Fairtrade är en produktmärkning. Den används för produkter
från fattiga länder och visar att arbetarna som tillverkat dem har haft schyssta
villkor och rättvisa löner. Det låter som en trevlig idé, men jag är kritisk
till den av olika skäl.
Ett krav för Fairtrade-produkter är att odlaren/producenten
får ett minimipris som betalning för sin produkt. Detta innebär att priset inte
får understiga produktionskostnaden, vilket verkar rimligt – fast skulle priset
producenten får för varan understiga produktionskostnaden skulle ju producenten
inte ha något intresse av att producera varan. Det innebär vidare att priset för
Fairtrade-varor ska överstiga världsmarknadspriset. Det är sådant jag är
skeptisk till.
Priset ska sättas efter efterfrågan. Om det är så att
konsumenterna efterfrågar Fairtrade-varor så är det möjligt att sälja dessa
dyrare än andra jämförbara varor. Om kvaliteten är densamma så är dock det
ökade priset ren välgörenhet från konsumenternas sida.
I vanliga fall ser det ut så att om en viss vara har en viss
efterfrågan, och det finns två producenter av varan, kommer dessa att tjäna
pengar efter sin produktivitet (vi utgår från att marknadsföring och alla andra
förutsättningar är lika för båda producenterna). Om båda producerar lika bra
produkter så är det mängden av dessa produkter som de produerar som avgör hur
mycket pengar de tjänar. Priset sätts efter vad konsumenten är villig att
betala och vad producenten är villig att sälja för. Om man väljer att göra Fairtrade-varor
dyrare än övriga varor, även om de håller samma kvalitet, så är de pengar som
överstiger världsmarknadspriset enbart välgörenhet. Jag tror inte att det är
välgörenhet som långsiktigt kommer att göra den fattiga delen av världen rik,
utan kapitalism.
Kapitalism skapar välstånd genom komparativa fördelar.
Systemet gör att producenter tjänar på att specialisera sig på det de är bra
på, vilket gör att de kan producera mer av det än om de producerat många olika
saker. Detta gör att den totala världsproduktionen stiger vilket även gör att
den totala världskonsumtionen kan stiga, vilket innebär bättre levnadsstandard.
Detta system är den enskilt största orsaken till att vi har det mycket bättre
materiellt idag än för 100 år sedan, ännu mycket bättre än för 200 år sedan och
så vidare. Välgörenhet är inte vägen dit, utan ett kapitalistiskt system där
producenterna genom konkurrens tvingas förbättra sin produktivitet, vilket ger
dem mer pengar genom försäljningen av sina varor, och gör att konsumtionen kan
öka.
Vidare är minimilön för arbetarna ett Fairtrade-kriterium.
Detta skiljer sig från minimipris genom att priset är vad producenten får
betalt för sin vara, medan lönen är vad arbetaren får betalt för sitt arbete.
Minimilöner är jag starkt kritisk till. Tanken är att det ska höja fattigas
löner. Problemet är att om minimilönen är 15 000 kronor i månaden
exempelvis, kommer de som inte kan producera något till ett värde av 15 000
i månaden inte att få något jobb. Ingen arbetsgivare skulle tjäna på att
anställa dem. Att anställa dem och betala mer än 15 000 i månaden skulle
vara välgörenhet, vilket som jag påpekat inte leder till ökat välstånd. Det är
en gåta för mig varför det vore bättre att inte ha ett jobb med 15 000 kronor
per månad i lön än att ha ett jobb med 14 000 kronor per månad i lön.
Det finns självfallet tillfällen då arbetsgivare försöker
utnyttja arbetare och ge dessa så lite i lön som möjligt. Mindre än vad andra
arbetsgivare betalar arbetare för samma arbete, mindre än värdet deras
produktivitet ger för den efterfrågan som finns på den vara de producerar. Jag
tror dock inte att minimilöner är det bästa sättet att lösa detta på, just
eftersom de stänger ute de med lägst produktivitet från arbetsmarknaden. En
bättre lösning är ekonomisk frihet, som innebär konkurrens om arbetskraften.
Finns det flera arbetsgivare kommer arbetarna att jobba för den som erbjuder
högst lön och bäst villkor. Ekonomisk frihet innebär att konkurrensen om
arbetskraften skulle tvinga arbetsgivaren att ge arbetarna löner de kan acceptera,
eller se sina arbetare byta till andra arbetsgivare som ger högre lön.
Fairtrade motverkar även barnarbete. Även detta är något som
låter som en väldigt rimlig idé, eftersom barn bör utbilda sig och inte arbeta.
Barn i fattiga länder arbetar emellertid inte för att deras föräldrar är elaka,
utan för att de är fattiga. Anledningen till att barn får stanna hemma under
skoltid för att jobba är för att deras familj har svårt att få mat för dagen. Det
vore självklart bäst om alla barn kunde få en god utbildning och en barndom där
de inte tvingades arbeta hårt redan före femton års ålder för att försörja sig.
Risken är dock att om man bekämpar detta för hårt kan det få påföljden att
familjen svälter, eftersom föräldrarnas arbete inte räcker för familjens
försörjning.
Även här finns tillfällen då bekämpning av barnarbete är
nödvändigt. Barn tvingas ibland att arbeta under hemska förhållanden, ibland
utan att ens få betalt för det. Detta är slaveri och ska självfallet inte
tillåtas. I många fall handlar det däremot om familjer där föräldrarnas arbete
helt enkelt inte räcker för försörjningen. Då kan det vara direkt
kontraproduktivt att förbjuda barnen från att arbeta. Ett bättre botemedel mot
barnarbete i de fallen är tillväxt, som skapas genom kapitalism.
Fairtrade gör en del lovvärda saker. De jobbar för att
minska koldioxidutsläpp och miljöförstöring, de har ett aktivt
jämställdhetsarbete och de jobbar för att människor inte ska behöva arbeta
under arbetsförhållanden som är så grymma att de faktiskt innebär en
frihetsinskränkning och därför inte ska vara tillåtna. Fairtrade gör även saker
som går att kritisera, som minimipriset på produkterna och minimilönen för
arbetarna. Detta är missriktad välvilja. Det är inte genom välgörenhet som hela
världens befolkning får en bra levnadsstandard materiellt, utan genom
kapitalism, konkurrens och komparativa fördelar.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar