Därför marknadsekonomi

Marknadsekonomi är kanske mer än något annat förknippat med liberalismen. Det är ytterst få liberaler som inte är för marknadsekonomi i någon form. Det är så självklart att vi inte alltid reflekterar över varför. "Det skapar tillväxt, vilket är bra för alla" kan man säga, vilket visserligen stämmer i de flesta fall. "Det gör att sådana saker som människor vill ha produceras" är lite mer specifikt. Men varför är vi egentligen för marknadsekonomi?

En del använder nyttoargument. Marknadsekonomin skapar mest mervärde. Adam Smith (och andra tänkare) förklarade väldigt långt före vår tid hur det fungerar. Vi vill köpa det vi efterfrågar. Vi är beredda att betala för det med en valuta som går att byta mot (i princip) vad som helst - pengar. Andra som vill ha pengar kommer att vilja producera det vi efterfrågar för att få pengar av oss. Priset på varan eller tjänsten kommer att avgöras av en uppgörelse mellan köparen och säljaren som baseras på tillgång och efterfrågan - hur mycket säljaren är beredd att sälja för och hur mycket köparen är beredd att köpa för (och vilken av dessa som är den bästa förhandlaren) avgör priset.

Detta köp skickar sedan ut signaler genom prissystemet - köper folk en vara eller tjänst så visar det att en efterfrågan finns på den varan eller tjänsten, då kommer fler sådana varor/tjänster att tillverkas eftersom det verkar ekonomiskt lönsamt. Den som producerar tjänar på att specialisera sig på något hen är bra på, och helst också något som andra är dåliga på, för att uppnå komparativa fördelar. Detta system kommer att leda till ekonomisk tillväxt, eftersom folk kommer att specialisera sig på saker de är bra på, och måste anstränga sig för att vara så effektiva som möjligt för att klara sig i konkurrensen med andra producenter på en fri marknad.

Så fungerar marknadsekonomi, väldigt förenklat. Frågan är bara om dessa nyttoargument räcker som motivering. De är onekligen starka argument för marknadsekonomi eftersom de är extremt väldokumenterade. Men ekonomisk tillväxt, större produktion av varor och tjänster, är inget egenvärde. Det enda värdet av denna produktion, denna tillväxt, är det värdet som skapas för individerna i ett samhälle.

Kommunistiska diktaturer är inte kända för att vara duktiga på att skapa ekonomisk tillväxt. Men i teorin är det fullt möjligt att en sådan diktatur skapar ekonomisk tillväxt. En diktator beordrar befolkningen att arbeta tolv timmar om dygnet för att producera saker. Är diktatorn extremt smart (det är mycket svårt att med planering göra det här bättre än vad konkurrens och komparativa fördelar gör utan planering) kan hen strukturera deras arbete så att fler varor och tjänster produceras än vad som annars gjorts. Därför har ekonomisk tillväxt skapats. Dock i ett fullständigt oliberalt system. Är målet med vårt ekonomiska system enbart ekonomisk tillväxt är detta emellertid inget problem.

Marknadsekonomi är dock bra på ett annat sätt än att det skapar tillväxt. Den leder även till att det som produceras är sådana saker som vi vill ha. Det är vår konsumtion som styr vad som produceras. Det är det system som bäst är anpassat till vad individen själv vill ha, och hur mycket individen själv är beredd att jobba för det. Det kan ingen diktator i världen veta.

Vad vi vill ha varierar väldigt mycket. Vissa av oss är inte så intresserade av materiell konsumtion, andra gillar prylar väldigt mycket. En del föredrar upplevelser, som att gå på bio eller äta på en fin restaurang, andra gillar att köpa bilar, kläder eller datorer. Rimligtvis kan ingen anse att andra är skyldiga att producera alla bilar, datorer, kläder, biosalonger och måltider på restauranger som vi vill ha, helt utan motprestation. Därför måste vi betala för vår konsumtion, och därför måste vi arbeta för att kunna betala för den. När vi arbetar producerar vi saker som andra vill ha. Ju mer vi ger åt andra, desto mer får vi själva, i form av pengar som vi kan byta mot andra saker som vi vill ha.

Detta är vad jag ser som den största fördelen med marknadsekonomi. Det är den logiska följden av att vi har en stat som grundar sig på att upprätthålla negativa rättigheter. Ingen får skada någon annans frihet, för alla ska ha samma friheter. Men alla individer får sluta vilka avtal de vill med varandra, så länge dessa inte direkt kränker någon annan individs negativa rättigheter. Med det liberala systemet är marknadsekonomi uppenbart rättvist, eftersom det grundar sig just på frivilliga uppgörelser mellan individer, som resulterar i att individer får pengar efter hur mycket varor/tjänster de producerar som andra individer vill ha, och får använda dessa pengar till att köpa de varor/tjänster som de själva vill ha från andra individer (eller frivilliga sammanslutningar av individer). Detta skulle jag kalla för ett principargument snarare än ett nyttoargument.

Detta kan tyckas vara enbart en semantisk skillnad. Men den är fundamental. Tillväxt är ganska betydelselös om vi bara producerar saker ingen vill ha. En kommunistdiktatur kanske kan skapa sådan tillväxt. Men den kan inte skapa de saker som vi vill ha, som vi får köpa olika mängder av beroende på hur mycket värde vi producerar åt andra, i ett system som är grundat på att alla människor har samma frihet. Det kan däremot marknadsekonomi grundat på liberalism göra.

Man kan diskutera vilken roll positiva rättigheter, som utbildning och sjukvård, har i ett sådant system (vilket jag kommer att göra i ett senare inlägg). Men jag tror att det är bra att då och då reflektera över vad det är vi gillar med marknadsekonomin. Det blir väldigt relevant när vi diskuterar vad det är staten ska göra. Ett exempel är public service. Det kan möjligen hävdas vara en rättighet att få se nyhetssändningar om det politiska system man själv är en del av. Men varför ska vissa människor finansiera andra människors TV-underhållning? Och vad händer om ett sådant program går med vinst och bidrar till tillväxt?

Diskussionen som ledde till det här inlägget handlade om infrastruktur. Att få resa vart man vill, utan att någon hindrar en, är en glasklar negativ rättighet. Men är det min rättighet att resa vart jag vill på en väg? Vem är då skyldig att bygga den vägen? Vill man inte ha privat finansierad infrastruktur måste det vara någon annans skyldighet att bygga vägen. Varför är jag skyldig att bygga en väg åt dig (eller snarare finansiera byggandet av en väg)? Varför får inte efterfrågan styra?

Är det enbart tillväxt som är målet med marknadsekonomin är svaret tydligt - om statlig finansiering av vägbyggen leder till ökad tillväxt, då ska staten finansiera vägbyggen. Men om målet med marknadsekonomin är att saker som vi vill ha ska produceras blir slutsatsen en annan. Jag kommer senare att tillägna ett helt inlägg åt privat finansiering av infrastruktur. Men jag tror att det i alla frågor är nyttigt att reflektera över vad vi ser som värdet av marknadsekonomin och vilka principer vi grundar den på. Grundar vi den bara på att marknadsekonomi skapar tillväxt blir vi nämligen sårbara för varje alternativt system som kan skapa mer ekonomisk tillväxt, oavsett om detta alternativa system är liberalt eller inte.

Oscar Matti
Liberala ungdomsförbundet i Uppsala län