Till nyateismens försvar

Den så kallade nyateismen pratas det ofta negativt om. Nyateisterna är otrevliga och respekterar inte religiösa människor eller deras tro tillräckligt, brukar det sägas. Dessutom är de arroganta, eftersom ateismen ”också är en religion”, och de låtsas som att de vet bättre än religiösa om hur världen kommit till.

Men vad är nyateismen? I denna text tänker jag beskriva min bild av nyateismen (och min bild av nidbilden av nyateismen). Jag tänker argumentera för att tro och livsåskådning ska få och bör diskuteras precis som vilken annan fråga som helt, fast man givetvis bör hålla god ton, liksom i alla andra frågor. Den som inte vill diskutera sin religion ska självklart inte behöva göra detta. Slutligen ska jag argumentera för ateismen och för att Gud sannolikt inte existerar. Det anser jag att man kan göra även som politiker, eftersom jag erkänner alla andras rätt att ha och uttrycka en annan åsikt om Gud än min åsikt.

”Nyateism” är på många sätt negativt laddat. Det används främst av personer som anser att ateister är ”för hårda” mot religionen. Frågan är dock om ordet ”nyateist” har mer substans än ordet ”nyliberal”, som används som skällsord mot en massa saker som inte har något alls att göra med vad ”nyliberaler” (klassiska liberaler eller libertarianer) faktiskt tycker. Även om fler är ateister idag än förut finns det inget nytt med själva begreppet – ateist är någon som inte tror att någon Gud eller dylik övernaturlig skapare existerar.

Jag kan utan problem erkänna att det existerar ateister som verkligen är otrevliga och hånar kristna – ateister som angriper personerna - de religiösa, och inte saken – religionen. Detta blir lättare att erkänna eftersom jag själv inte har något som helst med det att göra. Jag eller någon annan ateist bär inte på någon kollektiv skuld för hur vissa andra ateister uttrycker sig eller går till personangrepp. Att likställa alla ateister med de som går till personangrepp vore på intet sätt bättre än att likställa alla religiösa med jihadister som halshugger ”otrogna”, religiöst fanatiska abortmotståndare eller wahabiter som tycker att kvinnor ska leva i princip som slavar eller avrättas. Så skulle jag aldrig resonera om sansade religiösa människor och jag räknar med att andra kan visa samma självklara vänlighet genom att inte kollektivisera alla ateister.

Ateismens främste företrädare (enligt mig) svartmålas dock alltför mycket, anser jag. Givetvis syftar jag på Richard Dawkins, en framstående biolog som skrivit flera böcker om evolutionen, och antagligen världens mest kände ateist. Dawkins anses av många vara ett exempel på en typisk ”nyateist”, eftersom han ständigt argumenterar emot religion, ofta i ganska hårda ordalag. Det finns ett korn av sanning i det – Dawkins gillar att dra ganska extrema jämförelser och dra resonemang till sin spets, även om han sagt att han inte ser det som ett självändamål att provocera människor. Den som sett Dawkins tala eller fördjupat sig i hans resonemang kommer förmodligen få en annan bild. Han är alltid artig, kommer aldrig med personangrepp och är intellektuellt hederlig. Läsning av hans böcker rekommenderas varmt. Nu ska jag gå in på hans resonemang.

Vi måste kunna diskutera religionen. Den som inte vill diskutera den kan helt enkelt uttrycka detta, så får ingen tvinga denne att göra det – precis som vi inte får tvinga någon (utom möjligen folkvalda politiker) att diskutera politik, väder eller något annat överhuvudtaget. Att diskutera religionen i sig, eller argumentera mot den offentligt, är och ska vara tillåtet. Det är och ska dessutom vara tillåtet att uttrycka att religion inte är logiskt, att det inte är grundat på logiskt resonerande baserat på världen som vi känner till den, och att tro i sig inte är något positivt, om det är vad man anser. På samma sätt ska en religiös person få uttrycka att ateism är en orimlig hållning, att det inte är logiskt att vara ateist baserat på exempelvis Kalam-argumentet, och att ateism inte för något gott med sig. Vi skulle aldrig neka en liberal eller konservativ person rätten att uttrycka sig negativt om marxismen, även om den ideologin kan ligga till grund för många människors grundläggande värderingar och övertygelser, eller vice versa. Vi har yttrandefrihet.  

Med detta sagt tänker jag göra ett uttalande. Jag tror inte att Gud existerar. Grunden till den åsikten är att det vi vet om världen idag (enligt mig) tyder på att den inte är ”designad” av någon allsmäktig skapare utan snarare att den uppstått utan något särskilt syfte. Man kan anföra andra skäl till att tro på Gud än logik, som intuition, bibeln eller egna erfarenheter av honom. Min åsikt är dock att det inte hittills presenterats något hållbart argument för att det är mer sannolikt att Gud existerar än att han inte gör det.

När jag argumenterar brukar jag oftast söka motståndarens starkaste argument – grunden till hens övertygelse. I det här fallet anser jag att det är en bra strategi eftersom bevisbördan ligger på den som vill bevisa Guds existens (jag återkommer mer till bevisbördan senare). Vad är då det starkaste argumentet för Guds existens? Många skulle säga Kalam-argumentet.

Kalam-argumentet framförs ofta, och behandlar universums uppkomst. Det syftar främst till att visa, att universum började existera någon gång, vilket måste ha haft en orsak. Det kan inte ha börjat existera från ingenting, eftersom inget vi vet om världen tyder på att saker börjar existera från ingenting. Detta menar då de religiösa förklaras bäst genom att hänvisa till Gud som orsaken, som skaparen. Detta är en mycket knepig slutsats av flera skäl. Först tittar vi på hur Kalam-argumentet ser ut.

Enligt vad vi vet om världen idag är det så att:

1.      Allt som börjar existera har en orsak.

2.      Universum började existera.

3.      Därför har universum en orsak.

      Detta anses av vissa vara ett bevis för att Gud har skapat världen, eller åtminstone som en del i ett bevis för det.

Jag tänker presentera mina motargument mot att detta skulle vara ett bevis för någonting i form av tre punkter.

  1.    Kalam-argumentet är förenklat. Ingenting vi känner till har ”börjat existera”, det har orsakats av en förändring av något som redan existerar. En stolmakare kan bygga en stol, men stolen dyker inte bara upp, utan skapas av befintligt material som i sig inte är en stol utan görs om till en stol av stolmakaren, av trä som tagits från ett träd, som vuxit från ett frö och så vidare. En människa börjar existera genom att ett foster utvecklas efter att en spermie träffar ett ägg, detta är orsaken till den människans existens och människans föräldrar skapades på samma sätt från befintligt material, liksom alla deras förfäder. Detta är vad vi faktiskt vet om världen, att allt som skapats genom att göras om utifrån befintligt material har en orsak.

Vad vi däremot inte vet är hur saker kan uppstå ur ingenting. Frågan är dock vad Kalam-argumentet innebär, när frasen ”universum började existera” används. Menas det att universum skapats genom att göras om från tidigare material? Det vore kanske rimligt att anta för en ateist, men ”Gud” brukar sällan definieras som ”tidigare existerande material”, snarare som ett allsmäktigt väsen som ”skapat” universum. Skapade han det från ingenting? Det skulle ju säga emot Kalam-argumentet om man formulerar det korrekt, så som jag beskrev, att allt som börjar existera från tidigare existerande material har en orsak. Detta är inte vad Kalam-argumentet syftar till att bevisa, men det blir följden av resonemanget om man följer Kalam-argumentets premisser, eftersom en premiss är att det ska utgå från vad vi vet om världen idag.

Gud kan alltså inte ha skapat universum av ingenting. Skapade han det av tidigare existerande material? Detta är en intressant teori, men den anförs sällan av religiösa och även den har stora problem (exempelvis, hur uppstod då det materialet? Skapades det ur ingenting?). Om Gud inte skapade universum från ingenting, eller från tidigare existerande material – vad skapade han det då av? Det enda som återstår är att han skapade det av sig själv – att Gud skapade universum av materialet som utgör Gud. Även det är en intressant teori, men den anförs heller inte så ofta, särskilt eftersom den innehåller en problematik för den som är kristen, jude eller muslim - att Gud inte längre existerar.

Om man baserar sin gudstro på Kalam-argumentet kan man alltså ge tre svar: Gud skapade universum av ingenting, Gud skapade universum av någonting som redan fanns, eller Gud skapade universum av materian han själv bestod av. Inget av dessa svar är särskilt troligt enligt mig. Vad Kalam-argumentet faktiskt visar är att universums existens är något av en paradox. Det är svårt att förklara hur den första grejen uppstod. Problemet brukar kallas för en oändlig regression.

  2.  Gud är dock inte någon lösning på denna oändliga regression. Varför skulle det vara en bättre förklaring än någon annan, som inte innehåller allsmäktighet eller en planerad avsikt med universum? En allsmäktig skapare som designat universum måste vara en ofattbart fascinerande och komplex varelse, den intelligens som skulle krävas för att planera alla stjärnors och planeters rörelser och alla fysikens lagar till att orsaka livets uppkomst på jorden miljarder år efter universums uppkomst är praktiskt taget omöjlig att föreställa sig. Varför skulle det vara enklare att förklara detta, än att förklara ett universum utan någon Gud eller något förutbestämt syfte? Vetenskapen har ju redan förklarat saker som hur alla levande varelser utvecklats från tidigare livsformer, helt utan någon "design".

Dawkins uttrycker det hela väldigt bra. ”Även om vi lämnar plats för den tvivelaktiga lyxen att godtyckligt trolla fram något som sätter punkt för en oändlig regression och ger detta något ett namn, bara därför att vi behöver ett, finns det absolut ingen anledning att förse det med någon av de egenskaper som vanligen tillskrivs Gud: allmakt, allvetande, godhet, uppfinningsrikedom i utformningen av hans skapelse, för att inte tala om sådana mänskliga attribut som att lyssna till böner, förlåta synder och läsa våra hemligaste tankar”.

  3.   Vetenskapen börjar faktiskt närma sig en lösning på problemet med den oändliga regressionen. Detta är dock teoretisk fysik och jag är ingen teoretisk fysiker, så för att undvika missförstånd tänker jag inte förklara den här. Det finns en länk i slutet av detta inlägg till en föreläsning av Lawrence Krauss om detta ämne, som fungerar mycket bättre som förklaring än om jag skulle försöka redogöra för hans resonemang. Detta är dock en fullt rimlig hypotes. Detta är vad vetenskapen gör – den kommer med hypoteser, granskar dessa kritiskt, och kommer med nya för att hitta en trovärdig förklaring till saker. Religionen förklarar ingenting, den grundas istället på tron att någon som är smartare och mäktigare än oss har skapat allt.

Skulle någon ändå vilja tro på Gud finns fler problem att brottas med. Som exempel: hur kan Gud vara både god och allsmäktig? Varför skapade han folkmord, aids och våldtäkter? Att svara ”Han gav människan fri vilja och eget ansvar att handla gott” kanske fungerar, men det gör knappast Gud god. Barn som dör i krig kan knappast beskyllas för att ha dött för att de använt sin ”fria vilja” fel, men dessa har Gud låtit dö ändå. En orättvis och ond Gud är en ganska jobbig slutsats. En enklare slutsats av fenomenet vore att världen inte är rättvis eftersom den inte har "skapats" eller har något förutbestämt syfte (men att vi människor kanske kan försöka skapa mer rättvisa genom vårt samhälle).

Som kuriosa kan nämnas att det finns teologer som försvarar folkmord. Har Gud gett människan livet så har han rätt att ta tillbaka livet, lyder argumentet. Jag menar givetvis inte att alla religiösa tror det, bara att vissa slutsatser som en del religiösa tvingars dra för att lösa problemet med att Gud inte kan vara både god och allsmäktig är riktigt obehagliga.

En del säger ”Hur kan du veta att Gud inte finns? Hur kan vi veta något överhuvudtaget?” Detta tankesätt leder dock inte någonstans. Vi baserar det vi vet på erfarenheter vi har, från det vi förnimmer med våra sinnen, och på att resonera kring dessa erfarenheter genom förnuft och logik. Det är så vi gör världen begriplig. Det är så vi resonerar för att kunna öppna dörren och ta bussen till jobbet, för att kunna utöva vårt jobb vad det än är, för att kunna tänka ut det mest rättvisa sättet att organisera samhället på. Varför skulle vi inte resonera så även när vi funderar på hur universum kommit till?

Nu angående vem bördan ligger på att bevisa om Gud finns eller inte, jag låter Hermione Granger ta ordet:

Det finns även fler argument för religion, men jag anser att jag har behandlat det starkaste. Kommer någon på fler får denna person gärna kommentera, svarar jag inte i god tid beror det på tidsbrist, och inte på brist av intresse, jag tycker att dessa frågor är väldigt spännande.

Det går förstås att vara religiös av andra skäl, och alla har rätt till att ha vilken livsåskådning de vill – jag har enbart klargjort att jag inte anser att det är sannolikt att Gud existerar och varför, och att detta bör få diskuteras. Den som vill får gärna argumentera emot mig, och anse att min slutsats är helt orimlig (men gärna förklara varför). Den som inte vill diskutera behöver givetvis inte göra det. Så enkelt är det.

Oscar Matti

Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län

Lawrence Krauss: Något som uppstår ur inget: https://www.youtube.com/watch?v=ly6xDuwjLD8

Diskussion, Dawkins och Krauss: https://www.youtube.com/watch?v=YUe0_4rdj0U

William Lane Craig försöker förklara Kalam-argumentet: https://www.youtube.com/watch?v=VeKavDdRVIg

Youtubaren Theoretical Bullshit om Kalam-argumentet: https://www.youtube.com/watch?v=fRn-mVPIl60