Idag gick komikern och skådespelaren Robin Williams bort.
Han medverkade i så många filmer att de knappt går att räkna, men den mest
kända var kanske filmen Döda Poeters Sällskap. I den spelar han en lärare på en
mycket konservativ skola i New England, där han skakar om eleverna med sitt tal
om fritt tänkande, sitt okonventionella sätt att undervisa och sin humor. ”Carpe
diem, seize the day” är ett minnesvärt citat från filmen, ”fånga dagen” på
svenska. Detta sades framför bilder av väldigt gamla skolklasser. Williams
karaktär sade: ”Deras ögon är fulla av hopp, precis som era. Väntade de tills
det var för sent med att göra allt de kunde med sina liv? För ni förstår, mina
herrar, dessa pojkar är nu maskföda. Om ni går riktigt nära, kan ni höra dem
viska till er. Lyssna, hör ni? Carpe. Carpe. Carpe diem. Fånga dagen pojkar.
Gör era liv extraordinära”. Robin Williams kommer vi att sakna.
Carpe diem-talet: https://www.youtube.com/watch?v=Oy8lX4QvVwk
Hans död gav mig dock idén att skriva om humorns roll i politiken,
och vardagen. Det var genom humorn som Williams karaktär i Döda Poeters
Sällskap väckte elevernas uppmärksamhet och intresse. Humorn utmanade och
förlöjligade den traditionella och viktorianskt stela undervisningen på skolan
i filmen. Humorn var uppenbarligen en stor del i Robin Williams liv. Det kanske
verkar förvånande att en människa som ägnar sitt liv åt humor tar livet av sig,
men det visar kanske bara att alla kan vara olyckliga även om det inte syns på
utsidan. Hans död blir dock än sorgligare av att han själv sagt ”suicide is a
permanent solution to a temporary problem”.
Humor och satir kan vara ett fruktansvärt starkt vapen. En
satirisk bild kan säga mer än tusen ord och att kunna skratta åt en maktfullkomlig
diktator kan få människor att känna hopp om att denne diktator så småningom
kommer att försvinna från makten. Humor är dessutom ett test på hur mycket
yttrandefrihet som finns. Där har exempelvis Obama varit ett föredöme, han har
offentligt försvarat människors rätt att göra narr av honom och rita
förlöjligande porträtt av honom. Även om humor kan användas på ett hänsynsfullt
sätt, och inte utövas med syftet att verkligen kränka någon, måste man ändå
skämta om det som är känsligt, som Anders Behring Breivik och Förintelsen.
Att använda humor kan nämligen vara ett sätt att bearbeta
jobbiga händelser. Vi kan skämta för att ta udden av fruktansvärt allvar, för
att distansera oss själva. Vi kan inse att vi kan skratta åt en vits om Adolf
Hitler, som ”hur högt hoppar hunden?” eller ”Man får inte skämta om Förintelsen,
men Doktor Mengele – där snackar vi en läkare utan gränser”, fast vi tar
grymheterna som begicks under hans styre på största allvar. Det finns en episod
i TV-serien Scrubs, där Doctor Cox förklarar det här på ett mycket direkt och
pedagogiskt sätt, som han brukar göra: https://www.youtube.com/watch?v=0RGCWPtKIhM
Två komiker som både debatterar samhällsfrågor och är
väldigt roliga är Magnus Betner och Ricky Gervais. De har åsikter som liknar
varandras, båda är ateister, båda är liberaler och båda tycker att människor
själva är ansvariga för sina egna handlingar. Gervais gjorde bland annat numret
med ”phonecall to God”, som syftar på att försäkringsbolagen hänvisade till
vulkanutbrottet på Island och askmolnet som ”an act of God”, och han ringer upp
Gud för att kolla om det stämmer: https://www.youtube.com/watch?v=GJW4rnN6q84
Soran Ismail är en annan komiker som debatterat ännu mer, främst
mot rasister. Han har dock gjort en stor sak av att föra sin antirasisitiska
kamp med demokratiska medel, och lyssna på sina motståndare, till och med när
han blev påhoppad av Erik Almqvist och två andra sverigedemokrater under den så
kallade Järnrörsnatten. Detta är ett tecken på has intelligens i högre grad än
hans förmåga att rabbla en massa decimaler av pi, eftersom det är fullständigt
nödvändigt att göra så om man ska vara en bra debattör. Hur ska man liksom kunna
kritisera sina motståndares argument om man inte lyssnar på sina motståndares
argument?
Komiker är alltså inte bara bra eftersom de får oss att
skratta. De tjänar dessutom demokratin. Jag är övertygad om att Robin Williams
skulle hållit med mig om detta. Jag är dessutom övertygad om att Robin Williams
skulle vilja bli ihågkommen för de skratt han åstadkommit under sitt liv, och
inte för den sorg som följde hans död. Därför rekommenderar jag den här ”debatten”
som är från en av hans bästa filmer enligt mig, Man of the Year: https://www.youtube.com/watch?v=6AlMWI-sBFU
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar