bör ha ett mer långsiktigt perspektiv. Lycka är väldigt individuellt, det varierar enormt mellan olika människor vad som gör oss lyckliga. Maslows behovstrappa är välkänd, det är svårt att vara lycklig om basbehoven som hunger, trötthet och törst inte är uppfyllda i någon mån. Men överst på behovstrappan är "självförverkligande" och det är definitivt subjektivt och individuellt.
Därför anser jag att staten bör skydda våra rättigheter, och inget mer. Rättigheterna måste självklart fastställas av oss, men de bör fastställas i någon form av författning, som vår nuvarande grundlag, och vara relativt svåra att ändra på parlamentariskt. Man kan argumentera för att staten bör syssla med mer, men det är svårt principiellt. Om vi anser att människor har rättigheter, grundade naturrättsligt eller på ett samhällskontrakt, och vi förespråkar att staten ska göra sådant, som människor inte har rätt till, så menar vi att staten bör ta pengar från människor, pengar som de har rätt till, för att göra saker som människor inte har rätt till. Det är en besvärlig argumentation. Därför menar jag att staten bör syssla med att skydda våra rättigheter, inte mer. Främst våra negativa rättigheter, detta är även i högsta grad nödvändigt för att undvika just "the worst possible misery for everyone". "Lycka" är inte en sådan rättighet.
Tänk er Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti - inom 90 dagar ska de garantera, att ung människa som blivit arbetslös får sysselsättning, utbildning eller jobb, antagligen för att S tycker att det är en rättighet (och att det då blir någons skyldighet att anställa den här personen).
Tänk er nu att Socialdemokraterna, istället för att garantera jobb inom 90 dagar, garanterar lycka inom 90 dagar. En "lyckogaranti". "Lycka är ju en rättighet, vi måste ta vårt gemensamma ansvar och se till att alla unga människor är lyckliga". Jag har svårt att tro att den skulle ge något positivt utfall. Möjligen skulle människor som utsatts för detta "lyckoprogram" uppge att de blivit lyckliga, för att slippa fler statliga åtgärder.
Lycka är alltså ingen rättighet, enligt mig, eftersom det både vore omöjligt att upprätthålla, och är svårt att försvara att någon annan är skyldig att "göra mig lycklig". Däremot är strävan efter lycka en rättighet, en alldeles central rättighet, som vi bör värna om. Så länge denna strävan inte skadar andra människor bör alla människor få sträva efter sin egen lycka (helst utan att hindras av skyhöga skatter eller dåligt motiverade lagar).
Jag är även såpass socialliberal att jag tycker att staten kan upprätthålla system för att uppfylla vissa av de grundläggande sakerna i Maslows behovstrappa, så att människor inte behöver svälta eller törsta ihjäl. Jag har även en del personliga moraluppfattningar, som att det vore mer moraliskt av mig, om en god vän ringde och var ledsen för att hens förälder dött och ville prata om det, att ta en stund och trösta denne vän, än att säga "Nej, nu tänker jag se på Family Guy" (eller "Nej, nu tänker jag skriva ett blogginlägg", för att ge det en ironisk twist). Det senare är dock inget jag vill ha någon lagstiftning om. Det är upp till mig som person om jag vill kunna se mig själv i spegeln eller inte, när det gäller sådant som inte direkt skadar andra.
Detta var ett långt inlägg. Jag kommer inte att hålla "ett blogginlägg om dagen" den närmaste framtiden, på grund av studier och annat. Därför kommer jag istället att fokusera på kvalitet framför kvantitet när jag väl skriver. Har ni synpunkter på mina inlägg är ni alltid välkomna att kommentera eller kontakta mig.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Youtubaren Theoretical Bullshit om moral: http://www.youtube.com/watch?v=dWNW-NXEudk
Vem säger att vetenskapen inte har något att säga om moral? Sam Harris och Richard Dawkins: http://www.youtube.com/watch?v=Mm2Jrr0tRXk
Utilitarism är en central idé i diskussionen om moral. Den handlar om att maximera lyckan för så många individer som möjligt. Detta verkar relativt okontroversiellt. Vad jag kommer att argumentera för är att detta inte är en helt oproblematisk hållning.
Först av allt vill jag undvika ett rent tekniskt problem. Om man bara talar om "mängden lycka" och vill maximera den, så finns "lyckomonstret". En person som gillar att äta upp andra människor, och blir mycket lyckligare av det. Så mycket lyckligare, faktiskt, att "mängden lycka" som monstret upplever är större än den mängd lycka som alla som monstret äter upp förlorar. Ytterst få skulle förespråka att det vore moraliskt rätt att låta detta monster härja fritt. Därför måste man anpassa utilitarismen, det är inte bara mängden lycka som spelar roll, utan mängden lycka för varje enskild individ. Där kan man landa i slutsatsen att ökad lycka för enskilda individer är positivt, men att den helst inte ska inskränka på andras lycka. Men det resonemanget kommer jag att utveckla senare.
Vad man sedan bör ta upp är om man kan rättfärdiga moral överhuvudtaget. Vad kan man grunda moral på? Är all moral subjektiv, eller finns det några slags objektiva moraliska principer, andliga, metafysiska, oberoende av oss och våra åsikter om dem?
Det finns två ganska olika sätt att betrakta världen som är vanliga. Det ena är "monism" - det finns bara den materiella verkligheten som vi ser och upplever, inga andra verkligheter. Det andra är "dualism" - det finns en annan verklighet än den vi kan se och uppfatta, en "andlig" värld. Denna andliga dimension kan fylla flera roller om man anser att den finns, man kan tro att det är dit man kommer när man dör, man kan tro att de "allmänna moraliska lagarna" finns där, man kan tro att Gud befinner sig i den andliga dimensionen.
Personligen är jag monist. Jag försvarar det genom det själva faktum att vi lever i, kan se och uppfatta vår materiella verklighet. Allt "andligt", allt immateriellt, som vi kan tycka oss uppleva, kan faktiskt förklaras helt av vår utomordentligt komplicerade hjärna. Det är mycket svårt att argumentera vetenskapligt för existensen av andliga dimensioner, det är svårt att undersöka eller falsifiera på grund av frågans själva natur. Vi kan önska oss att det vore så att det fanns, men det förändrar inte sannolikheten för om det finns eller inte. Det skulle kunna vara så att det finns, men det finns ingenting som vi kan basera en tro på att det är så på, förutom intuition, och jag försöker att inte grunda min uppfattning av hur verkligheten objektivt är beskaffad på intuition eller magkänsla.
Frågan är då, hur kan jag säga att det finns moral? Hur kan jag rättfärdiga att jag har en moralisk uppfattning, om bara vår materiella verklighet finns, och inga "objektiva moraliska sanningar som är oberoende av oss" existerar?
Mitt svar är att moral är ett begrepp som är påhittat eller utvecklat av oss människor. Betydelsen av att något är moraliskt är just att det är "sådant som är gott", i vardagligt språkbruk. Att vi talar om vår moraliska uppfattning, vår uppfattning av vad som är gott eller ont, är inget konstigt - det har människor gjort i alla tider. Vi behöver inte hänvisa till några djupa metafysiska sanningar som existerar oberoende av oss för att hävda vår moral - vi kan helst enkelt säga "Mitt mål är att så många människor som möjligt är så lyckliga som möjligt. Det är ett mål som jag tror att de flesta delar, så då kan vi diskutera hur vi skapar ett samhälle som uppnår detta på bästa sätt. Om någon mot förmodan inte vill att så många som möjligt ska vara så lyckliga som möjligt, då kommer vi övriga antagligen att stoppa denna person, eller åtminstone hindra hen från att inskränka andras lycka.".
Språket har också utvecklats av oss. Det är inte felfritt, det finns olika språk och kommunikationssvårigheter, men vi människor brukar ändå kunna kommunicera, vi har internationell handel och ett världssamfund - FN. Det är dock få som skulle säga att det finns något slags "objektivt korrekt, sant språk, existerande i en andlig bemärkelse, oberoende av våra åsikter om det". Varför skulle det vara annorlunda med moral?
Någon kanske fortfarande inte tycker att detta räcker, att vi behöver några slags "objektiva sanningar som existerar oberoende av oss" för att veta vad som är rätt och vad som är fel. Jag låter youtubaren Theoretical Bullshit svara på det:
"Now, if your view of morality is different from this, if your moral philosophy is completely divorced from real world issues of happiness and suffering, if morality for you has nothing to do with the pursuit of maximizing well-being, if it truly has no stake whatsoever in actualizing an ideal circumstance in this life or the next, then what fucking good is it?"
Vi behöver inte motivera vår moral med att det är en allmän sanning. Det räcker att motivera den med att det är vad som leder till att så många människor som möjligt blir lyckliga, eftersom de som utgör mänskligheten, människorna, sannolikt eftersträvar samma sak. Vi är genetiskt uppbyggda så att vi har en altruistisk moral. Vissa människor kanske har en annan, eller ingen, moralisk uppfattning, men de som tillgår störst maktmedel kommer sannolikt att framtvinga sin vilja. Majoritetens vilja kommer med all sannolikhet att råda, oavsett om det finns några "objektiva andliga moraliska sanningar" eller inte. Alternativet är att en minoritet får styra. Demokrati kan diskuteras mer senare, men jag ansluter mig till Winston Churchills idé: "Demokrati är det sämsta styrelseskicket, men bara om man bortser från alla andra."
Ateisten Sam Harris har en lite annan utgångspunkt till moral, även om även han är monist och i viss mån utilitarist. Han menar att moral i grunden handlar om "avoiding the worst possible misery for everyone". Om moral betyder någonting, om det överhuvudtaget ska vara relevant att tala om, så måste det åtminstone vara att undvika maximal olycka för alla.
Vad som då blir intressant är vilken moral som är den mest rimliga. Jag har fastslagit att min uppfattning är att det är något vi behöver diskutera, och helst i någon mån komma överens om när det handlar om gemensamma angelägenheter, som fria individer i ett demokratiskt samhälle. Vilken moral anser jag då är rimlig?
En viktig princip är att skilja på vad jag tycker är moraliskt, och vad jag tycker att staten ska lagstifta om. Vissa av mina moraluppfattningar är av typen "man bör inte döda varandra". Det är rimligt att lagstifta om det, eftersom det i högsta grad är en angelägenhet som berör alla människor i samhället. Vissa andra av mina moraluppfattningar är mindre allmänna, som "du bör hålla upp dörren om någon annan ska gå in efter dig". Det är visserligen en angelägenhet som berör personen som går efter mig också, men ganska få människor skulle vilja ha en lag om det eftersom det vore extremt klåfingrigt, extremt svårt att upprätthålla och faktiskt extremt onödigt. Däremot kan jag personligen tycka att det är dåligt av personen som går framför mig att bara släppa en tung dörr mot mig så att jag måste öppna den på nytt, när personen med minimal ansträngning kunnat hålla den öppen två sekunder till.
Det är min huvudtes i detta inlägg: Ren utilitarism fungerar inte som en grund för vår lagstiftning. Utilitarismen som idé har givetvis enorma fördelar, och jag vill inte direkt motverka att människor är lyckliga. Men vad är lycka och hur ska den uppnås? Youtubaren Theoretical Bullshit menar att moral handlar om "maximizing health, happiness and well-being, and minimizing unneccesary pain and suffering". Det låter väldigt bra, men "happiness" är inget entydigt eller lättdefinierat.
Theoretical Bullshit menar att detta är något mätbart, man kan mäta smärta, man kan mäta lycka, och det är i någon mån sant. Men vi kan inte bygga vår lagstiftning på det. Skulle vi i så fall gå runt med maskiner allihopa, som mätte lycka genom att kontrollera serotonin- och dopamin-mängden i hjärnan? Studera hur detta påverkades av olika företeelser, och sedan förbjuda eller subventionera företeelserna, beroende på om de gjorde oss objektivt lyckliga eller olyckliga? Det vore inte ett samhälle för fria människor utan rent totalitärt.
Vad jag menar är att vi bör ha ett mer långsiktigt perspektiv. Lycka är väldigt individuellt, det varierar enormt mellan olika människor vad som gör oss lyckliga. Maslows behovstrappa är välkänd, det är svårt att vara lycklig om basbehoven som hunger, trötthet och törst inte är uppfyllda i någon mån. Men överst på behovstrappan är "självförverkligande" och det är definitivt subjektivt och individuellt.
Därför anser jag att staten bör skydda våra rättigheter, och inget mer. Rättigheterna måste självklart fastställas av oss, men de bör fastställas i någon form av författning, som vår nuvarande grundlag, och vara relativt svåra att ändra på parlamentariskt. Man kan argumentera för att staten bör syssla med mer, men det är svårt principiellt. Om vi anser att människor har rättigheter, grundade naturrättsligt eller på ett samhällskontrakt, och vi förespråkar att staten ska göra sådant, som människor inte har rätt till, så menar vi att staten bör ta pengar från människor, pengar som de har rätt till, för att göra saker som människor inte har rätt till. Det är en besvärlig argumentation. Därför menar jag att staten bör syssla med att skydda våra rättigheter, inte mer. Främst våra negativa rättigheter, detta är även i högsta grad nödvändigt för att undvika just "the worst possible misery for everyone". "Lycka" är inte en sådan rättighet.
Tänk er Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti - inom 90 dagar ska de garantera, att ung människa som blivit arbetslös får sysselsättning, utbildning eller jobb, antagligen för att S tycker att det är en rättighet (och att det då blir någons skyldighet att anställa den här personen).
Tänk er nu att Socialdemokraterna, istället för att garantera jobb inom 90 dagar, garanterar lycka inom 90 dagar. En "lyckogaranti". "Lycka är ju en rättighet, vi måste ta vårt gemensamma ansvar och se till att alla unga människor är lyckliga". Jag har svårt att tro att den skulle ge något positivt utfall. Möjligen skulle människor som utsatts för detta "lyckoprogram" uppge att de blivit lyckliga, för att slippa fler statliga åtgärder.
Lycka är alltså ingen rättighet, enligt mig, eftersom det både vore omöjligt att upprätthålla, och är svårt att försvara att någon annan är skyldig att "göra mig lycklig". Däremot är strävan efter lycka en rättighet, en alldeles central rättighet, som vi bör värna om. Så länge denna strävan inte skadar andra människor bör alla människor få sträva efter sin egen lycka (helst utan att hindras av skyhöga skatter eller dåligt motiverade lagar).
Jag är även såpass socialliberal att jag tycker att staten kan upprätthålla system för att uppfylla vissa av de grundläggande sakerna i Maslows behovstrappa, så att människor inte behöver svälta eller törsta ihjäl. Jag har även en del personliga moraluppfattningar, som att det vore mer moraliskt av mig, om en god vän ringde och var ledsen för att hens förälder dött och ville prata om det, att ta en stund och trösta denne vän, än att säga "Nej, nu tänker jag se på Family Guy" (eller "Nej, nu tänker jag skriva ett blogginlägg", för att ge det en ironisk twist). Det senare är dock inget jag vill ha någon lagstiftning om. Det är upp till mig som person om jag vill kunna se mig själv i spegeln eller inte, när det gäller sådant som inte direkt skadar andra.
Detta var ett långt inlägg. Jag kommer inte att hålla "ett blogginlägg om dagen" den närmaste framtiden, på grund av studier och annat. Därför kommer jag istället att fokusera på kvalitet framför kvantitet när jag väl skriver. Har ni synpunkter på mina inlägg är ni alltid välkomna att kommentera eller kontakta mig.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Youtubaren Theoretical Bullshit om moral: http://www.youtube.com/watch?v=dWNW-NXEudk
Vem säger att vetenskapen inte har något att säga om moral? Sam Harris och Richard Dawkins: http://www.youtube.com/watch?v=Mm2Jrr0tRXk
onsdag 17 september 2014
"Självuppoffring är slavars motbjudande och sinnesslöa form av självmord"
Dagens text handlar om självuppoffring. Det är resonemang som förs i fantasyserien Sanningens Svärd, som är skriven av Terry Goodkind. Goodkind tillhör Ayn Rands filosofi, objektivismen. Sanningens Svärd är inget politiskt manifest och alla resonemang ska inte betraktas som politiska förslag, men de är intressanta ur ett liberalt perspektiv. Jag kommer inte att säga så mycket om sammanhanget i boken eftersom det inte behövs och skulle spoila den för framtida läsare, allt man behöver veta är att Rickard måste befinna sig där han gör med Nicci, annars dör hans fru Kahlan, och de lever i en stat som kallas Imperieorden, som är en slags kommunistisk diktatur.
"När han tog en sked hirs till nämnde Nicci oberört att hyresvärden, Kamils far, hade tittat förbi.
Rickard höjde blicken. "Vad ville han?"
"Han sade att eftersom du har ett arbete, har bostadsrådet höjt vår hyra för att hjälpa dem här i trakten som inte är arbetsföra att betala hyran. Ser du där, Rickard, hur livet under Imperieorden odlar omsorg om andra, så att alla samarbetar för allas bästa?"
Nästan allt som återstod när arbetaregruppen hade tagit sitt lade bostadsrådet beslag på. Antingen det rådet eller något annat råd, alltid med samma syfte: för att hjälpa Imperieordens medborgare. Rickard och Nicci fick nästan ingenting över att köpa mat för. Rickards kläder hängde allt lösare, men inte så löst som Niccis klänningar.
Hon föreföll självbelåten med det faktum att de var försenade med hyran. Maten var i alla fall ganska billig - när det fanns någon mat att köpa. Folk sade att det bara var i kraft av Skaparens nåd och Imperieordens visdom som de över huvud taget hade råd med mat. Inne på Ishaqs lager hade Rickard hört talas om att rikligare och mer varierad kost fans att få tag på, om man hade råd. Det hade inte Rickard.
Under sin färd på vagnen tillsammans med Jori till järnbruket och smedjan, hade Rickard på¨avstånd sett stora, praktfulla hus. På gatorna mellan de praktfulla husen promenerade välklädda människor. Här och där syntes ekipage. Det var människor som inte smutsade vare sig händer eller moral med att ägna sig åt affärsrörelser. De var principfasta människor. De var Imperieordens ämbetsmän, som såg till att de arbetsföra uppoffrade sig för Imperieordens sak.
"Självuppoffring är alla människors moraliska plikt", sade Nicci trotsigt när hon såg att han bet ihop tänderna.
Rickard förmådde inte hålla tyst. "Självuppoffring är slavars motbjudande och sinnesslöa form av självmord".
Nicci tappade hakan. Det var som om han just hade sagt att modersmjölken var gift för en nyfödd.
"Det tror jag var det grymmaste jag någonsin hört dig säga, Rickard."
"Är det grymt att säga att jag inte gladeligen skulle offra mig själv för den där översittaren Gadi? Eller för någon annan lösdrivande yngling som jag inte känner? Är det grymt att inte frivilligt offra det som är mitt för att någon girig usling trånar efter plundrat rov som han inte förtjänar och som offret får betala med sitt blod?
Självuppoffring för något man håller kärt eller för någon man håller kär eller för frihet och frihet för dem man respekterar - självuppoffring som min för Kahlans liv - är den enda förnuftiga formen av självuppoffring. Att vara osjälvisk betyder bara att vara en slav som måste ge sin värdefullaste ägodel - sitt liv - till vilken självbelåtet leende tjuv som helst som begär det.
Det självmord som självuppoffringen innebär är ett krav som påtvingas slavar av deras herrar. Eftersom jag har en kniv tryckt mot halsen, är det inte för mitt eget bästa som jag berövas det jag tjänar med mina egna händers arbete. Det gagnar bara den som håller i kniven och dem som i kraft av antal men inte förnuft bestämmer vad som är bäst för alla - de som jublande driver på honom för att kunna slicka i sig de blodsdroppar som deras herrar missar.
Livet är värdefullt. Det är därför uppoffringar för friheten är förnuftiga; det är för själva livet och möjligheten att leva det som man handlar; eftersom ett liv utan frihet är detsamma som en långsam, säker död i form av självuppoffring för mänsklighetens "bästa" - och "mänskligheten" är alltid någon annan. Mänskligheten är bara en stor samling enskilda människor. Varför är alla andras liv betydelsefullare, värdefullare och viktigare än ens eget? Blind, lagstadgad självuppoffring är rena vansinnet."
Hon stirrade, inte på honom utan på flamman som dansade i skålen med linfröolja. "Det där menar du inte, Rickard. Du är bara trött... och arg för att du måste arbeta på nätterna också för att kunna klara dig. Du borde förstå att alla de där andra du hjälper finns där för att hjälpa till för allas bästa - även ditt bästa om du skulle råka vara i förtvivlat behov av hjälp."
Rickard brydde sig inte om att diskutera saken, utan sade bara: "Jag tycker synd om dig, Nicci. Du sätter inte ens värde på ditt eget liv. Uppoffringar betyder ingenting för dig."
Det stämmer inte, Rickard", viskade hon. "Jag uppoffrar mig för dig... jag sparade den hirs vi hade åt dig, så att du skulle få krafter."
"Krafter att stå upprätt medan jag kastar bort mitt liv? Varför offrade du din kvällsvard, Nicci?"
"Därför att det var det rätt att göra - det var för andras bästa."
Han nickade och såg på henne i det svaga ljuset. "Du riskerar livet intill svältens gräns för andra - för vilka andra som helst." Han viftade med tummen över axeln. "Vad sägs om den där översittaren Gadi? Skulle du svälta till döds för att han skulle få äta? Det skulle kanske betyda något, Nicci, om det var en uppoffring för någon du satte värde på, men det är det inte; det är en uppoffring för ett av Imperieordens själlösa, grå ideal."
När hon inte svarade ställde Rickard resten av sin kvällsvard framför henne. "Jag vill inte ha din meningslösa självuppoffring."
I en hel evighet satt hon och stirrade på skålen med hirs.
Rickard tyckte synd om henne, på grund av det hon inte kunde förstå när hon stirrade på skålen. Han tänkte på vad som skulle hända med Kahlan om Nicci fick för lite att äta och blev sjuk.
"Ät, Nicci", sade han milt.
Till slut plockade hon upp skålen och gjorde som hon blivit tillsagd.
När hon hade ätit upp hirsen höjde hon blicken och såg på honom med sina blå ögon, som så ivrigt verkade tråna efter att få se något han inte kunde få henne att se eller inse. Hon sköt den tomma skålen mot bordets mitt.
"Tack, Rickard, för maten."
"Varför tackar du mig? Jag är en osjälvisk slav, som förväntas göra självuppoffringar för vilken värdelös människa som helst som talar om för mig vad hon behöver."
Han gick med långa kliv bort till dörren. Sedan vände han sig om, med handen vilande mot det löst sittande dörrhandtaget. "Jag måste gå. Annats blir jag av med mitt arbete."
Hon nickade, med tårar i de stora blå, ögonen. "
- Terry Goodkind, Palatset i Altur´Rang, del 15 Sanningens Svärd, sida 193-195, Wahlströms Fantasy 2007.
Jag rekommenderar läsning av alla böckerna i Sanningens Svärd-serien, de är fyllda med filosofiska dilemman och böckerna är dessutom spännande.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
"När han tog en sked hirs till nämnde Nicci oberört att hyresvärden, Kamils far, hade tittat förbi.
Rickard höjde blicken. "Vad ville han?"
"Han sade att eftersom du har ett arbete, har bostadsrådet höjt vår hyra för att hjälpa dem här i trakten som inte är arbetsföra att betala hyran. Ser du där, Rickard, hur livet under Imperieorden odlar omsorg om andra, så att alla samarbetar för allas bästa?"
Nästan allt som återstod när arbetaregruppen hade tagit sitt lade bostadsrådet beslag på. Antingen det rådet eller något annat råd, alltid med samma syfte: för att hjälpa Imperieordens medborgare. Rickard och Nicci fick nästan ingenting över att köpa mat för. Rickards kläder hängde allt lösare, men inte så löst som Niccis klänningar.
Hon föreföll självbelåten med det faktum att de var försenade med hyran. Maten var i alla fall ganska billig - när det fanns någon mat att köpa. Folk sade att det bara var i kraft av Skaparens nåd och Imperieordens visdom som de över huvud taget hade råd med mat. Inne på Ishaqs lager hade Rickard hört talas om att rikligare och mer varierad kost fans att få tag på, om man hade råd. Det hade inte Rickard.
Under sin färd på vagnen tillsammans med Jori till järnbruket och smedjan, hade Rickard på¨avstånd sett stora, praktfulla hus. På gatorna mellan de praktfulla husen promenerade välklädda människor. Här och där syntes ekipage. Det var människor som inte smutsade vare sig händer eller moral med att ägna sig åt affärsrörelser. De var principfasta människor. De var Imperieordens ämbetsmän, som såg till att de arbetsföra uppoffrade sig för Imperieordens sak.
"Självuppoffring är alla människors moraliska plikt", sade Nicci trotsigt när hon såg att han bet ihop tänderna.
Rickard förmådde inte hålla tyst. "Självuppoffring är slavars motbjudande och sinnesslöa form av självmord".
Nicci tappade hakan. Det var som om han just hade sagt att modersmjölken var gift för en nyfödd.
"Det tror jag var det grymmaste jag någonsin hört dig säga, Rickard."
"Är det grymt att säga att jag inte gladeligen skulle offra mig själv för den där översittaren Gadi? Eller för någon annan lösdrivande yngling som jag inte känner? Är det grymt att inte frivilligt offra det som är mitt för att någon girig usling trånar efter plundrat rov som han inte förtjänar och som offret får betala med sitt blod?
Självuppoffring för något man håller kärt eller för någon man håller kär eller för frihet och frihet för dem man respekterar - självuppoffring som min för Kahlans liv - är den enda förnuftiga formen av självuppoffring. Att vara osjälvisk betyder bara att vara en slav som måste ge sin värdefullaste ägodel - sitt liv - till vilken självbelåtet leende tjuv som helst som begär det.
Det självmord som självuppoffringen innebär är ett krav som påtvingas slavar av deras herrar. Eftersom jag har en kniv tryckt mot halsen, är det inte för mitt eget bästa som jag berövas det jag tjänar med mina egna händers arbete. Det gagnar bara den som håller i kniven och dem som i kraft av antal men inte förnuft bestämmer vad som är bäst för alla - de som jublande driver på honom för att kunna slicka i sig de blodsdroppar som deras herrar missar.
Livet är värdefullt. Det är därför uppoffringar för friheten är förnuftiga; det är för själva livet och möjligheten att leva det som man handlar; eftersom ett liv utan frihet är detsamma som en långsam, säker död i form av självuppoffring för mänsklighetens "bästa" - och "mänskligheten" är alltid någon annan. Mänskligheten är bara en stor samling enskilda människor. Varför är alla andras liv betydelsefullare, värdefullare och viktigare än ens eget? Blind, lagstadgad självuppoffring är rena vansinnet."
Hon stirrade, inte på honom utan på flamman som dansade i skålen med linfröolja. "Det där menar du inte, Rickard. Du är bara trött... och arg för att du måste arbeta på nätterna också för att kunna klara dig. Du borde förstå att alla de där andra du hjälper finns där för att hjälpa till för allas bästa - även ditt bästa om du skulle råka vara i förtvivlat behov av hjälp."
Rickard brydde sig inte om att diskutera saken, utan sade bara: "Jag tycker synd om dig, Nicci. Du sätter inte ens värde på ditt eget liv. Uppoffringar betyder ingenting för dig."
Det stämmer inte, Rickard", viskade hon. "Jag uppoffrar mig för dig... jag sparade den hirs vi hade åt dig, så att du skulle få krafter."
"Krafter att stå upprätt medan jag kastar bort mitt liv? Varför offrade du din kvällsvard, Nicci?"
"Därför att det var det rätt att göra - det var för andras bästa."
Han nickade och såg på henne i det svaga ljuset. "Du riskerar livet intill svältens gräns för andra - för vilka andra som helst." Han viftade med tummen över axeln. "Vad sägs om den där översittaren Gadi? Skulle du svälta till döds för att han skulle få äta? Det skulle kanske betyda något, Nicci, om det var en uppoffring för någon du satte värde på, men det är det inte; det är en uppoffring för ett av Imperieordens själlösa, grå ideal."
När hon inte svarade ställde Rickard resten av sin kvällsvard framför henne. "Jag vill inte ha din meningslösa självuppoffring."
I en hel evighet satt hon och stirrade på skålen med hirs.
Rickard tyckte synd om henne, på grund av det hon inte kunde förstå när hon stirrade på skålen. Han tänkte på vad som skulle hända med Kahlan om Nicci fick för lite att äta och blev sjuk.
"Ät, Nicci", sade han milt.
Till slut plockade hon upp skålen och gjorde som hon blivit tillsagd.
När hon hade ätit upp hirsen höjde hon blicken och såg på honom med sina blå ögon, som så ivrigt verkade tråna efter att få se något han inte kunde få henne att se eller inse. Hon sköt den tomma skålen mot bordets mitt.
"Tack, Rickard, för maten."
"Varför tackar du mig? Jag är en osjälvisk slav, som förväntas göra självuppoffringar för vilken värdelös människa som helst som talar om för mig vad hon behöver."
Han gick med långa kliv bort till dörren. Sedan vände han sig om, med handen vilande mot det löst sittande dörrhandtaget. "Jag måste gå. Annats blir jag av med mitt arbete."
Hon nickade, med tårar i de stora blå, ögonen. "
- Terry Goodkind, Palatset i Altur´Rang, del 15 Sanningens Svärd, sida 193-195, Wahlströms Fantasy 2007.
Jag rekommenderar läsning av alla böckerna i Sanningens Svärd-serien, de är fyllda med filosofiska dilemman och böckerna är dessutom spännande.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
tisdag 16 september 2014
Min vision
När man ser ut att hamna i opposition är det lätt att fokusera för mycket på att kritisera motståndaren. Kritik mot de rödgröna behövs visserligen, och jag kommer att kritisera dem. Men man bör även komma med ett eget alternativ. Detta inlägg fokuserar på just min vision.
Mitt huvudmål är frihet. Alla människor har en egen vilja, egna idéer, en egen uppfattning om vad som är ett gott liv. Det är något man bör ha stor respekt för. Tvång är därför något som ska undvikas så långt som möjligt. Det är alltid den som vill minska människors frihet som måste förklara varför.
Förtryck och frihetsinskränkningar kan dock komma från andra än staten. Man kan bli rånad, mördad, hotad eller liknande av andra individer. Därför behövs en stat med våldsmonopol och skatteuttag för att finansiera den staten. Staten ska styra över alla individer på dess territorium, men eftersom det är önskvärt att minska tvång ska staten bara sköta det som måste skötas gemensamt, inte lite vad som helst som verkar nice. Om vi inte är försiktiga med att låta staten lösa alla våra problem kommer det bara att bli fler och fler myndigheter, lagar och skatter tills vi är i en situation där staten inskränker människors frihet mer än den skyddar den.
Vad staten sedan ska göra går att diskutera. Detta bör vi göra genom demokrati. Det är det styrelseskick som genom historien visat sig vara mest stabilt och gett störst makt åt den enskilda människan. Det innebär visserligen majoritetsvälde, och majoriteten kan ibland fatta konstiga beslut (som den gjort nu i Sverige) men det finns inget bra alternativ. Demokrati är det sämsta styrelseskicket, men bara om man bortser från alla andra. Det går möjligen att ha en stark författning som är svårare att ändra än "vanliga lagar" som skyddar minoriteters rättigheter exempelvis, men även denna kan falla om en majoritet vill ändra den.
Frågan är sedan vad statens mål bör vara. Ska staten bara skydda våra rättigheter, eller ska den även ha andra mål? Var kommer i så fall dessa rättigheter ifrån? Är det naturliga rättigheter, som bara existerar oavsett våra åsikter om dem? Hur motiverar man då att det skulle vara så, vart befinner sig då dessa naturliga rättigheter, svävar de omkring i universum eller i någon annan dimension, vem har skapat dem, vad händer om man bryter mot dem? En annan utgångspunkt är att rättigheter i sig inte finns utan att vi skapar dem genom att skriva kontrakt med varandra. Detta räcker för att motivera en stat. Då kan rättigheterna motiveras med exempelvis resonemanget om okunnighetens slöja. Det går ut på att samhället bör utformas så, att individer som inte visste vad de skulle födas bakom just en "okunnighetens slöja" skulle tycka att det var ett önskvärt samhälle. Dessa individer skulle då sannolikt komma fram till ett samhälle där alla har samma rättigheter, det både verkar mest fördelaktigt för dig som enskild individ om du inte vet vilken roll i samhället du kommer att ha, och stämmer överens med den moral som de flesta människor har. Man behöver dock inte köpa alla Rawls resonemang för att man gillar okunnighetens slöja.
Garanterat kommer det att vara så att vissa inte håller med om det samhällskontraktet. Om de försöker bryta mot de lagar som finns kommer dock de övriga människorna att stoppa dem. Detta är ett rent sakförhållande och väldigt svårt att komma runt vilket styrelseskick man än väljer.
Sedan kan man diskutera vilka rättigheter som bör ingå. Bara negativa rättigheter, alltså rätten att inte utsättas för tvång, eller även positiva rättigheter, rätten till saker? Negativa rättigheter har fördelen att de inte är svåra att försvara, jag som individ behöver bara lämna dig som individ ifred så har jag respekterat dina negativa rättigheter. Positiva rättigheter är svårare. Någon måste uppfylla dessa rättigheter för att det ska finnas någon poäng i att kalla dem rättigheter, och vems plikt är det att göra det? Allas plikt, eller bara den som råkar stå närmast dig just nu? Det är möjligt att motivera vissa saker, som skola och ett grundbidrag för arbetslösa att leva på, med negativa rättigheter, trots att det traditionellt betraktas som positiva, men det kommer jag att behandla i ett senare inlägg. Förespråkare av positiva rättigheter brukar säga att staten och skatteuttaget redan finns, och då kan man öka det något för att gemensamt finansiera skola, sjukvård, konst och saker som är allmänt nice. Frågan är då hur många positiva rättigheter man är beredd att acceptera och om det finns någon given gräns. jag har fortfarande svårt att betrakta Allsång på Skansen som en rättighet exempelvis.
Förutsättningar kan man också diskutera. Alla föds med lite olika förutsättningar, men är det statens uppgift att jämna ut dem? Frågan är då hur man ställer sig till berättigandeprincipen, som jag skrivit om tidigare och innebär att även en jämn ekonomisk fördelning kommer att leda till en ojämn fördelning omedelbart i en marknadsekonomi. En lösning kan vara att fokusera på utjämning av förutsättningar på andra sätt, som utbildning. Utbildning kan du inte byta bort när du väl har den, man lär för livet och inte bara för skolan.
Det viktigaste är dock frihet och meritokrati. Att alla har friheten att göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan. Då kommer man antagligen att syssla med något man tycker är roligt eller meningsfullt för att försörja sig. I ett fritt samhälle kommer man då att bedömas efter kompetens, hur hårt man jobbar och hur mycket värde det skapar åt andra. Ger man så får man. Det kommer att innebära inkomstskillnader. När Socialdemokraterna säger att "något håller på att gå sönder" när klyftorna ökar, så verkar de inte förstå att det är från en väldigt låg nivå. Sverige har ytterst små klyftor. Anser man att alla klyftor ska bort är det lika utfall man strävar efter. Jag hoppas att detta inte är vad Socialdemokraterna strävar efter, för det innebär att alla ska ha det likadant oavsett vad man gör. En person som pluggar i många år efter gymnasiet och skaffar sig ett arbete, och jobbar med det skickligt varje dag, skulle i så fall inte få mer än en person som inte ägnar sina dagar åt någonting. Om man tycker att detta scenario verkar orättvist så är man för vissa inkomstklyftor.
Liberalismen är min vision. Ett fritt samhälle där staten bara sköter det som måste skötas gemensamt. Egentligen är det en vision som ger utrymme för alla enskilda människors drömmar och visioner att blomma fritt. Det är själva poängen med liberalismen, det finns inget givet slutmål att tvinga alla människor att sträva mot. Dina drömmar är dina drömmar, ditt liv är ditt liv, gör vad du vill med det.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
http://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-eu-bast-pa-social-rattvisa/
Mitt huvudmål är frihet. Alla människor har en egen vilja, egna idéer, en egen uppfattning om vad som är ett gott liv. Det är något man bör ha stor respekt för. Tvång är därför något som ska undvikas så långt som möjligt. Det är alltid den som vill minska människors frihet som måste förklara varför.
Förtryck och frihetsinskränkningar kan dock komma från andra än staten. Man kan bli rånad, mördad, hotad eller liknande av andra individer. Därför behövs en stat med våldsmonopol och skatteuttag för att finansiera den staten. Staten ska styra över alla individer på dess territorium, men eftersom det är önskvärt att minska tvång ska staten bara sköta det som måste skötas gemensamt, inte lite vad som helst som verkar nice. Om vi inte är försiktiga med att låta staten lösa alla våra problem kommer det bara att bli fler och fler myndigheter, lagar och skatter tills vi är i en situation där staten inskränker människors frihet mer än den skyddar den.
Vad staten sedan ska göra går att diskutera. Detta bör vi göra genom demokrati. Det är det styrelseskick som genom historien visat sig vara mest stabilt och gett störst makt åt den enskilda människan. Det innebär visserligen majoritetsvälde, och majoriteten kan ibland fatta konstiga beslut (som den gjort nu i Sverige) men det finns inget bra alternativ. Demokrati är det sämsta styrelseskicket, men bara om man bortser från alla andra. Det går möjligen att ha en stark författning som är svårare att ändra än "vanliga lagar" som skyddar minoriteters rättigheter exempelvis, men även denna kan falla om en majoritet vill ändra den.
Frågan är sedan vad statens mål bör vara. Ska staten bara skydda våra rättigheter, eller ska den även ha andra mål? Var kommer i så fall dessa rättigheter ifrån? Är det naturliga rättigheter, som bara existerar oavsett våra åsikter om dem? Hur motiverar man då att det skulle vara så, vart befinner sig då dessa naturliga rättigheter, svävar de omkring i universum eller i någon annan dimension, vem har skapat dem, vad händer om man bryter mot dem? En annan utgångspunkt är att rättigheter i sig inte finns utan att vi skapar dem genom att skriva kontrakt med varandra. Detta räcker för att motivera en stat. Då kan rättigheterna motiveras med exempelvis resonemanget om okunnighetens slöja. Det går ut på att samhället bör utformas så, att individer som inte visste vad de skulle födas bakom just en "okunnighetens slöja" skulle tycka att det var ett önskvärt samhälle. Dessa individer skulle då sannolikt komma fram till ett samhälle där alla har samma rättigheter, det både verkar mest fördelaktigt för dig som enskild individ om du inte vet vilken roll i samhället du kommer att ha, och stämmer överens med den moral som de flesta människor har. Man behöver dock inte köpa alla Rawls resonemang för att man gillar okunnighetens slöja.
Garanterat kommer det att vara så att vissa inte håller med om det samhällskontraktet. Om de försöker bryta mot de lagar som finns kommer dock de övriga människorna att stoppa dem. Detta är ett rent sakförhållande och väldigt svårt att komma runt vilket styrelseskick man än väljer.
Sedan kan man diskutera vilka rättigheter som bör ingå. Bara negativa rättigheter, alltså rätten att inte utsättas för tvång, eller även positiva rättigheter, rätten till saker? Negativa rättigheter har fördelen att de inte är svåra att försvara, jag som individ behöver bara lämna dig som individ ifred så har jag respekterat dina negativa rättigheter. Positiva rättigheter är svårare. Någon måste uppfylla dessa rättigheter för att det ska finnas någon poäng i att kalla dem rättigheter, och vems plikt är det att göra det? Allas plikt, eller bara den som råkar stå närmast dig just nu? Det är möjligt att motivera vissa saker, som skola och ett grundbidrag för arbetslösa att leva på, med negativa rättigheter, trots att det traditionellt betraktas som positiva, men det kommer jag att behandla i ett senare inlägg. Förespråkare av positiva rättigheter brukar säga att staten och skatteuttaget redan finns, och då kan man öka det något för att gemensamt finansiera skola, sjukvård, konst och saker som är allmänt nice. Frågan är då hur många positiva rättigheter man är beredd att acceptera och om det finns någon given gräns. jag har fortfarande svårt att betrakta Allsång på Skansen som en rättighet exempelvis.
Förutsättningar kan man också diskutera. Alla föds med lite olika förutsättningar, men är det statens uppgift att jämna ut dem? Frågan är då hur man ställer sig till berättigandeprincipen, som jag skrivit om tidigare och innebär att även en jämn ekonomisk fördelning kommer att leda till en ojämn fördelning omedelbart i en marknadsekonomi. En lösning kan vara att fokusera på utjämning av förutsättningar på andra sätt, som utbildning. Utbildning kan du inte byta bort när du väl har den, man lär för livet och inte bara för skolan.
Det viktigaste är dock frihet och meritokrati. Att alla har friheten att göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan. Då kommer man antagligen att syssla med något man tycker är roligt eller meningsfullt för att försörja sig. I ett fritt samhälle kommer man då att bedömas efter kompetens, hur hårt man jobbar och hur mycket värde det skapar åt andra. Ger man så får man. Det kommer att innebära inkomstskillnader. När Socialdemokraterna säger att "något håller på att gå sönder" när klyftorna ökar, så verkar de inte förstå att det är från en väldigt låg nivå. Sverige har ytterst små klyftor. Anser man att alla klyftor ska bort är det lika utfall man strävar efter. Jag hoppas att detta inte är vad Socialdemokraterna strävar efter, för det innebär att alla ska ha det likadant oavsett vad man gör. En person som pluggar i många år efter gymnasiet och skaffar sig ett arbete, och jobbar med det skickligt varje dag, skulle i så fall inte få mer än en person som inte ägnar sina dagar åt någonting. Om man tycker att detta scenario verkar orättvist så är man för vissa inkomstklyftor.
Liberalismen är min vision. Ett fritt samhälle där staten bara sköter det som måste skötas gemensamt. Egentligen är det en vision som ger utrymme för alla enskilda människors drömmar och visioner att blomma fritt. Det är själva poängen med liberalismen, det finns inget givet slutmål att tvinga alla människor att sträva mot. Dina drömmar är dina drömmar, ditt liv är ditt liv, gör vad du vill med det.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
http://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-eu-bast-pa-social-rattvisa/
måndag 15 september 2014
Vad händer nu?
Efter att ha valarbetat i över en månad och sedan sett sitt parti (med all sannolikhet) förlora regeringsmakten måste man nästan kommentera det. Att vara i opposition, att kritiskt granska de som tar över nu kommer att vara en viktig uppgift de fyra kommande åren.
Vi har väntat och väntat på besked från Löfven om vilken regering han vill bilda. Han har hållit tyst. Svaret börjar visa sig nu - efter valet. Han kommer inte att regera med Vänsterpartiet. Det är inte något som jag personligen motsätter mig, jag har mindre förtroende för Vänsterpartiet än för Socialdemokraterna i de allra flesta frågor. Men det är intressant vilka signaler det skickar.
Jonas Sjöstedt känner sig uppenbarligen sviken och det är förståeligt. Han, Löfven, Romson och Fridolin har uppträtt som ett team ett bra tag. Nu får han inte ens vara med på förhandlingarna. Det är uppenbart att detta inte var vad han räknat med. Han har varit naiv som trott att han skulle vinna på att stötta Socialdemokraterna.
Frågan är varför han är på väg att begå samma misstag igen. Han tror att han kan nå en kompromiss med Socialdemokraterna om vinster i välfärden. Problemet är att Vänsterpartiet vill förbjuda vinster i välfärden helt. Socialdemokraterna vill "sätta stopp för vinstjakten". Anledningen till att man valt de orden är just för att man inte vill ha ett direkt förbud, uppenbarligen. Socialdemokraterna har en mycket starkare förhandlingsposition än Vänsterpartiet, så att Sjöstedt skulle få igenom sitt vinstförbud är inte sannolikt. Vilket jag tycker är bra, visserligen, men det sänder inte direkt signaler om trovärdighet och regeringsduglighet att börja bråka om de mest centrala frågorna första dagen.
Intrycket jag fick av Socialdemokraternas agerande var maktspel. Löfven har gjort anspråk på att ta ansvar och agera konstruktivt. Jag hoppas att han gör det. Vad han gjort nu är att stänga ute en allierad som uppenbarligen räknat med nära samarbete. Vi vet fortfarande inte hur Socialdemokraternas regering eller budget kommer att se ut. Man hade kunnat förmedla en mycket trovärdigare bild än detta uppenbara maktspel. Det allra bästa hade varit någon form av besked från Löfven innan valet om vad hans plan var. Jag hoppas att Socialdemokraternas agerande de närmaste dagarna visar att de faktiskt tar ansvar, för hittills har de inte visat det.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Vi har väntat och väntat på besked från Löfven om vilken regering han vill bilda. Han har hållit tyst. Svaret börjar visa sig nu - efter valet. Han kommer inte att regera med Vänsterpartiet. Det är inte något som jag personligen motsätter mig, jag har mindre förtroende för Vänsterpartiet än för Socialdemokraterna i de allra flesta frågor. Men det är intressant vilka signaler det skickar.
Jonas Sjöstedt känner sig uppenbarligen sviken och det är förståeligt. Han, Löfven, Romson och Fridolin har uppträtt som ett team ett bra tag. Nu får han inte ens vara med på förhandlingarna. Det är uppenbart att detta inte var vad han räknat med. Han har varit naiv som trott att han skulle vinna på att stötta Socialdemokraterna.
Frågan är varför han är på väg att begå samma misstag igen. Han tror att han kan nå en kompromiss med Socialdemokraterna om vinster i välfärden. Problemet är att Vänsterpartiet vill förbjuda vinster i välfärden helt. Socialdemokraterna vill "sätta stopp för vinstjakten". Anledningen till att man valt de orden är just för att man inte vill ha ett direkt förbud, uppenbarligen. Socialdemokraterna har en mycket starkare förhandlingsposition än Vänsterpartiet, så att Sjöstedt skulle få igenom sitt vinstförbud är inte sannolikt. Vilket jag tycker är bra, visserligen, men det sänder inte direkt signaler om trovärdighet och regeringsduglighet att börja bråka om de mest centrala frågorna första dagen.
Intrycket jag fick av Socialdemokraternas agerande var maktspel. Löfven har gjort anspråk på att ta ansvar och agera konstruktivt. Jag hoppas att han gör det. Vad han gjort nu är att stänga ute en allierad som uppenbarligen räknat med nära samarbete. Vi vet fortfarande inte hur Socialdemokraternas regering eller budget kommer att se ut. Man hade kunnat förmedla en mycket trovärdigare bild än detta uppenbara maktspel. Det allra bästa hade varit någon form av besked från Löfven innan valet om vad hans plan var. Jag hoppas att Socialdemokraternas agerande de närmaste dagarna visar att de faktiskt tar ansvar, för hittills har de inte visat det.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
fredag 12 september 2014
En levande idédebatt
"Idéer är viktiga, men de måste ju gå att genomföra i praktiken. Vi kan ju inte bara förespråka en massa idéer utan att veta om de fungerar. Liberalism i alla ära, men politik handlar ju också om att ta ansvar".
Denna inställning har nog många stött på. Även om jag förstår argumentet håller jag inte helt med.
Att genomföra huvudlösa idéer låter givetvis dumt. Men att genomföra saker som inte testats förut är inte lika orimligt. Kvinnlig rösträtt, demokrati och yttrandefrihet var en gång ytterst radikala idéer. "Tänk om vi gav folket makten, hur skulle samhället fungera då?". Hade du kommit med idén om relativitetsteorin, eller evolutionsteorin, eller idén att bygga en farkost som kan transportera människor till månen, innan dessa idéer blev accepterade, så hade du nog betraktats som galen eller rentav farlig.
Det behövs alltid en levande idédebatt, och liberaler som inte räds att ta den. Även om man inte reflekterar över ideologi, så grundar man alltid sina värderingar på någonting. Frågan är bara om man funderar vad man grundar sina värderingar på, eller om man är omedveten om det. Vi har haft väldigt långa perioder av socialdemokratiskt styre i Sverige. Det innebär att man sannolikt bär på många socialdemokratiska värderingar om man inte reflekterar över varför man tycker som man gör.
Det är därför vi aldrig, för ett enda ögonblick, får glömma Folkpartiets liberala grund. Gör vi det kommer vi nämligen bara att tävla om att vara bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna. Jag har dock under min tid i partiet sett att vi kan bättre. Vi kan uppenbarligen driva en valrörelse grundad på liberala budskap och liberala frågor. "Kunskap bryter utanförskap", "Ja till invandring - Nej till rasism", "Feminism utan socialism". Detta är tydliga liberala budskap som behövs. Liberala idéer har vi inte för att bli populära, de behövs nämligen bäst när de är som minst populära. Vi är inte politiker som vänder kappan efter vinden, vi är liberaler som står upp för människors frihet i alla väder.
Vi ska vara stolta över allt vi gjort hittills i valrörelsen. Stolta men inte nöjda. För det är inte över än. Det är inte över innan rösterna räknats och vi fått höra resultatet. Det är inte över innan vi har vunnit!
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Denna inställning har nog många stött på. Även om jag förstår argumentet håller jag inte helt med.
Att genomföra huvudlösa idéer låter givetvis dumt. Men att genomföra saker som inte testats förut är inte lika orimligt. Kvinnlig rösträtt, demokrati och yttrandefrihet var en gång ytterst radikala idéer. "Tänk om vi gav folket makten, hur skulle samhället fungera då?". Hade du kommit med idén om relativitetsteorin, eller evolutionsteorin, eller idén att bygga en farkost som kan transportera människor till månen, innan dessa idéer blev accepterade, så hade du nog betraktats som galen eller rentav farlig.
Det behövs alltid en levande idédebatt, och liberaler som inte räds att ta den. Även om man inte reflekterar över ideologi, så grundar man alltid sina värderingar på någonting. Frågan är bara om man funderar vad man grundar sina värderingar på, eller om man är omedveten om det. Vi har haft väldigt långa perioder av socialdemokratiskt styre i Sverige. Det innebär att man sannolikt bär på många socialdemokratiska värderingar om man inte reflekterar över varför man tycker som man gör.
Det är därför vi aldrig, för ett enda ögonblick, får glömma Folkpartiets liberala grund. Gör vi det kommer vi nämligen bara att tävla om att vara bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna. Jag har dock under min tid i partiet sett att vi kan bättre. Vi kan uppenbarligen driva en valrörelse grundad på liberala budskap och liberala frågor. "Kunskap bryter utanförskap", "Ja till invandring - Nej till rasism", "Feminism utan socialism". Detta är tydliga liberala budskap som behövs. Liberala idéer har vi inte för att bli populära, de behövs nämligen bäst när de är som minst populära. Vi är inte politiker som vänder kappan efter vinden, vi är liberaler som står upp för människors frihet i alla väder.
Vi ska vara stolta över allt vi gjort hittills i valrörelsen. Stolta men inte nöjda. För det är inte över än. Det är inte över innan rösterna räknats och vi fått höra resultatet. Det är inte över innan vi har vunnit!
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
torsdag 11 september 2014
Din rätt till bostad - min skyldighet att bygga bostaden?
Det här inlägget handlar om rättigheter. Det finns olika definitioner som används. Jag gör inga anspråk på att använda de enda "rätta" definitionerna, utan förklarar vad jag menar med olika typer av rättigheter och syftar därefter på detta.
Negativa rättigheter brukar definieras som rätten att slippa ifrån någonting. Rätten att inte bli dödad, eller våldtagen, eller rånad, eller bestulen med mera. För att respektera dina negativa rättigheter behöver jag bara se till att ge fan i dig, enkelt uttryckt.
Positiva rättigheter handlar om rätten till någonting. Rätt till skola, sjukvård, omsorg, bidrag, statligt finansierad konst, kollektivtrafik, bostad - det är positiva rättigheter. "Rätt till arbete" är också en positiv rättighet, om det innebär att någon måste anställa dig för att det är din rätt att jobba och ha en inkomst. Om det däremot bara handlar om att du är fri att skriva ett kontrakt med en annan individ eller ett företag, när båda parterna accepterat kontraktet, då handlar det om en negativ rättighet.
Staten finns för att skydda våra rättigheter. Frågan är, vilka rättigheter ska den skydda?
Negativa rättigheter är ganska självklart. Oavsett vem du är vill du nog inte bli rånad, dödad eller våldtagen. För att du ska slippa bli det behöver folk bara respektera dig, avstå från att skada dig, de behöver inte aktivt göra någonting. Men för att man ska kunna garantera att dina negativa rättigheter skyddas har vi en stat med våldsmonopol, polis och rättsväsende, som finansieras av skatter. Dessa är också en inskränkning av negativa rättigheter, men en acceptabel inskränkning eftersom den förhindrar att värre rättighetsinskränkningar förekommer. Det är dock positivt att hålla skatterna på en så låg nivå som möjligt, om man vill att negativa rättigheter ska upprätthållas.
Positiva rättigheter är svårare att motivera. Det kan handla om rätt till sjukvård, rätt till kollektivtrafik eller rätt till en bostad, och det är väl bra om människor får sjukvård, får en bostad och kan ta sig dit de behöver. Men hur kan det vara någon annans plikt att tillhandahålla dem detta? Att skydda någons positiva rättighet kräver mycket mer än att skydda någons negativa rättighet. Det kräver att någon försörjer någon annan. För att försvara någons positiva rättighet till en bostad, behöver vi tvinga någon annan att bygga denna bostad. Detta måste innebära en inskränkning av denne någons negativa rättigheter.
Det finns visserligen redan en stat på plats, som ska skydda våra negativa rättigheter, om dessa är de vi ser som viktigast. Kan staten gå in och skydda även några positiva rättigheter, genom att till exempel finansiera allmän sjukvård? Det innebär ett högre skatteuttag, men vi har ju redan skatt.?
Kanske. Det är svårt att motivera positiva rättigheter moraliskt. Det är svårt att försvara att jag är skyldig att försörja någon annan (vilket är en annan sak än att jag finansierar ett system som skyddar allas negativa rättigheter, även mina). Positiva rättigheter måste nämligen komma i andra hand när de hamnar i konflikt med negativa rättigheter, och om de ska tillämpas strikt så måste de ofta hamna i konflikt med negativa rättigheter.
Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Det beror till stor del på att vi inte ställt tillräckligt hårda krav på att det staten finansierar kan berättigas. Jag anser inte att vi ska avskaffa allmänt finansierad skola och sjukvård. De bidrar till att alla människor får mer jämlika möjligheter. Jag har dock svårt att de detta som en rättighet. Det skulle innebära att alla människor som fanns innan allmän sjukvård och skola fanns fick sina rättigheter kränkta dagligen. Jag skulle hellre kalla skola och sjukvård för nyttigheter. Men det är väldigt viktigt att vi är kritiska till andra saker som staten gör, som kanske inte gör att människor får jämlika livschanser, som kanske inte förbättrar något för människor överhuvudtaget, samt ser till att vad staten gör är ytterst välmotiverat. Då är det centralt att förhålla sig kritisk till positiva rättigheter, och om man ska tala om dem definiera exakt vilka man tycker att staten ska garantera och vilka den inte behöver garantera. Då kan vi sträva mot ett lägre skattetryck, för att människor ska få avgöra själva vad de vill göra med sina pengar i så stor utsträckning som möjligt, för att vi ska få mer frihet.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Negativa rättigheter brukar definieras som rätten att slippa ifrån någonting. Rätten att inte bli dödad, eller våldtagen, eller rånad, eller bestulen med mera. För att respektera dina negativa rättigheter behöver jag bara se till att ge fan i dig, enkelt uttryckt.
Positiva rättigheter handlar om rätten till någonting. Rätt till skola, sjukvård, omsorg, bidrag, statligt finansierad konst, kollektivtrafik, bostad - det är positiva rättigheter. "Rätt till arbete" är också en positiv rättighet, om det innebär att någon måste anställa dig för att det är din rätt att jobba och ha en inkomst. Om det däremot bara handlar om att du är fri att skriva ett kontrakt med en annan individ eller ett företag, när båda parterna accepterat kontraktet, då handlar det om en negativ rättighet.
Staten finns för att skydda våra rättigheter. Frågan är, vilka rättigheter ska den skydda?
Negativa rättigheter är ganska självklart. Oavsett vem du är vill du nog inte bli rånad, dödad eller våldtagen. För att du ska slippa bli det behöver folk bara respektera dig, avstå från att skada dig, de behöver inte aktivt göra någonting. Men för att man ska kunna garantera att dina negativa rättigheter skyddas har vi en stat med våldsmonopol, polis och rättsväsende, som finansieras av skatter. Dessa är också en inskränkning av negativa rättigheter, men en acceptabel inskränkning eftersom den förhindrar att värre rättighetsinskränkningar förekommer. Det är dock positivt att hålla skatterna på en så låg nivå som möjligt, om man vill att negativa rättigheter ska upprätthållas.
Positiva rättigheter är svårare att motivera. Det kan handla om rätt till sjukvård, rätt till kollektivtrafik eller rätt till en bostad, och det är väl bra om människor får sjukvård, får en bostad och kan ta sig dit de behöver. Men hur kan det vara någon annans plikt att tillhandahålla dem detta? Att skydda någons positiva rättighet kräver mycket mer än att skydda någons negativa rättighet. Det kräver att någon försörjer någon annan. För att försvara någons positiva rättighet till en bostad, behöver vi tvinga någon annan att bygga denna bostad. Detta måste innebära en inskränkning av denne någons negativa rättigheter.
Det finns visserligen redan en stat på plats, som ska skydda våra negativa rättigheter, om dessa är de vi ser som viktigast. Kan staten gå in och skydda även några positiva rättigheter, genom att till exempel finansiera allmän sjukvård? Det innebär ett högre skatteuttag, men vi har ju redan skatt.?
Kanske. Det är svårt att motivera positiva rättigheter moraliskt. Det är svårt att försvara att jag är skyldig att försörja någon annan (vilket är en annan sak än att jag finansierar ett system som skyddar allas negativa rättigheter, även mina). Positiva rättigheter måste nämligen komma i andra hand när de hamnar i konflikt med negativa rättigheter, och om de ska tillämpas strikt så måste de ofta hamna i konflikt med negativa rättigheter.
Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Det beror till stor del på att vi inte ställt tillräckligt hårda krav på att det staten finansierar kan berättigas. Jag anser inte att vi ska avskaffa allmänt finansierad skola och sjukvård. De bidrar till att alla människor får mer jämlika möjligheter. Jag har dock svårt att de detta som en rättighet. Det skulle innebära att alla människor som fanns innan allmän sjukvård och skola fanns fick sina rättigheter kränkta dagligen. Jag skulle hellre kalla skola och sjukvård för nyttigheter. Men det är väldigt viktigt att vi är kritiska till andra saker som staten gör, som kanske inte gör att människor får jämlika livschanser, som kanske inte förbättrar något för människor överhuvudtaget, samt ser till att vad staten gör är ytterst välmotiverat. Då är det centralt att förhålla sig kritisk till positiva rättigheter, och om man ska tala om dem definiera exakt vilka man tycker att staten ska garantera och vilka den inte behöver garantera. Då kan vi sträva mot ett lägre skattetryck, för att människor ska få avgöra själva vad de vill göra med sina pengar i så stor utsträckning som möjligt, för att vi ska få mer frihet.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
måndag 8 september 2014
Hur vet vi att friskolor förbättrar kunskapsresultaten?
Det är relativt väl belagt att fler friskolor i en kommun förbättrar kunskapsresultaten för eleverna i den kommunen, inte bara i friskolorna utan även i de kommunala skolorna. Om detta beror på ökad konkurrens eller på ökat utbyte av idéer vet man inte. Vad som dock står klart är att det inte rör sig om andra faktorer än själva ökningen av antalet elever i friskolor som påverkar resultaten. Det är inte förutsättningar från tiden innan friskolereformen som påverkar, det är inte betygsinflation som lett till de förbättrade resultaten, utan ökningen av antalet elever i friskolor i kommunen.
Detta framgår i en undersökning gjord av IFAU. Undersökningen finns att läsa här: http://www.ifau.se/sv/Press/Pressmeddelanden/Fler-friskolor-forbattrar-elevers-resultat/
Undersökningens statistiska underlag har ifrågasatts. Detta är inte fel i sig, alla studier ska få och bör ifrågasättas. Dock måste sådant ifrågasättande ha någon form av grund. Detta ifrågasättande har ganska svag grund, om man faktiskt läst undersökningen.
"Vår datamängd består av alla de individer som slutade årskurs 9 i den obligatoriska grundskolan (normalt vid 16 års ålder) i Sverige varje år mellan 1988 och 2009."
Givetvis kommer reformen gå att utvärdera ännu bättre då längre tid har gått och effekterna framträder tydligare. Men mycket bättre statistiskt underlag än så här kan man inte få.
Varför sjunker då PISA-resultaten? Hur går det ihop?
Svaret är att det är andra faktorer som gör att kunskaperna bland svenska elever generellt sjunkit. Det är en trend som pågått länge. Resultaten i kommuner med fler elever i friskolor är dock bättre än resultaten i kommuner med färre elever i friskolor, det är vad IFAU:s undersökning visar.
De allmänt sjunkande kunskapsresultaten har flera förklaringar. Dels beror det på kommunaliseringen. Lärarnas löner har halkat efter, och lönespridningen är för låg. Man belönas inte för sin erfarenhet och sin kompetens på samma sätt som i andra yrkesgrupper. Därför vill Folkpartiet utveckla systemet med karriärtjänster för lärare och införa samma system för förskollärare, samt förstatliga skolans finansiering.
Det beror även på lärarutbildningen. Söktrycket är fortfarande lågt, och det beror mycket på läraryrkets låga status, och på bristen på karriärmöjligheter. Det senaste har dock börjat förändras med förstelärarsystemet, och söktrycket till lärarutbildningen har ökat något. Det viktigaste menar jag är dock att det fortfarande finns professorer och lektorer på lärarutbildningen som på fullaste allvar säger till sina studenter att det inte går att mäta (eller ens bedöma) kunskap, och att betyg därför är i bästa fall onödigt och i värsta fall skadligt. Det behöver knappt sägas att detta strider mot läroplanens grundläggande princip, att all undervisning ska ha ett mål och att dessa mål ska utvärderas. Lärarstudenternas framtida yrkesutövning påverkas direkt negativt av att behöva utsättas för sådan grundlös postmodernism under sin utbildning. Ett kunskapsideal på lärarutbildningen behövs definitivt för att ett kunskapsideal på skolorna ska råda.
Slutsatsen är följande. Skyll inte de sjunkande skolresultaten på friskolorna eller det fria skolvalet, för det är helt enkelt inte så att dessa saker orsakat de sjunkande skolresultaten. Skyll istället de sjunkande skolresultaten på kommunaliseringen av skolan och postmodernismen på lärarutbildningen. Agera för att förbättra situationen genom förstatligande av skolans finansiering och genom att förbättra lärarutbildningen genom att utöka fokuset på utvärderingsbar kunskap. Förbättra skolresultaten genom att rösta på det parti som förespråkar de åtgärder som kommer att förbättra skolresultaten. Det partiet är Folkpartiet.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Länkar:
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/karriartjanster-fungerar.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/for-ett-kunskapsideal-pa.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/vinstintresse-och-konkurrens-forbattrar.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/07/en-skola-for-alla.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/09/betyg-hjalper.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/hur-manga-ganger-har-hjulet.html
Detta framgår i en undersökning gjord av IFAU. Undersökningen finns att läsa här: http://www.ifau.se/sv/Press/Pressmeddelanden/Fler-friskolor-forbattrar-elevers-resultat/
Undersökningens statistiska underlag har ifrågasatts. Detta är inte fel i sig, alla studier ska få och bör ifrågasättas. Dock måste sådant ifrågasättande ha någon form av grund. Detta ifrågasättande har ganska svag grund, om man faktiskt läst undersökningen.
"Vår datamängd består av alla de individer som slutade årskurs 9 i den obligatoriska grundskolan (normalt vid 16 års ålder) i Sverige varje år mellan 1988 och 2009."
Givetvis kommer reformen gå att utvärdera ännu bättre då längre tid har gått och effekterna framträder tydligare. Men mycket bättre statistiskt underlag än så här kan man inte få.
Varför sjunker då PISA-resultaten? Hur går det ihop?
Svaret är att det är andra faktorer som gör att kunskaperna bland svenska elever generellt sjunkit. Det är en trend som pågått länge. Resultaten i kommuner med fler elever i friskolor är dock bättre än resultaten i kommuner med färre elever i friskolor, det är vad IFAU:s undersökning visar.
De allmänt sjunkande kunskapsresultaten har flera förklaringar. Dels beror det på kommunaliseringen. Lärarnas löner har halkat efter, och lönespridningen är för låg. Man belönas inte för sin erfarenhet och sin kompetens på samma sätt som i andra yrkesgrupper. Därför vill Folkpartiet utveckla systemet med karriärtjänster för lärare och införa samma system för förskollärare, samt förstatliga skolans finansiering.
Det beror även på lärarutbildningen. Söktrycket är fortfarande lågt, och det beror mycket på läraryrkets låga status, och på bristen på karriärmöjligheter. Det senaste har dock börjat förändras med förstelärarsystemet, och söktrycket till lärarutbildningen har ökat något. Det viktigaste menar jag är dock att det fortfarande finns professorer och lektorer på lärarutbildningen som på fullaste allvar säger till sina studenter att det inte går att mäta (eller ens bedöma) kunskap, och att betyg därför är i bästa fall onödigt och i värsta fall skadligt. Det behöver knappt sägas att detta strider mot läroplanens grundläggande princip, att all undervisning ska ha ett mål och att dessa mål ska utvärderas. Lärarstudenternas framtida yrkesutövning påverkas direkt negativt av att behöva utsättas för sådan grundlös postmodernism under sin utbildning. Ett kunskapsideal på lärarutbildningen behövs definitivt för att ett kunskapsideal på skolorna ska råda.
Slutsatsen är följande. Skyll inte de sjunkande skolresultaten på friskolorna eller det fria skolvalet, för det är helt enkelt inte så att dessa saker orsakat de sjunkande skolresultaten. Skyll istället de sjunkande skolresultaten på kommunaliseringen av skolan och postmodernismen på lärarutbildningen. Agera för att förbättra situationen genom förstatligande av skolans finansiering och genom att förbättra lärarutbildningen genom att utöka fokuset på utvärderingsbar kunskap. Förbättra skolresultaten genom att rösta på det parti som förespråkar de åtgärder som kommer att förbättra skolresultaten. Det partiet är Folkpartiet.
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Länkar:
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/karriartjanster-fungerar.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/for-ett-kunskapsideal-pa.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/vinstintresse-och-konkurrens-forbattrar.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/07/en-skola-for-alla.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/09/betyg-hjalper.html
http://lufuppsala.blogspot.se/2014/08/hur-manga-ganger-har-hjulet.html
söndag 7 september 2014
They may take our lives, but they will never take our freedom!
Vem ska ha makten över ditt liv? Du eller någon annan?
Det är vad valet handlar om i grunden. Alliansen består av partier med olika ideologier och åsikter, liksom de rödgröna. Men det finns en fundamental skillnad mellan blocken.
Alliansen är överens om en sak. Vi behöver en stat, en välfärdsstat och vissa lagar som gör att människor inte skadar varandra. Men makten över ditt liv ska vara din, inte statens. Staten kan öka vår frihet genom att hindra individer från att skada varandra, men allt staten gör är inte av godo och allt staten gör idag är inte nödvändigt för att alla individer ska ha samma rättigheter, samma möjligheter, samma frihet. Vi vill därför se en omfördelning av makten från staten till den enskilda människan.
De rödgröna ser inga problem med statligt tvång. SSU:s medlemstidning heter "Frihet", men i nästan alla fall handlar det om frihet som staten ska ge oss genom att göra fler saker. De ser ingen motsättning mellan detta och ökad individuell frihet. De ser inga problem med att vi fortfarande nästan har världens högsta skattetryck, och att staten ändå ska göra fler saker. S har en lite mer försiktig position. Istället för att säga "Skattehöjningar!" säger de "Inga fler skattesänkningar (just nu)".
Det finns en stor ideologisk skillnad mellan Alliansen och de rödgröna. "Vänster och höger" är en förenklad beskrivning. Mer eller mindre frihet är mer träffande. De rödgröna hävdar att de vill ha mer frihet åt enskilda människor, men det räcker inte med att grundlöst hävda något för att det ska bli sant, för även Stalin trodde att människorna skulle bli fria när kommunismen väl införts. Titta på vilka förslag de rödgröna lägger. Vart flyttar dessa förslag makten? Till staten eller till individen?
I denna ideologiska strid är det Folkpartiet som tydligast står för den enskilda människans frihet.
Vi står för att alla människor ska ha goda möjligheter i livet, och kämpar därför för en skola där kunskap är målet och välutbildade, välmotiverade och välbetalda lärare är medlet.
Vi står för att vi ska kunna räkna med att få behålla vår demokrati och får frihet även när diktatorer invaderar länder i Europa, och tar därför striden för ett starkt försvar och Nato-medlemskap.
Vi står för universella mänskliga rättigheter, och kommer därför att se till att Sverige även i framtiden deltar i internationella insatser för att försvara mänskliga rättigheter i länder, som i Irak, där Islamiska Staten begår fruktansvärda illdåd.
Vi står för att alla människor ska ha samma rättigheter, och därför vill vi ha friare rörlighet för människor: När människor flyr för livet ska vi inte svara dem med "pushbacks" utan med att välkomna dem med öppna armar, och behandla dem som vilken annan människa som helst. Vi vill ha så fri rörlighet som möjligt, vi ser det inte som ett problem att människor vill komma till Sverige och jobba, vi ser det som något vi bör vara glada över att folk vill göra.
Vad som är alternativet vet vi inte riktigt, eftersom de rödgröna är dåliga på att presentera en gemensam politik. En sak vet vi dock. Med de rödgröna blir det mer makt åt staten och mindre makt åt den enskilda människan. Med Folkpartiet blir det mer makt åt den enskilda människan, med Folkpartiet är inte staten lösningen på alla problem utan ett nödvändigt ont, med Folkpartiet blir det liberalism. För ditt liv är ditt och endast ditt. Det är vad valet den fjortonde september 2014 handlar om.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Det är vad valet handlar om i grunden. Alliansen består av partier med olika ideologier och åsikter, liksom de rödgröna. Men det finns en fundamental skillnad mellan blocken.
Alliansen är överens om en sak. Vi behöver en stat, en välfärdsstat och vissa lagar som gör att människor inte skadar varandra. Men makten över ditt liv ska vara din, inte statens. Staten kan öka vår frihet genom att hindra individer från att skada varandra, men allt staten gör är inte av godo och allt staten gör idag är inte nödvändigt för att alla individer ska ha samma rättigheter, samma möjligheter, samma frihet. Vi vill därför se en omfördelning av makten från staten till den enskilda människan.
De rödgröna ser inga problem med statligt tvång. SSU:s medlemstidning heter "Frihet", men i nästan alla fall handlar det om frihet som staten ska ge oss genom att göra fler saker. De ser ingen motsättning mellan detta och ökad individuell frihet. De ser inga problem med att vi fortfarande nästan har världens högsta skattetryck, och att staten ändå ska göra fler saker. S har en lite mer försiktig position. Istället för att säga "Skattehöjningar!" säger de "Inga fler skattesänkningar (just nu)".
Det finns en stor ideologisk skillnad mellan Alliansen och de rödgröna. "Vänster och höger" är en förenklad beskrivning. Mer eller mindre frihet är mer träffande. De rödgröna hävdar att de vill ha mer frihet åt enskilda människor, men det räcker inte med att grundlöst hävda något för att det ska bli sant, för även Stalin trodde att människorna skulle bli fria när kommunismen väl införts. Titta på vilka förslag de rödgröna lägger. Vart flyttar dessa förslag makten? Till staten eller till individen?
I denna ideologiska strid är det Folkpartiet som tydligast står för den enskilda människans frihet.
Vi står för att alla människor ska ha goda möjligheter i livet, och kämpar därför för en skola där kunskap är målet och välutbildade, välmotiverade och välbetalda lärare är medlet.
Vi står för att vi ska kunna räkna med att få behålla vår demokrati och får frihet även när diktatorer invaderar länder i Europa, och tar därför striden för ett starkt försvar och Nato-medlemskap.
Vi står för universella mänskliga rättigheter, och kommer därför att se till att Sverige även i framtiden deltar i internationella insatser för att försvara mänskliga rättigheter i länder, som i Irak, där Islamiska Staten begår fruktansvärda illdåd.
Vi står för att alla människor ska ha samma rättigheter, och därför vill vi ha friare rörlighet för människor: När människor flyr för livet ska vi inte svara dem med "pushbacks" utan med att välkomna dem med öppna armar, och behandla dem som vilken annan människa som helst. Vi vill ha så fri rörlighet som möjligt, vi ser det inte som ett problem att människor vill komma till Sverige och jobba, vi ser det som något vi bör vara glada över att folk vill göra.
Vad som är alternativet vet vi inte riktigt, eftersom de rödgröna är dåliga på att presentera en gemensam politik. En sak vet vi dock. Med de rödgröna blir det mer makt åt staten och mindre makt åt den enskilda människan. Med Folkpartiet blir det mer makt åt den enskilda människan, med Folkpartiet är inte staten lösningen på alla problem utan ett nödvändigt ont, med Folkpartiet blir det liberalism. För ditt liv är ditt och endast ditt. Det är vad valet den fjortonde september 2014 handlar om.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
torsdag 4 september 2014
Nazism eller kommunism?
Frågan är egentligen meningslös. Det handlar om två extrema ideologier som bara bryr sig om kollektivet och struntar i individen. Handlingarna som begåtts både av Sovjetunionen och Nazityskland är fruktansvärda bortom vår föreställningsförmåga. Att Folkpartiet valt att återuppta sitt budskap från 1936: "Bort med varje tendens till diktatursträvanden", med bilden på en man som sopar bort ett hakkors och en hammare och skära, är ett väldigt bra ställningstagande som visar att vi är ett liberalt parti som ser till den enskilda människan och dennes frihet, och att vi är motpolen till alla extrema ideologier som reducerar individen till att vara obetydlig om den inte tjänar kollektivets syften.
Detta räcker egentligen som svar på frågan. Men jag ska ändå fördjupa det något.
Kommunismen handlar om total jämlikhet, inte bara i möjligheter utan i utfall. Den förkastar den fria marknaden (och därmed även de liberala principer den bygger på) och vill centralisera all planering av produktionen. Alla som kämpar emot detta är per definition folkets fiender. Alla som arbetar hårt, smart eller länge för att tjäna mer än nödvändigt är också folkets fiender om de gör det av egenintresse, det enda man får motiveras av är altruism. En kommunist kanske inte tänker sig att bestraffa dissidenter innan hen tagit makten, men när det väl kommer till att förverkliga de kommunistiska planerna, och vissa människor inte ställer upp på dessa utan gör motstånd, då uppstår en knepig situation. Det är därför det är vanskligt att säga att "inget land har någonsin varit kommunistiskt, det är bara avarter, där har de infört något annat än kommunism". Många länder har försökt att införa kommunism, resultatet har varit att människor som motsätter sig kommunismen har undanröjts. Det är inte en slump, utan en följd av ideologins inneboende logik - något måste göras med de människor som motsätter sig ideologin.
Nazismen handlar om att Rasen går före allt annat, du som individ är obetydlig, det enda värde du har är det du skapar för Rasen. Du kanske får åtnjuta en viss frihet och strävan efter lycka, men kollektivets intressen är viktigare än dina. I allt väsentligt är du inte mer än en bricka i ett spel. Människor av andra raser är inte ditt bekymmer. De ska hållas åtskilda från Oss, annars ska de undanröjas. Detta är nazismens essens.
Båda dessa ideologier står i total motsättning till min ideologi. Vilken som är "värst" ur moralisk synpunkt är svårt att spekulera i. Vilken som är värst ur praktisk synpunkt går kanske lite lättare att avgöra. Kommunismen har lett till att fler människor har mördats. Man skulle möjligen kunna mena att nazismens motivation till att döda folk var sämre. Det är dock ett mycket snårigt resonemang. Att skilja på hur fel det är att döda oskyldiga människor beroende på ens motiv låter sig inte göras. Det enda sättet att försvara kommunismen i det fallet är att hävda att människorna som mördats av kommunistiska regimer mördades av goda skäl, och till och med kommunister är nog försiktiga med att påstå detta.
Det är dock inte särskilt relevant ens det. Om en stat mördat 11 miljoner eller 40 miljoner av ideologiska skäl, då är det en stat som begått fruktansvärda brott och en ideologi som uppenbarligen är mycket farlig. Därför är jag motståndare till båda ideologierna, och riktar oftast min energi på att bekämpa dessa snarare än att fundera över vilken som är värst. Vad jag dock tror är farligt är om man försvarar exempelvis kommunismen med att "nazismen ändå är värre". Det är som jag konstaterat ett mycket konstigt resonemang, som det är svårt att komma fram till utan att försvara mord på oskyldiga människor. Därför hoppas jag att så många som möjligt kan enas i att bekämpa människofientliga, extrema ideologier som nazism och kommunism, oavsett partitillhörighet. Alla demokrater bör kunna enas bakom Folkpartiets budskap: Bort med varje tendens till diktatursträvanden!
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
Detta räcker egentligen som svar på frågan. Men jag ska ändå fördjupa det något.
Kommunismen handlar om total jämlikhet, inte bara i möjligheter utan i utfall. Den förkastar den fria marknaden (och därmed även de liberala principer den bygger på) och vill centralisera all planering av produktionen. Alla som kämpar emot detta är per definition folkets fiender. Alla som arbetar hårt, smart eller länge för att tjäna mer än nödvändigt är också folkets fiender om de gör det av egenintresse, det enda man får motiveras av är altruism. En kommunist kanske inte tänker sig att bestraffa dissidenter innan hen tagit makten, men när det väl kommer till att förverkliga de kommunistiska planerna, och vissa människor inte ställer upp på dessa utan gör motstånd, då uppstår en knepig situation. Det är därför det är vanskligt att säga att "inget land har någonsin varit kommunistiskt, det är bara avarter, där har de infört något annat än kommunism". Många länder har försökt att införa kommunism, resultatet har varit att människor som motsätter sig kommunismen har undanröjts. Det är inte en slump, utan en följd av ideologins inneboende logik - något måste göras med de människor som motsätter sig ideologin.
Nazismen handlar om att Rasen går före allt annat, du som individ är obetydlig, det enda värde du har är det du skapar för Rasen. Du kanske får åtnjuta en viss frihet och strävan efter lycka, men kollektivets intressen är viktigare än dina. I allt väsentligt är du inte mer än en bricka i ett spel. Människor av andra raser är inte ditt bekymmer. De ska hållas åtskilda från Oss, annars ska de undanröjas. Detta är nazismens essens.
Båda dessa ideologier står i total motsättning till min ideologi. Vilken som är "värst" ur moralisk synpunkt är svårt att spekulera i. Vilken som är värst ur praktisk synpunkt går kanske lite lättare att avgöra. Kommunismen har lett till att fler människor har mördats. Man skulle möjligen kunna mena att nazismens motivation till att döda folk var sämre. Det är dock ett mycket snårigt resonemang. Att skilja på hur fel det är att döda oskyldiga människor beroende på ens motiv låter sig inte göras. Det enda sättet att försvara kommunismen i det fallet är att hävda att människorna som mördats av kommunistiska regimer mördades av goda skäl, och till och med kommunister är nog försiktiga med att påstå detta.
Det är dock inte särskilt relevant ens det. Om en stat mördat 11 miljoner eller 40 miljoner av ideologiska skäl, då är det en stat som begått fruktansvärda brott och en ideologi som uppenbarligen är mycket farlig. Därför är jag motståndare till båda ideologierna, och riktar oftast min energi på att bekämpa dessa snarare än att fundera över vilken som är värst. Vad jag dock tror är farligt är om man försvarar exempelvis kommunismen med att "nazismen ändå är värre". Det är som jag konstaterat ett mycket konstigt resonemang, som det är svårt att komma fram till utan att försvara mord på oskyldiga människor. Därför hoppas jag att så många som möjligt kan enas i att bekämpa människofientliga, extrema ideologier som nazism och kommunism, oavsett partitillhörighet. Alla demokrater bör kunna enas bakom Folkpartiets budskap: Bort med varje tendens till diktatursträvanden!
Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län
onsdag 3 september 2014
Feminism utan socialism!
"Hur går feminism utan socialism ihop?"
Det första man måste komma ihåg är att de ursprungliga feministerna var liberaler. Mary Wollstonecraft var definitivt inte socialist - hon var liberal, och förespråkade lika behandling av kvinnor och män redan på 1700-talet. Socialismen var inte ens "uppfunnen" när feminismen uppfanns, det fanns givetvis tankar om omfördelning och social rättvisa redan då, men socialismen som vi känner den idag kom till under 1800-talat, och påverkades i mycket hög utsträckning av främst Marx och Engels. Därför är frågeställningen egentligen missvisande, eftersom feminism fanns före socialism.
Exakt vad socialism är - det är inte något alla är eniga om, inte ens alla som kallar sig socialister. Några saker som brukar finnas med är dock en tanke om omfördelning, social rättvisa (lika utfall snarare än lika möjligheter för alla människor) och att mervärdet av arbetet (överskottet av arbetet som inte måste konsumeras för de grundläggande behoven) ska gå till arbetaren och inte till kapitalister.
Feminismen är inte heller alla eniga om vad det är. Men en definition som ofta accepteras är att den som ser att det finns olika normer om kön som påverkar mäns och kvinnors livschanser, mest (men inte nödvändigtvis enbart) kvinnors negativt, och vill ändra på dessa könsnormer, denna orättvisa, är feminist.
Den här definitionen innebär inte att den som är feminist måste vara socialist. Feminism förutsätter inte socialism.
Du kan anse att alla män och kvinnor ska ha samma möjligheter men att utfallet inte måste bli detsamma, exempelvis ska alla ha samma möjligheter att göra vad de vill, och tjäna pengar beroende på vad de jobbar med och kompetenta de är, vilket kommer att innebära att olika individer tjänar olika mycket pengar men kompetensen och inte könet avgör - då är du antagligen någon form av liberal feminist.
Du kan anse att alla kvinnors och mäns liv ska ha samma utfall, de ska tjäna ungefär lika mycket, inte bara kvinnor och män som grupper utan alla individuella kvinnor och män, och de ska ha det ungefär likadant/lika bra - då är du antagligen någon form av socialistisk feminist.
Vilket av dessa två synsätt som fungerar bäst i praktiken kan jag diskutera i ett senare inlägg. Men feminism som ideologi förutsätter knappast socialism. Feminismen handlade från början om att frigöra kvinnorna, inte om att förslava männen och kvinnorna under proletariatets diktatur.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Det första man måste komma ihåg är att de ursprungliga feministerna var liberaler. Mary Wollstonecraft var definitivt inte socialist - hon var liberal, och förespråkade lika behandling av kvinnor och män redan på 1700-talet. Socialismen var inte ens "uppfunnen" när feminismen uppfanns, det fanns givetvis tankar om omfördelning och social rättvisa redan då, men socialismen som vi känner den idag kom till under 1800-talat, och påverkades i mycket hög utsträckning av främst Marx och Engels. Därför är frågeställningen egentligen missvisande, eftersom feminism fanns före socialism.
Exakt vad socialism är - det är inte något alla är eniga om, inte ens alla som kallar sig socialister. Några saker som brukar finnas med är dock en tanke om omfördelning, social rättvisa (lika utfall snarare än lika möjligheter för alla människor) och att mervärdet av arbetet (överskottet av arbetet som inte måste konsumeras för de grundläggande behoven) ska gå till arbetaren och inte till kapitalister.
Feminismen är inte heller alla eniga om vad det är. Men en definition som ofta accepteras är att den som ser att det finns olika normer om kön som påverkar mäns och kvinnors livschanser, mest (men inte nödvändigtvis enbart) kvinnors negativt, och vill ändra på dessa könsnormer, denna orättvisa, är feminist.
Den här definitionen innebär inte att den som är feminist måste vara socialist. Feminism förutsätter inte socialism.
Du kan anse att alla män och kvinnor ska ha samma möjligheter men att utfallet inte måste bli detsamma, exempelvis ska alla ha samma möjligheter att göra vad de vill, och tjäna pengar beroende på vad de jobbar med och kompetenta de är, vilket kommer att innebära att olika individer tjänar olika mycket pengar men kompetensen och inte könet avgör - då är du antagligen någon form av liberal feminist.
Du kan anse att alla kvinnors och mäns liv ska ha samma utfall, de ska tjäna ungefär lika mycket, inte bara kvinnor och män som grupper utan alla individuella kvinnor och män, och de ska ha det ungefär likadant/lika bra - då är du antagligen någon form av socialistisk feminist.
Vilket av dessa två synsätt som fungerar bäst i praktiken kan jag diskutera i ett senare inlägg. Men feminism som ideologi förutsätter knappast socialism. Feminismen handlade från början om att frigöra kvinnorna, inte om att förslava männen och kvinnorna under proletariatets diktatur.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
tisdag 2 september 2014
Betyg hjälper!
En del av skoldebatten handlar om betyg. Betyg är inte det enda som spelar roll för att skolan ska fungera, men det är faktiskt en förutsättning för att skolan ska gå att granska och utvärdera. Bland en del partier, exempelvis V och MP, är det populärt att kritisera betyg. De är dock helt fel ute.
De som kritiserar betygen menar ofta att dessa är subjektiva. De menar att betyg bara är en bokstav. De menar att betyg skapar stress och "graderar människor". De vill inte att skolan ska hålla på med bedömning utan fokusera på lärandet.
Betyg handlar dock inte om att gradera människor i sig. Vi har betyg för att alla barn är värda en god utbildning. Men för att veta att de verkligen får en god utbildning, för att veta att skolan och lärarna faktiskt gör sitt jobb, måste vi utvärdera skolan, lärarna och utbildningen på något sätt. Ett sådant sätt är betyg.
Varför betyg skulle vara mer subjektivt än omdömen är oklart. Betyg är inte "bara en bokstav", det är en bokstav som står för någonting - vilka mål eleven har klarat av i ett visst ämne och ett visst område. All undervisning måste ha ett mål, och betyg är faktiskt ett väldigt bra sätt att utvärdera målen. Eftersom det tydligt visar om eleven uppnått ett visst mål eller inte, är betyg ett mycket bättre system än bara omdömen, som kan vara vaga. Det fungerar inte att vara vag när man ger betyg, särskilt inte när det finns tydliga betygskriterier.
När en elev fått sitt betyg kan hen se vad hen klarat av. Det är bra, eftersom eleven då får ett kvitto på att ansträngningen i det ämnet eller området har lönat sig. Eleven får även se vad hen behöver jobba mer med. Även detta är helt nödvändigt, så att läraren kan se var eleven ännu inte nått kunskapsmålen och hjälpa eleven att nå upp till dessa med individuellt anpassad undervisning. Betyg gynnar alltså både elever som har det svårt i skolan, och elever som ganska enkelt får höga betyg i skolan.
En reform som behövsnär centralt rättade nationella prov. Det skulle ta bort mycket administration från lärarna om en central myndighet rättade proven. Om de dessutom rättades anonymt, så att eleverna skrev koder istället för namn på sina prov som man gör på många universitet, då skulle betygssättningen bli rättvisare. Lärarens personliga åsikter om eleven skulle inte spela någon roll alls, eftersom den som rättade provet inte skulle veta vem som skrivit det.
Tidigare betyg vore också bra. Folkpartiet vill införa betyg från årskurs 4. Det kanske låter tidigt, men faktum är att "stressargumentet" inte håller. Stressen orsakas av att betyg är något obekant, och att man får prestationsångest och vill ha höga betyg men kanske inte får det. Men om man börjar tidigt med betyg så är det lättare att vänja sig vid, då har man flera år på sig att jobba med det som behöver förbättras. Då får man tidigt veta vad man behöver jobba mer med, vilket är mycket bättre än att få veta det året innan du går ut grundskolan, som det var förut. Där kan vi snacka en situation som skapar stress. Många länder med bättre skolresultat än Sveriges har tidigare betyg än oss. Tidigare betyg ger längre tid för läraren och eleven att jobba upp det som behöver förbättras.
Betyg är alltså nödvändigt för att kunna utvärdera skolan. De finns till för elevernas skull, för att kunna se om de verkligen får en god utbildning. Skolan finansieras av våra skattepengar. Alla föräldrar i Sverige är tvungna att skicka sina barn till skolan på grund av skolplikten. Då måste vi på något sätt utvärdera skolan och se till att den gör sitt jobb. Betyg är ett sådant sätt att utvärdera skolan, eftersom de bygger på att bedöma elevernas kunskaper inom olika ämnen. Att eleverna ska få kunskaper är själva syftet med skolan. Så betyg hjälper, rösta därför på ett parti som tydligt tar ställning för att vi ska ha betyg och betyg från tidig ålder, rösta på Folkpartiet!
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
De som kritiserar betygen menar ofta att dessa är subjektiva. De menar att betyg bara är en bokstav. De menar att betyg skapar stress och "graderar människor". De vill inte att skolan ska hålla på med bedömning utan fokusera på lärandet.
Betyg handlar dock inte om att gradera människor i sig. Vi har betyg för att alla barn är värda en god utbildning. Men för att veta att de verkligen får en god utbildning, för att veta att skolan och lärarna faktiskt gör sitt jobb, måste vi utvärdera skolan, lärarna och utbildningen på något sätt. Ett sådant sätt är betyg.
Varför betyg skulle vara mer subjektivt än omdömen är oklart. Betyg är inte "bara en bokstav", det är en bokstav som står för någonting - vilka mål eleven har klarat av i ett visst ämne och ett visst område. All undervisning måste ha ett mål, och betyg är faktiskt ett väldigt bra sätt att utvärdera målen. Eftersom det tydligt visar om eleven uppnått ett visst mål eller inte, är betyg ett mycket bättre system än bara omdömen, som kan vara vaga. Det fungerar inte att vara vag när man ger betyg, särskilt inte när det finns tydliga betygskriterier.
När en elev fått sitt betyg kan hen se vad hen klarat av. Det är bra, eftersom eleven då får ett kvitto på att ansträngningen i det ämnet eller området har lönat sig. Eleven får även se vad hen behöver jobba mer med. Även detta är helt nödvändigt, så att läraren kan se var eleven ännu inte nått kunskapsmålen och hjälpa eleven att nå upp till dessa med individuellt anpassad undervisning. Betyg gynnar alltså både elever som har det svårt i skolan, och elever som ganska enkelt får höga betyg i skolan.
En reform som behövsnär centralt rättade nationella prov. Det skulle ta bort mycket administration från lärarna om en central myndighet rättade proven. Om de dessutom rättades anonymt, så att eleverna skrev koder istället för namn på sina prov som man gör på många universitet, då skulle betygssättningen bli rättvisare. Lärarens personliga åsikter om eleven skulle inte spela någon roll alls, eftersom den som rättade provet inte skulle veta vem som skrivit det.
Tidigare betyg vore också bra. Folkpartiet vill införa betyg från årskurs 4. Det kanske låter tidigt, men faktum är att "stressargumentet" inte håller. Stressen orsakas av att betyg är något obekant, och att man får prestationsångest och vill ha höga betyg men kanske inte får det. Men om man börjar tidigt med betyg så är det lättare att vänja sig vid, då har man flera år på sig att jobba med det som behöver förbättras. Då får man tidigt veta vad man behöver jobba mer med, vilket är mycket bättre än att få veta det året innan du går ut grundskolan, som det var förut. Där kan vi snacka en situation som skapar stress. Många länder med bättre skolresultat än Sveriges har tidigare betyg än oss. Tidigare betyg ger längre tid för läraren och eleven att jobba upp det som behöver förbättras.
Betyg är alltså nödvändigt för att kunna utvärdera skolan. De finns till för elevernas skull, för att kunna se om de verkligen får en god utbildning. Skolan finansieras av våra skattepengar. Alla föräldrar i Sverige är tvungna att skicka sina barn till skolan på grund av skolplikten. Då måste vi på något sätt utvärdera skolan och se till att den gör sitt jobb. Betyg är ett sådant sätt att utvärdera skolan, eftersom de bygger på att bedöma elevernas kunskaper inom olika ämnen. Att eleverna ska få kunskaper är själva syftet med skolan. Så betyg hjälper, rösta därför på ett parti som tydligt tar ställning för att vi ska ha betyg och betyg från tidig ålder, rösta på Folkpartiet!
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
måndag 1 september 2014
Konsten att göra om samma misstag gång på gång
Idag deltog jag i en debatt med bland annat Ung Vänster. Ett av deras förslag för att lösa bostadsbristen är ett "modernt miljonprogram". Det är inte en särskilt bra idé.
Miljonprogrammen var ett gigantiskt projekt. Bostadsbristen skulle byggas bort med extremt ambitiösa satsningar och närmast utopiska mål. Det låter som en väldigt klassiskt vänsteridé: "Vi behöver bostäder, så då organiserar vi gemensamt byggande av bostäder".
Ett problem som visade sig snabbt var att kostnaden för detta miljonprogram var mycket högre än väntat. Det har en god anledning - kostnadskalkyler som berör dina egna pengar, som direkt kommer att påverka din egen försörjning, är inget du är slarvig med. Du är oftast väldigt noggrann när det gäller dina egna pengar. När det handlar om någon annans pengar är det dock inte så i lika hög grad. Särskilt när denna "någon annan" är ett kollektiv skattebetalare, som ändå betalar in en stor mängd skatt. Om ditt miljonprogramsprojekt överskrider budgeten så kan du alltid be om lite mer pengar, för människor behöver ju bostäder...
Det andra problemet som dök upp var att bostäderna som byggdes visade sig vara bostäder som människor ofta inte ville ha. Det är problemet med en centralplanerad ekonomi och stora centralplanerade projekt - staten är generellt väldigt dålig på att veta vad vi enskilda människor vill ha. Det är därför staten endast bör sätta upp ett ramverk, med lagar som skyddar våra rättigheter, och sedan låta marknaden ta hand om sådant som bostadsbyggande. Nu byggdes istället mängder av lägenheter som ingen ville ha. Miljonprogramsområdena är idag ofta utanförskapsområden, de områden man hamnar i när man inte har pengar eller kötid nog att bo någon annanstans. Miljonprogrammet bidrog till att skapa utanförskap i Sverige.
Nu talar alltså Ung Vänster om ett modernt miljonprogram. Exakt vad det "moderna" består av är oklart. Ofta när vänstern lyfter upp gamla förslag och kallar dem moderna hittar de på ursäkter för varför de inte fungerade förra gången. Här har det hävdats att för lite pengar satsades på miljonprogrammen. Problemet är dock det rakt motsatta. Det satsades för mycket pengar på miljonprogrammen (mer än de ursprungliga kostnadskalkylerna) eftersom det var en dålig idé från början.
Problemet är att Ung Vänster inte är så förtjusta i marknadsekonomi, och inte heller riktigt har förstått varför planekonomi inte fungerar. Det är därför de ständigt lyfter förslag som bygger på planekonomisk logik. Men lösningen på bostadsbristen är inte att lyfta gamla förslag som vi redan vet är dåliga. Lösningen är istället att avreglera bostadsmarknaden genom en mer marknadsmässig hyressättning (jag skulle rentav kunna säga "marknadshyror"), enklare regler för att få bygglov, att reglerna för överklagande blir tydligare så att den som vill bygga något inte ska behöva gå igenom processer som varar i flera år för att få bygga detta. Det ska vara enkelt att få lov att bygga bostäder. Staten ska inte försöka tänka ut en massa kreativa centralplaneringslösningar, utan förenkla reglerna och se till att inte göra det svårare att bygga, vilket den gör idag. Om bostadsmarknaden avreglerades, istället för att regleras mer, skulle vi få se en lösning på bostadsbristen.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Miljonprogrammen var ett gigantiskt projekt. Bostadsbristen skulle byggas bort med extremt ambitiösa satsningar och närmast utopiska mål. Det låter som en väldigt klassiskt vänsteridé: "Vi behöver bostäder, så då organiserar vi gemensamt byggande av bostäder".
Ett problem som visade sig snabbt var att kostnaden för detta miljonprogram var mycket högre än väntat. Det har en god anledning - kostnadskalkyler som berör dina egna pengar, som direkt kommer att påverka din egen försörjning, är inget du är slarvig med. Du är oftast väldigt noggrann när det gäller dina egna pengar. När det handlar om någon annans pengar är det dock inte så i lika hög grad. Särskilt när denna "någon annan" är ett kollektiv skattebetalare, som ändå betalar in en stor mängd skatt. Om ditt miljonprogramsprojekt överskrider budgeten så kan du alltid be om lite mer pengar, för människor behöver ju bostäder...
Det andra problemet som dök upp var att bostäderna som byggdes visade sig vara bostäder som människor ofta inte ville ha. Det är problemet med en centralplanerad ekonomi och stora centralplanerade projekt - staten är generellt väldigt dålig på att veta vad vi enskilda människor vill ha. Det är därför staten endast bör sätta upp ett ramverk, med lagar som skyddar våra rättigheter, och sedan låta marknaden ta hand om sådant som bostadsbyggande. Nu byggdes istället mängder av lägenheter som ingen ville ha. Miljonprogramsområdena är idag ofta utanförskapsområden, de områden man hamnar i när man inte har pengar eller kötid nog att bo någon annanstans. Miljonprogrammet bidrog till att skapa utanförskap i Sverige.
Nu talar alltså Ung Vänster om ett modernt miljonprogram. Exakt vad det "moderna" består av är oklart. Ofta när vänstern lyfter upp gamla förslag och kallar dem moderna hittar de på ursäkter för varför de inte fungerade förra gången. Här har det hävdats att för lite pengar satsades på miljonprogrammen. Problemet är dock det rakt motsatta. Det satsades för mycket pengar på miljonprogrammen (mer än de ursprungliga kostnadskalkylerna) eftersom det var en dålig idé från början.
Problemet är att Ung Vänster inte är så förtjusta i marknadsekonomi, och inte heller riktigt har förstått varför planekonomi inte fungerar. Det är därför de ständigt lyfter förslag som bygger på planekonomisk logik. Men lösningen på bostadsbristen är inte att lyfta gamla förslag som vi redan vet är dåliga. Lösningen är istället att avreglera bostadsmarknaden genom en mer marknadsmässig hyressättning (jag skulle rentav kunna säga "marknadshyror"), enklare regler för att få bygglov, att reglerna för överklagande blir tydligare så att den som vill bygga något inte ska behöva gå igenom processer som varar i flera år för att få bygga detta. Det ska vara enkelt att få lov att bygga bostäder. Staten ska inte försöka tänka ut en massa kreativa centralplaneringslösningar, utan förenkla reglerna och se till att inte göra det svårare att bygga, vilket den gör idag. Om bostadsmarknaden avreglerades, istället för att regleras mer, skulle vi få se en lösning på bostadsbristen.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)