Bort med varje tendens till statlig konjunkturstabilisering!

Är konjunkturpolitiken död?

Det är väldigt vanligt att stater försöker påverka ekonomiska konjunkturer. Målet brukar vara att stabilisera dessa, och minska ”topparna” under högkonjunkturen (goda tider) och ”dalarna” under lågkonjunkturen (dåliga tider).  Detta eftersom man menar att dessa variationer är jobbiga att hantera för individerna och hushållen. Dessutom tror man att det förbättrar effektiviteten i ekonomin av olika skäl, främst för att marknadsmekanismerna inte automatiskt leder till optimal resursallokering. Denna tes är starkt förknippat med ekonomen John Maynard Keynes, som formulerade och satte samman flera av teserna ovan. Huvudtesen är alltså att stater bör försöka stabilisera och jämna ut konjunkturer, och detta brukar kallas keynesianism.

Detta är vad jag ska behandla nu. Först en disclaimer – jag är inte utbildad nationalekonom, utan har bara intresse för ämnet, så om mitt resonemang haltar på grund av kunskapsbrister får någon som är mer bevandrad i ämnet än jag gärna påpeka detta. Jag har två invändningar mot keynesianismen. Den ena är principiell, den andra är pragmatisk.

Konjunkturer är skiftningar i ekonomin – ibland råder högkonjunktur, då ”rullar det på”, industrin går på högvarv och får kämpa för att kunna producera för att svara upp mot efterfrågan, nya beställningar kommer hela tiden, nya företag startas, tillväxten är hög, och samtidigt ökar ofta individers och företags skuldsättning, då investeringsmöjligheterna verkar goda och benägenheten att låna pengar ökar för att dra nytta av detta. Ibland råder lågkonjunktur - då minskar investeringar, människor tenderar att spara snarare än att investera, efterfrågan minskar, därför minskar också ökningstakten av produktionen av varor och tjänster eftersom inte lika många efterfrågar dessa längre, tillväxten minskar – särskilt kraftiga lågkonjunkturer kallas kriser eller depressioner.

Keynesiansk konjunkturpolitik handlar om att motverka att dessa skiftningar i ekonomin blir för stora. När det är högkonjunktur försöker man alltså minska signalerna som handlar om att ”investera mer, skuldsätta sig mer, producera mer”. Detta kan göras bland annat genom att höja skatter, höja räntor samt minska nyanställningar inom offentlig sektor. När det vänder till lågkonjunktur gör keynesianismen motsatsen och försöker öka investeringarna och skuldsättningen, exempelvis genom att sänka räntor, öka nyanställningar i offentlig sektor genom nya projekt som byggande av ny infrastruktur, sänka skatter, vilket kan bekostas exempelvis genom att låta statsskulden öka – det kan ju betalas tillbaka senare under en högkonjunktur. Keynesianismen drar alltid åt motsatt håll mot marknaden. Vad keynesianerna ignorerar är att dessa konjunkturer skapas av oss.

Konjunkturer beror på mängder av beslut som fattas av olika individer varje dag. Miljoner avvägningar som ”ska jag köpa aktier för dessa 400 kr eller vänta och se?”, ”ska jag unna mig själv ett par skor för 1399 kr eller ta ett slit-och-släng-par för 199 kr?”, ”ska mitt företag ta en risk och låna 400 000 kr för att kunna svara mot den stora efterfrågan som finns nu, och därmed kunna tjäna 100 000 kr extra men riskera att förlora massor av pengar om något går fel?”, sådana avvägningar  skapar sammantaget de signaler som leder till låg- eller högkonjunktur. Signalerna är alltså skapade av mängder av individuella beslut, och konjunkturerna är konsekvenserna av dessa beslut. Keynesianerna har bestämt sig för att ständigt motverka dessa konsekvenser.

Vad keynsianerna gör är då att underkänna samtliga individers förmåga att fatta beslut och ta konsekvenserna av dem. Ekonomiska signaler är inget individer kan hantera genom marknaden, utan staten vet vad som är bäst för alla. Genom att alltid motverka konjunkturerna och alltid sända motsatta signaler mot vad marknaden sänder, omyndigförklarar keynsianerna alla individer, alla företag och alla deltagare överhuvudtaget på den fria marknaden – utom staten själv. Det är dock välkänt att staten är ytterst dålig på att sköta ekonomin.

Vi liberaler anser att staten inte ska lägga sig i människors liv, om det inte är för att hindra individer från att skadas av andra individer. Vi tycker att individer ska få fatta vilka avtal de vill med varandra så länga båda är med på det och det inte innefattar att skada någon annan individs frihet. Vi tycker att staten ska vara liten och ha begränsade uppgiter. Vi motsätter oss att staten vet vad som är bäst för oss bättre än vad vi själva gör när det handlar om i princip allt annat – varför skulle staten veta bättre då när det handlar om ekonomiska signaler på en fri marknad?

I många fall kan staten det, menar keynesianerna. De menar att man kan minska besvär och onödigt slöseri, som spekulationsbubblor eller finanskriser, genom att motverka konjunkturcykler. De använder utilitaristiska argument om att uppnå större fördelar för alla. Jag motsätter mig detta av principskäl. Det finns dock även pragmatiska motargument – verktygen keynesianerna kan använda sig av är ofta trubbiga och föråldrade.

Det finns bara ett fåtal sätt att påverka konjunkturer. Dessa är till för att motverka den rådande konjunkturen – åtstramning under högkonjunktur, stimulans under lågkonjunktur. Problemet är att dessa åtgärder måste sättas in vid exakt rätt tidpunkt. Sätt de in för tidigt kanske de förstärker en högkonjunktur som redan börjat fast åtgärden var avsedd för att minska en lågkonjunktur – och konsekvensen blir en gigantisk finansbubbla underblåst av statliga stimulansåtgärder. Sätts de in för sent kanske de istället göder en begynnande lågkonjunktur, vars signaler keynesianerna misssat och därför oavsiktligt förstärker – och vi får en ny finanskris. Det finns en stor risk att man misslyckas med det man försöker åstadkomma, och istället råkar göra motsatsen – förstärka konjunktursvängningarna. Det kanske inte behöver leda till en kris, men det räcker med att det förstör tillfällen för nytt jobbskapande och tillväxt för att det ska vara dåligt. Är man dessutom skeptisk till statens förmåga att planera och styra ekonomin bör man även vara skeptisk till statens förmåga att styra konjunkturer, eftersom det är en mycket svår uppgift.

De verktyg staten kan använda sig av är dessutom ofta utdaterade. Världen idag ser annorlunda ut än på John Maynard Keynes tid. Antalet producenter som samarbetar för att skapa en produkt är oftast större. Den producent som konsumenten möter är antagligen bara ansvarig för omkring 10 procent av produktionskostnaden. Marknaden är global – globala samarbeten och investeringar som korsar nationers, företags och kontinenters gränser är vanligare idag. Det som en stat gör för att motverka konjunkturer kommer därför ha en begränsad effekt, eftersom marknaden som påverkar signalerna om hög- och lågkonjunktur är global och påverkas av mycket annat än statens keynesianism. Svårigheterna i att tolka signalerna och sätta in rätt konjunkturstabiliserande åtgärd vid rätt tidpunkt blir också givetvis större, eftersom antalet faktorer att ta hänsyn till ökar.

Motstånd mot keynesianism har kallats ”nationalekonomins alternativmedicin”. Detta är en härskarteknik avsedd att förstöra legitimiteten i motståndet, eftersom alternativmedicin är mumbo-jumbo. Det finns dock en betydande skillnad – vanlig medicin fungerar oftast väldigt bra. Den har förutsägbara effekter, den hjälper patienten utan att skada denne, den råkar inte göra motsatsen mot vad den är till för särskilt ofta. Läkaren brukar dessutom inte bryskt köra ner medicinen i patientens hals utan att säga till först. Detsamma kan inte sägas om keynesianismen. Om den ”vanliga medicinen” har stora brister är det faktiskt läge att se vad det finns för alternativ.

Till sist vill jag rikta mig till alla socialliberaler. I många fall är det samma personer som är socialliberaler som är keynesianer, och samma personer som är libertarianer som är motståndare till keynesianism. Så måste det dock inte vara. Socialliberaler är också kritiska både till att staten gör för många saker och till statens förmåga att veta vad som är bäst för oss bättre än vad vi själva gör. Det avgörande brukar vara att socialliberaler även vill att staten garanterar sina medborgare flera positiva rättigheter, som skola och sjukvård. I detta måste dock konjunkturstabilisering inte ingå – det går alldeles utmärkt att finansiera skolan och sjukvården även utan den. Jag själv ser mig som klassiskt liberal med vissa socialliberala tendenser, och jag säger: Bort med varje tendens till statlig konjunkturstabilisering!

Oscar Matti

Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län