onsdag 6 augusti 2014

Den "raserade" välfärden

Alliansen har raserat välfärden. Pengarna har gått till skattesänkningar för de rikaste och skolan och sjukvården har fått mindre pengar. Detta är kanske det vanligaste motargumentet mot Alliansens politik som framförs. Det man då bör komma ihåg är att detta inte stämmer.

Under olika diskussioner om valet har jag stött på den här nidbilden. När samtalet börjat handla om statistik har svaret ofta varit ”Ja, men siffrorna som visar att välfärden fått mer pengar har Folkpartiet bara hittat på. Det går ju att visa vad som helst med statistik”. Så kan vi inte ha det. Det måste finnas något att grunda vår bild av verkligheten på, annars kommer valrörelsen enbart bestå av grundlösa påståenden. Det är antingen på det ena eller det andra sättet, antingen har välfärden fått mer pengar eller så har den inte det, och svaret går att ta reda på.

En rapport släpptes om just detta 2014 av SNL (en organisation som kanske skulle tjäna på skattesänkningar. Det spelar ingen roll, granska deras källmaterial – det håller). ”Skattesänkningar och offentliga resurser – Resurser till vård, skola och omsorg”.  Det fösta som konstateras är att Sveriges skattetryck har minskat, fast det är fortfarande bland världens högsta. År 2000 låg skattetrycket på omkring 50 procent av BNP, medan siffran idag är cirka 44 procent av BNP. Samtidigt har den offentliga sektorns skatteintäkter ökat realt med 260 miljarder kronor. Detta förklaras med ett ord: tillväxt.

Det andra som konstateras är att ökningen av medel till offentliga utgifter inte finansierats med lånade pengar. Tvärtom – den offentliga sektorns skuldsättning har fallit. Det är inte så att Alliansen har gjort en massa ofinansierade skattesänkningar och lånat oss ur knipan – Sverige har istället haft ett högre finansiellt sparande än nästan alla andra länder, även under finanskrisen. Detta är möjligt på grund av ökade skatteintäkter.
Resurserna till sjukvården har ökat. Ökningen överstiger dessutom det kostnadstryck som en växande befolkning har inneburit. Sverige, Japan och Schweiz är de länder i världen som har ökat vårdutgifterna mest åren efter finanskrisen.

Resurserna till skolan har också ökat. Resurserna per elev i förskolan, grundskolan och gymnasieskolan har vuxit. Personaltätheten och lärartätheten har också vuxit. Sverige ligger över genomsnittet i OECD när det kommer till resurser som läggs på skolan.

Resurserna har även ökat inom omsorgen. Främst gäller detta handikappomsorgen där ökningarna har varit förhållandevis stora. Resurserna till äldreomsorgen har också ökat, men det har även utgifterna, så resurserna i förhållande till behovet är i stora drag oförändrade sedan 2007.

I rapporten poängteras tydligt att resurser inte är detsamma som kvalitet. Flera länder som satsar mindre än Sverige på skolan har bättre skolresultat i internationella mätningar exempelvis. Hur skolan, sjukvården och omsorgen är organiserad, effektiviteten i arbetet, spelar antagligen en större roll än resurser. Just nu handlar diskussionen dock om resurser, eftersom bland annat Socialdemokraterna hävdar att resurserna till välfärden har minskat. Det stämmer uppenbarligen inte.

En sak som kan påpekas är dock att behoven av välfärd ökar. Detta beror på att befolkningen blir allt äldre vilket är en bra sak, och när välståndet ökar så ökar även befolkningens krav på välfärden. Detta är också något av ett lyxproblem – vi har det bättre i materiella termer så vi förväntar oss att det även ska vara bättre i skolan, sjukvården och omsorgen. Det innebär dock inför framtiden att resurserna till välfärden som andel av BNP måste öka, eller så måste tillväxt ske, eller så måste effektiviteten i välfärden förbättras. Jag förespråkar en kombination av de två senare alternativen.

Jag vill även konstatera att allt detta inte är någon slump. Tillväxten ökar – skatteintäkterna ökar – resurserna till välfärden ökar. I rapporten nämner de bara kort effekten av skattesänkningar, men det står klart att den senaste tidens forskning tyder på att en för stor offentlig sektor har negativa effekter på tillväxten. Företagande, arbete, produktion och konsumtion minskar om de beskattas för hårt. Därför vill jag även fortsättningsvis se sänkta skatter.

Varför kan det finnas en utbredd bild av en raserad välfärd? Slutsatsen måste bli att det beror på sådana saker som Socialdemokraternas valfilm. Om etablerade partier konstant sprider bilden av att resurserna till välfärden har minskat, så kommer den bilden till slut att sätta sig. Därför gäller det att sprida bilden av hur det verkligen ser ut, så att diskussionerna i valrörelsen kan baseras på fakta och inte grundlösa påståenden.

Slutligen om kvaliteten. Den är som sagt inte samma sak som resurser till välfärden. Vad som kan konstateras är att svenskarna i genomsnitt är väldigt nöjda med välfärden enligt SKL. Det finns säkert flera saker som kan förbättras, saker som jag själv föreslagit och kommer att föreslå. Men att som Vänsterpartiet påstå att valfriheten och vinstuttagen i välfärden har ”raserat den” saknar grund. Skolresultaten har tvärtom förbättrats av friskolereformen, av att privata utförare och vinstuttag tillåts, vilket framgår bland annat av en undersökning gjord av IFAU.

Jag skulle i framtiden vilja se ännu större skattesänkningar. Det är inte bara en fråga om tillväxt, det är även en frihetsfråga. Vuxna människor ska själva få avgöra vad de vill göra med sina pengar i så stor utsträckning som möjligt, varje krona som beskattas måste ha ett mycket väl motiverat syfte. Dock anser jag att Alliansens politik hittills har lett till ett bättre och friare Sverige. Med alternativet som står till buds, en splittrad opposition där ett parti kommer med grundlösa påståenden om att resurserna till välfärden har minskat, ett annat parti kommer med värre grundlösa påståenden om att välfärden har raserats, ett annat parti kritiserar tillväxt och ett eventuellt fjärde parti kommer med ofinansierade förslag som uppskattas kosta omkring en halv biljon kronor – då måste jag stämma in i den orangea kören och ropa ”Fyra år till!”.

Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar